Wednesday, December 11, 2019

Då och Nu ...




Godmorgon onsdag!


Det är den 11 december.
Idag är det mindre än två veckor kvar till julafton. Om exakt två veckor glimmar juldagsmorgon.
Tiden fullkomligt rinner iväg. Eftersom november iår gick sällsynt snabbt (alltså VAD hände egentligen med den månaden?)  går ju givetvis december i samma snabba takt.

Ju äldre vi blir desto snabbare flyr tiden.
Så är det.
Tänk på när vi var små. Då kändes det ju alltid som om hösten var oääääändligt lång. November var en enda väntan på advent.
När adventsstjärnor och adventstakar plockades fram var det en totalt underbar känsla.
OCH att få göra iordning den traditionella adventstaken med fyra ljus var ju bara pirrande spännande.
Vitmossa, små tomtar och flugsvampar.
Det bakades lussekatter och pepparkakor.

I mitt barndomshem var det inte som i mitt hem idag. Inte alls.
Julpyntet åkte inte fram direkt den första advent. Först kom adventspyntet. Att gå ALL IN med julen direkt i advent var UNHEARD of under min uppväxt.
Jag minns att man ibland kunde göra sig stora ögon om någon tagit in sin julgran till lucia!!! Ingen gjorde så, eller väldigt väldigt få iallafall.
När jag var barn kläddes granen den 23 december. Punkt slut.
Så var det hos alla mina vänner likaså. Det var normen.

December kändes lång som år. Man längtade sig gråhårig efter julen. Satt och räknade ner dagarna via olika adventskalendrar.  Man skrev önskelistor och hoppades att tiden fram tills tomtens ankomst  skulle gå FORT. Det var verkligen förväntan i luften.
En seg (men givetvis, härlig) längtan …





Bilderna idag kommer från boken Snösystern av Maja Lunde (en barnbok jag gärna skulle vilja läsa)




Idag?
Jag pyntar upp rubbet direkt.
Full jul i kvadrat råder från lördagen efter Thanksgiving fram till nyårsdagen. Denna tid går så fort att jag inte ens kan hänga med.
Barndomens seghet är helt väck. Faktum är att man knappt fattar hur man ens kunde få tiden att verka seg som liten. Men så VAR det ju.
Idag vågar jag knappt blinka.
Julen är egentligen inte mindre magisk idag än den var då.
Såklart att julen var mer av ett stort mysterium och mer sagolik då man var barn. Vi slapp ju städa, tänka på mat, planera, köpa julklappar, laga all denna mat, baka … Ja ni vet.
Vi flöt bara med.

Jag minns att jag tyckte att det låg magi över trejde advent. Först DÅ kändes det som om julen var någorlunda nära. Innan dess hade julen lika gärna kunnat ligga 7 år fram i tiden ...
Från första advent till fjärde advent låg det ju oceaner av tid.
Det tyckte iallafall barnet Annika då det begav sig för länge, länge sen.
Om barnet Annika hade fått höra att vuxna Annika vill ANKRA tiden i december hade hon inte trott att den vuxna var klok.
En annan dag som innebar något av magi för mig som liten var den 18 december. Det var ett datum som signalerade att julen verkligen låg i faggorna.
Det var också runt det datumet vi brukade köpa gran. Granen ställdes sedan på balkongen i väntan på att den 23 december skulle nalkas.
Numera klär mina föräldrar sin gran, och pyntar upp huset, före den 23.
Det var pirrigt och spännande då granen var inhandlad!!
Vi längtade efter snö, vi längtade efter jullov. Ibland var det snö, men ofta var det barmark likaså.
När det började snöa, och vi var i skolan, uppmärksammades det alltid av någon i klassen som utbrast, KOLLA det snöar!!!









Det var härligt, pirrande, spännande och roligt med den sega och långa väntan på jul då man var barn.
Vi hade så många hållpunkter som var roliga också, till exempel att sjunga in advent på skolan. Sedan luciaövningar och sedan att öva alla julsånger och psalmer till avslutningen.
Och förstås juklappsinköp och sådant, men det är ett helt annat inlägg.


Kände du likadant som barn, att december var en oändligt lång månad?
I din familj, kläddes granen också den 23 december?
Gjorde du dig storögd över om någon på den tiden pyntade inför jul (fullt ut) runt lucia?
Känner du också att hösten numera är en årstid som går försvinnande fort?
Tycker du att det är bra att folk numera tidigarelägger sitt pyntande?  Alltså att många ställer in sina granar, och pyntar upp, långt före den 32 december.
Sker ditt eget pyntande allt tidigare för vart år som går?


