Wednesday, October 11, 2017

Det där allra sista läsåret ...




Godmorgon på er denna onsdag!


Vi har kommit till mitten av veckan, onsdag.
Veckoslutet var bra på alla de sätt och vis.
En vandring på lördagen (mer om den senare) följdes av ännu en resa till Elon ...

Elon ja, det är så vansinnigt konstigt att inse att detta är sista året för oss alla tre på denna fina skola.
Snart är det över.
Frågan är, kommer vi att återvända igen efter att Karolina tagit sin examen i maj?
Det kanske vi gör. Iallafall någon gång. Åtminstone hoppas jag det.
Men det kommer inte alls att vara i närheten av vad det varit under dessa snart fyra år.
Dessutom, när Karolina tagit sin examen kommer vi ju inte längre att ha några band till Elon överhuvudtaget.  I ärlighetens namn, det lär nog inte bli speciellt många besök om man ska vara krass ...



Vädret på Elon i helgen var vidrigt.  Det var hett som i augusti, och så fuktigt att man hade kunnat skära luften med kniv.   Peter och jag hade tänkt vandra omkring på campus, och bortom campus.  DET fick vi helt lägga på hyllan.  Svetten dröp och luften var tung som sirap.


Vemodigt ÄR det.
Nu tänker jag hela tiden, detta är (förmodligen) sista gången jag är här på hösten.
I vinter kommer jag att tänka likadant, och för att inte tala om i vår.
Så underligt det är att vi inte kommer att bege oss ner till Elon i augusti igen för att påbörja ännu ett läsår.
SÅ konstigt.
I slutet av maj börjar ett nytt kapitel.





Det är lite skrämmande, för hittills har vi alltid vetat hur strukturen ser ut, vi kan hennes schema och allt det där.
Karolina bor bra.  Skolan är toppen.  Vi vet, på ett ungefär iallafall, vad hon gör.
Allt känns liksom tillrättalagt.
Snart ska allt det där ändras.
Tanken svindlar. Det gör den verkligen.
När examen är tagen börjar det riktiga livet, vuxenlivet.
Karolina vet inte själv riktigt vart hon vill ta vägen sedan.
New York?
Chicago?
Atlanta?
Los Angeles?
Hon vet inte.


Sorority och fraternity-hus på Elon.  Studentföreningar, eller som man kallar det här, "Greek Life".


Här har vi Peters gamla frat, Zig Ep.  Karolina är med i ett sorority också, Delta Delta Delta.


Eller, ska det pluggas vidare?
En “masters in the making”? Antingen inom teater eller kanske i något helt annat?
Det är inte lätt att veta.
Som tur är behöver hon inte bestämma riktigt ännu.
Men, nog känns det att nya vindar blåser nu.

Kompisar till Karolina på Elon som tar sin examen i ekonomi och handel har många av dem redan nu erbjudanden om jobb, och har så haft ett längre tag.  Därtill med hyfsad betalning direkt efter skolan.
Några av Karolinas vänner har redan arbeten som väntar på dem i juni.
Företag flyger dessa elever till bland annat Washington, New York eller Chicago. När de gjort dessa intervjuer erbjuds ofta ett jobb. Visst, de får slita hund i några år, men sen kanske företaget betalar för “masters degree” (magisterexamen).

Handelshögskolan på Elon.

Några sådana erbjudanden finns inte för den elev som går ut med en “BFA in Acting” alltså en skådespelarutbildning. Nej, där får man kämpa sig fram bäst man kan. I en supersvår bransch, i konkurrens med så många andra. En bransch där du kanske aldrig ens kommer att få en chans att ENS visa vem DU är och vad DU kan.
Inga snabbtåg till karriären där inte.
Inte en chans.
Först måste agent skaffas, och bara det är en kamp. Sen måste man in facket för att räknas (ja, artister och skådespelare har ett starkt fack här i US. Utan att vara med i facket är det svårt att få jobb. OCH att för att komma in i facket måste du ha jobbat inom branschen.  DET är svårt.  DET är en catch 22).
Sen auditions, auditions, auditions och åter auditions.
Kanske får du call backs? Kanske.  Men sen får du till slut veta att någon annan fått rollen som du provade för och sökte.
Det kommer att bli det bakslag på bakslag för en utbildad skådespelare. Det är säkert som amen i kyrkan.
Det gäller att inte vara för tunnhudad.
På’t igen, igen och igen.  Ibland blir jag så orolig då jag tänker på detta ...


