Wednesday, September 06, 2017

Vi är vandrare igen! Eller, när allt är bara känns så underbart!!




Godmorgon onsdag!!


En långhelg har kommit och gått.
Vädret har varit växlande. På lördagen vräkte regnet ner hela dagen.
Fullkomligt öste.
Ingen vind att tala om. Detta regnoväder var orkanen Harveys absoluta avsked innan han for ut över Atlantens svarta vatten.
Men, som ni alla vet har han lämnat kaos, sorg, lidande, förödelse och ångest in sina fotspår.
Nu är orkan nummer två på ingång, orkanen Irma.
Ja, ingen kan väl knappt ens sia om hur hon ska dra fram?
Vi ska hoppas, hoppas och åter hoppas att det inte blir så farligt.



Peter är glad i hågen då vi kommit till den punkt på leden där vi började vår vandring.  Snickers Gap, cirka 30 minuter från vårt hus.  BACK on The Appalachian Trail again!!  Bara så UNDERBART!!


SÅ härligt att komma iväg i den tidiga morgonen.  Vi ser alltid till att komma iväg tidigt på morgonen.  Klockan är runt 9 här.


Stenigt det är!

MEN, på söndagen rådde vackert väder i Washington DC med omnejd.
Peter och jag hade sedan LÄNGE talat om att Labor Day-helgen skulle bli den helg då vi åter skulle kunna kalla oss vandrare igen.
Den dagen blev i söndags alltså! Tio månader efter att mitt knä “brakade ihop”, nio månader efter min knäoperation och fyra månader (snart) efter min brända arm.
Sagt och gjort, sagda hajk lades till en plats nära oss på The Appalachian Trail (förstås! Vår älsklingsled).
Vi sa att vi skulle ta det lite lugnare under denna vår “första” hajk, så vår planerade vandringslängd blev 8 kilometer. Och stigningarna ett par stycken.


Morgondimman låg över bergen, men den brändes snabbt bort av solen.  Vackert var det.  OCH lugnt!!




Vi hajkade upp till Bear’s Den, som ligger i Bluemont här i Norra Virginia. Ett ställe dit jag annars åker för att besöka vingårdar, haha. Men denna gång gick färden mot The A.T istället. Bilfärden till den plats där vi hoppade på leden tar inte mer än 30 minuter.
Denna del av The Appalachian Trail kallas för “The Virginia Roller Coaster” bland vandrare. Anledningen till det är att det är en serie av snabba upp och nedstigningar längs flera mer eller mindre höga berg. Denna ökända sträcka bland vandrare har en längd på ungefär 25 kilometer, men Peter och jag vandrade alltså bara 8 kilometer av dessa.
Vi har vandrat på The Roller Coaster förr också, men då på andra hållet, mot West Virginia.



Att vara ute i skog och mark är bara så otroligt underbart och fantastiskt!  TACK naturen!!!


Här är det jag som står och njuter av utsikten vid Bear's Den ...


OCH droppar har fallit från träd och buskar ner på min kameralins ... 


Peter njuter av rubbet!

Alltså, vad kan jag säga om denna vandring? JO, jag kan kalla den en LYCKOVANDRING!!
Jag kände mig så in i bomben lycklig över att få vara ute på hajk igen att jag inte kunde sluta le.
Bara att komma tillbaka till  Appalachian Trail igen gav mig en vitamininjektion av glädje, ork och inspiration.
Jag kände inte av stigningarna så mycket att det störde mig, eller sinkade mig. Jag var bara SÅ jädra lycklig över att få vara DÄR igen.
OCH att känna att knät bar, och att det inte gjorde det allra minsta ONT.
Sådant kan göra en salig.






Dags att vandra vidare.


Hur vet man att man är på rätt led? Jo, det gäller att följa de vita strecken på träden.  När det är dubbelt betyder det att man ska till höger där två leder möts.  Det ser man på det övre strecket, det är målat till höger om det undre. Om leden går mot vänster är det övre strecket målat på vänster sida över det undre.  Dessa dubbelstreck ser man då olika vandringsleder möts.  ALLA leder är noga utmärkta, det är svårt att gå vilse, tack och lov!  Appalachian Trail är märkt med vita streck, hela vägen från Georgia till Maine.



Visst, det var  jobbigt ibland, men jag har varit med om mycket värre. Det som var lurigt och otäckt var att det regnat mycket under lördagen att stigen var våt och hal på sina ställen. Dessutom var det stenig terräng. SÅ, det gällde verkligen att SE UPP (ner), och vara försiktig. Speciellt under nedstigningar.
Det gäller att inte ramla, inte vricka sig, se upp för sten, hala partier och rötter hela tiden.



Solen värmde skönt, och det var ändå inte för varmt.


Högre upp på bergen kan man ana att hösten är i ankommande.


Peter kollar en guidebok över Appalachain Trail som vi alltid har med oss.  I den är leden, stigningar, bergshöjder, vattendrag och terräng exakt beskrivna.  En mycket bra liten bok att ha med sig.