Ha en fin och bra onsdag!

19 comments:

Elisabeth said...

För mig kändes INTE december som oändligt lång månad, ens när jag var barn (kanske innan jag började skolan, men inte sedan)! Har förstått att jag är lite udda där, men jag tyckte att den gick för snabbt redan som barn. Allt var så mysigt, både i skolan och hemma, och det fanns så många speciella dagar. Älskade adventstiden i skolan också; göra julpynt, sjunga julsånger och tända ljus på bänken. Och även om jag tyckte jättebra om skolan var det roligt att se fram emot jullovet. Allt det där gjorde att december gick alldeles för snabbt redan då.

Återkommer med svar på de andra frågorna!

Elisabeth said...

Tillägg: Jag hade således gärna velat ankra tiden lite, även som barn!

Anonymous said...

Yvonne said…
Jag minns också att december gick sakta, man öppnade luckor i adventskalendern och det kändes som det tog sååå lång tid innan granen skulle in den 23 och innan tomten kom den 24. Pappa hade affär när vi växte upp och hade så klart öppet på julafton också, så det måste ha varit väldigt snärjigt att få ihop allt i tid. Min mamma gick hastigt bort i hjärnblödning när jag var 15 år, så pappa rodde ensam ihop allt, ibland med hjälp av våra mostrar och fastrar.

Säkert mycket därför som vi 3 syskon firade jul tillsammans med våra resp familjer tills det logistiskt inte gick längre. Vi ska ha glöggträff nu den 22 dec hos en systerdotter m familj och alla är i Stockholm då och jag räknade ut att vi blir 34 stycken. Alla kusiner till barnen har ojat över det att vi inte firar alla fortfarande så jag hoppas de inser att det inte är möjligt längre :-) . Vi brukade vara ihop från 23-26 dec och bara att fixa sovplats till alla var ett pyssel. Nu firar vi varje familj för sig och vi föräldrar tycker nog det räcker bra med den varianten.

Ja, nu är det inte lång tid kvar, så jag har börjat baka matbröd och idag ska småköttbullar stekas, lussekatter bakas, knäck och kola tillverkas. Tänkte göra det bort det tråkiga jobbet (knäck,kola, lussekatter) redan nu så bara det roliga jobbet är kvar.

Normalt pyntar vi också allt till 1:a advent, men i år har det inte blivit riktigt allt, utan i em ska min man upp med det sista.

Ha en fin onsdag säger jag och skickar en stor kram från ett vitt Åkersberga som har plusgrader idag.

Anne-Marie said...

Börjar med bildbomben och allt julpynt. Wow säger jag! Vilket ställe.
Den typen julpynt tilltalar mig mer än det som säljs i de “vanliga” affärerna. Vilken mysig stämning och de tycks ha folk som verkligen kan dekorera och få det att se inbjudande och snyggt ut. Förstår om du helst skulle vilja flytta in där. ;)
December var en månad med förväntningar när jag var barn. Och väntan.
Jag har inget minne av att folk började pynta tidigt. Självklart kom adventsljusstakar och stjärnor fram men inget julpynt. Jag brukade pynta granen antingen den 23 eller till och med den 24.
Numera julpyntar jag ju inte direkt så jag bara observerar att man här i USA julpyntar tidigare än vad man väl gör i Sverige.
Julafton kan möjligen ha varit årets längsta dag. ;) Den gick otroligt långsamt fram till på eftermiddagen när vi delade ut julklappar och tittade på Kalle Anka.
Kramar!!

Anonymous said...

Åååå, vad jag minns denna förväntan som låg i luften hela december fram till julafton. Dagen innan den 1 december var nästan lika spännande som dagen innan julafton då man förberedde med adventskalendrarna och paketkalendern. Jag hade en julbåt som hette Julle där i låg ett paket varje morgon fram till julafton. Inga stora grejer, kunde vara ett suddgummi eller en godisbit. Men vad spännande det var att vakna upp den 1:a december och öppna första luckorna.