Den här bilden tog jag på Karolina förra helgen, men den får hänga med i dagens inlägg.

Men, tilllbaka till den här helgen.
Det var så roligt att se Karolina på scenen!
De var alla så duktiga! Helt otroligt.
En mycket teatralisk och SVÅR föreställning.
Jag kan bara säga, jag önskar att jag hade fått se pjäsen en gång till. Eller flera gånger till.
American La Ronde, alltså. OCH just denna uppsättning hade urpremiär på Elon. Den tolkning som dramaturgen (playwright) gjort av den alltså.
Stort för dem alla.
Jag är så glad över att vi for ner i söndags. SÅ glad. Det var det enda rätta!


Inte mina bilder.  Jag har lånat dem från Elons hemsida. På bilden ovan är det Austin.  PÅ bilden nedan är det Karolina.  Det var bara Karolina och Austin som hade roller från avgående klass.  De andra rollerna innehades av elever som har ett till två år kvar på Elons BFA-program.


NU önskar jag er alla en fin och bra onsdag!!


Karolinas kompisar efter föreställningen. Alla, utom Austin och Karolina, tar sina examen i något helt annat.  Här har vi tre som studerar på handelshögskolan, en som tar sin examen i Political Science, en blivande grafisk designer och en blivande lärare. Och nej, Karolina och Austin är inte längre ett par, men de är verkligen goda vänner. DET är fint att de verkligen ÄR det.

26 comments:

Katarina Paschal said...

Wow, kan inte förstå att det är fjärde året! Tiden går så fort. Hade tänkt att det kanske var tredje som hon började. Förstår att det måste kännas vemodigt. Måste vara så häftigt att se henne på scen dock!

Pettas said...

Hisnande faktiskt! Fyra år snart sedan Karolina började på Elon. Otroligt. Det känns inte alls så men tiden rinner iväg när man har roligt. Och roligt tycks eleverna ha.

Ha en fin onsdag du med Annika!

Nettan said...

Wow, visst är det något speciellt med alla dessa föreställningar man får ta del av som föräldrar till ett barn med utbildning inom konst, teater, musik, artist osv, men jag vet så väl och känner så väl igen den där oron man brottas med, hur ska det gå sen?
Min Kim berättade för mig om hundra sökande till en cellistplats i Norrköping, med sökanden från hela världen inklusive Australien för en vikariatstjänst om ett år, konkurrensen är enorm och Kim har insett detta och satsar mycket på sitt frilans för att kunna försörja sig, men det är ju den klassiska musiken han vill hålla på med och som han är utbildad till.
Men ja som förälder får man ont i magen över barnets yrkesval, absolut.

Fina bilder från ELON, otroligt vackert campus. Härligt att föreställningen gick bra!

Kramar
Nettan

Anonymous said...

Förstår att det är mycket vemod och att det kommer bli värre fram åt våren. Man tänker ofta att hit kommer vi tillbaka men har man inget som gör att man ska dit ibland så blir det inte av. Vi har ju haft förmånen att T farit till Bryssel på möten de senaste fem åren men nu när det inte blir så längre (huvudkontoret har flyttat från Bryssel till Göteborg) är det nog rätt sannolikt att vi kanske aldrig mer besöker Bryssel.
Förstår att det känns ovisst om K:s framtid, en master i något vore nog inte fel men hon måste ju göra det hon vill! Håller tummarna att det kommer lösa sig, att hon når de mål och drömmar hon har!

Annika said...

Katarina:
Inte jag HELLER.
Det var som igår vi satt på Convocation och lyssnade på allt de sa till de nya eleverna,
OCH snart är det EXAMEN!!
Time sure does fly!!
Läskigt.
Jättekul att se henne på scenen!!

eastcoastmom said...

