Wednesday, April 17, 2019

Läkningen av en andra gradens brännskada. The healing of a second degree burn.





Det här blogginlägget är skrivet på både svenska och engelska.

This blog post in written in both Swedish and English.



Den 13 maj 2017 spillde jag en stor kopp kokhett te över min vänstra arm.
Tevattnet kom direkt från vattenkokaren och var således skållhett.
Jag satte den stora tekoppen på soffryggen, vilket jag gjort massor med gånger tidigare. Meningen var att jag skulle se Eurovision Song Contest och samtidigt chatta med min syster Sara i Stockholm.
Istället för en skön eftermiddag framför dumburken och ESC blev det en andra gradens 9% brännskada och besök på akuten för mig.
När jag satte mig ner i soffan denna lördagseftermiddag tippade koppen över. OCH dess innehåll spilldes över MIN arm.


Back in May 2017, I severely burned my left arm on a piping hot big cup of tea. I had poured the tea water straight out of my electrical water kettle and into the cup.
As I was sitting down on my couch, I put the tea cup on the back of the couch.  I had done this numerous time before, but this time the cup slid off the back of the couch and all that HOT tea spilled all over my left arm, from my shoulder to the top of my hand.


Vilken chock det var. Jag for upp som en blixt, slet av mig tröja och BH och rusade upp till badrummet där jag öppnade kranen och lätt kallvatten forsa över armen.
Peter var inte i vardagsrummet när detta hände, men han hörde mina skrik, och han trodde att jag sett en mus, eller något annat läskigt djur i rummet. HAHA, jag lovar, jag skulle aldrig skrika som jag gjorde över en mus, eller över en spindel.


And the tea aggressively burned itself into my skin.  I screamed and threw off my shirt and bra and rushed to the bathroom where I let the cold water soothe my arm as good as it could straight from the faucet.


När jag spang upp till badrummet minns jag att jag såg på min arm hur skinnet krullade ihop sig, det liksom försvann från armen.
Jag minns också att jag tänkte att vi förmodligen inte skulle kunna gå ut och äta middag den kvällen som vi tänkt. Vi hade bokat bord på ett ställe vi velat gå till ett längre tag,  faktum är att vi ÄNNU inte varit på den restaurangen …


I do remember that during that run to the faucet in the bathroom I could see how--right there and then-- my skin shriveled up and disappeared. AND, I do remember thinking that my husband and I would probably have to cancel the dinner reservations we had for the evening ...
Instead of that fancy restaurant it was a night in the ER for me.

Nu har det snart gått två år sedan jag brände mig.
Många av er har frågat om min arm, och hur den har läkt och hur den känns idag.
NU kommer det inlägget som jag länge flaggat för då ni undrat.  Det är gulligt att så många av er undrar  hur det står till med min arm idag.


It has been two years on May, 13  since I burned my arm. Many of my blog readers have been asking how my left arm is doing today, about the healing process, and in this post you’ll get the answers.
I SO remember how I missed seeing an article, blog entry or anything along the lines what one can expect during the healing process of a second degree burn.
So, I thought I better write one myself. Here it is!

Medan jag befann mig mitt i allt detta,  och det var som värst,  saknade jag bilder på hur en brännskada läks, och vad man kan vänta sig under en läkning.
Nu ska jag själv skriva det inlägget, och det både på svenska och engelska, som ni märker.
För nej, jag hittade ingen sådan info någonstans när jag som mest behövde den.


VARNING för starka bilder. Verkligt starka bilder!!
Nu ska ni få följa processen från minuterna efter det hände och fram till idag …


YOU shall ALL hereby be warned, there are graphic pictures in this post.

From the moment I burnt my arm, the healing process (gross pictures to start with), until today.

Let’s go!!





Minuterna efteråt.  Jag kommer för alltid att vara tacksam för att min granne, som är barnmorska, kom in och tog sig en titt på min arm.  Utan att tveka ringde hon Reston Hospital och sa att de skulle få in en brännskada av ganska svårt slag.  De skulle vara beredda.  Vilket de också var.  Vi kom in direkt, och jag blev behandlad omgående.
På vägen till sjukhuset hade jag armen i en kylväska fylld med isvatten.



The Minutes after it all happened.  My neighbor, who's a nurse, called the ER and told them they would receive a burn victim within the next ten minutes.  They should be ready.  AND, they were.  We got straight in, and I got treated RIGHT away!  During the ride to the hospital here in Reston my arm rested in a cooler filled with ice water, and I did sit in the back seat.  Peter drove, of course.






På akuten blev jag behandlad direkt.  De satte in morfindropp, och jag fick medicin mot illamående plus att jag fick en stelkrampsspruta.  Jag fick inte ha armen i isvatten längre, utan istället placerades den destillerat ljummet vatten. Observera min överarm som har blåsor och stora röda brännskador.

In the ER, they had me rest my arm in lukewarm distilled water.  As soon as I got in I got an IV consisting of morphine and I also got some anti-nausea meds.  I also got a tetanus shot right away.
Yes, my arm was burning and hurting.  This was painful indeed.








Yeah, yeah ... I can do this ...





