Friday, November 20, 2015

Sen hämtning och det här med att vara "empty nester".

Godmorgon fredag!


Härligt, härligt!
Ikväll, sent, kommer Karolina hem. Hon kommer att vara hemma i en dryg vecka.
Det känns så fint i mammahjärtat.
Karolina anländer med specialchartrad buss från Elon till en stor buss/tunnelbaneknutpunkt i södra Fairfax County, Franconia. Det tar ungefär 30-40 minuter för Peter och mig att köra dit ikväll. Japp, jag bor i en stor kommun.
I fjol specialchartrade Elon också bussar för de studenter som kommer från DC-området. Många andra elever hoppar ju på de bussarna också, bland annat Karolinas kompis från Pittsburgh.
Problemet är att de kommer att anlända sent ikväll, kanske vid 22-23 tiden, men det är som det är. Franconia verkar vara en stor knutpunkt för college-bussar från södra/mellersta Virginia och North Carolina. I fjol minns jag att jag såg bussar från Duke University (NC), från University of North Carolina och från Liberty University (VA).
Så där kommer vi att stå och vänta med en bunt andra föräldrar sent ikväll. OCH dit kommer vi att köra Karolina nästa söndag.
Uppskattar denna service. Ja, vi betalar förstås för den.
Jag är glad att vi inte behöver köra bil långt så här i Thanksgivingtider.


Nu har Peter och jag varit “empty nesters” i ett år och tre månader. Jag tycker det har gått bättre än väntat, faktiskt.
Förutom några turbulenta veckor i början av Elon så har det gått bara bra.
OCH som jag säger till mina kompisar--vars döttrar börjar college i höst--man finner sig i det hela bara man VET att ens barn har det bra.
Vet man att barnet har det bra, och trivs, ja då börjar man själv trivas med tillvaron. Så var det för Peter och mig iallafall.


Det finns fördelar med att vara empty nester också. En av fördelarna är att man släpper sin oro. Jag var mycket oroligare då Karolina bodde här, och gick på High School. Jag oroade mig främst på helgerna då jag visste att hon var ute och körde bil sent på natten. Eller, då jag inte visste var hon var.
Sådan oro släpper man, måste man släppa, då ens barn bor långt borta.
Det är nog den största fördelen. Att släppa oron. Peter och jag är sådana där föräldrar som inte kan somna förrän Karolina kommit hem på natten. Så vi ligger och väntar tills vi hör nyckeln i låset. Karolina brukar alltid komma in till oss och prata en stund också då hon kommer hem på nattkröken, det har alltid känts bra.
Innan Karolina fyllde 18 år fick hon inte heller köra bil efter klockan 24 (lag i staten Virginia), så det var alltid SÅ skönt att veta att hon MÅSTE var hemma innan midnatt. Nu är hon ju 19, så det gäller inte längre.
En annan fördel är att huset inte är fullt så stökigt, haha. Det är lättare att hålla ordning på torpet, helt enkelt.

Men, ja, nu kommer hon hem iallafall och det ska bli så förgrymmandes roligt.
Visserligen har ju alla andra universitet Thanksgiving-lov också, så jag VET att hon kommer att ungås massor med sina gamla vänner då hon är hemma.
Lite av den gamla oron kommer tillbaka som ett brev på posten då Karolina är hemma. Ja, och framförallt då på kvällarna då hon är ute med sina vänner. Jag kommer nog aldrig att vänja mig att ligga och vänta på mitt barn på natten.
Men, den oron delar jag nog med de flesta andra föräldrar, skulle jag tro.

Redan nu är det helgdagskänsla i luften.
Nästa vecka är en sådan där mysigt, kort vecka då man vet att det är något STORT på gång.
Det känns redan nu.
OCH jag har blivit en sån där mamma som bara väntar på mitt barn. Lite som min mormor var då hon väntade på min mamma och moster då de kom hem på besök, och som min mamma är vad gäller mig.  Fast, egentligen gäller nog den väntan alla mammor och pappor som inte har barnen i samma stad där de själva bor.
Så är det, så tuffar det på, generation efter generation…

Hoppas ni alla har en fin helg framför er.
Vi ska hoppas att det blir en bra helg för världen i stort också. Eller, så bra den kan bli…


Bara för the HECK of it visar jag några gamla bilder av barnet.
De är tagna 2006 och 2007. Det känns så avlägset...



