Friday, February 14, 2020

Alla Hjärtans Dag!





Idag vill jag säga …


GLAD ALLA HJÄRTANS DAG!!


Jag hoppas att du har en fin dag idag och firar så mycket, eller så lite, du vill!

Det är iallafall en dag med ett vackert budskap. Många menar att kärlek och vänskap ska man alltid visa. DET är så SANT och det är så det ska vara. Förhoppningsvis lever många av oss efter den devisen också.
Men, precis som med mors och fars dag tycker jag inte det skadar att lägga lite extra krut under sådana här dagar. FASTÄN de är så kallade kommersiella.
OCH med det menar jag inte att man måste gynna handeln alls! Men, man kanske lagar en extragod middag på kvällen eller gör något annat speciellt av dagen.
Vi kanske även kan tänka ett varv extra runt Valentin och ringa en gammal vän eller släkting, eller SMS:a om man hellre vill det, hehe.
Jag är inget bra på att ringa, och jag vill helst inte bli uppringd heller. SÅÅÅ …
Ja, förutom av de allra närmaste då.
NI fattar poängen med det jag menar ändå.






När Karolina gick i låg och mellanstadiet firade de Valentin på skolan. ALLA fick kort, av ALLA i klassen.
Karolina och jag satt med klasslistan framför oss och prickade av en efter en medan Karolina skrev korten. Ibland gjorde vi iordning en liten påse med godis till alla också.
Den 14 februari, eller dagarna innan om den 14 inföll en helg, firades Valentin i skolan med cupcakes och annat gott. På eftermiddagen kom Karolina hem med en hel kasse med kort och godis som hon fått av sina klasskamrater. Jag minns att jag tyckte det var lite mycket , men nu när jag ser tillbaka på det tycker jag BARA att det var gulligt.
Så, i sju års tid var det Valentinfester varje år. Sen upphörde det hela på högstadiet och gymnasiet. Alltså, det skedde inga arrangerade firanden i klasserna längre.


Jag var på min lokala blomsteraffär igår och köpte Godiva-choklad och kort åt Peter.
JÖSSES i min låda vilken kommers det var där inne. Folk som skulle köpa blommor, kort, choklad och beställa blommor. Sen hörde jag att beställningarna tydligen rasade in online. Telefonen ringde non-stop. TVÅ stora blomsterbudsbilar stod utanför och fylldes på med leveranser.
Personalen var allt lite stressade, det var de, men de höll gott mod och skrattade åt allt.
Jag köpte min choklad så fort jag bara kunde och dröp sen iväg, pust.


Själv har NOLL minne av att Alla Hjärtans Dag uppmärksammades då jag var barn och tonåring. DET var när jag kom till USA jag insåg hur i n i bänken stor den var/är. Jag minns än hur PAFF och överraskad jag blev av dagen då jag träffat Peter. Han skickade blommor, kort och choklad med bud till mig. Jag var 24 år då och jag kände bara, WOOOOOOW!!!!  



NU för tiden går vi INTE ut och äter middag på Valentindagen, som vi brukade en gång. Det är en dag då många restauranger kör trerättersmenyer till fast pris. Dyrt är det, och medioker är maten (nio gånger av tio). SÅ, för ungefär 15 år sedan beslöt vi oss för att NUFF IS NUFF.


OCH igår fick vi semlor hos Lotta. Världens godaste. Underbart var det att få denna gudomlighet i munnen.
Sara och jag njöt till 100 %.
Tack Lotta!!











Nu vill jag veta, firar DU Alla Hjärtans Dag?
OCH isåfall, HUR?
ELLER, så kanske du struntar högaktningsfullt i dagen V och fnyser åt den.
Kanske gör du som i Finland, där denna dag kallas Vändagen, och uppmärksammar dina vänner.
Berätta!


Till dig som läser min blogg vill jag önska en riktigt fin och trevlig 14 februari. Jag tackar, som alltid, för kommentarer och läsare.
Allt det bästa för just DIG!!!


Ha en jättefin helg!!!

33 comments:

Elisabeth said...

Jag firar inte Alla hjärtans dag alls, utan struntar helt enkelt i den. Dock utan att fnysa åt den; andra får fira om de vill, bara jag slipper! Min inställning handlar dels om att dagen tenderar att vara så kommersiell (även om den nödvändigtvis behöver vara det, förstås), dels om att jag är lite allergisk mot "gulligull", om du förstår vad jag menar. Det är såklart jättefint att uppmärksamma sin partner, sina vänner, klasskamrater, släktingar eller vad det nu kan vara, men hur ärligt menat det än är känns det så påklistrat för mig. Även om det inte alls är det.

Sedan kan jag också ställa mig lite frågande till att fira Alla hjärtans dag i skolan. Visst, det är fint att alla får kort av alla, men jag är också HELT övertygad om att de barn som egentligen inte har så många kompisar (eller inga alls) känner sig precis lika ensamma ändå, för de vet ju att de flesta bara gett kort till dem för att sedan så bjuder. Dock: Ska man fira Alla hjärtans dag i skolan är det naturligtvis bättre att alla måste göra kort till alla, än att eleverna får välja vem de vill ge till.

