Wednesday, April 10, 2019

Att vara militärbarn.





God morgon denna onsdag!



April är den månad då “The military child” uppmärksammas här i USA. Det finns många, många, många militärbarn i det här landet.
Barn till militärer av olika grader och befattningar.
Barn som måste flytta, byta skola, stad och ibland land, under hela sin uppväxt. De flyttar inom, eller utanför, USA. År ut och år in.
En hel uppväxt kan se ut på det sättet.



Fråga Peter, han vet.
Som äldsta barn till en Air Force familj fick han flytta ideligen från det han var bebis fram tills att han började universitet.
DÅ pensionerade sig pappa Pete som överste från The Air Force och familjen slog sig till ro i Fairfax, Virginia.
OCH där blev de kvar. Vem kan säga något om det?
GISSA om de måste ha varit trötta på det eviga flyttandet.
Pappa Pete började då en ny karriär inom försvarsmakten, på Pentagon.

Peter är en sann Air Force Brat.
Ett år under uppväxten flyttade familjen fyra gånger.
Till fyra olika flygbaser.
Barnen har ingenting att säga till om. De får vackert hänga med.
Under det året bytte Peter skola FYRA gånger. Han brukar tala om just det året som det allra mest prövande och rysa åt det.


Familjen flyttade runt, inom USA, men de bodde också i Tyskland i två omgångar. I flera år bodde de i Tyskland.
Pappa Pete var också i Vietnam, i kriget, under två längre kallelser dit.
Han var officer, och steg ständigt i graderna. MEN det finns saker han inte vill tala om överhuvudtaget vad gäller det kriget. Saker som han sett och varit med om. Han var i fronten med sina mannar nästan hela tiden. Han var till och med krigsfånge ett tag.
Men, nej, han är inte den som vill tala om Vietnamkriget i första hand, tro mig. Han brukar dock säga att Vietnam är det vackraste land han sett.


Under åren i Vietnam var Peters mamma ensam med de tre barnen, som var små då. De bodde ju då på någon flygbas någonstans. Jag vet att hon alltid var rädd för dödsbud. Hon brukade säga att det inte gick en dag utan att hon fruktade det.
Och det förstår jag.
Peters mamma var hela tiden aktiv, och ofta ordförande, i The Officers Wives Club.  Hon brukade säga att den klubben var till stor hjälp under alla dessa år.


Som barn till militärer får man inte vara rädd att börja om på nytt så fort man kommer till en ny skola. Det är "bara" att hoppa in och skaffa sig nya vänner.
På den tiden var det ju inte så lätt att hålla kontakten med de vänner man skaffade sig heller, nej inte alls.  När det var dags att återigen flytta var det bara att ta adjö.
Idag kan militärbarn säkert hålla kontakt med vänner via sociala medier, textmeddelanden och på andra snabba sätt. På 70-talet och 80-talet var det brevskrivning som gällde.


Som jag berättade om tidigare var Peters bästa år de tre åren familjen var stationerad i Las Vegas. Där skaffade han sig verkligen vänner i öknen.
Han bodde där från årskurs fyra fram tills att han skulle börja årskurs sju.
Peter brukar säga att det var extremt roliga år, massor med kompisar, boendet i öknen, att leka där, vädret, familjens pool i det hus de ägde. Han älskade det.
Jag vet att han gärna, gärna skulle velat bo kvar där.
MEN, se det gick inte. Det blev en kallelse igen, tillbaka till Tyskland. Den gången var Peter ledsen och så besviken. Peter bad sina föräldrar om att han skulle få stanna kvar, och bo hos kompisar.
Fast det gick förstås inte.
De bytte solsken, öken, pool och kompisar mot mörker, snö och kyla i Tyskland.
Peter började på den high school i Kaiserslautern som sägs vara den största amerikanska high school utanför USAs gränser.
Då de bodde i Tyskland gick Peter på amerikanska skolor hela tiden.