Awww...snart tio år sen, dammit.  OK, nio år sen då...


Med Ms T.  Karolinas allra första dramalärare.







32 comments:

HeLena said...


Härliga bilder!

Oro hör till i föräldraskapet. Trots att mina är vuxna så oroar jag mig. Trots att vi inte bor tillsammans oroar jag mig... det är konstigt. Men som du säger, det är bara att släppa!
Så roligt att Karolina kommer hem för lov, det gör att saknaden minskar... lite.

Hoppas ni får en underbar helg och vecka!
Massor med kramar!

Jenny said...

Roligt att få hem K - hoppas ni får en fin vecka!

Eva i Dalarna said...

Ja som jag sagt förut: har man fått ett barn så har man fått det för alltid!
Känner igen mig i allt du skriver om oro och väntan och empty nest. Men också i att man liksom släpper oron när de är långt borta. Åtminstone när man vet att de mår bra!
Ha en underbar helg och vecka nu!

Katarina P said...

Åh, din text får mig att minnas min farmor. Jag brukade ofta sova över hos henne och farfar när jag varit ute på kvällen (de bodde nära Sundsvall till skillnad från mina föräldrar som bodde ute på landet). Varje gång när jag kom hemsmygande kring tretiden på natten satt farmor uppe i köket och spelade kort. Hon sa alltid att hon hade vaknat tidigt och att det var så när man var gammal. Men jag visste att det var mig hon väntade på. <3 Så brukade hon steka upp lite ägg och vi satt och pratade tills det var dags att gå och lägga sig. Älskade farmor. Hon gick hastigt bort 2010 och jag saknar henne så.

Det är så fint att ha någon som väntar uppe på en. Kommer vänta uppe på lil' B jag med. Som du skriver, generation för generation.

eastcoastmom said...

Det där med mindre stök hoppas jag på när vi blir empty nesters!
Vad bra med bussar från de stora universiteten vid storhelgen.

Annika said...

Helena:
Haha, tack...gamla, gamla...
Ja, jag tror också att oro är ngt som alla flädrar bär på.
Alla. Det går inte att undvika.
Jag släpper den då hon är på Elon, för det går inte att oroa sig.
Tack, jag ser fram emot helgen och nästa vecka.
Kramar och TREVLIG helg!!

Annika said...

Jenny:
Tack vännen!! Det ska bli så roligt!!

Annika said...

Eva:
Så sant som det är sagt.
Så är det.
Önskar dig en trevlig helg!!

Annika said...

Katarina:
Awww....en klassiker.
Det måste ha känts fint för dig att hon verkligen satt uppe och köket då du kom hem.
Att ni åt lite innan ni somnade. FINT!
Jag ligger i sängen och halvslumrar med tänd lampa. Otroligt så bra man somnar när man vet att barnet är hemma :-)
Ja, så där går det, alla oroar sig, generation efter generation.
Du kommer att sitta uppe och vänta på lil'B. No doubt. Känns avlägset nu, jag vet. Men akta dig vad tiden går.
Ha en riktigt fin helg. Kramar!!

Annika said...

AM:
Så blir det, mkt mindre stök. Det är en stor, stor fördel.
Ja, så himla bra service av de stora skolorna. Tyvärr har de det inte till jul, men det beror ju på att alla har olika finals, olika dagar. men om de haft det till jul hade vi med glädje slagit till. Nu ska hon flyga hem till jul istället.

Monica said...

Önskar er en riktigt fin helg och fint hela veckan! Ja oron har vi gemensamt, vi somnade aldrig riktigt förrän Anna var hemma, alltid så hade flera sällskap med varandra och bodde nära eller någon längre bort som först följde Anna hem och då skjutsade vi dem hem också. Idag vet jag inte om jag skulle orka med tonåring/ungdom i kombination med Stockholms nattbussar, det är bara så mycket oroligare nu. Och oron fanns när Anna bodde i studentlägenhet men de var flera tillsammans ofta där med och smidigare kommunikationer, bra kompisgäng är a och o, att kunna lita på varandra, och så tacksam för alla fina killar och tjejer som finns, de skulle synas och höras mer. Så skönt att Karolina trivs och har det bra, ja det är ett jättejobb att "guida" fram dem men så roligt att se deras mognad och att de fattar så kloka beslut helt på egen hand när de har en bra grund att stå på. Och blir självständiga och starka och toppenfina människor. Stolta ska vi vara som föräldrar tycker jag.