Vemodigt och många sista för er. Hon är så snygg, Karolina. Hon har karisma. Klart hon ska pröva sin lycka som struggling actor...! She might make it big!

Annika said...

Karin:
Visst är det galet!
Det är faktiskt svårt att förstå. OCH hur snabbt tiden rinner iväg.
Roligt har de trots allt pluggande och fixande, men så ska det ju vara.
Ha en finfin dag!!

Annika said...

Nettan:
Det är verkligen speciellt.
Verkligen,
OCH visst brottas man med känslorna "hur ska det gå". Det går inte att låta bli att tänka på det.
Det hade ju varit lättare om hon tagit en BS i tex finance, hehe.
Eller en BA i Communications eller ngt liknande. Eller läst medicin ...
Ja du vet, ett jobb som är säkrare. GAAAHHHH!!!
J,a som Kim..
Alltså, när jag läser vad du skriver blir jag matt. Hoppas hoppas det blir bra med frilans.
Peter har en brorson som ska ta en BM i classical percussions. Alltså samma där, en dag ska han ini en symfoniorkester, eller det är vad han vill. Hur ska det gå? Han går på Cleveland institute of music.
Ja, måtte det gå vägen för dessa konstnärliga ungar vi har. OCH går det inte, ja då får de väl utveckla sin minor, eller hoppa på ngt helt annat.
Vi får se det till att det alla gånger ordnar sig, på ngt sätt.
Men visst, ONT i magen är rätt!!!
Kramar till dig!!

Annika said...

Brysselkakan;
Det är det. Både vemod och oro.
Inte kul.
Men, så kanske alla fldrar känner? Eller det gör det nog. Det är bara det att det blir så extra mkt när det är en BFA. GAAAHH!!
Liksom, får de ens pröva på sin konst? Eller kommer de aldrig att ges ngn chans?
Nej vet du, om jag ska vara krass tror jag inte vi återkommer till Elon. OCH gör vi det kommer det inte att kännas på samma sätt.
Har en god granne som numera bor i närheten av Elon, så kanske vi tar en svängom om vi hälsar på henne i framtiden.
Men, tjaa...
Det är väl liksom kapitel i livet som öppnas och stängs.
Det skulle vara rätt skönt på ett sätt om K kunde gå direkt till en masters. Men jag tror nog hon vill prova på det hon är utbildad till först.
Men jemine, jemine ändå ...
TACK för dina ord!!

Annika said...

AM:
SÅ VEMODIGT.
Allt känns liksom "jaha, det var sista gången jag var här i oktober/augusti/family weekend etc"
TACK vad snäll du är!!
Ja, hon får prova på det där att vara struggling actor. Bartender-utbildning vill hon ta så hon kan jobba på kvällarna och ta auditions och privatlektioner på dagarna.
ja du hör ... GAAAAAHHH!!!

Antje said...

Å så vemodigt det känns. Det börjar ju redan när barnen är små att man kan känna så för varje nytt kapitel som börjar. Och många kapitlar är det. Sånt är livet - Life is change. Men det är verkligen inte lätt att hantera. Det måste ändå kännas så bra för Karolina att veta att ni alltid kommer att stötta henne. Det var så rörande när du berättade att du lagar hennes favvorätter eftersom hon äter så dåligt. Det blev lite blött i mina ögon när jag läste det. Så med ert stöd har hon ju verkligen möjlighet att prova sin lycka - hon vet att ni finns där att fånga upp henne ifall det inte går som tänkt. Din sista kommentar fick mig ändå att le lite i all denna vemoden - bartenderutbildning. Jag kan se henne i New York att slå sig igenom med bartenderjobb och gå på auditions på Broadway :-) Som på film :-) Håller tummarna för henne och önskar all lycka till!

Annika said...