Det var bara att börja om igen.
Inget val.
Men, som Peter säger, han hade kul där med efter ett tag. Han spelade fotboll, skaffat nya vänner, familjen reste mycket i Europa under de här åren och han lärde sig gilla det hela med tiden.
Maskrosbarn på många sätt.
Då det var dags för sista året i high school kallades familjen tillbaka till USA igen, till Hampton, i sydöstra Virginia.
OCH då Peter gått ut high school pensionerade sig pappa Pete från The Air Force likaså.
Familjen flyttade då till Northern Virginia, där de—som sagt—bor kvar.
Peter började college. Mellansystern började high school och lillasyster gick sista året på mellanstadiet.




ÅH vad jag tycker att texten ovan är TALANDE!!




Visst lär man sig mycket som militärbarn som blir fantastiska tillgångar för resten av livet. Men visst sjutton offras mycket också.
Kanske lite för mycket?
Peter sa iallafall, när Karolina var liten, att han inte ville flytta sedan hon börjat skolan. Han ville inte att hon skulle behöva byta skola, som han gjort under hela sin barndom och tonår.
Så blev det ju inte heller.
Karolina behövde inte byta skola en enda gång, förutom då det skedde naturligt mellan de olika stadierna.

Ja, all power till alla militärbarn, och militärfamiljer i detta land.
Snacka om att de får försaka.
På gott och på ont.
ALL respekt till militärer.
ALL respekt till deras respektive.
OCH,
ALL respekt till deras barn.



Med detta vet ni lite mer om Peter och hans uppväxt.

Ha en fin onsdag.

23 comments:

Från Glam till Damm said...

Hej Annika,

Så fint skrivet! Vi har ju spenderat 20 år i US Navy, och mina båda flickor är Navy Brats som är precis sådana Dandelions. Passar in överallt och anpassar sig till nya situationer. Mycket kunskap om världen och otroligt fina människor, tack vara att de har vuxit upp som militärbarn. God Bless America!

Kramen och ha en fin dag!

Anneli

Äventyret framtiden said...

Så rätt, all respekt till alla i militärfamiljerna som är och blir inblandade om de vill det eller inte. En bedrift i det tysta som kostar på , helt säkert. Men som säkert också ger en erfarenhet för livet, en ödmjukhet som jag tror att de flesta får som är med om detta. Tänker också på mamman i familjerna, som säkert blöder invärtes många gånger när hon ser sina små som vill något annat än vad de önskar och vill. Sånt brukar smärta djupt.
Respekt! Jag bugar mig!

Jag förstår att din svärfar inte vill tala om Vietnam, det lär ju ha varit något av det allra värsta ....

Tack Annika för dagens inlägg, ett mycket tänkvärt på olika sätt. Det finns en sida som sällan belyses när det gäller det militära, uppoffringar som inte nämns....ja, listan kan göras lång.

Anonymous said...

God morgon och tack för ett intressant inlägg. Måste ha varit tufft för alla barn och även föräldrar att flytta så ofta, men man lär sig säkert massor av det också. Man har ju aldrig tänkt på vilka uppoffringar militärer får göra, så det måste vara skönt när man pensionerar sig och kan slå sig till ro och jobba med annat.

Har också förståelse för att svärfar inte vill tala om Vietnam, säkert sådana hemskheter de sett som man vill glömma eller iaf minnen man vill förtränga.

Stor kram från ett soligt Spanien skickar Yvonne genom cyberrymden.

Bosse Lidén said...

Intressant läsning. Det finns för och nackdelar med att flytta runt. Jag tror generellt barn är mer anpassningsbara än vuxna. Sedan kan det gå helt fel. Men det kan det böra även om man rotar sig på bara ett ställe. Det är många faktorer som spelar in.

Taina said...

Annika! Vilket UNDERBART inlägg! Sitter här och smågråter då det är så beskrivande. Förstår att det måste ha varit tufft ibland för mamman och barnen, men även pappan som måste göra detta.

Angående Vietnam, så är ju Bob, vår vän också Vietnam-veteran och pratar sällan om det. Jonas och Albert har ju fått gå ner i hans "hemliga" rum och sett saker som bilder och gud vet vad han har där.

