Monday, December 07, 2015

Men hur kan man inte annat än älska detta!

Godmorgon måndagen den 7 december!


Idag blir det faktiskt ett avbrott från strömmen av julinlägg.  Imorgon återkommer jag med det juliga igen, så det finns ingen anledning att bli arg ;-)

Ni vet ju att Peter och jag gillar att vandra, att gå på hikes.
Det är heller ingen hemlighet att vi är lite smått besatta av vandringsleden The Appalachian Trail. Ja, ni vet den leden som går från Georgia till Maine.
Vi bor ju ganska nära AT, så vi kan hoppa på den lite olika ställen. Faktum är att en hel fjärdedel av hela AT ligger i delstaten Virginia.
Igår tog vi bilen en halvtimme från vårt hus, vi körde västerut.
Parkerade gjorde vi vid BluemountVA och där hoppade vi på AT.

Vädret var perfekt för vandring. Det var strålande sol, vindstilla och 8 grader varmt.

Det ÄR jobbigt att vandra. AT slingrar sig över bergen, och man får kämpa när man ska uppför långa, långa motlut, och kämpa emot när man ska ner för branta nedlut.
Det gäller också att hela tiden se upp med var man sätter ner fötterna. Stigen är oerhört oländig på sina ställen, och SMAL.

När man kämpar sig uppåt, mot bergskrönen, ÄR det verkligen jobbigt. Musklerna bränner, hjärtat slår som en stångjärnshammare och svetten lackar.
Men, ändå är det så otroligt härligt att vara ute på dessa vandringar, jag älskar det verkligen.
Älskar att vara i naturen. Jag älskar att färdas längs denna vandringsled.
Jag när nog lite av drömmen att en dag kanske få vandra hela leden, från början till slut. Det tar ca 4-6 månader att genomföra en så kallad Thru-Hike.

Belöning får man i form av utsikt. När ett bergskrön är nått ÄR det så himla underbart, och vackert!
Vi knatade ca 10 kilometer i mestadels oländig terräng igår.  Vandringsstavar är ett MÅSTE! Vi hade tur denna gång också, där vi hoppade på leden hade någon ställt två perfekta "vandringsstavar" som det var meningen att någon vandrare skulle använda . Vi grabbade dem, och sen ställde vi tillbaka dem igen där vi hittade dem redo för nästa vandrarpar. Trail magic!
OCH vi var SÅ kroppsligt genomkörda då vi var klara. SÅ trötta och så genomsvettiga. Det var bara att åka hem och ställa sig i en varm dusch.


Nu har jag snackat färdigt.
Här är gårdagens bilder.



Japp, då är det dags att knata längs med Appalachian Trail igen. Denna pärla bland leder!!


Decmeberskogen är kal och grå.  Utsikten skymtar mellan träden!










Det var en hel del människor som var ute på vandring igår.  Inte alls så det störde dock.







Upp, upp...detta är ett ganska snällt motlut.


Jag är så glad över att någon lämnat stavarna, som ju är trädgrenar, de var perfekta för detta ändamål.








OCH här lämnar vi Virginia för delstaten West Virginia.


Raven Rocks i West Virginia.  Vårt mål, och det var underbart fint!





Peter njuter av utsikten.






Några andra vandrare fikar vid Raven Rocks!









En ovanlig bild av fotografen. Påbyltad är jag, ska jag säga. Två jackor och underställ.


Önskar er en fin måndag!

28 comments:

Eva i Dalarna said...

Du ser då verkligen glad ut! Förstår det, på en sån härlig vandring.Frisk luft och fin utsikt kan ju göra vem som helst glad...För att inte tala om duschen efteråt ☺
Ha en bra vecka!

Nettan said...

Vilken härlig vandring och vilken utsikt! Underbara bilder som tar andan ur en. Så skönt att komma iväg och vandra och bara få njuta av naturen.
Önskar att vi kunde ta oss i väg mer men just nu är det inte möjligt, tyvärr.

Kram
Nettan

Anne said...

Vilken utsikt, wow alltså. Helt otroligt. Mycket vackert. Det ser jättehögt ut, att vara på riktigt hög höjd. Ni måste verkligen gått mycket uppför, det ser oerhört maffigt ut. 10 km vandring i kämpig terräng är imponerande alltså. Det tar nog på extra mycket också när kroppen och muskler måste vara på helspänn och se till att hålla balansen, ha kolla på var sätta ner fötterna osv. Jag kan tänka mig att vandringsstavar är så viktigt. Men suverän träning ju, ja inte bara rent kroppsligt men vilken själslig belöning också att vistas i naturen på det här sättet. Förutom en varm dusch när ni kom hem måste det ha suttit fint med en god middag och kanske ett glas vin :) Nu är det kanske för kallt och ni är påklädda fårn topp till tå men hur är det annars vid varmare årstider, får man kolla kroppen efteråt för fästingar?
Kram!

Äventyret framtiden said...

