Wednesday, October 07, 2015

Det bästa!

Godmorgon onsdag!


Jag är inte religiös. Inte troende.
Jag kan inte heller kalla mig ateist. Agnostiker är kanske vad jag är?

Visst, jag kan finna frid och skönhet i kyrkor och på kyrkogårdar. Men, jag känner inte “alltet” där.
Jag kan sitta på en kyrkogård och ta in dess skönhet, eller vandra där och undra vart alla de dödas själar tagit vägen.
För visst, ett lugn uppträder i en kyrka eller på en kyrkogård. Men, nej, det räcker inte…

Min "religion" finns i naturen.
När jag befinner mig i naturen infinner sig det där lugnet som troende säkerligen finner i kyrkan. I naturen blir jag upplyft.  Jag kan inbilla mig att jag upplever “alltet” då jag sitter på en strand vid havet. Eller om jag befinner mig på någon annan storslagen plats i naturen. Många gånger räcker det  med att jag bara gräver i myllan i täppan för att jag till fullo ska uppskatta naturen.
Då kan jag verkligen känna hur stort det är, och hur speciell och totalt underbar den här jorden är.
Känslan av att känna sig så liten.
OCH jag kan bli tacksam över att få leva här och NU och på så sätt få ta del av detta stora en liten, liten stund.
Lutar jag mig mot ett större träd kan jag KÄNNA lugnet som strömmar från stammen. Det kanske låter flummigt, men jag kan verkligen känna just så. Trädets kraft.
Ett gammalt vist träd och jag.



Det här trädet växer  precis utanför mitt hus.  Stort, och snett, men jag tycker SÅ mycket om det.  Bilden tog jag i november i fjol.

En äkta höstskog i The Mid-Atlantic...


Varje morgon när jag är ute på min runda är jag så tacksam över att få bo på en plats där så mycket natur och strövområden har sparats för oss människor.
TACK för det.
Jag är så tacksam över att trampa på stigar och parkvägar varje dag.
Ännu tacksammare är jag för att jag äger en bit av detta stora.
Eller, att jag har en stuga på landet, ska jag säga. På det riktiga landet.



November i fjol.  I Shenandoah...denna ljuvliga plats.


När jag är på en plats där stjärnhimlen breder ut sig, på landet  (här hos mig är det för mycket ljus i natten som stör) blir jag alldeles matt och yr om jag lägger mig ner för att titta upp på hela den myriad av stjärnor som är Vintergatan. Ibland ser man ju också det där mjölkiga bandet på natthimlen, Vintergatan. Vintergatan heter ju så passande “The Milky Way” på engelska.
Stjärnstoft spritt över natthimlen.
Om jag ligger raklång och tittar upp på stjärnhimlen länge blir jag alldeles fysiskt yr då jag reser mig upp igen.



Jag känner mer och mer att jag måste få uppleva det där året på landet jag drömmer om.
Ett helt år på landsbygden.
Att verkligen SE när naturen byter skepnad. Att få se när isen lägger sig.
Höststormar som river upp havet och skakar huset. Stilla höstmorgnar då frosten biter i gräset.
Hällregn och snålblåst.
Lugna snöfall, klara vinterdagar och våldsamma snöstormar.
KAN man verkligen HÖRA islossningen vid havet på våren?
KAN man höra ett norrsken spraka?
Se när flyttfåglarna kommer hem på våren.
Ja, jag skulle vilja uppleva hela året PÅ LANDET! Vara nära, verkligen vara DÄR!

Jag skulle dokumentera allt. RUBBET!  Hur jag känner det. Hur naturen ser ut. Väder och vind dag för dag.
Sätt mig som fyrvaktare (herregud, Macens svenska stavningsprogram vill inte ens kännas VID att ordet FYRVAKTARE existerar. Det gör om fyrvaktare till förvaltare HELA tiden) någonstans, vetja!
Ge mig wifi, värme, en fyr, en bra båt, en dator, en mobil och sällskap i form av någon som skulle uppskatta ett år på en karg, nordlig ö lika mycket som jag.
Eller-- för att ta det till en mer vettig nivå-- ge mig allt det jag skrivit ovan,  minus fyren, men lägg till  en bra bil,  och ge mig ett år på landet, vid havet!

