Bob på Safeway.




Hej fredag!



Det var trevligt att läsa era reaktioner igår på mitt punktinlägg.
Framförallt handlade det ju om utryckningen i tisdags, alltså när brandkåren kom farande i ogjort ärende till vårt hus. Någon frågade om vi måste betala för det?
Jag vet faktiskt inte. Det lär visa sig då nästa månads räkning kommer. Det skulle inte förvåna mig OM vi måste betala.
Detta var ju i allra högsta grad en onödig och helt falsk utryckning för dem. Men vi får se.


Fredag som sagt.
Det är återigen dags att lägga lite extra krut på maten och göra det hela lite festligare. Jag gillar det.
Jag har flera olika matbutiker som jag väljer och vrakar mellan. MEN alltsomoftast det blir det så att jag handlar i den butik som ligger närmast hemmet. I mitt fall är det Safeway som ligger i South Lakes här i Reston.
I den butiken hittar jag bäst även om det väl inte är världens mest spännande mataffär. Men, den är bra.
Där finns det jag vill ha.

Det bästa med Safeway i South Lakes var kassören Bob. Bob, alltid lika trevlig, nyfiken och rolig.
Alltid en fröjd att handla av honom. Peter och jag har känt Bob sen vi flyttade till Reston 1996.
Karolina har vuxit upp med honom, och det trevliga är att han alltid frågar om henne då vi handlar där.
Alltså, det lustiga och fina är att Bob KOMMER IHÅG allt och ALLA!
Bob höll alltid reda på extrapriser dessutom. Flera gånger genom åren har jag sprungit tillbaka och hämtat något i affären efter att Bob upplyst om priset.
En riktigt jädra bra, service minded och trevlig kassör.

När jag var i Sverige läste jag på lokala Reston-webbsidor att Bob skulle gå i pension. OCH vad jag då inte visste var att han jobbat på Safeway i HELA 51 år!!!
Det är ett extrajobb han haft under hela denna tid, annars är han kartritare. Men jag skulle nog tro att han jobbat iallafall minst 30 timmar i veckan på Safeway.
ALLA i södra Reston känner honom.
Säger man Bob på Safeway vet varenda en han är. Som jag sa, det fina är att Bob minns allt och alla, plus att han varit LIKA trevlig vem det än är som handlat av honom.
Många söndagar har kön till hans kassa varit lång, för alla vill bli betjänade av just Bob.
Bob kände dessutom alltid igen min syster och svåger då de handlat av honom genom åren under sina besök i Reston, otroligt.



Bobs sista dag på jobbet var den 15 september. Alltså den dagen Peter och jag kom hem från Sverige.
Vi visste att han skulle jobba till klockan 17, och vi planerade att ta bilen direkt till Safeway så fort vi kommit hem.
MEN, sen var planet försenat en halvtimme, och vi stod i tull och immigrationskön i 90 minuter. Då vi kom ut från Dulles var klockan långt efter 17.
Vi hade missat Bob …
SÅ trist.




Bilderna idag har jag lånat från lokala webbsidor här i Reston.



Men vet ni vad det fina i kråksången är? Vad som värmer mitt hjärta så otroligt mycket. Jo, en kvinna i Reston drog igång en insamling via “Go fund me” för Bob.
OCH gissa om folk har donerat pengar till honom. Det första målet var 3000 dollar, det målet nåddes nästan direkt. På söndag ska pengarna föras över till Bobs konto. och då tror man att slutsumman blir på närmare 6000 dollar!
DET är helt otroligt.
OCH det gör mig SÅ glad.
Detta förtjänar Bob.



Bob, ser ni klubborna och godiset?  Alltid, alltid gav han barnen godis. ALLTID!!  Mig brukade han ge choklad ibland.  SÅ himla GULLIGT!!  Och ville man veta hur vädret skulle bli, framförallt vintertid, då var det bara att stämma av med Bob :-)



NBC-4 i Washington, alltså en av våra lokala nyhetskanaler i DC-området, kom till Safeway i South Lakes enkom för att intervjua honom samma söndag han slutade.
Bob var så rörd att han knappt kunde tala.
SÅ himla fint att DC-nyheterna uppmärksammade detta. DET är Bob så värd.







Ja, människor är fina, godhjärtade och givmilda. Jag är bara så arg för att jag och Peter missade honom för han har verkligen gjort mina matinköp roligare, och han har hängt med i våra liv sen Karolina var 6 månader gammal.
Nu är det inte alls lika roligt att handla på Safeway längre, ingen annan där kan mäta sig med Bob.  Faktum är, de är inte ens i närheten.  Jag tror faktiskt att jag kommer att handla oftare på Harris Teeter i fortsättningen.
I miss BOB!!




Ha en fin fredag och helg!

Comments

Anonymous said…
Yvonne said…
Så härligt att fått ha en sån trevlig farbror i affären, det gör så mycket hur man blir bemött och att alla blir bemötta på samma vis är stort ! Kul med insamlingen till honom, det är säkert uppskattat

Ha en fin helg säger jag och skickar en stor kram från ett svettigt Spanien
Annika said…
Yvonne:
JA, verkligen!!
En riktigt fin människa som det faktiskt inte finns så många av inom handeln.
Ja, insamlingen var fantastiskt. Ska kolla hur mkt den är upp i nu.
Kramar fr ett troligen lika svettigt Reston!!!
Trevlig helg!
Men så fint inlägg Annika!
Jag förstår att ni saknar Bob, för sådana som han brukar inte växa på träd precis. Underbart att det har funnits en Bob för er under så många år. Jag förstår besvikelsen när ni inte hann fram i tid innan han gick i pension, men kanske han bor i närheten? Mitt i allt så träffar ni honom i alla fall och kan tacka på det sättet som ni ville göra det på.
Ha en fin helg och hoppas du möter Bob ! :)
Humlan said…
Vilken härlig person och absolut en sådan som gör att man väljer just den affären, jag förstår att du är besviken för att du missade hans sista dag.

