När man älskar en plats ...

Godmorgon sommaronsdag!


Det är dags för lite fler bilder från mitt älskade OBX nu.
Del ett kan vi kalla gårdagens inlägg, och jag hoppas innerligt att ni faktiskt inte blir uttråkade av dessa bildbomber.
Jag menar det, ärligt. Hoppas att det inte är trist att i långa loppet ta del av mina foton från De Yttersta Bankarna.

Sanddynerna vid stranden.

En lugn stranddag.

Peter på väg hem från stranden.

Jag vet inte vad det är som gör att jag älskar OBX så mycket.
Mycket har att göra med att det inte är speciellt kommersiellt därute. Det finns inga hotellkomplex vid stränderna. Stränderna är heller inte överfulla med badande semsterfirare. Det är lätt att hitta egna, nästan privata, stränder. Faktum är att på vissa ställen kan man bada utan att se en enda människa.

Morgontidiga unga fiskare i morgonsolen.  iPhone.

Fiskmås får agera fotomodell. iPhone

Det är sambandet mellan hav, himmel och natur jag älskar.
Att kunna vara på en plats där detta sker i perfekt harmoni. Det är naturen och havet jag vill åt. Det eviga havet.
Jag mår verkligen bäst när jag är vid ett hav. Det behöver inte vara ett världshav, som Atlanten. Det kan lika gärna vara en stenstrand i Bottenhavet. Eller klippiga stränder i Östersjön.
Ge mig havet, vidderna. ljuset och naturen så är jag nöjd.

Snäckor på en strand i Rodanthe.

Jag är inte ute efter flådiga beach-hus med x-antal sovrum med king-size sängar, ett badrum per sovrum, game rooms, bio-rum, etc. Jag är lika nöjd i ett litet, äldre, mysigare hus.
Jag behöver inte ha en platt-tv och blu-ray-spelare i varje sovrum.
MEN, vad jag vill är att SE havet, höra det, vara nära det. Jag vill vara så nära stranden det någonsin går.
Jag vill kunna gå ut i arla morgonstund direkt på stranden.
Det är då stranden är som allra ljuvligast, i soluppgången.
Då vill jag vandra där, vandra, vandra och vandra …
Se delfiner som hoppar långt ut till havs, se pelikaner som svävar över vågorna i perfektion. Pelikaner, de är ju så coola.
Sandkrabbor som gräver gropar, och jag undrar, hur ser det egentligen ut UNDER sanden? Är det som en Schweizerost med alla gångar som sandkrabborna grävt?
OCH så dessa snäckor som hela tiden spolas upp på stranden i all evighets evighet.
Ibland ser man en späckhuggare lite längre ut.
Visst, hajar finns det också naturligtvis. Naturligtvis.

Här intog jag mitt morgonkaffe nästan varje morgon.  Somliga morgnar blåste det för hårt för att sitta där, och en morgon ÅSKADE det så jag nästan blev rädd.  MEN annars satt jag här på takdecket (crow's nest) varje morgon.

... OCH det var här vi intog våra Happy Hours också.  HH varje dag, såklart!!

OCH så detta hav.
Detta härliga, skrämmande, underbara, skitläskiga, fantastiska. härliga, farliga HAV!
Jag dras till det som en magnet. Hela tiden längtar jag egentligen dit, även när jag inte ens tänker på det.

Tidig morgonvandring på stranden.  Jag var inte ensam, några till var ute ... Det är alltid folk ute och går på stranden på morgonen.  Somliga springer, andra går, flertalet fiskar eller så letar man snäckor.  

Någon kanske tar ett morgondopp.

Jag är inte som Peter. Peter som orädd kastar sig bland vågorna. Han tar sin buggy-board och simmar ut, surfar på vågorna i en timmes tid, minst. Han kan inte slita sig.
Peter som parerar vågorna av gammal ohejdad vana.
Peter som simmat sig ur rip-tides och underströmmar flera gånger.
När Peter är ute och simmar blir jag som en orolig mamma. Jag kan inte ta blicken ifrån honom. Tänk om något skulle hända?

Peter i vattnet.  Give me 'em waves ...

Det här är sundet, Pamlico sound.  Det är brett som ett hav.  Inget land synes i väster.  En blåsig dag är det många som idkar vattensport här.  Massor, massor som ägande sig åt para-boarding denna dag.

Jag? Mig hittar ni placerad vid strandkanten, i en solstol. Där sitter jag och låter vågorna skölja över mig. Det räcker så.
Vågorna i dessa stora oceaner är inte min melodi. INTE när det kommer till att bada och simma i dem. De skrämmer mig och de får mig att fega ur.
Jag har aldrig fastnat i rip-currents, eller dragits ut till havs av underströmmar. Nej, jag vet inte ens hur jag skulle göra om jag skulle fastna i en sådan. HOPPAS att jag inte skulle drabbas av panik. Jag vet-- teoretiskt--hur man ska gå tillväga, inte få panik (eeehhh…ja…ok...om ni säger det så ...), inte kämpa emot, bara hänga med tills “greppet” släpper och då strömmen veknat av ska man simma parallellt med stranden, inte IN mot stranden till en början.
Så, därför återfinns jag i en solstol vid vattnet, och inte I vattnet, som den käre maken.
THAT works for me!

Ha en fin onsdag!!

Yours Truly med sin gamla, men kära, Canon över axeln.