Ja, man skulle kunna vakta fyren vid Cape Hatteras på The Outer Banks ;)

Jaja, jag vet att det är lätt att romantisera. OH, yes, I know it all too well…
Men, ju äldre jag blir desto mer känner jag att jag någon gång måste få tillbringa ett år på landet. Fyrvaktare finns det väl knappt längre?  Det är väl därför inte ens stavningsprogrammet känner till det.  Alla fyrar är väl så gott som automatiserade idag.
One of these days, one of these days ska året genomföras…
Jag har ju faktiskt till och med ett hus som bara står där och väntar på mig, om jag ska vara krass.




Fram tills dess ska jag bara tacka mina naturgudar och alla naturkrafter som ständigt finns omkring oss. Njuta av årstider, väder, träd, växter, vattendrag, ängar och de berg som inte finns så långt ifrån mig…



På The Outer Banks igen...LÅNGT ut, där lotsarna bodde.


Smith Mountain Lake


Ha en fin onsdag önskar eder flummiga naturälskare…


Har du en längtan efter att bo på landet?
Eller vill du kanske flytta till stan?
Vad drar mest? Hav? Berg? Skog? Insjön?
Känner du, som jag, att naturen är din "religion"?
Eller, känner du kanske något helt annat?

29 comments:

Annika said...

D-n straight! Naturen ger massor med kraft och energi. Jag känner det där du pratar om när jag ser bergen mot horisonten - till exempel i Colorado - eller om jag sitter vid havet med en obruten horisont framför mig. Drömmen om att bo i en fyr ute i yttersta havsbandet - kan känna den också ibland - påminner lite om Psaltaren ord som Melker citerar i Saltkråkan:

Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet, så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig.

Jag är inte heller organiserat religiös (kanske oorganiserat... ;) ) men de där orden är så vackra och jag tror att de säger mer eller mindre samma sak. Kram.

Eva i Dalarna said...

Jag bor på landsbygden. Inte vid en fyr och inte öde,men i en by vid en sjö. Det är vackert och lugnt och jag trivs. Naturen är nog också min religion....Men det händer att jag längtar in till stan, att ha nära till allting...

Anna N said...

Läser du Jonna Jintons fantastiska blogg? Det är så magiskt att läsa om hennes naturupplevelser och se hennes foton!
Är dålig på att ta vara på att jag bor mitt i Stockholm. Njuter, ja det gör jag på landet, i fjällen och ute på sjön.
Kram Anna N

Andra året i Hjo said...

Jag bor i staden men den är liten och ofta upplever jag att vi bor på landet. Det är enkelt att tillbringa varje dag i naturen här. Och sedan har vi Vättern som sannerligen var vild natur igår i blåsten.

Ingela said...

Jag känner lika när jag sitter på Änterskär och blickar ut över havet eller upp mot stjärnhimlen på sensommaren. Det är det närmaste något religiöst jag kan komma.
Det låter väldigt romantiskt det du skriver om ditt år på landet. Vore intressant att följa med dig i ord och bild, kanske inte att fysiskt finnas där. Men jag skulle kunna hälsa på någon gång. ;)
Kramar!

Steel City Anna said...

Jag kan absolut få den där längtan, man jag vet att jag skulle tröttna efter tre dagar kanske om jag gjorde det på riktigt. Det räcker att titta in hos Jonna Jinton ibland och få min dos av det vilda :) att gå över hedarna här bland fåren passar mej perfekt. Förr eller senare kommer man alltid till en liten by och staden är ändå nära. Den stora botaniska trädgården här är också perfekt. Där kan jag gå ett par timmar och få den där energin för att vilja tillbaka ner i storstadsvimlet en stund igen. Jag kan få en liknande energi av att titta på folk, småprata i affärer och gå in på en pub. Kyrkan är också absolut en plats att få frid i för mej, men också energi och perspektiv på saker. När jag tänker efter kan jag nog få den där känslan du beskriver i naturen precis vart som helst.