Vform said...

Jaa tiden går fort, sköna bilder!
Ha en riktigt skön helg tillsammans och också en innehållsrik vecka!
KRAMAR ♥

Annika said...

Monica:
Tack Monica!!
KAN tro att vi har den där oron gemensamt, ja.
Ja, gissa om jag skjutsade, och hämtade, innan K hade körkort. Här finns det ju inga bra bussförbindelser heller.
Ja, och du har så rätt i det du skriver, vi ska vara stolta över våra barn. Att rodda dem till där de är idag är absolut ingen självklarhet.
Jag är också glad och tacksam att K haft fina vänner hela tiden, både killar och tjejer.
Helt rätt-
Ha en toppenfin helg!!

Annika said...

Vivan.
Tusen tack, önskar dig en fin helg också!
Stora kramar!!

Desiree said...

Vad bra med en sådan shuttel service. Det är väldigt bra att ni slipper åka och hämta så långt just under Thanksgivning då det är så många ute och reser. Skönt och billigare också med bussen istället för att K skulle behöva hitta flygbiljetter och flyga hem. Smidig och smart lösning. Nu får ni njuta ordentligt av att hon är hemma.
Jag tycker du och Peter har klarat er utomordentligt bra som empty nesters. Ni ser till att vara aktiva och hittar på en massa roliga och spännande aktiviteter. Hoppas att ni får en underbar vecka tillsammans alla tre. Ha en fin helg.
Kramar!

Annika said...

Desiree:
VISST är det!
Uppskattar det så himla mkt. Vill inte åka så mkt bil nu i thanskgivingtider med tanke på trafiken och alla som åker. Så jag är glad att skolan har det här systemet.
K får flyga hem då det är jullov istället, det blir bra.
Tack, vi ska ha en bra vecka nu.
Stora stora kramar till dig!!

Bloggblad said...

Nu har jag läst ifatt lite. Din livsglädje smittar av sig. Mina har inte bott hemma på många år, men den "lille" kommer hem och äter och sover över på fredagarna, det känns bra. Den stora bor inte så långt bort, och vi har bra kontakt öven om vi inte ses så ofta. Men en viss sorts oro finns alltid, att nåt ska hända, den får nog alla mammor leva med och lära sig att inte odla.

Nettan said...

Ja den där oron den är grym oavsett hur gamla ens barn blir. Jag kan oroa mig mer när min store är hemma än vad jag gör när han är p sitt universitet. Skönt att få hem Karolina och njuta av att ha henne hemma en hel vecka. Härligt!

Här har det varnat för snö i helgen så vi f¨r väl se vad som komma skall.

Njut och ha en underbar helg tillsammans.

Kram
Nettan

marianne.dahl3 said...

Hoppas ni får en fin tid nu när ni får hem er dotter!
Jag har nog nämnt tidigare att vår dotter flyttade vid 17 års ålder för studier i Örebro, hon är döv, och Riksgymnasiet för döva ligger där.
Som du säger, bara man vet de har det bra och trivs, så blir inte tomheten hemma så stor, det är huvudsaken. Hon trivdes med både studier och det sociala livet som blev när så många döva och hörselskadade fick vara tillsammans på sina villkor, sitt språk = teckenspråket. Nu har hon vänner som är hörande också. Hon träffade där sin blivande man och flyttade efter studenten till Stockholm med honom, där de så småningom gifte sej och bildade familj. Så, egentligen flyttade hon aldrig hem efter detta. De bodde ett år också i Washington där de studerade på Gaulladet, universitetet för döva.
Men, det konstiga är, när de är hemma hos mej (tidigare oss), så oroar jag mej när de är ute, var och en för sej, eller tillsammans och träffar vänner här i Göteborg, bemärk väl att de är 42 resp 43 år nu!!!!!!!!!!!!!! Vi kunde inte somna förrän vi visste de kommit hem! Under alla år i Stockholm har jag aldrig oroat mej, bara när de hälsar på!