Men ack och OOOOOOOO så otroligt ljuvligt det var!!
Vi hade med picknick som alltid på längre turer. Maten smakar verkligen BRA ute i naturen.



NU kan vi knappt bärga oss till vår nästa vandring.
Kanske äger den rum redan i helgen?


Jag kan iallafall kalla mig glad vandrare igen!!

Ha en riktigt fin och bra onsdag!


Selfie-time. Givetvis :-)

20 comments:

Humlan said...

Vilka bilder! Vacker natur och så härligt att ha vandringslederna så nära er att ni kan göra dagsutflykter sådär, och att din kropp klarar av vandringen.

Ha en bra dag!
Kram

enannanannika said...

Åå, vilka vyer!! Jag skulle älska att vandra där! Och efteråt känner man sej skönt trött. Vi var också ute på en liten utflykt i helgen och det var också vackert på norrländskt vis :-) (lite bilder på bloggen).

Anonymous said...

Kan känna din glädje. Det är ju en gåva, att ha detta så
nära hemmma. Härligt att ditt knä funkar. Armen behövde
ju inte vara ute i solen på vandringen.
Ja, i söndags vad vädret perfekt.

Firade Labor Day med vår vanliga neighborhood picnic;
tycktes extra trevlig i år.

Ruth i Virginia

Steel City Anna said...

Så härligt! Förstår lyckan. Vackra bilder i morgondimman. Och på utsikten förstås. Det var länge sen jag hade tid för en lång vandring nu. Ljunghedarna står i blom just nu så skulle gärna ge mej ut.

Annika said...

Humlan:
TACK!
Ja, det var riktigt härligt och underbart. OCH knät höll, haha!!
SÅÅÅÅ härligt
Ja, vi har många leder att vandra på, inte bara The AT. SÅ tacksam för det också.
Naturen är bara så underbar.
Älskar att vara ute i den.
Ha en fin dag.
Kramar!!

Annika said...

Annika:
Ja, så underbart är det!! Älskar det.
Du skulle älska att vandra där. En lisa för själen är det.
OCH bra för DA BOD :-)
Precis, tröttheten sen är bara av den sköööna sorten.
Ska kolla in din blogg!!
Kramar!

Vform said...

ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ så vackert!!
Kan riktigt känna genom skärmen hur lyckliga ni är :) :)
TÄNK OM, tänk om ... har sagt åt min man: Nästa höst är det fjällen och ruskan som gäller ... meen som alltid ... kanske nästa höst! Får väl ta dom ställen som finns närmare i stället! Risnästräsket, Vargberget eller Kajane i Pörtom, inte så tokigt det heller ;) Ja, och inte blir man yngre heller ...
Men så bra att ditt knä är bra igen!!
Ha det gott och lycka till på nästa tur!
KRAMAR!

Annika said...

Ruth:
Det är bra att du kan känna den, för jag var så in i bomben lycklig att vara ute där igen!!
Vilken lycka vi har som har så många leder runt knuten, och så vacker natur!
Armen var skyddad, som vanligt.
Suck.
Jaja, men att knät höll var det viktiga, och det bevisar att vi kan ge oss ut på fler turer!
Så glad för det!
GLAD att du hade en fin picknick i grannskapet. Sånt är alltid kul!!
Idag får du hålla dig torr i regnet, Ruth!
Ha en riktigt fin dag!

Annika said...

Anna:
JA!! OCH TACK!!
jag var så glad!!
Just att ge sig av tidigt är så viktigt. Stigen är som vackrast då, och det är inte så mkt folk som det kan vara senare på dagen.
HOPPAS du kommer ut på en liten vandring bland vackra hösthedar snart!!

Annika said...

Vivan:
TACK Vivan!
Det var så helt underbart!!
Vargberget har säkert fina leder. Såg en toppenled i somras, på Santavuori i Kurikka. Vi åkte dit för att kolla in stan, och hamnade på den åsen. Där fanns det en jättefin led. SÅ dit kan du åka!!
Skulle gärna själv vandra där, min moster var med och man kan inte gärna börja ha henne att gå på knagglig mark, som du vet ;-)
Just att komma upp och se utsikter är bara så ljuvligt. Skulle själv gärna vandra på Vargberget, det får bli nästa sommar!
Tack, knät känns fint!!
Stora kramar och tack för dina ord!!

Monica said...

Så fina utsikter och man nästan känner morgondimman:-), det syns med att det är lite ansträngande fast på ett skönt sätt. Så härligt med något gott att äta ute, smakar alltid underbart och så all frisk luft, fick också lite lust att gå, det är en pilgrimsvandring här snart. Invigs en ny led men hinner vi inte nu kan vi ju gå den sen. Ni har bra och fiffiga märkningar på träden, sånt är så bra. Ha det fortsatt fin Annika!

Evas blogg said...

Underbara bilder! vilka vackra skogar ni har. Visst är det härligt att vara ute i naturen. Tyvärr säger min kropp ifrån längre vandringar men jag tar mina korta och är glad över dem.