Nu tycker säkert en och annan att jag sprider negativitet här, men det får jag väl bjuda på. ;-) Och hoppas att du får en bra Alla hjärtans dag, precis som du vill ha den!

Sara said...

Semlorna ser ljuvliga ut, sis! Fluffiga och fina. Förstår verkligen att du njöt.

Här blir det alla hjärtans dag med mor och far. Det ser jag verkligen fram emot. H är i Småland i år men i vanliga fall brukar vi göra lite godare mat den dagen. Vi köper inga presenter, jag tror att vi gav varandra något litet i början men nu nöjer vi oss med lite finare mat. Men idag ska jag bjuda mamm o papp på god mat istället, så mysigt. Ha en riktigt fin och kärleksfull dag allra-käraste-syster. Jag älskar dig!

Eva i Dalarna said...

Jag håller nog med Elisabeth lite när det gäller att fira i skolan, men samtidigt tycker jag att Alla Hjärtans dag kan vara bättre art fira i skolan än mors eller fars dag. Alla har ju ett hjärta men inte alla har mor eller far.
Här firar vi inte dagen på nåt särskilt sätt, brukar höra av mig till barnen och barnbarnen men det gör jag ju ändå så det är nog inte särskilt förknippat med just denna dag egentligen.
Men alla har sitt vis. Och affärerna gillar dagen!

Anne-Marie said...

Firar inte Alla Hjärtans Dag. Michael och jag firade heller aldrig. Minns heller inte att det var någon stor dag medan jag bodde i Sverige. Visst det fanns kanske litet i affärerna men inte som nu. Att komma ihåg nära och kära är självklart trevligt. Men det kanske man bör göra året runt. Tycker att Finlands Vändag låter väldigt bra. Har ingen erfarenhet av den men den tilltalar mig.
De där semlorna ser riktigt goda ut. Har inte ätit semlor sedan jag bodde i Sverige och på den tiden åt man semlor en begränsad tid och det var “riktiga” semlor och inte alla dessa nya varianter.
Såg dina känslor kring fötter. Jag tycker nog också att det är litet underligt att lägga ut bilder på fötter även om de är välmanikyrerade. Jag föredrar också att ha skor på mig som inte visar fötterna. Inte för att mina fötter är fula utan pga att jag tycker det är mer bekvämt. Nog om detta. ;)
Kramar!!

Anonymous said...

Yvonne said….
Firar inget speciellt den dagen längre, mer när barnen bodde hemma. Smart sätt det där med att skriva kort och ge lite godis till ALLA i klassen. Tänk att de aldrig tänkt på det här, vet att vissa skolor satte stopp för rosutdelning mm för att det var så många som fick hur många rosor som helst och sen många som inte ens fick ett kort. Då hade ju er variant varit trevligare. Vi är ju i den åldern nu så vi äter gott, dricker gott när vi vill, oavsett vilken dag det är så kanske därför just den här dagen inte är speciell längre.

De där semlorna ser förföriskt goda ut, men nu har jag ätit min årsranson (2 st) så jag får nog nöja mig med det.

Ikväll är vi bortbjudna på middag hos grannar så lite firande blir det nog.

Ha en fin helg hälsar jag med en stor kram från ett -4 gradigt och frostigt Åkersberga.

Karin Eklund said...

Också i Finland säger man Alla hjärtansdag emellanåt, blandat med vändag. Det blir allt vanligare för varje år som går och då talar jag om fastlandet och inte om Åland. På Åland är vi ungefär som i Sverige och sakta men säket smyger sig det amerikanska in till oss i österled.
Jag önskar glad alla hjärtansdag via fb, via e:post osv men i övrigt så uppmärksammar vi inte dagen desto mera. Här i Funchal är den stor i affärerna, men den har varit större. Hysterin har dalat tack o lov o halleluja!
Tycker att balans är bra, alla kan inte hänga med i utdelning av gåvor till varandra i skolklasser. Skolan kan istället fira dagen med alla elever tillsammans på ett enklare sätt. Min personliga mening.
Semlorna see jättegoda ut.
Ha en fin Alla Hjärtansdag på det sättet du vill ha den!
Hjärtekram!

Annika said...

Elisabeth:
Jag fattar. Jag tror att många känner som du och helt enkelt skiter i den.
Utan att egentligen döma ngn, eller himla på ögonen.
Det är en dag som alla andra, helt enkelt.
Så du har nog många med dig i ditt tänkande, tror jag.

Det du skriver om skolans V-fester ja ...
Du har en poäng, det har du. Ngt jag egentligen aldrig tänkt på. Kanske kan man vända på steken också att hoppas att just denna dag kanske stärkte de ensamma barnen?
Men, jag vet inte. Jag minns det som trevligt, och just det att alla var inkluderade. Har fått för mig att med åren har det eskalerat även i låg och mellanstadiet, att festerna är större idag än de var åren 2002-2009. Men jag känner nästan inga barn i den åldern längre, alltså låg och mellanstadiebarn. det här är bra ngt jg tycker mig ha sett bland kommentarer på FB.