Antje:
Ja, det gör det. Faktiskt.
Riktigt konstigt.
Kapitel är det, hela tiden.
Och har man bara ett barn så går det så fort allting.
Åh, ja...just det, hon äter dåligt. Så då lagar jag det hon gillar, alltid.
Och det blir ju extra tydligt nu när hon är i college och har så mkt att göra. Hela tiden. Blir lite orolig för mathållningen då.
Fniss, ja hon har sagt att hon ska ta en bartender-utbidlning, fniss...
Det gör hon säkert så hon kan göra auditions etc på dagarna. MEN, pengar då? Hur mkt ger egentligen ett sånt jobb?
Jaja, ut och pröva vingarna bara, det är det enda raka. Medan mor och far tittar på från sidan.
TACK gulliga Antje!
Kramar!!

bettan said...

Herregud fjärde året!! Verkligen inte klokt hur tiden rusar.
Mycket intressant läsning. Tack för den.

Jag tycker föräldraskapet är ett ständigt oroande för än det ena än det andra( ja såklart mycket glädje mellan varven), man vill ju sina barn så innerligt väl och att det ska bli bra. Ibland blir jag matt av allt tänkande hit och dit. Ibland blir jag fnissig också. När jag ser tillbaka på olika "oros-faser" jag genomlidit;)
och inser att nu börjar det om igen med barnbarnen. Är tacksam jag har min humor som så många gånger ger distans och befriande gapskratt.

Karolina är så jäkla snygg. Allt gott till henne. (och jo, hon har absolut säkert ett vackert inre också)
KRAM!!

Vform said...

Håller med de andra att tiden rusat ... inte klokt egentligen! Inte bara där utan en själv har också blivit så mycket äldre :/
MEN jättetrevligt att fått "gå" med Karolina i skolan!
Tack för alla bilder och texter du delgett oss ... och hur mycket man själv lärt sig om allt möjligt! Säkert lite vemodigt att avverka några sista årstider till där nere!
Fina Karolina ... och kamraterna ... 'samt livets gång'!
Ha en fortsatt skön "sommar"! (som vi lämnade utan!)
KRAMAR!!

Annika said...

Bettan:
Knäppt va!??
Fyra år. Fattar det inte.
Ja, det är nervöst att vara flrder. DET är det verkligen. Kan också se tillbaka på perioder och fnissa. Liksom, varför oroade man sig?
Speciellt när hon var liten.
Men, det är väl så det är, antar jag.
DU har humor, och det hjälper. I allt, tror jag. Humorn tar oss långt.
TACK för snälla fina ord.
Sänder stora kramar till dig!!

Annika said...

Vivan:
USCH ja, det där är konstigt. Om jag ser tillbaka 10 år var jag då 41, och det har fullkomligt flugit iväg. Snart är jag 61, man vet ju hur snabbt det går.
Tycker det är LÄSKIGT!!
ÅÅÅ det är så roligt att berätta om karolina och hennes skola.
TACK för dina fina ord.
Stora kramar till dig!!

Anne said...