Behandlingar.  Här fick Peter och jag lära oss hur man tar hand om brännskador av det här större slaget.  Den första månaden fick Peter sköta detta, och det tog tid.  I början tog det 45 minuter varje morgon och varje kväll.  DÅ skulle bandagen tas av, såren skulle rengöras så gott det gick.  Sedan skulle ett lager av en silversulfa-salva läggas på.  Det var mycket viktigt att Peter inte doppade det instrument han använde två gånger i burken.  Allt detta gjordes för att förebygga sepsis, blodförgiftning.  Jag hade ingen skyddande hud, utan skinnet var öppet.  Peter fixade detta galant.


Treatments.  We got to learn how to take care of a burn this size.  Peter got to be my nurse for the month to come.  The treatments were time consuming that first month. It took Peter about 45 minutes every morning and every evening to tend to my burns.  First, we had to remove all the dressings, several layers of it.  Then Peter had to clean the arm as good as he could, after that he applied a layer of a topic cream, called Silvadene, a silver/sulphate ointment.  He had to apply a layer of silvadene, without double dipping the instrument he used.  This was all done to prevent sepsis since my skin was so exposed.






Den här bilden är tagen två dagar senare.  Peter lade om armen innan vi begav oss till vår husläkare.  Den stackars husläkaren bleknade då hon såg hur omfattande mina brännskador var.
Hon sa att hon inte kunde ta ansvar för mig, istället skulle jag remitteras till en plastikkirurg.  Jag minns så väl hur min snälla doktor liksom nästan skakade då hon skötte min brännskada.  Under den behandlingen sprack blåsor upp och vatten plaskade ner på golvet.  JAPP. JAPP. så KUL!! SÅÅÅÅ KUL!! NOOOT!!



This picture is taken two days later.  We are on our way to our primary doctor.  Well, let me tell you, that nice doctor was beyond shocked when she uncovered my wounds.  I felt so bad for her, I really did.
And she felt so bad for me.
She referred me straight to a plastic surgeon.  She said that she could not treat this, someone else had to do it.  She could not take responsibility for a burn this severe.
At this point blisters were popping left and right and I lost a lot of fluids this way.
Fun stuff indeed, or NOT!!









Hur kändes det egentligen de där första veckorna efter skadan?
Det jag minns mest är hur trött jag var.  Hela tiden.  SÅ trött.
Jag minns också att jag var tillsagd att dricka massor, massor med vatten.  Vilket jag försökte göra också, men jag minns också hur jag inte behövde gå och kissa nästan under de där första dagarna.  Närapå ALL vätska försvann genom mina brännblåsor.
Nattetid tog jag ibland starkare opioider som jag fick utskrivna.  Men allra mest var ibuprofen det jag tog in, och det hjälpte.
Men, mest minns jag tröttheten, och hur armen bultade och protesterade så fort jag försökte göra något mer ansträngande, som att gå ut och gå.  DET gick inte, jag fick lägga ner allt sådant under ungefär en månads tid.



How was I feeling during the first weeks after the burn?  Well, I was very tired.  Extremely tired.  I was told to drink a lot liquids since I constantly lost so much of them thru my burns.  What I remember from this time is how I never had to go pee really.  It was like ALL my fluids went straight  to my burns.  I had to take pain killers as well.  I had strong ones that I sometimes took at night.  But most of the time Advil was my best friend.
BUT I was tired, soooo tired most of the time.  As soon as I took a walk (I tried) my arm throbbed and hurt.





Hos plastikkirurgen.  Jag gick till honom ungefär två gånger i veckan i början och sedan en gång i veckan.
Plastikkirurgen sa på en gång att jag inte skulle behöva göra en hudtransplantation. Han menade att tiden skulle läka detta.
Peter var den som körde mig till alla dessa läkarbesök.  Jag hade ganska svårt att köra själv i början.


At the plastic surgeon's office.  He looked it over several times,  but he also decided that I did not need a skin graft.
He said that it would heal just fine in time ...
We did see this doctor about seven to ten times during a six week period.  Peter drove to all these appointments, it was a bit hard for me to drive for some time there ...






En vecka senare var det dags att flytta ut Karolina ur studentlägenheten på Elon.  Hennes tredje år var över, möbler skulle stuvas undan och förvaras till höstterminens början.
Jag hängde med ner till Elon, men kunde inte göra ett skit.  Jag var mest bara trött och såren läckte vätska hela tiden.  Jag borde ha stannat hemma.
Medan Peter och Karolina bar och stuvade undan tillbringade jag dagarna med att sitta på olika cafeer på campus.   Den här bilden är äcklig, och armen gjorde ONT.  Det här var ingen vidare bra helg för mig

And, then we had to move my daughter out of her student housing  at Elon University in North Carolina  once her junior year was over.  This was about a week after the burn.  In hindsight, I should have stayed home.  I could not help with the move one bit.  Mostly, I just hung out at the coffee shops at Elon while Peter and Karolina worked and worked ...
I was tired, and my arm hurt a lot during this trip.
Peter was the ever present nurse.  I know, this picture is gross, and it was as painful as it looks.







De här bilderna är tagna tio dagar efter brännskadan.  OCH vid den här tidpunkten i processen gjorde det ont.  Vi gick igenom dessa omläggningar två gånger om dagen, och det tog 45 minuter varje gång.


These pictures are taken ten days after the burn.  Yup, painful it was.  Peter and I went thru this dressing ritual twice a day at 45 minutes a pop.







Två veckor senare.

Two weeks after the burn.