Elisabeth, tack för din kommentar. Jag gillar att du får mig att tänka ett varv till, just om de ensamma barnen. Vem vet egentligen hur de kände? Jag hoppas att de kunde glädja sig ändå ... Men jag tar till mig dina ord. Ska faktiskt ta och börja fråga runt lite bland vänner och se hur de såg p dagen, och hur de tänker idag.

Den bästa a v helger till dig!!!

Annika said...

SIS:
Detsamma min fina SIS och bästis!

Jag vet ju att de kommer till dig idag. SÅÅÅ mysigt.
Jag hoppas att ni får en riktigt fin kväll och myser på till max.
DE kommer att bli så nöjda.

ÄLSKAR!!

Annika said...

Eva:
Elisabeth är alltid klok, och hon har en poäng där, verkligen.
Ingen var ju till synes utanför, men det kan ju ha vridit runt kniven ännu mer. Men inkluderade var varenda en, och på ett personligt plan ser jag mest tillbaka på de dagarna med glädje.
Som sagt, detta väcker tankar som jag tänker ta ett varv till med vänner , och se hur de idag ser på saken. Alla har ju äldre barn nu, men alla har varit MED om det på sin skolor.
Intressant tanke det där.
Mors dag och Fars dag firas dock inte i skolan, inte alls.
Vad jag menade där är att vi som har en mor och far gott kan tänka på dem lite extra de dagarna.
ha en fin helg nu!

Annika said...

AM:
Jag kan ha ett svagt, svagt minne att det fanns gelehjärtan på Alla Hjärtans Dag. Då när vi växte upp. Men jag vet inte om det vara så.
Säkert fanns det ngt litet i butikerna då också. Men idag har det nog eskalerat där hemma också. Här har dagen alltid varit enormt stor.
MEN, det finns många som struntar i den totalt här också. OCH det är ju helt OK. Förstås.
Semlorna var så wawawooooom-goda!!
MUMS!!
HAHA. Men nu tror jag inte det blir ngn fler får såvida jag inte skapar ngt fusk, via Hawaiian rolls eller muffins.
Precis som du vill jag ha skor som täcker, dels för att jag inte vill gå och visa upp mina fötter. OCH dels för att de är bättre att gå på. Precis som du säger.
ja, ett underligt fenomen ÄR det att lägga upp sina fula (för det är alla) fötter på Insta, HAHA!
A-M, ha en jättefin långhelg nu!!!
Kramar från mig!!

Annika said...

Yvonne:
Jo, för oss funkade det där med kort väldigt bra. Just att alla var inkluderade, ingen blev utanför (till synes då). Sen vet jag ju inte (som Elisabeth nämner ovan) hur de barn som annars var ensammma och utan kompisar kände det? För sådana finns ju i alla klasser ...
Men jag hoppas att även de hade det bra den dagen, och att de kände sig inkluderade.
Men, ja, jag har bara bra minnen av det. OCH jag tycker inte helelr det är rätt att fira om bara somliga i klassen får rosor etc.
USCH.
Inte kul.

Semlorna var sååååå goda!!
Jag tror inte det blir fler för mig heller i år. Helt OK.
Det är ju kaloribomber av rang, haha.
Tycker det är kul att du har en ranson med två er år :-)
Då kan man lika gärna strunta i det, och det är bra att skolorna inte kör fester då.

Trevligt med MIDDAG hos vänner. Härligt.

Yvonne, ha en jättefin helg nu!
Kramar från ett soligt och 1 gradigt Reston!

Annika said...

Karin:
Ja, lustigt nog var jag på FB innan jag loggade in här. Hamnade i en stor debatt i en grupp jag är med i där, Bevara finlandssvenska ord och utryck. DÄR gick debatten hög om man skulle säga Alla Härtans Dag eller Vändagen.
Trådstartaren menade att eftersom det finns ett ett svenskt ord för dagen redan så SKA det användas, och man behöver inte låna från finskan.
Sen var det igång, vissa menade att vändagen var det enda rätta, och andra att Alla Hjärtans Dag var det enda rätta.
HAHA.
SÅÅÅ ja, och jag vet att jag hört det av andra finlandssvenskar jag känner, att de inte använder vändagen utan av alla hjärtans dag. OCH i mitt flöde idag från de jag känner i svenskfinland som lagt ut hälsningar var det verkligen en mix mellan vändag och alla hjärtans. Intressant.
OCH HETT ämne, mkt mer så än jag kunde ANA!!
Här tror jag snarare skolorna firar mer nu än då K gick i låg och mellan...måste höra vidare där från folk jag känner.
En stor dag är det här, den har inte mattats av sedan hit jag kom. MEN, jag ska nog stryka under om att den är ganska inkudenradne också. Det handlar inte bara om par, utan om alla relationer.

Karin, ha en jättefin heög nu på din gröna Ö!!!
Varmaste kramar över halva Atlanten till DIG och till Uffe!!

Monica said...

