Soluppgång vid Lake Anne

Hej fredag!


Idag ska vi dyka ner i blomningen igen.
En kille jag följer på Instagram som är fotograf i Richmond i centrala Virginia (Richmond är för övrigt Virginias huvudstad) skrev något om att han är rädd att han spammar för många blomsterbilder i dessa körsbärstider.
Han frågade om vi var trötta på bilder av körsbärsträd i blom? Han sa att han själv kände en viss trötthet inför dem, bad om ursäkt för att han nu skulle komma att  “spamma” ännu mer.
Men, jag säger bara (och det skrev jag i en kommentar till honom också), hur kan man tröttna på något så vackert som bara blommar i typ tio minuter … ?
För så ÄR det ju. Blomningen är över på nolltid.
Så fort körsbärsblomman nått sin höjdpunkt går förfallet snabbt.
När trädet mist sina blommor är det bara ett ganska tråkigt träd bland andra träd.
God damn it, the truth HURTS. HAHA!!


Så, jag ska “plåga” er lite mer idag.
IDAG, torsdag (mina inlägg skriver jag alltid i förväg, som ni vet. Dagen innan de läggs ut), står grannarnas körsbärsträd i sin vackraste skrud. Jag ser dem från min plats i köket där jag sitter.

Igår tog jag bilen till en sjö här i Reston som heter Lake Anne.
Lake Anne ligger på andra sidan den tullvägg som delar in Reston i norr och söder.
Jag bor i den södra delen.
Lake Anne är jättefint, och det händer att jag och Peter går runt den sjön ibland. Den är inte lika stor som “mina” bägge sjöar här i South Lakes, men stor nog.
OCH vacker nog!!

Lake Anne i det tidiga, skira och underbara morgonljuset.

Det ÄR något alldeles speciellt med hängkörsbär.

Vid Lake Anne ligger en bro som heter Van Gogh Bridge. Vid den bron finns det hängkörsbärsträd, de träden är överjordisk vackra.
Jag ville pricka in soluppgången så jag for i god tid innan solen gick upp. Japp, jag fick SKRAPA bilrutorna från ett tjock lager frost först.
Det var en minusgrad och absolut vindstilla.
Perfekt fotoväder, med andra ord.

Van Gogh bridge.  Ett mycket älskat fotomotiv bland Restonbor, och särskilt då dessa träd blommar.

Alltså, morgnar ... 

På den där bron drattade jag på ändan ... hehehe ... (så lagom kul förresten).

Jag var den enda fotografen som var där i onsdagsmorse.
Allt var så fantastiskt vackert. Helt otroligt.
Drömlikt var det.
Men en påminnelse om att det inte var en dröm fick jag då jag druttade på ändan mitt på bron. HAHA, den var täckt av frost, och jag halkade. Nej, jag slog mig inte. Tursamt nog alltså.
Jag har inte "råd" att slå mig med mina dåliga knän.  Evigt tacksam för att jag föll så mjukt, eller vad jag ska kalla det för ...

"Långt bort i soluppgångens land"---man får japanska vibbar här.

Jag är glad att Canon får arbeta lite också.
Det är bekymmersamt (för mig själv) att jag gått över till att plåta så mycket med min iPhone.
Bättring, Annika. Därför är det så BRA att dessa blommande perioder kommer varje vår. Inget slår en systemkamera då. Inget.
Vår och höst, då arbetar Canon som mest hos mig.
Min gamla Canon börjar bli trött, och det ÄR dags för en ny. Men än hänger gamla Bettan med.

Kameliorna blommar ännu ...

Det här är Robert E Simon, Restons grundare.  Här sitter han för evigt på platsen han skapade på 60-talet.  Reston heter Reston efter honom.  RES, hans initialer och så ton, som ju är en förkortning av stad eller "sta", som i Bålsta, Kälevesta, Tensta etc ...You all get it ;-)

Igår fick jag mig en semla till livs.
Den var ju givetvis bakad av den kära Lotta. Ska man få sig en semla till livs är det Lotta som ska fixa, annars blir det ingen. Jag trodde inte att det skulle bli något av det hela i år eftersom jag var på resande fot under veckorna runt fettisdagen.
Men se där fick jag mig, jag fick en semla NU istället.
Bättre sent än aldrig.

:-)  Tack Lotta.

Ha en fin helg alla ni!!