Det här fotot är taget den 6 juni.  Tre och en halv vecka efter skadan.  Det här stadiet var det jag kallar klådstadiet.  Det kliade hela tiden, men framförallt nattetid.  Det var inte mycket att göra åt saken, bara hänga med.  Minns att jag brukade ligga och knäppa och slå på bandaget för att liksom lindra klådan.


This picture is taken on June, 6.  Three and a half weeks later.  I remember this as the itchy stage.  The wounds were constantly itching, especially at night.
But, as you all can see the healing process is going strong.  I also felt better here overall. Less tired and more energized.






14 juni.  En månad och en dag efter skadan.  Mycket ömt och mycket känsligt ännu, och med samma klåda.
Men, här hade silversulfa-behandlingen upphört.  Allt jag gjorde vid det här tillfället var smörja armen med en myket fet F-vitaminsalva.
Jag hade armen i bandage hela tiden, natt och dag.  Men för att göra allt "lite roligare"--och gömma det tråkiga bandaget--hade jag vid det här laget köpt ett helt lager med golfärmar i roliga mönster.  Vid denna tidpunkt hade jag också armen i mitella då jag var ute och gick mina PWs.  Dock, jag slapp använda mitellan allt mindre ju längre tiden led och ju friskare armen blev.



June 14.  A month and one day after the burn.  Still very raw and itchy but so much better.  At this point we did not have to apply on the silvadene anymore.  It was enough for me to just put a vitamin F ointment on to keep the dry skin moisturized.  I had to cover it at all times, night and day.  I started to use golf sleeves during the days to cover the ugly gauzes.  Also, at this point I had started my power walks again, and I had my arm in a sling most of the time.  But less and less of that, too, as a matter of fact.









26 juli.  Vi är på stranden.  Jag fick inte simma, eller bada, alls under sommaren 2017.  Inte heller kunde jag sola, eller ens ha armen utan bandage i solen.  Huden så öm och tunn.  Den skulle skyddas från solen till varje pris den här sommaren.
Det var OK, trots allt.
I juli for jag hem till Norden för att tillbringa sommaren där.  Tursamt för mig var det en mycket kall och regnig sommar det året.



June 26. We're at the beach. No, I was not allowed to swim at all during the summer of 2017. Neither could I expose my arm to the sun. SO I had to cover my arm at ALL times. While I was in the pool to cool off, which I had to do,  I had to keep my arm above water level.
It was OK. No big deal, really.
I left for Scandinavia in July. Luckily for me it was a cold, rainy summer that year.






Fjärde juli med min vän Susanna på mitt deck.  Observera min golfärm.  Så här såg jag ut hela den sommaren.  Dag och natt.  Jag köpte en uppsjö av olika golfärmar och hade kul med dem.  En del trodde först att min arm var tatuerad, andra trodde nog att jag bara var knäpp.  Men, de där golfärmarna gjorde verkligen det de skulle!



On the Fourth of July with my good friend Susanna on my deck. Do you see my golf sleeve? This is the way I covered my arm the entire summer. DAY and night. It got to be a lot more fun with all these crazy golf sleeves that I bought.
Some people thought I had a tattoo. Some people probably just thought I was weird.
But, it really did work wonders!!







31 juli.
Elva veckor sedan skadan. Vid den här tidpunkten höll jag armen skyddad med olika golfärmar natt och dag, jag hade ett tunt bandage under golfärmen, minns jag. Varje dag smörjde jag armen med feta F-vitamin-salvor. Gjorde jag inte det började armen svida och bränna. Huden så torr och skör.
Ibland gjorde armen ONT, det liksom stack och sved i den på ett mycket obehagligt sätt.
Jag var alls inte återställd, men så mycket bättre.



July, 31. Now we're 11 weeks in.
At this point all I did was to cover my arm every day and night. And, I also put vitamin-F ointment on it, to keep it moisturized. Without that ointment my arm got really dry and itchy.
Sometimes my arm did hurt, it sort of stung in it from time to time.
Not well at all yet,  but SO much better.







30 augusti.
Som ni ser är armen i så mycket bättre skick här.
Fyra och en halv månad har gått sedan skadan.
Då denna bild tagits märker jag att det är den sista dokumentationen jag har, tyvärr.
Efter det här blev vädret lite kallare, jag slutade använda kortärmande kläder.  I och med det så slutade jag också med golfärmarna.
Min arm slutade göra ont, ibland stack det kanske till. Men det har upphört.





August 30.   As you can see now the arm is in much better shape.  Not good, but so much better.  We are four and a half month in.
After this, I did not document my arm at all anymore.   I regret that now.  The weather turned colder, I started wearing long sleeves. 
My arm started to feel a lot better.  






Och idag ...

And, today ...




Så här ser det ut idag.
Nästan två år senare.
Känner jag av min skada?
JA, det gör jag. Men det är lite lustigt, jag känner bara av den då jag dricker alkohol. Det kan räcka med några sippar. Min arm reagerar direkt på alkohol. Ärren blir varma och röda. Det känns ungefär som en solbränna.
Mycket lustigt.
Jag antar att det beror på blodflödet?
Förutom det är det lugnt.


This is how it looks today, as of yesterday. Almost two years in.
Do I still have sensations?
YES, I do! What I do exprience is somewhat funny. When I drink alcohol, ever so little, my scars turn bright red. My arm also gets very warm then, and it feels like a sunburn.
This happens every time I have a drink, without fail.
I guess it is due to the blood flow?
But, other than that it is pretty good.