Här firas allt:-), det behövs tycker jag och det du skriver om K:s skoltid är fint, tror det var fint och hade betydelse för alla men lite extrajobb för föräldrarna, men roligt för alla att få och ge. Nyss läste jag om en tjej som jobbar på ett äldreboende, hon fick en idé när hon stod i affären med sin lille son. De köpte godis och choklad och slog in fint i cellofan och så delade de ut på hemmet och de gamla blev glada, det bästa som hänt dem i livet sa någon.

Och äntligen Annika fick du goda semlor! Ser jättegoda och fina ut! Ja där var i dagens tidning också betyg, haha, ett gammalt ärevördigt ställe fick nästan en nolla, och så var det tre ställen i topp, inte varit på något av dem men kände igen gatorna där de fanns.

Vi hade köpt presenter tidigare men tittade in på några ställen när vi var på väg till Anna igår, en affär hade så mycket men det fullkomligt kryllade av folk och det var oerhört varmt därinne så vi gick ut.

PS läste när du skrev om tomgångskörning, hos oss där vi bor tror jag knappt någon gör så men hörde om folk på andra ställen som sa till, ja det stod i dagens SvD; uppförandekoden, handlar om vett och etikett, nya efter Ribbing som skriver. Ja inte visste jag att det var enminutsregel i Stockholm och i flera städer, efter en minut kan det anmälas men få gör det sa polisen, men det är ett brott alltså. Undrar vad som gäller där hos dig?

Ja det var ett litet PS, ha det så bra nu Annika och fortsatt fint firande!

Erica said...

Jag har aldrig firat, och firar inte, Alla hjärtans dag. Dock har jag inget emot att andra firar den, och de får fira precis hur de vill :-)
Ska jag vara ärlig har jag inga direkta åsikter om den här dagen. Det enda jag kan känna är såklart konsumtionen runt den.
Blommor kan ju vara en sak, då de håller sig fina ett tag, sedan dör de och man slänger dem. De är liksom "förbrukningsvaror". Samma med choklad/godis.
Däremot har jag, även innan jag drogs mot minimalism, länge haft så svårt för alla dessa småpryttlar som säljs; typ prydnadshjärtan, små nallar med hjärtan, hjärtformade (röda) prydnader. Sådant som är så specifikt Alla hjärtans dag och sällan passar in i ens inredning.
Kanske har att göra med att jag alltid varit en sådan person som knappt kunnat göra mig av med sådant jag fått av någon annan, även fast jag inte riktigt velat ha det.
Så jag ser mest hur alla sådana småpryttlar samlas på hög ;-P
Hoppas du förstår hur jag menar; märker att jag inte var alldeles jättebra på att förklara mina tankar om detta.

Det finns dock i alla fall EN sak gällande Alla hjärtans dag som alltid fått mig att rysa, och det är FRIERIER och BRÖLLOP den 14:e februari.
Visst kan jag förstå att det är mycket kärlek i luften den dagen, men jag har alltid tyckt det känns så cheesy att fria idag. Minns att jag tyckte det även när jag var liten.
Inte för att jag tänkte på frierier och bröllop som barn, men när jag stötte på sådant. Typ på film.


Tror jag har lite splittrade tankar gällande Valentine´s day i skolan.
Uppmärksammas dagen i skolan är det naturligtvis en självklarhet att ALLA barn får kort, precis som du beskriver.
Det jag kan fundera över (känner inte heller något skolbarn, så kan bara spekulera) till exempel barn som är mobbade...
Tyvärr tror jag inte att det blir en fristadsdag för dem. Min gissning är att de kanske till och med känner sig/är mer i utsatt position den här dagen.
En mobbare skulle ganska lätt (gissar jag) kunna få in någon typ av terror i och med kortet hen ska ge till sitt offer.
Är inte säker på att ett mobbat barn skulle känna sig glad över att få ett obligatoriskt Valentinkort av sin/sina plågoande/ar.
Min spontana tanke är att hen kanske snarare skulle känna sig osäker och rädd för vad som kommer hända senare.

Men förskolor och skolor kanske skulle ta den här dagen i akt och inrätta det som en temadag om vänskap, relationer, mobbning, Att vara en bra kompis... ALltså fokus på att prata med barnen om dessa saker istället för att fokuset ligger på att ge varandra saker.
Men jag vet inte; det var bara en hyperspontan tanke.
Jag vet att det är svårt med sådant också, eftersom skolorna hållit på och pratat om mobbning i flera decennier och det är värre än någonsin. Men som sagt; en hyperspontan tanke om skolorna vill uppmärksamma Alla hjärtans dag.


Selmorna (ja, felstavat med flit ;-)) såg supergoda ut! Härligt att du fick dig en :-D Du har ätit en mer än mig i år ;-) Härligt att ha vänner som bakar!
Har köpt ingredienser, men inte kommit mig för än. Måste nog se till att det blir av i helgen :-D



Nu ska jag sätta igång med mitt eget Valentininlägg, då jag fick en idé samtidigt som jag klev in genom dörren efter jobbet :-)

Hoppas du får en riktig toppenhelg!!
Hjärtliga internetvänkramar /Erica

Annika said...