Väldigt gripande inlägg i alla fall.

Tack.

Kram kram

Annika said...

Anneli
TACK Anneli. DU vet vad det handlar om. Du som levt på det sättet.
OCh du har barn som vuxit upp så.
Alltså, när jag läste texten om dandelions var det nästan med en klump i halsen. jag läste upp den för Peter, och han kunde ju bara skriva under på, att just så VAR det.
Villen BRA text. OCH så bra att barnen uppmärksammas!! De har ju inget att säga till om, de får bara hänga med. MEN nog 17 kostar det på!
Kram till dig!!

Annika said...

Karin:
Visst är det så.
ALL repekt till militärfamiljer. TILL samtliga som viker sina liv åt detta.
Nog smärtar det fldrarna då de utsätter sina små för detta. Margaret, min svärmor, brukade säga det ibland, hur hon led med Peter, Melinda och Suzy. Min svärfar har aldrig sagt ngt om barnen och dess väl och ve under uppväxten, men han är ju lite kärvare och gammal officer och den som verkligen var i kriget, och den som tjänade amerikanska flygvapnet. MEN han brukar säga att det inte finns några som är mer fredsälskande än militärer.

TACK för dina ord, Karin.
Det var många som frågade om Peters uppväxt då jag nämnde det i resebrevet från Las Vegas. OCH det passar bra att skriva om det nu i april dom ju är militärbarnens månad.

Annika said...

Yvonne.
Tusen tack, ja det ar ju en del som frågade om det då jag skrev resebreven, så det passar bra att tala om det nu i april.
Nej, det var inte kul för ngn av dem, tror jag. De kunde ju bli uppryckta då de minst anade det. Då var det bara att sticka.
Jag har verkligen respekt för de som är inom de militära, och det är ju många här.
Ja, det var nog riktigt skönt för Pete då han pensionerade sig som 53 åring från the air force. Sen fick han börja pendla till Pentagon, men det gillade han. Han gillade verkligen åren där.
nej, han berättar nästan aldrig ngt från de där åren han var i Nam. Ingenting. Ibland berättar han lite om vad de åt, och hur vad de roade sig med. Sånt. Men inget annat.
Jag har hört att det är många militärer som helt tiger om det kriget.

Kramar!!!

Annika said...

Bosse:
Välkommen hit!!!
Tack för att du tar dig tid att kommentera.
Visst, det finns många fördelar för militärbarnen, de får lära sig mkt längs vägen, inte minst anpassning och det att skaffa nya vänner på nya platser.
Men det finns mycket svårt också.
Peter, och hans systrar, har alla bott kvar här i NoVA. Ingen av dem har haft lust att flytta på sig sedan familjen väl satte permanenta pålar i marken.
Ingen av dem har gått in i militären.
Varmt välkommen tillbaka, Bosse!!

Annika said...

Taina:
Men TACK!!!
Så roligt att du gillar det. Ja, inte var det lätt för ngn av dem, men de gjorde det bästa av det. Fast det där att ha gamla barndomsvänner kvar, det finns inte i deras värld. De har inga sådana. Peter fick sina första riktiga bestående vänner på college.
Visst, absolut, tufft för pappa Pete, det var ju han som var orsaken till alla flyttar. OCH det var han som kallades ut. Men gissa om jag har respekt för fruarna också. Den ångest och oro de hela tiden kände(känner). Att ofta uppfostra barn helt på egen hand under flera år. Att aldrig veta var de hamnar härnäst.
Så att Margaret nu vilar på Arlington Cemetery känns lika självklart som att Pete en dag ska vila där. Hon offrade allt på the air force, hon också.

Just de som varit i Nam verkar ha väldigt svårt att tala om de åren. Tror egentligen bara de talar om de sinsemellan om ens det ...
Pete berättar bara lite ibland. Mkt lite. Har aldrig sett ngt från de åren, varken saker eller ens foton. Väldigt få iaf.
Så det är bra att Bob visar ibland.
men förståeligt att han inte heller pratar om åren.

TACK Taina.
Stora kramar från mig!!