Jag kommer alltid att ha dessa ärr, det förstår jag. De kommer att sitta där för resten av mitt liv.
OM det stör mig?
Nej, det gör inte det längre. Jag försöker inte gömma ärren, de är en del av mig.
Ärren på underarmen ser ut som ett slags skal.
På somrarna måste jag smörja in ärren med solblock. Gör jag inte det bränns min arm direkt.
Huden är fortfarande tunn där.
Men, nej, jag har helt vant mig vid dessa ärr nu.

I will always have these scars. I realize that. They will never go away. It is like a shell on my skin.
Does it bother me?
Not anymore. I do not cover up my arm, I am not hiding it. I just live with it.
Sure, I put some mean sun screens on during the summer months. I just have to that, otherwise the skin there burns fast.
it is still very sensitive.
But, other than that?
No, I am not hiding it anymore.




Och med detta avslutar jag detta inlägg.
Tro mig, det tog TID att skriva detta, lita på det!
Jag hoppas att detta kan hjälpa någon brännskadad att känna hopp och förtröstan. Jag hittade aldrig något sådant här då jag var som mest nedslagen av min brännskada.

And, that concludes this post.
IT took me a long time to write it. Rest assured, people.
I hope some person will get some kind of help, or comfort, from this. I never found anything like this during my darkest hours. I hope someone just like me will find some kind of info here.

35 comments:

Äventyret framtiden said...

Så starkt gjort av dig att skriva det här och att dokumentera hela skeendet i bild. Ditt inlägg blir säkert till hjälp för andra i liknande situationer. Brännskador är grymma, det vet förstås du mycket bättre än vad jag vet men jag känner några som har bränt sig väldigt illa. Tänker bara på hur mycket man reagerar av en liten brännskada, hur ska det inte vara när den är så stor som din. Brrr...
Tack Annika, jag förstår att det har tagit på att gå igenom hela förloppet igen. Fy bubblan!
Ha en fin onsdag! <3

Eva i Dalarna said...

Ja usch vilken olycka. Ursäkta om jag uttryckte mig dumt i en tidigare kommentar och skrev att du "hällde" the på armen. Det visste jag ju att det var en olycka,så mitt uttryck var bara ett uttryck. Förstår ju att det var hemskt!
Skönt att armen läkt i alla fall, även om du känner av skadan ibland och huden är tunn på stället.

Anonymous said...

Vilken hemsk olycka, men tur den slutade så bra i alla fall. Fantastiskt arbete av alla inblandade. Sitter just nu med en stor kopp te, som jag flyttade längre bort från mig när jag började läsa ditt inlägg. Man tror väl inte en kopp te kan ställa till med så mycket, men det kan det.

Blir säkert hjälp till någon som bränt sig att läsa och se bilderna och för oss andra en varningsklocka att vara försiktig när man har varma drycker nära sig.

Är imponerad av hur bra armen har läkt och håller med om att du absolut inte behöver "gömma" armen, lite lustigt det där med alkoholen, men kan kanske vara att huden fortfarande är tunn och reagerar så,

Tack för ett lärorikt inlägg. Skickar en stor, varm kram från mig i Spanien. /Yvonne

Sara said...

Shit sis, den dagen, hur vi satt och messade litegrann inför Eurovision och sedan bara försvann du. Och sen skrev du att du hade bränt dig. När du skrev det kunde jag inte ens ana hur illa det var men sen skickade du bilden med ditt korvade, avskalade skinn. Rysningar...
Tur att Sarah tog tag i det och såg till att ni åkte in. Och himla tur att det var en riktigt dålig nordensommar det året, du slapp lida av värmen.
Du hänger väl med på Eurovision i år igen hoppas jag, det är nån gång i maj (och Sveriges låt är riktigt, riktigt bra!!). I år får du ha ett glas prosecco med dig istället;)
Puss, kram och älskar!

Evas blogg said...

Vilken resa du har gått igenom. Kan bara ana hur smärtsamt det var. Vilken tur att armen har läkt så fint.

bettan said...

Helvete vilken brännskada. Måste ha gjort så infernaliskt ont.
Mycket intressant och lärorik dokumentation.
Och vilket jobb! Stor eloge till Peter som skötte omläggningarna med den äran. Hög infektionsrisk också att ha i åtanke vid omläggningarna.

Usch Annika, lider med dig när jag ser foton från Elon-helgen. Då får man lov att säga "stackars dig", ajajaj.

Men såhär med facit i hand, vilken fantastisk läkningsförmåga. Upphör aldrig att förvånas över vår kropps förmåga att reparera och försöka återställa.

So keep on smörjning...;)
KRAMAR!!

Annika said...

Karin:
DET tog tid att skriva ner detta. Jättelång tid. OCH att hitta alla bilder jag tog den sommaren, och att minnas.. Jag var tvungen att leta i mina dagböcker också hur jag kände. För man glömmer verkligen ...
Men, jag hoppas att det ska hjälpa ngn som en gång googlar på det jag googlade då.
USCH ja, det var hemskt.
Jag minns historier plastikkirurgen berättade om brännskadade han haft, om en person som reste sig upp, efter att ha tagit upp ngt från köksgolvet, och fick pastavatten och pasta över huvud och bål. Ngn höll kastrullen över hen när personen skulle lyfta kastrullen från spisen till vasken, och när hen reste sig från golvet där hen tagit upp ngt blev det så illa att pastavatten och pasta kom över hela personen. Jag vet att den personen sövdes ner, och att det blev transplantationer. SÅ med det i åtanke hade jag tur, trots allt.
Den historien som kirurgen berättade glömmer jag nog aldrig.
TACK Karin för dina ord.
DE värmer!!

eastcoastmom said...