Monica:
Jag är lite som du, det som ska firas ska firas.
Jag ser inget fel i vare sig V-dagen, mors eller farsdag. Fira det som firas kan.
Så ser jag det.
Jo, jag gillade V-festerna när K gick i skolan. Ibland hjälpte jag till, vissa år. Gulligt.
Alla fick ju, ingen var exkluderad. Men, visst förstår jag också att det fanns barn som säkert led lite då med. Men hoppas ändå att de kände sig inkluderade. För det var verkligen ingen som lämnades utan.
NÄÄÄÄ, vad fint m kvinnan som delade ut godis till åldringarna. SÅ fint.
Mer sånt i världen. DET ger PLUS i vår livskant.
Hatten av!!!

JAAA, jag fick mina semlor och åt TVÅ!!
HAHA.
Underbart.
JA, jag kan tänka mig att det är BÄST i test i många tidningar nu.
MUMS. Avundas dig som har såååååå mkt att välja på.

Det enda jag köpt idag är choklad och kort till Peter. JAG var också glad när jag lämnade den butiken. SÅÅÅ mkt folk därinne.
Det låter som stor kommers hemma också.

Tomgångskörning är ett ... h-vete. HATAR det. Imorse såg jag ingen bil som bara gick och gick. Märkligt, för det var minusgrader, haha.
Tror inte det finns några regler hos mig vad gäller det där. Inte som hemma.

Monica, den bästa av kvällar och helger önskar jag DIG!!

Annika said...

Erica:
Tror att du tänker som många andra. Dagen bara finns liksom. Man reflekterar inte över den.
Lite som en axelryckning.
Det fina är ju att alla gör som de vill.
Det är mkt som är lite plottrigt med dagen, som du säger.
Jag vill inte heller ha sånt.
MEN jag har köpt tulpaner i kruka, och godis. OH yes. Jättegod choklad.
Så pengar spenderar vi väl i viss mån vi med, och äter en väldigt god middag.
Men, jag tycker ju också att det som kan ska firas.
Ser väl lite bortom kommersen där, både vad gäller den här dagen och mors och farsdag, eftersom jag tycker att de är fina.

HAHA, Erica...
Min svägerska, Peters syster, gifte sig på denna dag för 22 år sen :-D
JAG var en av 12 tärnor, Peter en av 12 marskalkar.
Men, joooooooo dååååååå .... jag tyckte också det var ostigt och lite töntig. OCH det tycker jag nog än idag också, hehe.
Så ja ... hehe ... håller med dig där .... hehehehe ....
Hoppas inte min svägerska går in oh googleäversätter nu, men det tror jag inte.

De där festerna på v-dagen var nog rätt oskyldiga, tänker jag trots allt.
Mest var nog barnen bara glada. Alla var inkluderade. En sak som är otroligt bra i skolorna här är att de har verklig och total nolltorlerans mot mobbning. OCH det är inte offret som i vissa fall byter skola, det är den som mobbar som tar konsekvenserna. jag har alltid tyckt att Fairfax co public schools varit att beundra där. Inte ens chans att de vek sig då ngn hade svårt och led.
men, jag hör vad du och Elisabeth säger.
OCH säkert var det nog en del som säkert tyckte det var jobbigt.
OCH Elisabeths ord fick mig att tänka efter på ngt jag aldrig förr reflekterat över.
Kanke mest för att jag såg det fina bara, då jag var i klassen. De år jag hjälpte till. Jag måste tala lite mer med mina vänner här om hur de såg på den här dagen på skolan då deras barn var små. Har ju mest bara hört liknande som jag känner. MEN vi har å andra sidan heller aldrig talat om de ensamma barnen, de som kanske inte hade kompisar ...
Ja du vet ... Så det är ett nyttigt varv att gå i tankarna detta- Önskar att jag tänkt på det då det begav sig, men det gjorde jag inte.

Skolan här skulle nog ha mkt att lära svenska skolor om mobbing, nolltolerans och hur sådant sköts. Jag vet att när jag hade problem m K och en annan flicka som inte var snäll mot K togs det väldigt allvarligt, och detta var på ES. Det slutade faktiskt, mkt tack vare att fldrarna var inblandande, rektor och lärare och skolans psykolog.
det här var när K gick i fyran, så hon och den andra tjejen gick ju jämte varandra hela skolgången till 12 klass. MEN efter det hamnade K och flickan aldrig mer i samma klass på ES. Sen i MS och HS är det ju ett annat system.
Det måste bli konsekvenser för de elever som gör livet surt för andra. Och det är skolorna bra på här.


Semlorna, åt hela två. Så jag leder över dig nu!!
HAHA.

Erica, ha en jättefin och bra helg!!!

Elisabeth said...

Vad intressant det var att läsa alla kommentarer, och roligt att jag kunde ge ett lite annat perspektiv på dagen.

Det känns kanske lite konstigt/sent att skriva om det nu när Karolina sedan länge slutat skolan, men jag skulle tycka att det vore SÅ intressant att få veta lite hur skolor i USA* jobbar mot mobbing. Än så länge har jag inte behövt ta tag i någon regelrätt mobbingsituation, men det lär väl komma.

*Eller din del av USA rättare sagt - säkert är det stora skillnader

Elisabeth said...