Om du gör slag i saken ser jag fram emot att se dina bilder från ett civiliserat Starbucks med mycket folk omkring mej ;)

Monica said...

Jag tror att man (du) är omsluten i en hand lika väl i naturen som i en kyrka, kyrkor är ändå människors påfund även om det är en plats med ro och stillhet och så vackra, mäktiga. Precis som naturen är och ger vila och ro. Samtidigt är vi olika och i olika sinnesstämning så en busy dag på stan kan också upplevas som så att vara omsluten av den där handen.
Vi behöver alla delar tror jag.
Tror det finns bemannade fyrar än, har alltid tyckt det är spännande med de par som berättar om ett år där fast de får gå upp varannan timma och göra avläsningar:-), är man två går det an kanske men ändå:-). Mycket vackert att uppleva i alla årstiders växlingar, det finns så mycket att lära. Jag är fascinerad av fåglarnas flytt och navigering, hur de "tankar" bränsle och hur de samarbetar, den otroligt ofattbara långa flytten.
Kanske du kan förverkliga ett år på landet, det är säkert inte omöjligt, jag har haft de tankarna ibland att vi skulle bo i stugan men mer och mer upptäcker jag hur skönt det är att komma hem:-), men härligt att uppleva båda världarna, jag gillar stadens brus och att ha människor omkring mig. Det vi båda ångrar, nästan mest min man är att vi inte köpte mitt barndomshem istället för stugorna på landet. Det pappa byggde efter mammas fina och fiffiga planlösningar och ritningar. Vi hade kunnat sköta om det lika bra och tillräckligt och kanske kombinerat det med en liten lägenhet i närmsta stad så småningom. Ja spännande att se vad som sker och fundera lite fram och tillbaka kan vi alla göra. Önskar en fortsatt fin vecka!

Annika said...

Annika:
HAHA!
WORD!!
Word också på citatet ur psaltaren, jag kan helt hålla med och förstå dem.
OCH vad gäller bergen i Colorado, the Rockies, JAG har bara varit där två gånger, men aj och OOO vilka berg. Förstår att du förlorade dig i dem.
Jag skulle känna mig mkt ödmjuk om jag färdades i dem, eller satt och såg på dem. Stort!
Lite samma känsla som då man sitter på en strand och bara ser horisonten. Stort, mäktigt och oförklarligt.
OCH en massa energi för oss att hämta. Jag älskar det!


Eva:
Jag vill också bo på landet. Iaf under ett år.
Men, jag förstår att du kan sakna staden ibland. Härligt iaf att verkligen bo på landet.
Kram!

Annika said...

Anna N:
NEJ, det gör jag inte. Men jag ska genast leta upp den. Tack för tips!

Ibland är det så svårt att se vad man har framför sig, jag vet. Man blir liksom blind för det man har.
Ja, vi får tacka och ta emot de ställena vi älskar.
Kramar!


Hasse:
Låter väldigt skönt.
Vättern, ja den kan ju verkligen bete sig som ett helt innanhav!!

Annika said...

Ingela:
Mmmm....jag förstår att vi känner väldigt lika där.
Verkligen.
OCh du har en sådan underbar plats också.
Ja, OM det här året skulle gå i lås skulle jag blogga om det, varje dag. Den där kände biologen i svenska österbotten (som har radioprogram på Vega) bor precis på ön mittemot oss. OM jag blir spooked skulle jag alltid kunna fråga honom vad det är naturen ställer till med, haha!!
Nej, men jag skulle verkligen skriva om precis hur det kändes. OCH jag skulle ta en tripp till Vasa då jag känner för't, så det så!
Och gäster skulle jag gärna ta emot. Jag skulle inte sitta som en eremit, no way.
Vi får se om året blir av ngn ggn, ingen omöjlighet.
Kramar!!


Anna:
Exakt, det är lätt att romantisera. Verkligen. OCH jag vet att jag nog gör det också.
Tro att det ska vara på ett sätt, och så blir det helt annorlunda. Vem vet? man skulle kanske inte ens stå ut?
Stadsbo har jag ju varit sen jag föddes, eller förortsbarn då, men iaf...
Tack, jag ska verkligen kolla in Jonnas blogg, låter mkt, mkt intressant.
HAHA, ja om jag verkligen genomför detta så får du läsa det från Starbucks. Medan jag förmodligen skulle ge vad som helst för att sitta på starbucks ;-)

Annika said...