Stackars dig. Att bränns sig är så ont!

Som du vet har jag en liknande brännskada i omfattning, hela vänster arm och en bit av axeln, lite runt halsen och under hakan... Brände mig när jag var 16 månader gammal på stekhett baconfett... Ärren är fortfarande mycket fula, upphöjda. Men jag är tacksam att jag inte kommer ihåg något, jag var ju så liten. Numera bryr jag mig inte alls om hur det ser ut, vilket jag gjorde när jag var ung.

Annika said...

Eva:
DET var en olycka av guds nåde.
HAha, det lät mest kul med "hällde" ;-) Jag fattade :-D
Ja, fy sjutton vilken maj och juni det blev det året.
Men idag kan jag inte klaga. Det är helt OK, och jag känner av den ibland. Men inte på otäckt vis.
Kram till dig!

Annika said...

Yvonne:
Ja, det var verkligen hemskt då det skedde. OCH veckor som följde också. TUFFT.
JA; en kopp te av min kaliber, kokhett vatten sgs 100 grader var det väl, kan verkligen ställa till det.
OJ oj.
Men redan samma kväll gjorde jag en stor kopp te igen då jag kom hem från akuten. HAHA.
Och dricker ur de där baljorna än idag.
MEN jag sätter aldrig aldrig mer en kopp på soffan. ALDRIG.
Numera ställer jag dem stadigt på BORD!! OCH har dem långt från mig, haha.
Så det är bra att du har din kopp på behörigt avstånd.
Ja, just det där med alkoholen är lustigt. Det räcker bara med en sipp eller två. OCH så regnar armen.

TACK Yvonne, jag hoppas att detta inlägg ska hjälpa ngn, och varna likaså.

KRAMAR!!

eastcoastmom said...

NU har jag vågat titta på bilderna ordentligt... åh vad du måste haft ont! Du är så stark som ens kan skriva om det här!

Annika said...

Sara:
HAHA, ja precis så var det ...
Vi messade och så blev det uppehåll. God damn it!! HAHA.
tror knappt jag anade hur illa det var då det hände. Men jag minns vad jag tänkte, som att vi inte skulle kunna gå ut och äta middag på kvällen, haha.
Ja, sen minns jag att jag skickade bilder på vår syskon-chatt till er från akuten, haha. några av dessa bilder säkert.
Klart vi ska kolla ESC!! Sveriges låt är bra, har hört den flera ggr.
Men som sagt, vi tar prosa får. Bäst så.
HAHA.
Kramar och älskar!!!

Annika said...

Eva:
Det var inte roligt, men det kunde ha varit så mkt värre. SÅ tänkte jag redan då.
Stora kramar till dig!!

Annika said...

BettaN,
Det gjorde det.
Så sjukt ont. Så här i efterhand kan jag knappt fatta att jag inte svimmade. Inte ngn ggn. Jag minns mig som mer samlad än annars, hahaha!!
Det var liksom bara att ta sig från punkt till punkt.
Men så är det nog när man drabbas, well ... you know :-*
Peter ja, han var den bästa sjuksyrran. Vet inte vad jag gjort om jag varit ensam? Hade nog fått åka till husläkaren varje dag och fått det omlagt.
OCH lång tid tog det, 45 min vid varje tillfälle i början.

Elon helgen var bara dum. Jag borde stannat hemma. Men jag vet inte vem som hade kunnat lagt om såren då? Så det var nog bäst att jag var där kanske ändå. Minns att vi sa, P och jag, att vi tyckte synd om hotellstäderskan som skulle se allt blod och alla äckliga bandage i soporna (vi la det i en platpåse och knöt om, men ända ...DAMN!!


Ja, nu har det läkt bra, även om det alltid kommer att synas, och kanske kännas. VID alkointag. HAHA.

Kramar till dig, fina Bettan!!!

Annika said...

AM:
DU vet ju, du som själv brände dig så infernaliskt illa som liten. Olja är ju dessutom värre än vatten eftersom det äter sig in i hudlagren och fortsätter bränna.
Dessutom var du liten :-(
Lika bra det på ett sätt, att du var så liten. På den tiden hade de säkert inte lika duktiga plastikkirurger heller som de har idag.
MEN, jag håller med dig, bryr mig noll om mitt ärr. När jag gör manikyr brukar de kommentera mitt ärr, men aldrig annars.

TACK AM, jag kände att jag ville skriva det här. Har tänkt det i flera månader. Nu äntligen blev det av, och jäklar vilken lång tid det tog att skriva detta.

Kramar från mig!!

Brysselkakan said...

Så fint det läkt trots allt. Och tur att du fick så snabb och bra vård direkt.
När man är mitt i något sådant känns det oövervinnerligt men, lite klyschigt, tiden läker sår. Bokstavligen.
Tack för du delade med dig, jag har ju frågat hur det gått och tror precis som du gör att det du skriver kan hjälpa andra som bränt sig allvarligt.

olgakatt said...