Vi var en av de familjer som frångick normen när det gäller julpyntning. Min mamma sa alltid att tiden går så fort så det är lika bra att pynta allt med en gång. Så vårt hem var alltid fullt julpyntat den 1:a advent. Min mamma älskade julen och tomtar så vi hade tomtar högt och lågt hemma. Mamma bytte även gardiner och hade julgardiner i alla fönster, en tradition som jag tagit med mig till mitt hem. Granen där i mot tog vi in och klädde på eftermiddagen/kvällen den 23 december och inte en dag tidigare. Så när granen var klädd, då var det jul. Mitt hem i dag som vuxen ser i stort sett ut som mitt barndomshem när det gäller julpyntet, allt är framme till 1:a advent och julgardiner i alla fönster. Fast granen är ett kapitel för sig. Jag har en man som är tokig i granar så vi har 4 stycken. En plastgran i uterummet som pyntas till den 1:a advent, en plastgran i sängkammaren som pyntas när jag hinner, i år kom den upp den 10/12. En levande rödgran i hallen innanför ytterdörren som tas in den 20/12 och huvudgranen i vardagsrummet tas in och pyntas den 22/12. Förr pyntade jag alltid granen i vardagsrummet den 23:de men när barnen kom han jag inte med riktigt tyckte jag, vill ju göra så mycket den 23:de som skinkan, julgodis, lägga in sill så därför tar vi nu mer in den granen den 22/12.

Ja, det var min historia om mina traditioner. Tycker det är så intressant och roligt att läsa om andras traditioner! Mycket är lika men också mycket skiljer sig. Oj, detta blev långt, hoppas jag inte tråkat du dig med mitt babbel 😉😀. Ser fram i mot många fler julinlägg på din blogg.
Kram Elaine

Humlan said...

Mina barndomsminnen stämmer så bra med dina, Annika. Och den där speciella känslan när det börjar snöa, den sitter fortfarande i. Det är fortfarande något magiskt över snöfall och den magin måste komma från barndomen.

Jag funderar på vad julstämning är för mig och det är nog den känslan som jag fick när jag som barn smög upp på julaftons morgon (oftast var jag uppe först) och tände julgranen. Jag kommer ihåg att jag satt ensam vid granen, bara den var tänd och jag var förväntansfull inför julafton och allt som skulle hända. Det skenet, många små lampor som lyser i mörkret, är det som jag försöker skapa varje år, oavsett om det är i en julgran eller annat. Än så länge är det stjärnor, ljusstakar och slingor som lyser, men det kommer fram lite mer vartefter och någon dag före julafton så kommer även en liten julgran fram. Och jag njuter fortfarande av stämningen, oavsett om det är julaftons morgon eller någon annan morgon eller kväll under jultiden.

Önskar dig en bra dag!

Kramar

Annika said...

Elisabeth:
Inte??!!
Jasså, intressant.
Ja, december var underbart mysigt med allt det du listar. Men längtan till julen var så så In your face ...
Om ngn sagt till mig att vi ska ankra tiden då jag var barn hade jag förmodligen brustit ut i gråt, haha.

Elisabeth said...

Vi brukade nog klä granen runt 21, 22 december. När jag var tonåring var det där med granen EXTREMT viktigt. Inget fick gå fel, och allt skulle vara precis som det varit alla andra år. Hade det varit nu hade jag säkert fotograferat granen för att kunna klä den likadant nästa år. ;-) Det var också kring dessa datum som det mesta av julpyntet kom fram. Under advent hade vi julgardiner (röda eller rödrutiga, aldrig med tomtar eller liknande), juldukar, julkuddar och naturligtvis även adventsljusstakar och dito stjärnor. I samband med att vi klädde granen kom även tomtar och annat fram. Även pyntet var mycket viktigt när jag var tonåring. Minns att jag gjorde en skiss av mitt rum och skrev var respektive julpynt satt!

Jag bakade en del också, först med hjälp av mamma, sedan mer eller mindre på egen hand. När jag gick i högstadiet/gymnasiet brukade mamma hjälpa till en del med gräddandet av pepparkakorna, men bakade gjorde jag. Naturligtvis var detta också mycket viktigt för mig - mamma vågade nog inte ens andas om att göra något så hemskt som att KÖPA pepparkakor. ;-) Och eftersom det var jag som bakade gick det ju inte att säga mycket om det heller.

Hur/när andra pyntade minns jag inte att jag tänkte så mycket på, antagligen för att alla pyntade ungefär likadant, lika mycket och vid ungefär samma tid.

Som jag skrev i morse tyckte jag INTE att december gick långsamt, tvärtom för fort. Var nog lite udda som barn/ungdom! Men jag tyckte att det var så mysigt och ville liksom stanna i det länge.

Annika said...