Monica:
Ja, du har så rätt i det du skriver.
Verkligen rätt, för som du skriver, jag kan få den där känslan i en stad också.
Du har också rätt i det du skriver om att vi behöver alla delar, det tror jag också.
Nära till en stad, men ändå på landet...
Det där med fåglarna fascinerar mig också. HUR hittar de? Hur kan de genomföra de långa flygningarna och hitta helt rätt?
Naturens under.
ett år på en fyr det skulle vara ngt...precis, att läsa av instrument, rapportera. Ja, i sällskap med någon så att inte lappsjukan blev total. OCH att man förstås får turas om att läsa av.
Jag kan förstå att du kan ångra att det där köpet inte blev av, men å andra sidan har ni ju ett underbart ställe nu också som du kan utnyttja till fullo.
Men, ja, det är intressant att se vad vi alla kommer att göra framöver.
Ha en riktigt fin dag, Monica!

Sahra said...

Jag instämmer. Älskar kyrkor o kyrkogårdar och känner absolut ett lugn o en tystnad. Tankar, fantasi som fladdrar iväg. Men inte på ett religiöst sätt. Mer historiskt. Arkitektoniskt. Tankar hur kyrkan kan ha och har haft så stor innebörd o betydelse etc
Älskar naturen o naturens växlingar. Där om någonstans är ngt större närvarande. Saker dör. Växer upp. Ena stunden oroligt och kaos. Nästa stillhet lugn och frid. Men jag är definitivt en vattenmänniska. Får klaustrofobi i skogen. Måste ha vidderna. Horisonten. Öppenhet
Kram

Miss Marie said...

Do it, do it! Klart du ska ta ditt år! Gör det snart innan du blir för bekväm! ;) Jag blir, precis som du, lugn av naturen. Ge mig en skog och en insjö så är jag lugn, berg och hav gör inte alls samma sak! Men en svensk skog, som man kan ströva runt i utan att träffa andra människor... love it!

Annika said...

Sahra:
jag med! Älska också kyrkor, lugnet och skönheten. OCH att de är så vackra, som du säger rent arkitektoniskt. OCH sen att vandra på en kyrkogård...det kan få fantasin att gå igång, samtidigt som det råder ett stort lugn på kyrkogårdar.
Du är som jag, en vattenmännsika. Jag måste ha vidderna. Skulle nog kunna bli en bergsmänniska om jag bodde i storslagna berg, tror jag.
Ja, naturen kör sitt race, och vi kan bara hänga med. Vi har inget att sätta emot naturens kraft.
Jag gillar det.
Kramar!


Marie:
Jag hoppas att jag ska göra det!! Det får nog bli då K gått ut uni, men stället finns ju. Måste ha medborgarskap i US innan jag kan göra det också, känner jag. Sällskap skulle jag nog också få, hihi!!!
Du är skogsmänniska. Jag kan förstå dig, även om jag inte är ngn sådan själv, men jag förstår. Naturen är så förunderlig. Stor och fantastisk!

eastcoastmom said...

Natur är viktigt, jag håller med. Fantastiska bilder, som alltid.

P i X E L I E – Erica Pettersson said...

Åh! Vad fint du skriver om naturen!
Jag är inte heller religiös. Tror jag. Jag känner mig tyvärr lite vilsen när det gäller den frågan, eftersom jag har svårt att reda ut vad det är jag egentligen tror på, och vad man fått inpräntat i sig under barndomen att "såhär är det".

Men som sagt; underbart du skriver om naturen! Bara genom att läsa din text och titta på dina bilder börjar till och med jag längta efter att flytta ut på landet.
Såg att någon här ovanför nämnt Jonna Jinton (jonnajinton.se), och jag kan också verkligen rekommendera hennes blogg till dig.
Hon är i tjugoårsåldern och flyttade från Göteborg upp till en liten by här uppe, där det bor typ 10 personer eller något sådant. Hon bor VERKLIGEN på landet. Det riktiga landet!
Dessutom tar hon underbara bilder!