Brännskador är verkligen gräsliga! De värsta jag vet är de som drabbar små barn. Jag blir helt hysterisk när jag ser folk som har en unge i knät samtidigt som de har en kaffekopp i närheten. Då konfiskerar jag antingen kaffet eller ungen! Jag gissar att du ställer alla koppar med hett innehåll på säker plats numera efter den pärs du genomlevt.
Jag gillar golfärmsknepet skarpt! Jag visste inte att sådana fanns, ens.

Annika said...

Brysselkakan:
Visst har det, även om det fortfarande är fult och jag alltid kommer att dras med det.
Sant, tiden läker verkligen alla sår, som du säger. Bokstavligen alltså :-D
TACK, ja det är tack vare dig, andra och mig själv också som jag skev detta. Ni har undrat, och jag har länge tänkt tota ihop ett sånt här inlägg, men dragit mig för det. OCH det tog tid att skriva det.
men jag är glad att jag gjorde det. OCH nu vet du, jag är glad över att du bryr dig :-)

Annika said...

Olgakatt:
Ja, det är de. Det är verkligen läskigt med barn och tekoppar och kaffekoppar. Verkligen otäckt, och olyckan är så lätt framme.
Numera är jag försiktig med varme drycker, eller var jag ställer dem. Jag dricker lika mkt som förr vad gäller både te o kaffe. MEN aldrig mer ställer jag dem på soffryggen eller på soffan, eller har de balanserande på farligt ställe. Jag har lärt mig en dyr läxa.

Keith said...

You've come a long way since then! Amazing that you went to Elon feeling like you did. Not only did you go there, you went to a concert the week after you got burned. You are one, tough lady! :-)

Monica said...

Usch, det var verkligen tufft för dig och smärtsamt. Tycker du är duktig och proffsig som dokumenterat, det är sant, finns inte så mycket info om brännskador och läkningsprocessen, tittar i mina böcker och det mesta handlar om hur det ser ut inuti kroppen ner till minsta beståndsdel i en cell. Och en eloge till din duktige man, för det där var ingen enkel sak, så mycket kan hända just med kontaminering och det gör det i sjukvården då och då, tillstöter det ena värre än det andra och han var otroligt duktig, ja du med som stod ut:-). Tålamod och lugn krävs, var ju tidsödande allt. Tror han skulle behövas på nya KS faktiskt:-).

Tycker att det läkt väldigt bra på dig, ser bra ut och du har ju så bra koll på att det ska fortsätta skyddas för solen. Ja vilken kväll och en sak du säger med är att man glömmer kroppslig smärta, det mesta, hjärnan är funtad så och tur är väl det, man glömmer förvånansvärt fort. Men bra att du skriver om detta för det gör nog att många tänker en extra gång med kokhett vatten, jag gör det. Ha det bra nu Annika och det tar på krafterna att se tillbaka, men bra att du informerar som du gjort.

Anne said...

Tack för att du berättar Annika, det är starkt gjort av dig och jag är övertygad om att det här inlägget i nåt skede kommer att hjälpa nån annan, en vilsen desperat människa i behov av hjälp och info kommer att hitta det via en google-sökning. Du har dokumenterat fantastiskt fint här. Det där vet jag själv hur jag många gånger verkligen behövt/velat veta mer om nånting viktigt men inte hittat nån bra info men så har en google-sökning tagit mig till en random blogg där skribenten i nåt skede skrivit så bra om precis det jag önskade hitta. Det kan vara flera år sedan det skrevs men likväl, där kom lilla jag, hittade ett inlägg om precis det jag behövde veta och fick stor hjälp. Tyvärr så har jag aldrig skrivit nån kommentar eller lämnat en rads avtryck där jag tackat bloggaren så hen har aldrig fått chansen att veta att det hen skrev faktiskt hjälpte en själ därute. Precis det här kommer hända dig, någon kommer få glädje och nytta av det här inlägget, även om du personligen tyvärr kanske aldrig får veta det. Men lita på att det kommer hjälpa.
Jag tycker ditt ärr läkt jättefint, kroppen är onekligen fantastisk. Jag blir glad höra att du är vän med dina ärr, att du ser dem som en del av din livshistoria och helt förlikat och vant dig med dem. Så fint höra för många har tyvärr svårt att acceptera ärr och gömmer eller vill dölja dem. Men alla våra ärr är ju en del av oss, att älska och acceptera.
Vet du, det som slår mig igen när jag läser din text och ser dina bilder är hur fruktansvärda skador "bara" en mugg hett vatten kan göra. Alltså, missförstå mig inte, det räcker ju med en liten mängda skållhett vatten för att ge skador men jag tror du förstår vad jag menar, före din enorma skada så tror jag inte att jag faktiskt fattat att en mugg hett vatten kan göra så stor skada. Att i misstag råka ut för det som hände dig är så lätt hänt, det skulle kunna hända mig och det är läskigt hur otroligt stora skador det blir av "bara" en mugg te. Man kan bara tänka sig hur det är med lite mer och större mängder hett vatten eller annat. ryser av skräck. Du fick ju jättestora skador, dina bilder är verkligen otäcka men så raka och ärliga. Jag uppskattade det redan då det begav sig och du skrev och visade, en uppdatering nu samt sammanfattning var välkommen. Jag tänker också på veckorna efteråt, vilken tuff period du hade och det här med att lägga om två gånger per dag, hur viktigt inte slarva. Jag tänker mig att många slarvar med omläggning, dubbeldippar i misstag pga de inte längre tar omläggningen på lika stort allvar, har bråttom eller vad som helst och vips så sitter man där med sepsis också. Vilken tur med en klippa som Peter och den bästa sköterskan i honom som tog hand om det här ordentligt.
Såg nu att du skrev i kommentar om pastavatten och olyckor. Ryser av obehag och tyvärr kan man ju lätt föreställa sig hur den sortens olyckor händer så lätt. Jag fick mig en rejäl tankeställare och påminnelse IGEN (fick det redan då du skrev om din olycka för två år sedan), för precis som du brukar jag också ha min tekopp sådär och hittills har det ju fungerat....men det är ju verkligen att leka med elden. Ska på riktigt ändra de ovanorna och även tänka till mer med kokande pastavatten och kastruller. Jag borde ha gjort det redan efter din första redogörelse för ca 2 år sedan..men men. Nu så.
Bra inlägg Annika, viktigt!!
Kram