Kram
Marianne D.

Anonymous said...

Mina två flicor var tonåringar i Palo Alto, Kalifornien,
i slutet av av 60-talet - början av 70-talet. Jag oroade mej
aldrig för flickorna. Dom hade inga boyfriends - var del av
en grupp ungdomar som hade trevligt tillsammans. Ofta var dom
hemma hos oss och spelade gitarr, för att inte tala om "Crazy 8",
ett kortspel. Ingen rökte, och sprit var det aldrig tal om.
Dom hade tillgång till tennisbanor och swimming pools och var
utomhus för det mesta. Dessutom åkte alla cykel. Ytterst sällan
behövdes det bil. Flickorna hade kl. 0001 fredag och lördag, men
jag måste säja, att det var sällan jag var vaken. Jag sover som en stock!

Sonen gick i high school här, och det var annorlunda, mycket annorlunda.
Pojkar ÄR annorlunda. 1974 - pot smoking och vodka i fruktjuice bl.a.
Tur nog använde han inte pot, det var kriminellt på den tiden. Han kunde
ha haft ett "record", om han rökt och blivit fast. Phew!
Här var det inte lätt att komma omkring på cykel, så det blev bil.
Vid 16 år får man ta körkort här. Det är DÅ den stora oron börjar,
och jag försökte verkligen hålla mej vaken, tills jag visste, att
han kommit hem.

När dotter nr 2 började college i Santa Barbara, blev vi förflyttade till
Anchorage, Alaska. Sonen skulle börja Junior High, så det var perfekt.
När HAN började college i upstate New York, blev det job i Indonesia för
min make. Vi såg honom vid T-giving, och han kom på besök under sommarlovet.
Vi oroade oss inte för honom, för hans college låg i en mycket liten kommun.

Oroar mej för en av mina avkommor, men inte så att jag ligger vaken.
Once a Mom, always a Mom!

Ruth i Virginia

Anne-Marie said...

Härligt med Karolina-besök! :)
Så bra med denna shuttleservice som de har. Skönt att ni slipper åka och hämta K nere på Elon.
Det måste verkligen vara annorlunda att vara empty nesters men bra att allt fungerar nu efter de första svajiga veckorna.
Har ju ingen egen erfarenhet av att vara förälder men kan tänka mig att det kan kännas oroligt när ens barn är ute på nätterna. Även om K kan ta hand om sig finns det ju kanske andra ute som inte är lika ordentliga.
Ha en fin helg! Kramar!

Anonymous said...

Hej!
Mysigt att få hem dottern! Hälsa från mej :-)
Jag vet precis vad du menar med att oron blir mindre.
Vi har ju varit utan E i snart 4 månader o jag tänker inte alls när o hur hon kommer hem nu längre. Det är bara att släppa det, framförallt för sin egen skull.
Samma när vänner undrar om det inte är jobbigt när hon flyttat.
Nej varför?
Hon älskar Linköping, trivs i skolan, har fått en massa nya vänner o dessutom ny lgh.
Men skulle hon inte trivas, då hade jag inte mått så bra.....
Kramar från Anette!

Taina said...

UNDERBARA bilder trots några år på nacken.

Oron över sina barn släpper jag aldrig och visst ändras den med åren, men den finns där. I en annan skepnad bara.

Kul att få hem Karolina över Thanksgiving. Älskar den här helgen. Så bekymmersfri på något sätt. Bara mat och häng med vänner och familj.

Ha en skön helg nu!

Kram kram

Channal said...

Vi fixar det mesta och glömmer sedan det tunga och jobbiga... skönt! Mysigt att få rå om Karolina i en hel vecka. Men vi är vanemänniskor. Nu är ni vana att vara själva kan det bli en lite omställning. Men det är ju bara en vecka och alltid kul att få se sina barn.

Du ska ha en skön söndag. KRAM Anna

Annika said...

Bloggblad:
Tackar för det, blir ju glad om min glädje märks :-)
Måste vara så skönt att ha barnen i samma stad. Det skulle jag gilla.
Oron ja, den tror jag att vi har med oss hela livet...
GAAAHH!!