Ibland känner jag att jag lätt skulle kunna flytta ut till Bodsjön; en plats här strax utanför Piteå. Min mormor har en syster som bor där med sin man, och det är verkligen På Landet :-D
Jag har några bilder därifrån på min blogg:
http://pixelie.webblogg.se/2015/may/svensbynbodsjon-2.html
Tyvärr är de tagna tidigt i våras, så det är väldigt kalt överallt. Hade tänkt åka tillbaka i somras, men det blev inte av.

Just nu längtar jag så otroligt mycket tills jag har möjlighet att flytta utanför stan. Jag är så less på att bo mitt i stan att jag vill spy! Om det inte handlar om att prova på att bo en stund i en storstad förståss; men att bo i centrala Piteå är jag väldigt klar med, känner jag!

Jag vill bo någonstans där man har grannar, men man har dem längre än typ en halvmeter bort. Någonstans där gårdarna är större än i ett typiskt villakvarter.
Någonstans där man kommer en bit från stan, men det är inte så långt att man måste köra typ en timme för att komma in till stan (affär, vårdcentral, skola o.s.v.)
Bodsjön skulle vara så förbaskat PERFEKT för mig!
En dag kanske... En dag när jag har råd att köpa/bygga hus :-D

Hoppas du får en fin fortsatt onsdag!
MVH /Erica

Annika said...

AM:
Visst ÄR den!! Älskar den!
OCH tack för att du gillar mina bilder!!!


Erica:
TACK! Så roligt att du gillar inlägget, och känner igen dig.
Ja, jag tror att vi är många som längtar ut till landsbygden. Den där sjön du skriver om låter underbart fin, där skulle jag säkert också trivas.
OCH så kommer ännu mer tips om Jonnas blogg. Gud vad roligt, jag ska absolut kolla in den.
Där kan man snacka om att verkligen göra slag i saken!
Exakt, så vill jag också ha det. BO på det riktiga landet, ha grannar där, men inte för nära. Det måste vara ngntlunda nära en större ort. DET skulle vara så najs.
Nu ska jag ta mig en titt på ditt gamla inlägg!
Ha en fortsatt fin onsdag!!

P i X E L I E – Erica Pettersson said...

Tillägg; angående Bodsjön (som jag kom på):
Det enda jag skulle tveka på att flytta dit är att det hör till/gränsar till Svensbyn, och DÄR råder det sådan otrolig, tvättäkta "liten-by-mentalitet"!
Det är lite bättre numera, men att flytta in till Svensbyn om man inte ursprungligen varit därifrån har INTE varit lätt! Ett skvallerhål utan dess like...!
Men naturmässigt är det underbar! :-D

/Erica

Annika said...

Erica:
I hear you...
jag har också tänkt på det där. HUR accepterad skulle man bli egentligen? I mitt fall komma fr Sthlm, eller USA, eller hur man nu vill se på mig. Hur skulle det tas emot i en liten by? Vet inte, men jag tror inte det skulle vara helt lätt att hitta sin plats i bygemenskapen. Jag tror att man skulle bli lite utanför. GULP. JOBBIGT.
Vem vet?

P i X E L I E – Erica Pettersson said...

Jag ska inte säga helt hundra, eftersom det bara är mina egna funderingar; men av någon anledning känns det nästan som om det skulle vara lite lättare att flytta hit upp om man kommer från USA än om man kommer från Stockholm. (Speciellt om man är ursprungligen från USA).
Weird.
Men jag tycker oftast svenskar är väldigt fascinerade av amerikaner.
Samtidigt som om man "kommer från Fjollträsk" och flyttar upp hit (speciellt till Piteå kommun) så är det svårare att komma in i gemenskapen.

Jag ska som sagt inte säga att det ÄR så, men det är en känsla jag har :-)
Pitebor är generellt trevliga och Piteå en underbar kommun att bo i, men jag tror att många här har rätt mycket fördomar om just "08:or"... ;-)

/Erica

Anne said...