Yvonne:
Det var liksom en enda lång nedräkning till jul.
Om än en mysig, men man längtade ju som bara den till dagen D!!
OJ, med din mamma. Men så ledsamt.
Yvonne, verkligen ledsamt. Vilket trauma för din familj :-(
Din pappa hade säkert snärjigt med er barn och sin butik. Tänk ändå ...
NOG fattar jag att ett sådant trauma lödde er syskon. Och att ni firar ihop och tar han om varandra. Så fint.
Vilken fin sammanhållning alla kusiner verkar ha också. OCH att de fortf helst vill fira med hela styrkan. Haha, sängplatser ja ... kan tänka mig att det inte var helt lätt för alla under de dagarna. I mitt tycke låter det lugnast att fira var för sig. Men jag kan förstå att barnen ser på det med andra ögon. "det ska vara som det alltid har varit", lite så.
Det är bra, gör det trista jobbet nu :-)
Låter himla bra att pynta upp till den 1 advent.
Kramar från ett snöigt och kallt Reston idag :-D
Ja, fick snö inatt.

Annika said...

AM:
Eller hur!??
Vilket ställe va?
Ja, de har nog riktigt duktiga dekoratörer och inredare där. Undrar hur stort team de har?
De gör det SÅ snygg, och SÅ smakfullt.
Ett himmelrike för mig.
December var en long månad då man var barn. Att den var.
Precis, jag minst ju att de flesta pyntade lite lagom till advent. Sen gick de ALL in den 23.
Numera är det tidigare i Sverige också. Men absolut kör man på fullt ut här då man börjar pynta på ett helt annat sätt än hemma.
Julaftons ja...Jamen JA, det var en väntans dag. Kalle Anka var verkligen en hållpunkt. Sen var det julmiddag som inte smakade så mkt för att man var så nervös och förväntansfull inför tomten, haha.
Ja, those were the days ... annat idag.
stor kram till dig!

Annika said...

Elaine:
JAmenvisst. Vilken förväntan det var. OCH väntan!!
ÅÅÅÅ du hade leksakskalender. DET hade inte jag som barn. Men jag kan tänka mig att det måste ha varit stor färväntan inför att öppna paket varje dag. Underbart.
När K var liten hade jag paketkalender till henne. Det var kul.

KLOK mamma du hade/har!!!
Det är ju helt rätt det. Rätt resonerat. Jag har märkt att det blivit allt vanligare att köra fullt ut tidigare hemma. BRA.
Men när du var barn måste det ha varit mkt ovanligt, visst?
Antar att dina kompisar gjorde stora ögon då de kom hem till dig.
Men granen togs in dem 23 alltså. Classic.
Gillar at du har många granar hemma. Det har ju jag med. Fast här är det jag som pressar på medan min make bara kapitulerar, liksom. HAHA.
Men jag gillar verkligen att du och din man är jultokiga också. Härligt.
Tycker det är bra att du gör iordning stora granen den 22 :-) Tycker egentligen att alla borde ta in sin gran tidigare. Typ runt lucia ;-)
Ja, I sverige alltså. Här tycker jag man ska köra på in kalket direkt. Fniss.

TACK, tack för lång kommentar (älskar det!!). Älskar också att läsa och höra om andras traditioner.

Kramar i massor!!

Annika said...

Humlan:
TACK, vad kul att du känner igen dig i så mkt.
Men visst är det så, den där magiska känslan vid snöfall sitter i. Snöfall gör mig glad. Snö på marken gör mig lycklig.
Det är magi över det.
OCH det var det i skolan också. Ingen kunde riktigt bärga sig i klassen när det snöade ute ... haha.

ÅÅÅÅÅ vad jag tycker om att läsa om din julaftonsmorgon. Så otroligt mysigt och FINT det låter.
Att du satt där och reflekterade över julen, och dagen som bara var barnet då. Underbart fint.


Underbar läsning. TACK för att du delar med dig av detta.

Stora varma kramar från mig!!

Annika said...

Elisbeth:
Det är ju verkligen SÅ. Det SKA vara som det alltid har varit. Jag var/är väldigt konservativ då det kommer till den delen också.
Härligt att läsa!
Vet du, jag kör lite som du idag. Jag fotar varje jul. Ja, det är ju det ni ser på bloggen, som jag lägger ut. OCH sen nästa jul går jag tillbaka och SER hur jag pyntade.
Så jag har alltid fjolåret som mall, sas. OCH det har nog sett likadant ut här i åratal i mångt och mkt då det kommer till julen. Mkt har förstås tillkommit. Men ändå.
Julkonservatismen styr.

Mysigt att du bakade så mkt. Din mamma måste ha älskat det.
Hon tackade säkert och tog emot det faktum att du ville ha det så. OCH så slapp hon på det sättet :-)

Tror också det, alla pyntade upp ungefär samtidigt. Först var det advent, och sen julpynt. Nästan alla körde på det.