Vilket fint och intressant inlägg (kommer inte på nåt bättre ord), jag gillade verkligen läsa det här. Så reflekterande och jag KÄNNER alla dina känslor och funderingar genom din text. Visst är det märkligt det där "sista gången" hur de kryper in på en, jag är som du (eller alla kanske är det, blir vemodiga och känslomässigt påverkade av sånt...) så förstår vad du menar. Visste var det ett enormt stort steg, gulp så stort, när hon flyttade och började på uni. Men som du säger, de här åren har ändå varit rätt tydliga, trygga och med ramar och scheman ni känt till och allting har liksom ändå varit förutsägbart på nåt sätt. Men efter våren...ja som du säger blir det nåt helt annat då när "riktiga" vuxenlivet börjar, helt annat. Alla känner som du gör, alla oroar sig för sina vuxna kids även om de på pappret har en mer "tryggad" utbilning. Jag tror det, visst är det väl så? Alltid är det nåt man kan oroa sig för liksom...Vet du, jag säger inte det här för att smöra, smickra eller vara snäll utan jag menar det uppriktigt. Men jag har alltid känt att framtiden är tryggad för Karolina. Hehe, inte så att jag är synsk eller nåt men det har bara alltid känts som att hon kommer att lyckas i den här branschen, hon kommer få chansen och hon kommer lyckas stort. Det bara känns så. Visst, kanske det blir en del hundår av slit och oroligt ekonomiskt osv. Så verkar det ju vara för alla inom den här branschen, även om de senare lyckas. Eller hur? De har jobbat som bartenders, kört taxi och jag vet inte allt samtidigt som de inte gett upp utan gjort auditions, tagit lektioner och kämpat på. Ja, du vet. Men jag tror faktiskt genuint, min intuition säger mig det att hon är en av de som faktiskt kommer lyckas. Hon är så ung...framtiden ligger för henne. Det finns tid att köra all in med att ge skådespeleriet all energi, tid och chans och sedan om x-antal år om hon känner att det inte riktigt blir som hon hoppats, då kan hon ju alltid satsa på en master eller en plan B. Spännande tider, allting ligger öppet för henne på nåt sätt också. Alla möjligheter som KAN hända... Vi äldre som tänker så förnuftigt och oroar oss över alla praktiska saker de inte ens tänker på, medan de tänker äh det löser sig, jag kan väl bo bland kackerlackor nånstans, jobba extra på kvällarna med vad som helst medan jag går på auditions dagtid osv. Som sagt, det är lätt för mig att säga att det kommer ordna sig och bli bra, jag oroar mig ju redan multum med en 1st grader så vad ska jag inte göra sen....men jag TROR verkligen Karolina kommer uppnå och lyckas med allt det hon drömmer om. Ni har en blivande stjärna där...Trust me. Det ska bli ett sant nöje att senare säga "men vad var det jag sa." :)
Kramis!

Monica said...

Så roligt att ni var med och såg denna föreställning! Och det är tufft sedan med all ovisshet men tycker att Karolina har en speciell utstrålning som går genom bild och mer då i verkliga livet förstår jag och dessutom engagerad och duktig i det hon gör så jag tror det kommer att bli både spännande och roligt i framtiden. Hon är så fin och har något som lyser omkring sig. Skönt med allt stöttning och trygghet ni ger också. Men alltid en sorg på något sätt när en utbildningstid är över, det går ju så fort! Och så en viss trygghet under den tiden, man vet vad man gör.

Tänker nu på när vi städade ur Annas studentboende, det var en så fin liten lgh, skulle kunnat bo där själv:-), var toppen! Minns känslan när vi tagit hem alla möbler och saker och jag sov i en tom lgh på en madrass sista natten och lämnade nycklarna, var lite sorgset. Anna hade redan då lämnat Sverige efter 6 år på Stockholms universitet med ett halvår av den tiden på ett engelskt. Och det blev England. Var och är lång utbildning till gymnasielärare och Anna läste också både engelska och svenska på forskarnivå, det var alldeles nytt då att kunna göra det och bara 5-6 stycken som tog betyg i det i hela landet. Anna hade när hon gjorde sitt examensarbete en språkprofessor från USA som handledare och en opponent från Irland sedan när hon lade fram det och försvarade, men skönt att professorn inte lyckades locka henne till USA, skönt för oss att det blev närmare ändå.

Ja jag tycker med att man tänker på tiden, känner mig så ung men så tittar jag på åldern och fattar ändå att man blir äldre och det går så snabbt. Tänker ju på så många i runt omkring som inte blivit äldre, ja mycket tankar flyger omkring när man har tid att tänka:-)

Ha det fint Annika, känns faktiskt ofattbart med er värme, ja den går väl an men fukten, inte roligt alls med det klibbiga den ger.

Steel City Anna said...

Förstår hur du tänker. Men när man är ung är man tuff :) det kommer att gå bra :) du flyttde ju dessutom till andra sidan Atlanten, stackars din mamma ;)

Channal said...

Snart fyra år sedan!! Helt galet om du frågar mig! Hade tippat på tre år i maj. Tiden går så fort! Minns när ni åkte runt och tittade på olika skolor och hade sin bal!!