"Regelrätt mobbingsituation" lät ju lite konstigt, inser jag nu. Som att bevis på att svenska skolan inte tar mobbing på allvar, haha. Men det jag menar är att ingen elev pratat med mig om att hen känt sig mobbad, och att jag inte heller sett någon mobbing. Däremot har jag förstås behövt säga till elever att de inte ska kalla varandra för diverse saker ("åsna" eller "hund" till exempel, riktigt laddade ord bland de grupper jag undervisar).

Anonymous said...

Hoppas du har en riktigt fin Alla hjärtans dag Annika!
Vi har oxå slutat att gå ut och äta denna kväll. Nej, god mat,ngt gott att dricka och en bra film är det som gäller för oss numera. Ibland ngn liten present, ibland bara ett par lotter. Det är inte så noga och inte så viktigt. Det viktigaste är att uppmuntra kärlek och vänskapen denna dag.
Kram från Anette!

Annika said...

Elisabeth:
Riktigt trevligt med lite "food for thought", tack för att du fick mig att fundera över detta på ett sätt jag faktiskt aldrig tidigare gjort.

Jomen, jag kan absolut skriva om mobbning och hur de går tillväga här. Du vet min tyska kompis jobbar med detta på kommunen, på en skola här. Låt mig stöta och blöta detta med henne och sen skriva ett inlägg framöver.
jag vet bara hur det gick till för länge sen när den här flicka gjorde Ks liv jobbigt en period. Men det togs om hand direkt.
BOOM, inom snar tid var det löst. OCH sen hamnade K och den flickan aldrig mer i samma klass.
Men, jag kan absolut skriva om hur det går till idag. NU var det ju sååååå länge sen detta hände.

stora skillander hur de sköter detta fr kommun till kommun.
MEn vi kör på Fairfaix county public schools där K gick.

Annika said...

Elisabeth Igen:

Alltså, ja ... jag förstår att det är jättesvårt för en lärare att upptäcka sånt här. Karolinas fröken var sååå bra den ngn det hände oss.
Minns henne med största värme.
Idag läste jag om Hässelbygårdsskolan och blev matt. SÅÅÅ matt. Inser att det är tora skillnader mellan skolorna hemma. STORA. Lite som det är här mellan rikare och fattigare kommuner. SÅ sorgligt.
:-(

Annika said...

Anette:
DETSAMMA!!!
Precis, noll anledning att gå ut och äta en kväll som denna.
MYSIGAST hemma.
HÅLLER helt med dig om dagen, Anette!!!

Kramar !!

Erica said...

Måste bara få skriva: Det låter jättebra att amerikanska skolan tar mobbning på så pass allvar, och att de faktiskt tar tag i det! Låter definitivt som att svenska skolan har mycket att lära därifrån.
Alla skolor i Sverige ska ju ha nolltolerans mot mobbning och en tydlig handlingsplan mot det. Och jag känner att de förmodligen har det, men att det bara är "för syns skull". Lite för att de ska kunna klappa sig över bröstet och säga att "här på skolan jobbar vi med bla bla"...

Nu jobbar jag inte i skolan, men min erfarenhet är att svenska skolan är superbra på att stoppa huvudet i sanden när det gäller mobbning, och liksom se åt andra hållet.
De pratar lite grann om hur man är en bra kompis i förskolan och sedan i typ förskoleklass och lågstadiet, men när det verkligen gäller blir det för obekvämt att göra något...

Sedan tycker jag också det känns som den allmänna förklaringen är typ att "jamen, vi kan ju inte veta att hen är mobbad om hen inte berättar något. Hen måste ju komma och berätta att hen är mobbad för att jag/vi ska kunna ta tag i det."
Som en person utanför skolans värld (som sagt så jobbar jag ju inte inom den världen och har bara mina egna tankar) så känner jag att det inte är till 100% en giltig förklaring. Vi VET ju faktiskt om att mobboffer sällan VÅGAR berätta om vad som händer för någon vuxen, eftersom hen är LIVRÄDD för vad som ska hända om hen gör det. Tycker snarare att lärare och skolpersonal ska börja utbildas i en specifik mobbningsutbildning, just för att kunna avläsa signaler och förstå vad elever berättar utan att muntligt berätta.
Jag ser hellre att de har fel en gång för mycket, än totalt missar elever som lever i ett helvete i skolan.
Så igen: Svenska skolan borde verkligen åka på studiebesök till Fairfax skolor och få se hur de arbetar!

Jag tycker alltid man får känslan att skolan nästan ser mobboffret som problemet i svenska mobbningsfall. Lite som att "oj, vilken dålig stämning det är på skolan just nu. Tänk om hen inte gått här/sagt något, då hade alla varit glada nu", och så flyttar man på offret istället...
Så var det i alla fall när jag gick i skolan. Det var så gott som alltid offret som fick byta skola. Mobbaren fick gå kvar som om inget hänt. Gick förmodligen vidare till nästa offer, och så upprepades proceduren. Som att skolan inte insåg var problemet låg.