Tack Annika för att du tog mig med på vandring både uppåt och neråt. Du beskriver känslan helt rätt, precis så känns det.
Härlig bild av dig själv! Toppen är nådd-ungefär! :)

Kram

Desiree said...

Underbart Annika. Det marks att bade du och Peter verkligen har blivit bitna av detta. Vandringsstavar ska jag sjalv skaffa infor nasta var och sommar. Visst ar det tuft och jobbigt att vandra. Speciellt nar det gar uppfor som kan vara bade brant och lang stracka. Jag tror absolut att du skulle fixa att gora hela leden. Hur funkar det med overnattning? Finns det stugor man vandrar mellan eller ar det eget talt som galler?
Underbara bilder.
Kram!

Vform said...

Tror (vet) att jag börjar bli för gammal för sådana vandringar! Kanske det är ett svepskäl ... vet inte! MEN tanken och drömmen finns kvar!
OCH vilket vackert ställe ni har i närheten! Undrar hur lång leden är som tar flera månader? DEN borde ni gå!!
Bara utsikten och landskapet, WOW! Känner känslan :)
På 80-90 talet var vi ett gäng som varje höst i ruskatider besökte svenska fjällvärlden för olika vandringar! Meeen då var man liiite yngre ;)
MEN tack i alla fall att jag fick vara med på denna!
Ha det gott!
KRAMAR!

Steel City Anna said...

Harligt! Sol och bla himmel. Jag hade planerat en vandring igar men vagade inte for stormen. Vill inte garna fa ett trad i huvudet :) men det verkar ha lugnat sej nu. Blir inspirerad till en heldag i naturen av dina fina bilder!

Cari said...

Så vackert det är där ni bor.
Och så kul att du tar med oss på vandringen genom dina fina foton.
Hur är det att hitta? Är det svårt att se stigen? Lätt att gå vilse?

Annika said...

Eva:
De där duscharna man tar efter en hike är nog de härligaste duschar som finns!!!
Ha en fin måndag!

Annika said...

Nettan:
Tack!
En jättefin vandring var det. Glad att vi kom iväg, och glad att vädret var så bra (annars hade vi inte gått).
Förstår att du vill iväg på lite hikes också, men allt ska ske i sinom tid.
Stora kramar!!!

Annika said...

Anne:
ÅÅÅ det var så härligt. OCH 10 km på plan mark och tio bland bergen är inte detsamma, haha. Nej gud vilken skillnad när man ibland måste hålla i sig med båda händerna för att ta sig upp för en backe där det bara är stora stenar etc. GAAHH!!
Men härligt är det i form av belöning. Men TRÖTTA var vi. Somnade tidigt igår :-)
Inget vin igår faktiskt. Bara en pizza som fick köras hem av pizzastället. Orkade inte göra ngt annat. LAZY people...
OOOH ja...under sommaren frodas fästingarna och de är vandrarnas stora fiende. Vid vissa punkter längs AT finns skyltar om detta, att de ska kolla, kolla, kolla. OCH jag har ju läst flera böcker skrivna av sådana som gått hela AT, och fästningarna är ett helvete. De är så farliga.
Nu fanns det inte en insekt, vad jag kunde se, av ngt slag.
Fattar inte hur de orkar vandra under sommaren heller, men det är ju då de kör sin Thru Hike. Från mars till oktober...
Kramar!!

Annika said...

Karin:
Tänkte faktiskt på dig och dina vandringar på levadorna. Skulle nog inte fixa era vandringar, jag är så himla skraj för höjder och smala, stupande stigar.
Jag vägar inte gå för nära dessa stup längs AT heller.
Men, ja, visst är det så det känns när man stävar sig uppåt på en vandring. OCH sen är det ingen direkt lätt grej att gå neråt heller. Men ändå är det SÅÅÅÅÅ underbart.
Kramar och TACK gulliga Karin!

Annika said...

Desiree:
Ja, vi har blivit bitna av den där vandringsinsekten :-)
Så glad för det, för det är ju så härligt.
Absolut, vi måste också skaffa stavar, de är ju SÅ viktiga för en bra vandring. Man måste ha dem för balasen och för att kunna luta sig mot dem.
Ja, det finns riktigt läskiga partier på the AT, speciellt i PA och uppe i Maine. Vet faktiskt inte om jag skulle greja dem. I stort sett bara att klättra över stenar på bergskammar där det stupar ner. Men ja, vilken grej det skulle vara alltså. Tror att man blir en annan människa efteråt, det skriver alla (jag har läst en hel del böcker skrivna av AT-thru hikers).
Man tältar där man vill, men det finns också shelters längs leden där man kan bo över natten. Många vandrare tar ibland in på motell i städerna längs leden också. De flesta gör lite av varje. Ibland måste man ju duscha, tvätta, handla, hämta post etc. Så det görs längs sträckan. Fascinerande.
Kramar!!

Annika said...