Anne said...

Ps läste din kommentar på FB i nån av USA-grupperna där du skrev du har noll påskkänsla. Samma här, totalt noll och ingenting speciellt påskigt görs heller (varken i form av mat eller pynt - påskägg och egg hunt för den lilla blir det dock). Det är jättetrist men det är som det är och jag försöker inte heller för utan ledighet är påsken en svår högtid få till här så då struntar vi i den helt (förutom lite för barnet då). En annan sak som jag läste idag och kom att tänka på dig. Skummade igenom en svensk livsstilsblogg jag följer och där bloggerskan hade vigt ett inlägg åt att skriva "nu är det sommar" samt i text och bild visa att det verkligen är sommar nu, för tydligen har sommaren kommit till Sverige nu. Du vet, mitten av april...Våren kom ju i mitten av januari så det är ju helt rimligt med sommar nu då antar jag... Notera min drypande ironi här. Alltså det kryper av irritation i mig då jag läser och ser det här, önskar jag inte skulle elda upp mig så men haha det gör jag...

Humlan said...

Det här är verkligen ett inlägg som jag kan tänka mig att man vill hitta om man har råkat ut för något liknande. Så bra att du har bilder och har skrivit så mycket om det som du kunde gå tillbaka till, för vi glömmer ju oftast mycket av hur det är att vara mitt i en sjukdom eller skada.
Dessutom är det roligt för mig som följde dig den sommaren att få se att det har läkt så bra nu. Jag har bara haft mindre brännsår, men känner så väl igen att det blir känsligt för sol efter, men det har blivit bättre efter några år.

(Jag har tittat på dina fina vårbilder i tidigare inlägg, men inte kunnat läsa så mycket, men i dag har jag tagit mig igenom texten, för jag har undrat hur det har gått för dig och det var intressant att få hela historien på en gång. Jag hoppas att mitt öga (/medicinen) slutar bråka snart, ska tillbaka till ögonläkaren nästa vecka så då får vi se om det går att göra något åt det.)

Kramar!

Annika said...

Keith:
What an effing May and June that was.
THAT is right. I went to the Jimmy Buffet concert as well. THAT was stupid, and I was tired. But I did it. Elon though ... Stupid also. But I had no choice, I guess. Peter was my nurse. I could not take care of my arm by myself at that point.

Annika said...

Monica:
TACK!!
Jo, jag tänkte ju ofta, då det just hänt, att jag saknade info om läkning och vad jag hade att vänta.
SÅ, därför skrev jag detta. OCH det tog sin lilla tid att knåpa ihop det.
Jag blir mallig över dina ord, Monica. TACK!!!
Peter var en klippa, så lugn. OCH han fick lära sig där på sjukhuset exakt hur han skulle göra. Vi fick med papper hem också. Sen gjorde han det, morgon och kväll. Det tog en herrans tid i början.
HAHA, ska säga till P att han borde jobba på Nya KS :-D

Jo, det har läkt bra. Men ärren får jag alltid ha, det är OK.
PÅ riktigt. OK.
Ja, jag var tvungen att gå tillbaka till mina dagböcker för att riktigt minnas hur det kändes. Jag hade glömt bort somligt, som hur det stack i armen under lång tid. SAMT hur det bultade då jag ansträngde mig minsta lilla.

det är bra, Monica. GLAD att du tänker efter med te och kaffe. DET är hemskt hur snabbt olyckan är framme.

ha en jättegod natt nu!!!

Annika said...

Anne:
TACK Anne!!
Jag hoppas det.
Jag var själv i så stort behov av att veta HUR det skulle läkas. Vad jag hade att vänta mig, men hittade inget sånt på nätet.
Jag har verkligen grubblat över det här inlägget länge. Nästan ett år. OCH nu fick jag äntligen tummen ur. DET tog skitlång tid att skriva, och jag fick leta i dagböcker efter hur jag egentligen mådde.
Jag är glad att jag har skrivit det.
OCH jag hoppas att det tjänar som en varning för den som inte bränt sig, och en hjälp för ngn som gjort det.
TACK för dina fina ord, de värmer mkt MKT!!!