Kommer ihåg en artikel jag läste för kanske 18-20 år sedan; en artikel som etsade sig fast i hjärnan.
Det var någon skola här uppe någonstans; en skola som utåt sett pratade om (och klappade sig på axeln) att det inte förekom mobbning där.
Till och med när en flicka var tvungen åka med ambulans till akuten pga mobbning så gick rektorn ut och vidhöll att "nä, det förekommer ingen mobbning på våran skola"...
Tror visserligen hon fick sparken, men ändå.

Kan också känna att Sverige är otroligt bra på detta med skuldbeläggande, speciellt i mobbningsfall. Tycker ofta det känns som att offret hela tiden ska tvingas fundera över "jovisst, det är väl inte bra att hen mobbar dig. Men tääänk på att hen nog inte mår så bra. Om du går vidare med det här blir det nog bara värre för hen. Vi får ju ha lite förståelse för det i alla fall."
Och så blir det istället offret som förväntas tycka synd om sin plågoande.
Tyvärr är ju Stockholmssyndromet är lika rotat här som Jantelagen...

Så återigen... Skol...verket? borde sannerligen åka på studiebesök till skolorna i din kommun! Helst en gång per år, och en gång per nyanställning, så att de verkligen håller kunskaperna uppdaterade! Svenska skolan have a lot to learn när det kommer till att handskas med mobbning!!!


Förlåt att det blev en så lång utläggning om mobbning, när det inte var det inlägget handlade om. Men jag insåg att detta är ett av de ämnen som gör att jag verkligen börjar brinna.
Kanske är det för att... tja, jag skulle inte säga att jag var mobbad, men samtidigt kan jag inte riktigt definiera min tid på högstadiet som mobbad/inte mobbad...

/Erica

Brysselkakan said...

Min T och jag träffades ju på Alla hjärtans dag 1986.
Men då var det bara en vanlig dag på sportlovet och ingen firade väl den dagen då. Så för oss är det en lite speciell dag, även om vi blev "ihop" senare under våren.
Jag brukar alltid få en ask med de där röda geléhjärtanen av T och så även i år. Och just i år prydde jag hans sallad med ett hjärta av hackat ägg och rödbetor!
Hoppas du haft en fin helg!

Channal said...

Kärlek är det goda valet i livet! Tänk om alla bara kunde gå hem och älska sin familj! Du skulle vi inte ha några konflikter eller krig.

KRAMAR Anna

Annika said...

Erica:
Absolut. OCH med annat också, som respekt för varandra, skolan och lärare.
Ska skriva mer om detta framöver, inte denna vecka. Men ngn ngn framöver.
Det tål att tas upp.
Klart att mobbning sker ända, utan att lärare och skola tar notis om det. Den förkommer ju överallt i denna värld.
SÅ, det är ingen utopi per se.
Men det vet du ju.
DOCK abolut hårdare tag borde tas emot den hemma.
DET jag gillar här är att det offret som uppmärksammas och får stanna kvar på skolan. OCH att det tas om hand direkt.
Men som du skriver, mkt sker nog under ytan.
Som du säger, även här finns nog många många som lider i tysthet.
SEN att skolorna säger att det inte finns ngn mobbning där är ju så fel, som den du berättar om.
USCH.
Jag ska skriva mer om detta om ett par veckor eller så.

Kramar fr mig!

Annika said...

Brysselkakan:
GULLIGT!!
Jag gillar det.
Även om det på den tiden ju inte var en stor dag.
Gulligt med hjärtana. GILLAR!
Hoppas att DU haft en bra helg!!

Annika said...

Anna:
Visst, om det ändå vore så enkelt.
Kramen!

Elisabeth said...

Förlåt Annika, men jag måste kommentera Ericas kommentar, även om du ska skriva mer på temat senare.

1. Erica, du skriver att du "känner" att skolor "förmodligen" har planer för att motverka mobbing. Känner?! Förmodligen?! Skolor har sådana planer. Punkt. Har de inte det skulle Skolinspektionen sannerligen inte bli glada.

2. Man läser måhända inte 15 högskolepoäng i "så stoppar du mobbing", men lärarutbildningen handlar bland annat att lära sig se varje elev i en grupp, vilka behov och resurser hen har - något som i förlängningen handlar om att lära sig att se om någon är utanför, trots att hen inte säger något.

3. Det finns naturligtvis exempel på skolor som den du läste en artikel om för 18-20 år sedan (det har för övrigt hänt en del i skolans värld på dessa år, även om inte gemene man tror det), men de allra, allra flesta skolor tar mobbing på allvar. Även om inte folk i allmänhet verkar tro det så vill skolan elevernas bästa; att de ska trivas, lära sig saker och utvecklas som människor.

4. Visst har Sverige mycket att lära, men det är också svårt att jämföra med andra länder generellt. I Sverige är till exempel möjligheterna att stänga av en elev små, framförallt i grundskolan, men även i gymnasiet. Det här är inget som enskilda skolor, rektorer eller lärare bestämmer över, utan det är Sveriges politiker. Jag kan tycka att dessa möjligheter borde utökas, något som dock inte lär ske så länge Sveriges regeringen består av Miljöpartiet och Socialdemokraterna.