Monica said...

Intressant allt du skriver om din mans uppväxt, tänker på mamma och kvinna i familjen, det krävs något alldeles oerhört i logistik, acceptans, avslut, början igen o s v. Fast egentligen krävs det väldigt mycket av samtliga i familjen, att acceptera hur det är och anpassa sig mycket. Massor av kunskap kommer med också för alla även om det kan ha varit väl jobbigt stundtals. Förstår om krigen, är så man hör om det, alla som varit drabbade eller sett, de talar inte om det. Och de måste ju bestämma sig för att fortsätta leva med det de upplevt och fungera eller ge upp, finns ju också, men människan är otroligt stark många gånger.

Anne said...

Vilket intressant inlägg Annika. Det du lite skrev om Peters bakgrund och uppväxt i resebreven nyligen framför allt (men även hur du under årens lopp småhintat om ibland) väckte nyfikenhet så det var intressant läsa mer. Det som slår mig också, precis som för dig, är ju vilka uppoffringar och vad som krävdes av dessa familjer. Inte bara pappan och den som var i armén utan hur det här livet påverkade hela familjen. Det är verkligen en hel familj som påverkas och är i militären och det känns därför mycket fint och helt riktigt och förtjänat att även ens fru får begravas på Arlington för det här är en hel familj som är i militären och ger dem sitt allt, inte bara officiellt den som är inskriven där. Olika rädslor och olika sorters kraft, mod, arbete och uppoffringar som krävts. På pappan som varit iväg och borta, deltagit i krig. Vad det gör med en människa, den uppoffringen att gå i krig för sitt land. För frun/mamman som dragit allt på hemmaplan, rädslan, helt utan makt och kontroll över situationen. Barnen, ja för att inte tala om barnen. Texten med maskrosblommorna är så vacker och fin att det gör mig tårögd läsa. Tycker det är så fint militärbarnen uppmärksammas och man "ser" dem. Ja, så där är det. Du sade Peter helt skriver under på det.

Vad jag tycker om (och jag hoppas och tror alla som varit aktiva i militären eller alla som levt i militärfamiljer) känner av den respekt, beundran och stöd som jag tror precis alla amerikaner känner och ser på militären med. Du vet vad jag menar, eller hur. Hur det här finns en stor respekt, tacksamhet inför militärfamiljer och hur gemene man är mycket medvetna om vad de här familjerna offrar för sitt land och därmed för alla oss som bor här. Visst, det sägs ju att veteraner skulle behöva få mycket bättre behandling och stöd efter avslutad karriär och det är säkert sant att mycket där kan förbättras och kräver bättre politiska beslut och satsningar. Men jag tänker på allmänhetens och folkets stora respekt och tacksamhet mot alla militärfamiljer. Det tycker jag är mycket fint och måste värma de som faktiskt lever som militärer och deras familjer.
Tyvärr tror jag respekten för militären och beundran inte finns i Sverige. Nu har man ju ingen militär och inga svenskar som på det sättet gjort allt för sitt land, levt ett helt liv i landets tjänst och ute i krig. Så det är väl därför förstås men jag vet att svenskar i diskussioner ibland kan ha en väldigt trist syn på även amerikanska armén och militären, uttrycka sig klumpigt när de ser hur militären firas här under vissa av årets holidays osv. Det är så klart en sak att vara mot vissa amerikanskt förda krig (det kan jag också vara kritisk mot) men att se att militären är uppbyggda av människor som offrat allt, det förtjänar full respekt.

Jag blev tagen av en av dina kommentarer här, där du skrev att Pete sagt nån gång att det finns inga mer fredsälskande folk än militärer. Vad fint sagt och det är faktiskt i linje med det jag hört andra militärer prata och säga. Inte för att jag känner en drös, ärligt talat bara kommit i kontakt med ett fåtal under årens lopp här men den lilla kontakt jag haft är hur de varit de mest fredsälskande människor man kan tänka sig och ha en väldigt psoitiv och fredsälskande syn på livet och världen. Viger sitt yrkesliv åt militären för de vill och tror på att skapa en säker och trygg värld, ibland är ju krig tvungna för att uppnå det också. Tyvärr men du förstår vad jag menar.
Ps jättefina vårbilder igår igen. Kram!