HeLena said...

Hej Annika!

Härligt att ni kan vandra igen! och vilken utsikt och vilka fantastiska bilder!
Även dem andra inläggen har underbara bilder!
Skönt att din arm läker fint! Jag tror att den kommer bli fin även om det kommer att ta väldigt lång tid innan huden har återhämtat sig ordentligt.
Skynda långsamt!

Jag hoppas ni kommer iväg på vandring i helgen igen!
Må så gott!
Stor kram

Anne said...

NU så, nu har jag läst ikapp allting och är på banan igen. Vad ROLIGT det var att läsa dina inlägg efter sommaren, så mycket jag skulle vilja kommentera bakåt men då kommer jag sitta här en timme minst så nöjer mig med att säga så roligt att läsa igen, hehe vi ska inte börja snacka vi tar höst nu för hösten är inte här än men bloggsommaren/bloggtorkan slut i alla fall och DET är kul.
En sak måste jag bara säga om tidigare inlägg. Vilket lyxboende K har!!! Wow. Alltså det är ju typ bättre än vad jag som 40+ lever och har det... Så himla fint och poolen och verandan och köket...ja, herrejösses vilket boende. SÅ fint.
Och er vandringshelg, vilka vackra bilder. Det syns ni är djupt inne i skogen, mitt i alla grönska och rakt inne i naturen. Bästa av allt var ju att du inte kände av nåt, att knäet kändes bra. Jag tänker mig att även med ett 100% perfekt knä så KAN ju långa vandringar kännas ändå, för oss alla ett dygn efter en lång vandring. Så goda nyheter du inte känt nåt, allting som vanligt. Ett "nytt", starkt knä har du nu.
skriver inget mer nu, men återkommer regelubundet här nu igen...
Kram!

Annika said...

Monica:
Tack!
Det var så otroligt SKÖNT!!!
Helt underbart!
Alltid så skönt att påbörja dessa vandringar tidigt på morgonen.
Ja, vad härligt med ny led, Monica. Hoppas att ni kommer upp på den sen!
Precis, de märker upp leden bra. Gillar!!
Ha en fortsatt fin onsdag!

Annika said...

Eva:
TACK!!
Ja, jag älskar naturen här, så vacker!
Precis, skönt att du kan gå ut och gå prommisar etc.

Annika said...

Helena:
TACK!!
Ja, det var så himla härligt!
OCH tack för att du gillar mina bilder i tidigare inlägg också. Blir glad!!
Armen ja... den är vad den är ...
Vet inte vad jag ska säga ... Men visst, den hr läkt bra.
Ska se till att komma iväg t en hudläkare så snart jag kan och se om det går att göra mer åt den.
Stora kramar till dig!!!

Annika said...

Anne:
OCH jag säger, TACK!!
Tack för din trevliga kommentar!!
Karolina ja, say no more liksom!!
Snacka om lyxboende.
BÄST att hon suger musten ur det, sen blir det helt andra bullar som väntar!
JAG har fasiken inte bott så där lylligt.
Knät ja, så tacksam så tacksam över att det känns så bra. Detta var ingen direkt avancerad vandring, men upp var det ju och ner.
Men visst, den mest vältränade blir ju trött efter långa vandringar (och då menar jag inte 8 km, utan de som kanske gått 20-25 km på en dag eller med branta stigningar). Det är såååå härligt allting allt!! OCH jag hoppas att knät ska hålla även framöver.
HOPPAS!!
Tusen tack för urgullig kommentar!
Kramar!

Anne-Marie said...

Så underbart att du kan vandra igen! :)
Jag tycker fortfarande att det är fantastiskt att ditt knä läkt så snabbt att du kan vandra så långt nu.
Den där sortens natur är “min" natur helt klart. Tänk så grönt och lummigt det är. Helt otroligt egentligen att det kan skilja sig så mycket från där jag bor. Skulle uppskatta att vandra på denna stig jag också.
Ni ser riktigt glada ut båda två. :)
Tror du att det blir någon “maratonvandring" framöver som du antydde tidigare? Kanske tidigt att spekulera i efter din knäoperation och armskada.
Kramar!!

Annika said...

AM:
JA!!! TACK!!
Det är totalt ljuvligt!!!
Mitt knä har läkt så bra det bara kan. TACK och lov. Visserligen vet jag väl inte riktigt om jag kan LITA på det i fortsättningen, men jag får förutsätta att det ska gå bra. Hoppas på det bästa ...
Naturen är så fin här, så vacker och så lummig. Annorlunda än hos dig, men jag tycker du har maffigare natur, mer dramatisk.
Maratonvandring vet jag inte inte, men vi kanske vågar oss på över milen till att börja med :-)
En dag hoppas jag, och leker med tanken, på att vi faktiskt kan ta hela sex månader och gå hela leden, fr GA till ME. Det skulle vara livets upplevelse, tror jag.
Kramar!!!