Ibland känns det faktiskt ganska hopplöst att arbeta i skolan. Och då menar jag inte eleverna, utan all denna kritik och allt detta tyckande som man så ofta möter. Jag skulle önska lite mer respekt för lärares och rektorers yrkeskunnande, så kanske läraryrket kunde värderas lite högre än vad som är fallet idag.

Cari said...

Tänk att jag inte läst ditt blogginlägg förrän idag.
Min man och jag träffades och blev tillsammans den 14 februari 1983. Så vi firar Alla hjärtans dag.
Det är vår dag.
Tack för din trevliga blogg. Och vilken fin vandring ni gjorde i helgen. Så vackert hos dig.

Annika said...

Elisabeth:
Ja, jag skriver lite om det framöver i ett onsdagsinlägg. Vet inte när, men de närmaste veckorna.
Svenska skolan har ju lite skamfilat rykte, tyvärr.
MEN, jag vt också hur olika den är från plats till plats.
Mina syskonbarn gick i fantastiska skolor med toppenlärare, barn som följde regler och verkligen lärde sig.
En av mina vänners barn på en liten ort i norra sverige fick sitta med hörselkåpor under lektionerna för att ens kunna skriva, sådant larm var det och lärarna hade helt tappat greppet.
När jag var hemma sist gick jag in i min gamla låg och mellanstadieskola i Blackeberg, bara för att jag ville känna hur det kändes att gå in där igen.
OCH vad jag såg DÄR var BRA. Jag såg när lärarna och eleverna gick till matsalen, på led. OCH när läraren ville säga ngt lyssnade barnen.
Jag småkikade in i klassrum där det var lugnt, eller barnen småpratade i grupper.
Jag var glad när jag gick därifrån.
Kändes gott.
Idag la en av mina fB vänner upp ett mail från skolan hennes barn går på, det var nästan oläsligt. SÅ mkt skrivfel och stavfel att det var en pina.
SÅ nog är det olika från skola till skola.
PRECIS SOM HÄR!
Jg menar, det finns ju skolor i USA där det är rena rama mayhem. Ofta ligger de i innerstäderna. Men även i fattiga kommuner på andra ställen ÄR det under all kritik.
Detta ska vi komma ihåg.

Skriver mer sedan, men då om mobbningen. MEN, vi ska ju inte vara naiva och tro att den inte förekommer i FCPS. Klart den gör.
Men konsekvenser blir det om det kommer fram till lärare och fldrar. Därmed inte sagt att den inte finns. Mobbning kan ju ske under otroligt förfinade och raffinerade former.
DET vet vi alla.

SEN att ni lärare på skolor där allt klaffar och funkar blir förbannade över kritikenen över skolan, det fattar jag. FULLSTÄNDIGT.
NI gör ett OTROLIGT jobb, och eleverna ni har kommer aldrig att glömma er,
SÅ var stolt över det!!
Jag minns fortfarande lärare jag hade som var UNDERBARA!! Och av vilka jag verkligen LÄRT mig.

Mer sen!!

Annika said...

Cari:
ÅÅÅ vad KUL!
Du är den andra här som träffade din man på Valentin.
Klart det är ER dag :-)
Tack snälla Cari för dina fina ord.
Blir så glad!!

Erica said...

Till Elisabeth:
Jag vill be om ursäkt ifall jag trampat på tår. Det är absolut inte meningen! Långt ifrån.
Jag har bara mina erfarenheter från min skoltid och min tid på Lärarutbildningen för länge, länge, länge sedan; så basically har jag bara mina egna tankar och funderingar att utgå från.
Jag har så mycket respekt för alla som arbetar som pedagoger; inte i skolan visserligen utan "bara" inom förskolan, så jag har sett hur otroligt otacksamt och slitigt jobb det är.
Det finns inte en chans att jag skulle klara av jobbet som pedagog.

Ibland är jag dålig på att i skrift lyckas förmedla att det jag skriver bara är mina egna funderingar. Jag är absolut ingen allvetare.
Jag vet att skolorna enligt Skolverket måste ha en plan mot mobbning/kränkande särbehandling (visst heter det så?) och att skolorna har direktiv uppifrån de måste förhålla sig till. Politik styr allt.
Som sagt kan jag verkligen tänka mig hur tufft det måste vara att jobba i skolan, och som sagt så finns det inte en chans att jag skulle klara av det.
Ni gör ett hästjobb!

De tankar jag får bottnar i mina egna erfarenheter från skoltiden.
Ska dock tilläggas att jag till absolut största delen hade bra lärare som jag fortfarande minns med värme. T.ex. min lekisfröken, min lågstadielärare och en av mina högstadieklassföreståndare var helt fantastiska pedagoger.
Dessutom ÄR det ändå 20 år sedan jag gick ut grundskolan, och 15 år sedan jag slutade på Lärarutbildningen.

Så igen vill jag be om ursäkt om jag uttryckte mig klumpigt.
Hoppas du vill ta emot min ursäkt; det sista jag vill är att trampa på yrkesgrupper som arbetar med så många odds emot sig.

Förlåt.

/Erica