Annika said...

Monica:
Tack Monica.
Kul att du gillar det.
Absolut, av den medföljande partners krävs otroligt mkt. Och jag beundrar Margaret för att hon rodde allt iland med små barn.
Peter fick ta jättestort ansvar, han är fyra år äldre än mellansystern. SÅ jag vet att han fick ta mkt på sina axlar, och att han var duktig.
Men Margaret ja gissa om hon hade att stå i. Jobbigt, jobbigt. Jag anser att en partner till en aktiv militär är lika mkt aktiv militär på hemmaplan med hus och familj. Snacka om att försaka.
Tufft för alla, så tufft.
Ja, krigen vill de nog oftast inte tala om, de som varit ute.

Unknown said...

Vad fint att det viks en hel månad då dessa barn och familjer uppmärksammas, men sorgligt att höra om din mans ständiga uppbrott under barndomen. Min lilla släkting är inte ens tonåring men har redan bott i tre olika länder. I olika världsdelar. Det är en väldigt föränderlig miljö hon lever i. Inte bara att den egna familjen helt plötsligt kan tvingas flytta utan människor runt om flyttar ju också. Grannar, vänner... Nu senast var det hennes bästis från Sydkorea som skulle flytta till annat land. Hon har varit så ledsen över det så mitt hjärta gråter för hennes skull. Men som du säger man lär sig och får uppleva mycket också. Hon är väldigt världsvan kan man säga. I din mans familj tillkom det att hans far hade ett farligt jobb emellanåt. Det måste också satt sina spår. Din man verkar ha klarat av allt det där bra verkar det som. Han verkar vara så lugn, stabil och positiv. Lite löjligt säkert att dra dessa slutsatser kanske haha men det är den bilden jag har fått genom bloggen. Av ert liv, äktenskap och familjeliv. Så fint och intressant att du delade detta med oss. Hälsningar från Blekinge.

jennievivi said...

Jag som skriver från Blekinge är ju jennievivi!

Annika said...

Anne:
TACK Anne, det värmer.
Så roligt att detta inlägg uppskattas. Ja, jag tänkte ju absolut följa upp med det jag skrev om i resebrevet från Las Vegas.
PRECIS, frun/maken till en militär har lika mkt rätt att ligga på en krigskyrkogård som den som tjänat försvaret. Absolut, hon eller han har gjort lika mkt för landet som partnern, fast på det lilla planet. SOM samtidigt är det stora planet.
Helt rätt att de får vila på Arlington och andra krigskyrkogårdar likaså.

När jag läste texten om maskrosbarnen kände jag också ngt vått i ögonvrån. SÅ SANN. Jag var nästan tvungen att väcka Peter och läsa upp det för honom. Jag läste det på insta en tidig morgon i sängen. SÅ himla FINT.

DET hoppas jag också. Men man vet ju tyvärr att krigsveteraner kanske inte tas så väl om hand då de kommer hem.
Att de kanske inte får de stöd de behöver. Precis som du säger.

Men, jag tror att de flesta amerikaner ser på militären med stor respekt och vördnad. Det är ju verkligen inte "så bara" att söka sig dit.
det är ett livslångt uppdrag, närapå. OCH att sen då kanske åka ut i krig, och inte kunna göra ett dugg åt det. Bara hänga med, och hoppas att man inte stupar eller blir skadad för livet.
ALL respekt. Precis ALL RESPEKT.
Det är därför jag helt och håller skriver under på Support Our Troops. För det gör jag, till 100%

SANT, i Sverigefinns det nog en del som fnyser åt militären. MEN är det ngt jag lärt mig här är att det är precis tvärtom. Sverige har inte heller legat i krig på flera 100 år. SÅ då kanske det är lätt att tycka?
I Finland ser man ju på sina soldater med mkt större respekt tex.
Sverige skulle verkligen behöva kliva upp och se över sin militär, minst sagt. Idag är den ju ett skämt. OCH det är väl på gång också , det där med att upprusta ...