Annika said...

Nettan:
Visst är det så, den där oron är en evig följeslagare. Visst, när de är hemma blir man ännu oroligare. Det är skönt då de är på uni för vi tvingas släppa oron då. Det går inte att gå runt och vara orolig för ngn som är 50 mil bort.
Jag vet att ni fick snö!!
Underbart.
Kramar!!

Annika said...

Marianne:
Åh, vad intressant med din dotter. Du har nämnt det förr, att hon flyttade ut tidigt. men jag vet inte om du sagt att hon är döv.
Så bra för henne att få börja på gymnasiet i Örebro.
OCH ja, jag känner ju till Gaulladet också. Så roligt att de pluggat där.
Haha, vad lustigt det är att vi alla oroar oss, även när barnen är väldigt vuxna. Men, de ränderna går väl aldrig ur?

Stor kram!!

Annika said...

Ruth:
Skönt att inte oroa sig så mkt.
Det är ju egentligen bara så himla destruktivt att hålla på att oroa sig.
Skönt att du kunnat sova även om de varit ute.
Jag är inte orolig för de kompisar de hänger med. Det är mer transportsträckorna med bil etc jag oroar mig för. Alla onyktra som är ute och kör på helgerna. Att de ska krocka. Att ngn av dem kör onykter etc. Inte för att de dricker och kör bil, men man vet ju aldrig...
Sånt oroar mig. När jag hör utryckningsfordon mitt i natten och K inte är hemma tex. Men jag vet ju att hon hänger med bra kids.
Det är precis som du säger, den stora oron kommer då de börjar köra bil. Innan dess var jag ju rätt cool eftersom de blev hämtade och lämnade. Men efter 16...
Nej.
VA har ju en bra lag att man under 18 inte får vara ute och köra efter midnatt. Den lagen var min vän medan den tiden varade. Numera är hon 19 och det gäller inte längre, det där.
Oron är nog en evig följeslagare då man får barn. Precis som du skriver.
Men när K är på Elon släpper jag den. Tur det.
Hoppas du haft en fin helg!!

Annika said...

AM:
Jättetrevligt att ha K hemma. OCH ja, jag gilla verkligen att skolan har denna service med buss på Thanksgiving. SÅ BRA!!
exakt, AM, min stora oro är när de är ute och kör bil. USCH!!
PÅ natten, och här är det så mörkt (knappt gatubleysning på vägarna tamejfan) + att man vet att folk dricker och kör bil. En krock händer på nolltid. USCH!
Sen vet man ju att de snackar, lyssnar på musik etc då de kör. Sånt gör mig orolig. Litar på kompisar etc, men det är just tiden i bilen jag starkt ogillar.
men, så är det väl för alla, gissar jag.
Kramar!!

Annika said...

Anette:
Ja, nu är hon hemma. Väldigt mysigt!
Hon sover nu, förstås.
Exakt, man släpper oron. Det går inte att oroa sig för ngn som är så långt bort. Det är tur att det funkar så iaf. Att man kan släppa den.
Men så fort de kommer hem igen kommer oron tillbaka som ett brev på posten :-)
Precis, och livet som empty nester går så bra då man vet att barnet har det bra. Tur det!!
Ni har förstås M hemma ett tag till, men även när hon flyttar kommer det att gå bra.
Kramar!!!

Annika said...

Taina:
TACK!!
Ja, gamla godingar de där bilderna, haha!!
Tiden går fort.
Oron för barnen har man nog med sig hela livet. Det är en del av "dealen" liksom.
Älskar också Thanksgiving, en av de allra finaste helgerna på hela året.
Ha en fin måndag denna korta vecka.
Kramar!!

Annika said...

Channal:
Oron har man nog med sig hela tiden.
Fast, det är väldigt skönt att kunna släppa den då hon är på Elon. Iaf delvis, inte lika tärande som den är då hon är hemma.
Jättekul är det att hon är här. P och jag hade absolut inte kunnat vila i vår nya värld om vi vetat att K vantrivts på uni, tack och lov går det ju så bra.
En vecka är hon hemma nu, och sen tre veckors jullov. SÅ härligt!!
Ha en fin måndag!!
Kramar!!