Håller helt med dig om att ha naturen som religion, att tanka kraft och energi från den. Det kan räcka med en stund på stranden, se en solnedgång och man bara känner hur kraften fyller en. Det är nog flera månader sedan nu men jag läste nån artikel om hur överraskande många amerikaner säger sig ha naturen som religion och hur den fyller samma behov kyrkorummet kan göra för de troende. Jag blev rätt överraskad, minns inte procenttalen nu, men det var rätt många som i undersökningen bockade för naturen som deras tro. Minns inte vad de använder för termer eller ord på engelska heller men det var hög igenkänningsfaktor för mig.
Jag tycker ABSOLUT att du/ni nån ska försöka göra det här året. Som du skrev, du har ju faktiskt en plats redan...wifi tror jag nog man skulle behöva dock och ha tillgång till, det tror jag skulle vara ett måste.
Ja, tänk vad speciellt att verkligen på första parkett se och leva med årdstidsväxlingarna under ett helt år. Gå varvet runt, dokumentera och bara ta in det. Eftersom man skulle veta att det är en 1 årsgrej så tror jag verkligen man skulle se, uppleva och ta in allting på ett annat sätt än de som bor så året runt och blir hemmablinda på ett annat sätt. Jag tror en sån här upplevelse skulle vara väldigt berikande mentalt också.
Hoppas ni gör det en dag! Jag skulle älska följa ett sånt äventyr.
Kram!

Annika said...

Erica:
Det tror jag med, att fördomarna frodas. Kanske oftare på mindre orter också.
Ja, många svenskar gillar ju USA och amerikaner, så det kanske skulle vara lättare?
vem vet?
Helt säker på att fördomar kommer med "paketet" om man skulle flytta till landet, helt klart.



Anne:
SÅ sant!
Hur många solnedgångar och uppgångar ser man inte i detta liv? OCH samtliga blir man totalt förundrad över.
DET är SÅ stort.
ÅÅÅ, intressant det du skriver om amerikaner och att även många här ser naturen som sin religion. Men, ja, det är svårt att inte ta naturen till sig. Jag tycker nästan man måste göra det om man är född människa.
Exakt, ett år ÄR ingen match, egentligen. Wifi måste man ha, absolut. Jag skulle blogga om det, tala om exakt hur jag känner och vad jag gör. Jag skulle dokumentera rubbet, från naturen och vädret till hur jag känner det. Wifi och det är gjort. Se till att man har tillräckligt med ved som räcker en vinter etc. En bra bil, JAPP, jag hoppas vi kan göra slag i detta. Måste bli medborgare då så att jag inte har pressen med GC som man måste in och ut med var sjätte månad.
Det hela skulle nog ske då K gått ut college, skulle jag tro.
Kramar!!!!

marianne.dahl3 said...

Naturen ger kraft och styrka, glädje och sorg. Så är det för mej.
Bor nära Göteborg, 20 min med buss till centrum, men har skogen runt omkring ändå. Ett naturreservat runt hörnet, det var det viktigaste när jag köpte lägenhet för ett år sen. Det första jag gör på morgonen är att se ut mot skogen, så vackert i alla årstider. Sen tittar jag så att dagisbarnen är ute och leker på förskolan nedanför mitt vardagsrumsfönster, också så livgivande.
Långa promenader i tystnaden, sen en sväng in till stan och springa lite i affärer och fika, träffa någon vän = allt är viktigt.
Kan ibland gå in och sätta mej i Göteborgs Domkyrka, men mest för stillheten och det vackra kyrkorummet, tända ett ljus........
Jag njuter i fulla drag av alla dina vackra naturbilder du visar, du är en så stor fotograf! Mina blir aldrig så!!
Allt gott till dig!
Stor kram från Marianne i Göteborg

Annika said...

Marianne:
VAD det där låter skönt. OCH bra!!!
Jag gillar ju också förorten bäst, egentligen. Perfekt med närhet till allt, inklusive stad och grönområden. Gillar det verkligen!!
Tycker det låter som om du har ett jättebra liv, helt enkelt.
Jag älskar också kyrkor. Stillheten, tänder också ljus då jag är inne i en...
TACK för dina snälla och fina ord om mina bilder. Jag blir jätteglad.
Stora kramar från mig!!