Hoppas ni får en fin helg.
Kramar!
Erica said…
Wow! Vilken människa!
Tänk att få ett sådant avsked när man går i pension! Låter som han är en av de människorna som liksom är "en på miljonen".
Och vilken förlust för butiken att mista honom. En person som behandlar alla kunder så pass mycket som vänner och är så serviceminded borde ju vara en dröm för cheferna :-) Vad tråkigt att ni missade honom pga strul på flygplatsen.

Och 30 timmar per vecka. Det är ju nästan heltid. Som extrajobb. Har han familj?
Tänker också på antalet år. Imponerande med 51 år. Dock måste han ju ha varit väldigt ung då han började jobba där...
Tänkte även på en annan sak... Ganska coolt ändå att ha jobbat i en matvarubutik så länge, med tanke på hur mathandling, mattrender o.s.v. ändrats på ett halvt sekel.


Hoppas du får en toppenhelg!
Kram /Erica
Annika said…
Karin;
Men tack!!
Det värmer, tänkte att jag nog inte skulle få så stor respons eftersom det är så lokalt.
Så det värmer att du skriver, tack!!!

BOB saknar honom. Idag handlade jag på en annan affär. Det finns inte många som Bob i världen. Fler Bob behövs för oss människor.
han bor långt härifrån i delstaten West VA. Han hade LÅNG väg till jobbet.
Så jag tror inte jag träffar honom igen :( Långt till jobbet och dåligt betalt.
Så det gläder mig SÅ att folk samlade ihop en massa pengar till honom, hans kunder genom åren.


TACK fina Karin för din kommentar.
Ha en jättefin helg.
KRAM!!
Annika said…
Humlan:
JÄTTEBESVIKEN!!
Han är en sådan fin människa.
Ja, tänk att vi inte hann se honom innan han slutade. TRÅKIGT.
TACK fina Humlan.
Stor kram!!
Annika said…
Erica:
HAN är en sådan fin person.
Alltid så trevlig, pratsam och intresserad. SAKNAR!!
Ja, jag är så stolt över alla Restonbor som samlat ihop så mkt pengar i present pt honom. DET är fint!!
Ingen familj. Ja, han jobbade ofta och MYCKET!!!
Tur att vi visar vår uppskattning för det nu.
Tror han är runt 70?
Ngt sånt.
Inte säker. Han var så ungdomlig.
Ja, verkligen, han har minsann sett mattrender komma och gå. Absolut kul.

Tack snälla Erica för att du kommentar på detta som jag trodde nästan är för lokalt att skriva om.

Önskar dig en jättefin helg.

Kramar!!!
Anonymous said…
Wow Annika, vad kul att läsa om Bob. Finns inte manga personer som Bob. Instämmer, det behövs fler Bob i världen. Vad trakigt att ni missade honom men ni far tänka pa allt det roliga. Fantastiskt med insamlingen. Det uppskattar han säkert.
Ha en trevlig helg!
Kramar, Lisa
Elisabeth said…
Vilket fint initiativ med insamlingen! Imponerande också med 51 år i butiken, och att arbeta runt 30 timmar i veckan som extrajobb. Tror du att han var tvungen att arbeta så mycket, eller att han helt enkelt tyckte att det var roligt (samtidigt som det förstås var bra med pengarna)? Förstår för övrigt att ni blev besvikna som missade honom.
Monica said…
Vilken fin berättelse om Bob, helt underbart med sådana människor! Jag tänkte att det är nog ovanligt här men lever på hoppet, vi har fått en ny mataffär igen och ägarna var ute i affären och log, var trevliga och pratade med oss kunder, så vem vet:-).

Annars känner jag igen Bob fast det var en kvinna, där Anna bodde först och det var i fem och halvt år mitt i city i Sheffield och det är ändå en miljonstad och där i närmaste mataffär som hörde till en stor kedja var de otroligt trevliga och en kvinna hälsade alltid och frågade hur länge jag skulle stanna denna gång, skickade gratulationer och var så omtänksam och trevlig mot oss alla. Såg och pratade, tänkte alltid att det kan aldrig hända i Sverige. Ja haha, här där vi bor har det snart gått 40 år och surare personal får man leta efter, även om ungdomar som arbetar tillfälligt är trevliga, credit till dem, men nu ställer vi vårt hopp till nya butiken:-). Verkade trevliga med lite mindre attityd, mer normala:-).
Annika said…
Lisa:
TACK, vad roligt att du säger det!
Det värmer, trodde inte många skulle kommentera det här ytterst lokala inlägget.
Men Bob är verkligen one of a kind.
Ha en fin måndag.
Kram!
Annika said…
Elisabeth:
VISST är det, och att man drog in SÅ mkt pengar till honom. Underbart.
Han behövde alla ggr pengarna. Tror inte han har det fett på ngt sätt. Körde en gammal, gammal bil etc.
Så dessa pengar gör honom gott.
SÅ trist att vi missade honom.
Verkligen.
Annika said…
Monica:
Ja, Bob var verkligen one of a kind.
SÅ fin, och så BRA!!
Alltid lika trevlig. Nu finns det ingen som han på ngn av de mataffärer jag besöker.
Vad trevligt att du upplevde liknande i England. Visst blir man SÅ glad!!
Japp, jag tycker att den yngre generationen i Sverige är bra mkt trevligare än tex min egen.
SÅ heja dem!!
Ha en fin måndag!