Förstår att det känns pirrigt. USA är så stort... Washington vore väl bra. Nära er. Jag har alltid varit en hemmakatt. Nära till min familj! Tänk om jag hade flyttat till Stockholm eller som du, till USA! Du fixade det. Vad sa dina föräldrar om det? Karolina kommer fixa det som du! Tänk om hon söker in till Dramaten i Sthlm =) Nej, jag tycker att hon ska satsa på New York! Håller alla tummar och tår för henne!

KRAMAR Anna

Annika said...

Anne:
Tusen tack för de orden, de värmer en bloggerskas hjärta!!
Precis, nu håller det här kapitlet på att avslutas, och hur konstigt är inte det?
kapitlen går fort när man bara har ett barn, det har du säkert märkt redan nu, Anne.
Inbillar mig att tiden "går fortare för oss", ja du fattar nog vad jag menar med det.
Så är det nog, alla fldrar oroar sig för sina vuxna barn.
Alla. Man kan liksom inte släppa det, jo kanske om de har bra jobb etc. MEN då kommer nog ngt annat man oroar sig för, typ "ska de inte träffa ngn partner" etc etc.
GAAHHH damn shit.
Anne, du tror det? JA, vi ska hoppas du har rät känsla. Jag vet inte jag ... ärligt talalt. Men på ngt sätt får K ett bra jobb, det är jag säker på också.
En BFA in acting är en bra examen på många andra jobb också, PR etc. Orädda är de ju ofta, de däringa skådisarna.
Js, slita hund får hon alla ggr göra. En bartender-licens vill hon ta, och det är nog smart. Smart tänk där.
OCH bakslag blir det. Alla ggr. OCH ofta. Tungt, men det är bara att ge sig på det igen.
Precis, tror hon är helt beredd att dela ngn lgh med en massa andra, en typ five story walk up i Queens eller så. Helt säker på att det inte avskräcker henne.
Men jag tänker att hon är så liten och späd...men jag får nog släppa de där tankarna och spotta i nävarna. OCH det gör jag.
Japp, från och med KG tycker jag livets gått snabbt. Akta dig, Anne, snart är det du som sitter i samma sits som jag...Åren går så sjukt fort att man blir rädd.
Så krama din flicka, och lev här och nu.
TACK för din otroligt fina, kloka och väldigt uppmuntrande kommentar.
KRAMAR!!!

Annika said...

Monica:
SÅ roligt.
Hörde om ett flrarpar som såg den tre ggr. Jag såg den bara en. ÖNSKAR att jag åtminstone fått se den en gång till.
Men, men ...
SÅ glad att vi for. K var inte helt bekväm med det till en början eftersom det är lite pinsamt ämne, efter vad hon tycker. MEN det gick fint. En skådis måste tåla att ha sina gamla päron i publiken även om ämnet är känsligt.
TACK för dina fina ord om K.
Monica, har faktiskt tänkt på dig och Anna. Du har ju suttit i exakt samma sits som jag, du vet hur det är, och hur snabbt kapitlen tar slut då man bara har ett barn.
Anna pluggade länge, och det är inte utan att jag skulle önska att K gick direkt in på en Masters. MKT för min skull, hehe, DÅ skulle jag veta vad hon gjorde sas. Var hon var.
Men, det ska nog gå bra.
Min systerdotter går direkt på en dubbelexamen, först en i kognitiv beteendevetenskap och sen när den är slut i vår går hon direkt in på en ingenjörsutbildning. Min systerson går på rymdprogrammet i Luleå/Kiruna. Lite avis på Sara som vet exakt var hon har sin telningar de närmaste5- 7 åren. Jag vet ingenting från och med maj, lite tungt. Och läskigt.
Men, det är bara att digga läget och tro på det bästa.
Lite som du hade med Anna. Dessutom med en gedigen utbildning i bagaget. Karolinas känns mer ... ja osäker...
Jaja. En masters kan det ju bli om ngra år. DET är ju bra iaf.
Tycker tiden är ruggig, fattar det inte. Jag känner mig inte gammal, men jag inser ju att jag börjar bli "till åren".
TACK för din fina, kloka kommentar!!