Musikanta said...

Ibland är det svårt att inte bli religiös när man ser naturens fantastiska uppfinningsrikedom och skönhet. För att inte tala om allt levandes sinnrika konstruktion.
Kyrkan är för mig framför allt en plats för gemenskap. Sen är det ju mycket i det kristna budskapet som jag inte håller med om. Men jag tror nog att den värdegrund som kristendomen bygger på, solidaritet, omsorg om de svaga i samhället, jämställdhet - även om det ibland är motsägelsefullt, är det som håller i längden. Jag tror också som du att det är viktigast att leva fullt upp i nuet och försöka göra det så bra som möjligt både för sig själv och andra.
Kram
Ingrid

Annika said...

Ingrid:
Ja, det är nog det närmaste jag kan komma att var religiös.
Men det räcker, mer än väl. Naturen är min plats. Älskar den så otroligt mycket.
Ja, det är verkligen viktigt att leva i nuet, här och nu. OCH att göra gott för människor.
Absolut.
Stora kramar!!

Nettan said...

Sena kommentarer på en torsdag, oj så ditt inlägg berör Annika, Jag har bott flera år på landet och jag älskar det. Det finns inget underbara att få följa naturens skiftningar på nära håll och njuta av det varenda sekund. Att se djuren återvända gång efter annan till ens marker, att höra lommen ropa i skymningen på sommarkvällarna och se rådjurskidet äta äpplen i trädgården. Att ha den friheten som finns att bo så. Jag förstår din längtan och kan även jag bo som fyrvaktare en period av mitt liv, hade älskat att få göra något sådant, få skriva och ta dagen som den kommer!

Underbara bilder!

Kramar
Nettan

Veronica said...

Underbart skrivet om naturen som egentligen är det viktigaste vi har, enligt mig! Själv är jag från Norge. En klok norsk man vid namn J Galtung sa en gång: "Nordmenns Sanne religion er naturen. Våre guder heter fjellet, vidda og havet." Och jag känner i hjärtat att jag håller så med. Fast efter 18 år i de djupa och magiska norrländska skogarna i Sverige vill jag lägga in skogen som Gud med ;)
Har insett efter att ha flyttat runt lite här och där att i slutändan behöver jag naturen nära, hur den än ser ut finner jag frid där.
Nu är jag åter i Norge igen, i norra delen där havet lever sitt egna liv och vinden bara väntar på att få släppas fri och skapa vilda höststormar.
Om jag blir här för evigt eller om jag kommer vandra vidare runt, som den rastlösa själ jag är, det vet jag inte. Men jag tänker iaf njuta varje sekund av fjällen, havet, familjen och allt jag har just nu.

Din dröm om ett år på landet: do it!!! <3
Jag tänker följa dig och heja på dig hela vägen! :)
Tack för en underbar blogg!
Kram!

Annika said...

Nettan:
TACK!!
Jag blir så glad över dina ord!!
OCH jag förstår så väl din lycka över att du bor just där du bor. DU bor på landet, men du har ändå nära till städer.
Ultimat, liksom!!
Just att få vara med när naturen växlar, jag skulle älska det. Visst, jag ser det nu också. MEN på landet ser man det ju på ett annat sätt.
OCH fyrvaktare, ja. Ja, tänk om man fick det uppdraget under ett år. Fast i sällskap av ngn, det skulle vara så häftigt.
Kramar och TACK!!!


Norge:
VARMT välkommen till min blogg!!!
TACK för de fina, vackra orden du skriver. Blir så glad!
OCH du bor i Nordnorge, men så underbart och fantastiskt DET måste vara. Jag brukar med nöje se de norska dokumentärer som ffa SVT brukar visa. Helt otroligt!!
SÅ skulle jag också vilja bo i ett år.
Jag tar helt till mig JGs ord och gör dem härmed till mina också, så vackert och sant sagt!! Det sannaste jag hört!!
Njut av allt du har omkring dig!! OCH tack för att du läser min blogg, och för att du tycker om den!!
TACK för det!!
Varmt välkommen tillbaka!!