Sen kan jag också tycka att USA lagt sig i för mkt ibland. Gått in där se skulle låtit bli etc. MEN det är ju inte den enskilde soldatens fel.
Inte ALLS.
Men Vietnamkriget är väl just ett sånt krig som har stor skam om sig, och där US borde hållit sig utanför. OCH i det kriget stupade såååå många amerikaner.
Sen att en del av de som kom hem blev spottade på och kränkta av en del krigsmotståndare, det är bara för mkt. DET var ju inte deras fel, ingenstans. De killar som tex blev tvingade in. Vad hade de för val? INGET. USCH, det är hemskt.

Pete ja, han brukar säga att det finns inga som är mer fredsälskande än militärerna. han brukade säga det då han jobbade på Pentagon också.
SÅ det ligger nog stor sanning däri.

Kan också berätta att när Pete har på sig sin jacka och en keps där det står att han är veteran, och åren har var i Vietnam. Ofta då han har på sig dem får han kommentarer av många, och fina sådana. Som thank you sir etc.
DET är fint.

Kramar till dig!!

Annika said...

Jennievivi:

TACK!! Så roligt att du tyckte om att läsa detta.
det är inte lätt att vara militärbarn, inte alls. Det var hårda bud många ggr. Flytta, ha sin pappa i kriget och sen klara skivan själv också.
TUR ändå att de bodde baser och träffade likasinnade, det tror jag.

ja, precis som det är för din unga släkting. Samma grej. Eviga uppbrott.
MEN, du får se det som så, hen får lära sig massor längs vägen. DET är SÅ mkt de får tackla som ingen annan behöver tacka, så det lär sig mkt om livet som de sen har nytta av i vuxen ålder.

Ja, jag har en stabil man, det har jag. Säkert mkt tack vare uppväxten, och mkt tack vare allt ansvar han fick ta resan som liten.

Vad gullig du är som skriver så fint. TACK!!

Kramar!!!

Anonymous said...

Tack Annika för detta mycket interessanta inlägg! Inte lätt att vara militärbarn/militärfru och behöva flytta runt sa manga ganger. Fast det är nog som du skriver lättare om man bor pa baser och kan träffa likasinnade. Gillade verkligen texten om dandelions!
Kramar, Lisa

Annika said...

Lisa:
Tack själv för att du gillar det.
Int lätt alls att vara inom militären, nej. Inte för ngn.
Tur ändå att alla på baserna har varandra. Stor förståelse bland likasinnade.
Texten om maskrosbarnen är så fin.
Kramen!

Brysselkakan said...

Intressant! Har väl anat att det är så det funkar via böcker jag läst. Min man var också i det militära här i Sverige i många år och även här flyttas man runt pga uppdrag och utbildningar. Vi bodde mest i Eksjö men en period i Östersund och när han var i Karlskrona och Södertälje veckopendlade han vilket inte heller var så enkelt för mig som var hemma med två småbarn då. Och så alla övningar då man inte hade någon som helst kontakt under flera veckor, fanns ett nödnummer att ringa om typ någon var döende...
Kanske inte riktigt som i amerikanska armén men ändå liknande på något sätt.
Kul läsning!

Liz said...

Hej Annika! Tack for ditt stod och tack for fina ord om bade militar familjer och militar barn!

Mina barn ar dandeloins. Vi har firat April "Militar barnens manad" sedan jag kom till USA. Det ar verkigen sa, mina barn vaxer upp och lever som militarbarn. Barnen flyttar vart tredje ar, ibland har dom turen att deras active duty memeber far forlangt kontrakt och att dom kan stanna nagra ar till, kanske tom med en annan tour pa samma plats, men oftast ar det nya stallen som man skickas till. Ibland ar det pa baser, ibland finns inte baser och hus tillgangliga och man far bo ute i stan i det civila, vilket har sina for och nackdelar. Det ar inte alltid man kommer in och har likasinnade, vilket gor det annu svarare. Framforallt for barnen som kastas in i nya skolor. Ibland finns skolor pa baserna, ibland inte och dom far ga i Public School, med det systemet och vilket inte ar latt.