Annika said...

Anna:
Vi ska tro det går bra.
K har skinn på näsan, trots att hon är så liten och späd. Tur det, annars hade det varit jobbigt.
Jag drog hit, så sant. Det är därför jag tror att K kommer dra också, eller jag räknar kallt med det. Hon lär bosätta sig på andra sidan landet, dit det tar 5 timmar att flyga.
MEn det blir en grej det också . Precis som mina fldrar ser på mitt boende här, och som dina fldrar ser på ditt boende i England.
Inte lätt det här, Anna. Har tänkt en del på din mamma och det här med Only Child Syndrome.
HIHI!!

Annika said...

Channal:
VISST är det vrickat.
Tre år hade låtit mer rätt, ja!!
MEN vi är inne på sista året nu!!! GULP!!!
Nej du, en sak är säker, Washington DC blir det inte. DC är ingen teaterstad. De har ingen stor teaterscen sas. Visst har de teatrar och kompanier. MEN inte som de andra städerna jag har listat. Dessutom tror jag inte K vill stanna kvar i DC. Hon vill testa på ngt nytt. Redan som liten sa hon, det är inte så att jag vill bo i NYC, jag SKA bo i NYC. Vi får se, det kan bli LA också, eller Chicago eller Atlanta. Ngn stad där de värderar teater högt, och där det finns många kompanier.
NYC vore GULD. Bara 40 mil från oss!
Samma kust. Jag önskar att det blir där, även om det är så in i bänken tufft.
Men det är LA också, men där finns film och tv.industin och den är bredare. ACK ja...
men, det ordnar sig.
ja, jag drog hit, men har alltid hållit Sverige så nära iallafall, på alla plan. Varit hemma ofta etc.
tror mina fldrar har varit rätt lugna i det här, trots allt.
Men jag är också en hemmakatt, som du, men den här katten hittade ett nytt hemma. Eller, hon har två numera. OCH hon älskar dem bägge ;-)
En svensk teater för K vore ju så kul!! Hon skulle nog gilla det också!!
Kramar i massor!!

marianne.dahl3 said...

Tror aldrig jag sett en sån fin skola som Elon, njuter av alla dina fina bilder därifrån genom åren. Allt verkar så välskött och fantastiskt.
Att Karolina trivts och som jag förstår är nöjd med sin utbildning är viktigast. Jag tycker inte det var länge sen du skrev att hon skulle börja där mm. Tiden flyger fram...........
Hoppas att ni får ha kvar henna på samma kust, t ex NY, men allt går. Vår dotter flyttade härifrån Göteborg till Stockholm, 55 mil, genast efter gymnasiet, 23 år sedan nu. Att barnen flyttar på sej får man vara beredd på, har gått jättebra genom åren och man vänjer sej, blir desto roligare när man ses. Man har också ett trevligt resmål att komma till när man hälsar på.
Måste varit spännande se sin dotter på scenen!!!!! Nervöst??!
Men usch för värmen ni har och hade, gillar ej alls sån värme, vill ha höst nu och lagom varmt/kallt, det är det här i Göteborg, ca 10 gr på dagen, men mkt regn, men det behövs får man trösta sej med.
Ha det så jättebra och stor kram till dej,
Marianne D.

Annika said...

Marianne:
Den skolan är vacker, och så välskött att det är mer som en country club än ett uni, haha.
Nej, men den är jättefin!!
HOPPAS hon hamnar i NYC sen. Verkligen.
Önskar att hon kan börja där iaf.
Precis, det där med att få ett trevligt resmål då barnet flyttar är verkligen SANT. Ett plus i kanten.
Nej, inte nervöst för mig att se K på scenen. Hon har haft en del roller sen hon var liten. MEN detta var ju ett svårt ämne, så det var lite känsligt kanske.
HATAR denna fuktiga värme vi har. Den är vidrig och jag är så trött på den.
Regn behöver vi med. 10 grader och regn låter härligt i mina öron.
Kramar!!