Vivan:
Nej, säg inte det...det finns många pensionärer som vandrar hela leden. HIHI.
Nej, men jag tror faktiskt inte jag skulle greja det heller. Det är så långt, så oländigt och SÅ hett på sommaren. En utmaning för både kropp och själ.
AT är ca 3,440 km lång.
Utsikterna längs denna led är otroliga. Otaliga berg som det är man går igenom, och över. Det är utsikten som är den stora belöningen.
Fjällvandra? JA TACK!! Det skulle jag så gärna vilja göra. KUL att du gjort det.
Roligt att du gillade inlägget, tack!!!!
Kramar!!

Annika said...

Anna:
Hoppas du kommer iväg i helgen!!
Nej, väder och vind måste vara optimalt om man ska ut på vandring, tycker jag. Ja, den lyxen har man ju inte som thru-hiker, men som dagsvandrare kan man välja och vraka.
Tack, kul om jag kan ge lite inspo :-)

Annika said...

Cari:
Tusen tack!!
Så roligt att du gillar detta.
Nej, stigen är mkt väl utmärkt. hela tiden håller man ögonen efter vita fyrkanter på träden, eller på klippor eller på stenar. Tur att den är så väl utmärkt för ibland går man verkligen bara över stenrösen och över flodbäddar.

Anonymous said...

Härliga bilder! The Blue Ridge var verkligen blue igår.
Söndagen var ju som gjord för vandring. Sol men inte hett.
Tusen ggr bättre än att gå på gymmet. :)
En skönt sätt att hålla sej i form. Tyvärr har mina ben så
många kilometer på sej, att dom får hålla sej på platta jorden
Balansen är inte heller, som den var. Men inga klagomål här.
Har gjort många fina vandringar i Kalifornien, och när vi
besökt vänner i New Hampshire. USA har så mycken naturlig skönhet
att bjuda på.

Ruth i Virginia

Annika said...

Ruth!

Fick ett gulligt kuvert från dig i lördags. Men hur rart är inte det? TACK!! Ska skriva till dig via FB!
OCH en kalender tom, gulligt!!!

Ja, det var skönt och hårt att vandra igår!
Hellre vandring än gym för mig :-) Helt rätt. Min grej mer, det är det där att vara i naturen som är så underbart.
Förstår att du vandrat mkt. Nej, den rutt vi tog igår var inte lätt, i vissa partier fick vi tom klättra.
USA är så vackert!!!

Nu har jag just varit ute på min morgonrunda. Underbart vackert och frostigt.

Ha en fin dag!!!

Anonymous said...

Fejno! Vilken vandring ni gjorde! Blev lite trött bara av att läsa om den�� bra jobbat och fina bilder alltså☺ kul att få se dig där på sista bilden. Kram från Lui

Jenny said...

Sådan otroligt mäktig natur! Vi var uppe i bergen när jag var i Charlotte, dock inte på hike ute i naturen, tog bilen upp till en jättesöt och pittoresk bergsby, så himla fin tur. Härligt för både kropp och själ! Hoppas du får en fin vecka!

Annika said...

Lui:
När du kommer hit ska jag ta dig på en fet vandring, haha!! nej, men det är jättekul, och jättetröttande. Orkade knappt skriva det här inlägget igår.
JA, och där är jag för en gångs skull ;-)
Kramar

Annika said...

Jenny
TACK!!
Jag vet, så himla fin natur. I NC finns det hur mkt vackert som helst. Snacka om naturskön stat!!! Ja, och det är ju VA också, men i NC tror jag nästan det är ännu mäktigare. Naturen i USA är helt grym.
Visst är det en lisa för både kropp och själ, håller med
Ha det så gott fina du!!

Channal said...

Härliga ni! Kul att ni har hittat er grej. Vacker natur! Många gånger är det kameran som tar ut mig. Skulle gärna vandra där och fotografera. Jättefina bilder! Tar en titt till.

KRAMAR xoxo Anna

Annika said...

Channal:
Ja, det är verkligen mysigt, och jobbigt, med vandringar. Kameran är ett måste på såna här vandringar. TACK, så roligt att du gillade bilderna.
Kramar!!!

en annan annika said...

Storslagna vyer!! Jag vill också vandra där!!

Annika said...

Annika:
Du skulle älska det!!!

Musikanta said...

Det ilar i hela kroppen när jag ser de sista bilderna. Ingenting för mig - jag går helst på helt plan mark. Jag får väl skylla på åldern. Men det är bäst att passa på medan man orkar - jag förstår att det var en utmaning för er ändå trots att ni är mycket yngre än jag. Terrängen ser ju inte ut att vara helt lätt :-).
Kram från Ingrid

Annika said...

Ingrid:
Gör det det? Jag förstår precis hur du känner.
Jag ville inte gå för nära stupet där. Det lovar jag dig :-)
Men det ser också lite värre ut än vad det är. Även om det ÄR högt.
Ja, terrängen är ofta oländig, rent utsagt, när man vandrar. Det är skitjobbigt mellan varven.
Men ååå så härligt ändå.
Stora kramar!!