Tänk ändå att du inte tyckte att det var en lång månad :-)
Men, alla är olika. BRA det. OCH jag tycker det är KUL att läsa om hur konservativ du var. Kanske ÄR än idag.
Jag är ju det, ofelbart.

:-)

Uffe said...

Jag är övertygad om att dagens barn också upplever samma sak som vi gjorde som barn. Allt var en enda stor väntan, förväntan.
Nu för tiden är det sällan jag känner ens en aning av det som hörde till barndomsjularna. Nu värdesätter jag så mycket annat.
Bara att få ledigt från att laga mat till julen är skönt och att slippa alla s.k. måsten, därför är det så skönt att vara här och slippa allt. Jag tycker om julen, men inte all hysteri som uppstår.
Ha det gott Annika
Hälsar Karin via Uffes dator

Annika said...

Hej!
I mitt barndomshem satte vi upp adventsstakar, stjärna och inget mer på första advent. Utebelysningen kanske också.
Granen och alla andra prydnader sattes upp 23 december och satt uppe till trettondagen.

Jag pyntar fortfarande ganska sent och låter pyntet sitta uppe länge. Vi har inte riktigt tid att go all in innan vi är klara med sluttentorna och terminen och det sker inte förrän framåt den 17e december eller så. Innan dess blir det ändå inte mycket till julstämning. Sen brukar jag låta pyntet sitta kvar fram till andra veckan i januari eller så för då har vi tid att vila, läsa böcker, jobba lite, umgås och då är det fint att bara mysa i allt det där. tredje veckan i januari går vi tillbaka till jobbet igen.

I år blir det annorlunda eftersom vi måste tömma huset och flytta rätt fort efter nyår (en sorg för mig).
Kramar,
Annika

Annika said...

Karin:
Alla gånger gör de det!
December en lång månad för de flesta barn. Nu som då.
Absolut, vilken förväntan o väntan o härligt pirr det var. Så härligt-
Förstår att du och ni har det toppen på Madeira. Just det, så härligt att slippa allt det du annars gjort i form av mat och bak.
Njut av RUBBET.
:-)

Annika said...

Annika:
Du ser, precis som i mitt hem. Och i såååå många andras back in the day.
Vi var verkligen traditionsbundna, Annika :-)
Fattar att du som lärare har 100 järn i elden denna tid på året.
Så att du pyntar upp sent ÄR ju helt och håller förståeligt.
Skönt med långt jullov också. Ska du vara i CA eller CO över jul?
OOOOO, ni ska lämna det....huset i CO? Men vad tråkigt. Ska ni bo i CA på heltid nu?
Kramar från mig!!

marianne.dahl3 said...

Japp känner igen mej precis, 23/12 på kvällen t om kom granen in! Inte en dag tidigare, så var det hos alla vänner och familjer på den tiden. 1950-tal. Har aldrig varit med om på den tiden någon pyntade för tidigt!!
Även när jag gifte mej 1967 så gjorde vi precis samma sak i vårt nya hem,
inte en dag innan 23 december, så gjorde man bara inte!
Jag tycker det är härligt att allt kommer fram till första advent nu, hos många, så roligt det är och för alla barn. Hos mej gör det det också.
Den där väntan på julafton känner man också igen, även fortfarande med barnbarnen. En jul för ngr år sedan var vi hos min svärdotters föräldrar på dagen på julafton, men vi åkte hem till julklappsutdelningen. Då råkade min son köra lite fel på hemvägen, och barnen (2 st) i baksätet blev som tokiga
av ilska att ytterligare någon halvtimme las till julklappsutdelningen!!
November försvann i ett nafs, den kan annars vara lite lång den månaden men inte nu längre!
Sånt underbart ställe ni var på i helgen! Oj!!

Kram
marianne D.

Annika said...

Marianne:
Vad kul att du också känner igen dig. Är inte förvånad, tror att det var så här för de flesta när det begav sig :-)
Kan tro att på 50-talet var det verkligen ytterst ovanligt om ngn ens andades om att pynta i förväg.
men visst, tycker också det är härligt att det friare nu. Att många börjar redan till första advent. Tiden är ju ändå så kort under julen. Varför inte maxa det, och njuta fullt ut.
HAHA, din son som körde fel, och barnbarnen blev som galna. Alltså, jag förstår PRECIS. För ett barn är det ju en oändlig längtan och förväntan.
November bara ven iväg. FATTAR inte.
Ja, stället vi var på i helgen är en enda dröm!!
Kramar!!