Jag har förlikat mig med ärren, orkar och ids inte gömma dem. Vackra är de inte, de syns. OCH dricker jag vin blir det illröda.
Men, det gör detsamma. Men fula är de, det tycker jag. ÄVEN om de läkt fint. Ja kroppen är otrolig.
Men skyddar dem för solen måste jag. Annars bränner jag mig sååå lätt.

jag vet, det är helt SJUKT vad en kopp te kan ställa till med. NU var det ju en balja till tekopp. OCH skållhet vatten direkt ut kokaren. Vattnet var närmare 100 grader då jag slog mig ner. OCH det skållade verkligen min hud. Verkligen skållade. Minns det, det var som att se skinnet på en tomat försvinna då man skålar tomater. Precis så. HUA!!!
Ja, tänk då när det gäller större vattenmängder, och de som får det i ansiktet, på huvudet, på bålen. N
r jag tänker efter var jag lyckligt lottad. TÄNK om det kommit i mitt ansikte. KAN inte ens tänka tanken ut ...
Historien som min plastikkirurg berättade om patinten var hemsk. När jag hörde den, ja då ville jag gråta nästan. SÅ med den historien till livs insåg jag hur lindrigt jag kommit undan. Trots allt.

Peter var min SANNA klippa. Inte ett klag kom över hans läppar. Varje morgon och varje kväll förvandlades köksbordet till ett bord fyllt av bandage, salvor, omlägg, instrument. OCH varje gång vi lindade upp bandage, lager för lager, så isade vi lite inombords av vad som skulle möta oss.
HUA!!
Sepsis var ständigt i våra tankar, kan jag säga.

TACK Anne, det värmer. Tusen tack.

Kramar!

Annika said...

Anne igen:
Jodu, så är det.
jag är tom med i Vaken imorgon bitt och berättar on påsken och hur jag känner.
Ska lägga ut länken här sen då jag har den. OCH på FB.
USA har förstört påsken för mig.
Så är det,
Skriver mer om det sen också, på fredag. Lustigt att du känner lika, eller det är det inte egentligen, det är ju nästan konstigt OM man ens kan få påskkänsla här. Värdelöst.
Jo, jag hade påskägg och så förr åt K, men så mkt mer blev det inte.

HAHA, men gud ja ...Det där är ju klassikt. Sommar? I mitten av april? AS IF!!
Äkta typiskt. KAN inte vara mer typiskt stressande . OCH att aldrig leva i nuet. Precis, vååååååren kommer ju i januari. DÅÅÅÅÅÅÅÅ är det ju sommar i april.
OCH höst och "höstkänsla" i början av aug. Jul i sept.
FIIIIII fan. Min stora käpphäst.

Ironin ja, låt den drypa.
HAHA.
Kram!

Annika said...

Humlan:
TACK!!!
Ja, det var ngn liknande jag googlade förgäves för två år sen. Det fanns inget sånt. Inget. Bara en massa foton på andra gradens brännskador, och naturligtvis förklaringar på hur huden förstörs etc.
Men inget "vad händer sen", inget vad man kan förvänta sig. Inget sånt.
ja, Peter och jag dokumenterade det verkligen. I bilder, och även på blogg och såklart i dagböcker. Det är ju så bra numera att det är så lätt att ta den här sortens bilder.
Tack snälla Humlan, jo det har läkt bra. Fula ärr är det ju, men visst har det blivit bra, trots allt.

MÅ ditt öga bli bra. Hoppas verkligen att den läkningen ska gå fort.
TACK för att du kommentarer, fina Humlan.

Kramar!!!!

Miss Marie said...

Aj aj aj, kan inte föreställa mig smärtan och chocken när det hände, det måste ha varit fruktansvärt! Tänk att det ändå läkt så bra som det gjort. Skönt att du har vant dig vid ärret, det är ju liksom en del av dig nu!

Steel City Anna said...

Oj, vad stort det var! Låter alltid teet svalna numera. Gillar också stora koppar. Bra hjälp verkar du ha fått! Ärret har ju läkt fint.

Annika said...

Marie:
Ja, just det där första, när man FATTAT att detta ÄR riktigt ILLA, det var hemskt OCH sen det brännande vidriga, då jag i panik slängde av min tröja och bh. Mitt bröst blev bränt också, och min höft. Det kände jag knappt, fastän det blev stora blåsor där också.
Precis, jag har varit mig vid ärret. Bär det inte med stolthet precis, men det är en del av mig. Jag orkar inte gömma det.
Så visst är det helt klart en del av den jag är idag.

Annika said...

Anna:
Ja, det var 9% av min kropp, en hel arm. Damn it.
Men kroppen läker fint, även om ärret inte är vackert så är det helt OK.
Fick BRA hjälp av alla!!

Linda Elvin said...

Tack för inlägget å skönt att din arm har läkt så bra❤️ själv har jag fått en 25% brännskada! Det är inte så länge sen det hände och jag har bränt både ansikte å händer illa jag kommer nog aldrig att acceptera att jag ser ut så här för de är illa! Blev endå lite lättare då jag såg att du läkt så fint! Själv fick jag transplantera hud låg nedsövd i 3 veckor så förstår vilket helvete du har gått igenom!

Annika said...

Linda!!


Men så bra att du hittade det här inlägget. Jag skrev det för just sådana som undrar, fick själv nästan ingen iof om läkning etc online då jag bränt mig-
Berätta mer om din skada? OM du vill.
Nyfiken!!
25%!!!!
Herrgud, betydligt större än min. KAN verkligen förstå att de sövde ner dig. Att få en brännskada i ansiktet förstår jag är jättesvårt att förlika sig med.
Jag hade tur som bara fick mitt på armen.
DITT helvete är värre än mitt. Utan tvekan.

Hur brände du dig? På vad?
Hur skedde det??

Vill så gärna gärna veta!!!!