Cassandra har bott pa 11 adresser, pa tre kontinenter, i 4 olika lander och i 4 delstater och hon fyllde 17 i mars.

Hon gick Preschool, Kindergarten och halva 1. Grade i North Carolina, hon gick halva 1. Grade till halva 4th Grade i Kansas, hon gick halva 4th Grade- halva 7th Grade i Arizona, sedan flyttade vi till Japan och hon gick halva 7th Grade-end of Sophmore Year i HS i Okinawa. Nu borjade hon Junior year har i Californien och kommer graduate High School har Juni 2020.

Hon har haft det extra tufft eftersom hon nastan alltid har borjat i en klass, i en skolan, sedan missat nagon manad undervisning, ibland mer i samband med flytten och sedan borjat om med nya elever, nya larare, ibland aven nya amnen igen da inte alla ar lika och undervisas overallt. Hon ar fantastisk och trots alla svarigheter med skola, kompisar, missat sin sport volleyboll som hon brinner for nar dom redan har slutat sin sasong nar vi kommit i November till ny skola tex. Missat skoldanser och proms med "sina gamla kompisar och pa gamla skolan" och gar nu pa skoldanser och prom med "sina nya kompisar pa nya skolan".

Mina twins har bott pa 6 adresser, pa tva kontinenter, i 2 olika lander och i 3 delstater och dom fyller 9 ar nu i maj.

Dom gick halva Preschool i Arizona, flyttade till Japan, gick Kindergarten-2. Grade dar och borjade 3. Grade har i Kalifornien.

Sa latt ar det inte. Vi har precis landat efter flytten tillbaka till USA, men det var inte heller latt med 4 manader i temporart boende innan vi kom in i huset pa basen. Lang tid att leva ur resvaskor och skolor och sport och vardag maste fortga. Nu har vi landat, men annu massor av kartonger som ska packas upp...:)

Barnen blir verkligen toleranta, medvetna, anpassningsbara, intresserade, valutbildade, och har vanner over hela varlden. Den svaraste fragan ar alltid, var kommer du ifran? Hmmm, menar du var jag ar fodd, vart vi har bott langst eller vart vi kom ifran precis i senaste flytten? :)

Kan skriva lange och mycket om detta amne som du forstar!

Stor kram!!

Annika said...

Liz:
Det var hos dig på insta som jag såg versen. OCH den gjorde mig tårögd. Som jag skriver ovan, jag väckte nästan Peter då jag såg den. Läste upp den för honom, och han höll ju med. Så var det ju.
Cassandra och Peter har ju haft det SÅ lika. OCH nu dina tvillingar också.

Ja, all beundran till er, Liz. Otroliga är ni militärfamiljer. ALL respekt i världen!!
ALL!!
Jag vet att det inte är lätt, inte för barnen, inte för dig, inte för din man.
MEN å andra sidan får ni med er en massa fint och speciellt i bagaget också.
OCH barnen lär sig så mkt på kuppen.

Ja, herregud ... dina små. Det är inte konstigt att militärungar har mkt gemensamt. Just det där att bo i kappsäck innan base housing var klart har Peters familj gjort mkt också.
Vilket liv.
SÅ annorlunda min uppväxt.

LIZ, ni är otroliga. RESPEKT till er!

Vill bara krama er HÅRT och LÄNGE!!!

Support our troops!!
OCH dess familjer!!!

Annika said...

Brysselkakan:
Så funkar det. De är otroliga dessa familjer. Jag har sådana djup respekt för dem alla. För den aktive i tjänst, för hens partner, för familjen, för livsstilen.
OCh sen då om de kallas ut i krig ... ofattbart för de flesta av oss att fatta.
Du vet ju lite om hur det är, svårt och knepigt. Just det där att klara skivan helt på egen hand ...Som du gjorde,
OCH en militärfru förtjänar lika mkt respekt som maken.
TACK kul att du gillade.