Hej och godmorgon, måndag!
Ja, vi kom iväg till Shenandoah i lördags. Och ja, vi tog den där vandringen längs Appalachian Trail. I slutändan, när allt var över, hade vi knatat i 14 kilometer.
GISSA om det kändes! Gissa om det fortfarande känns i MIN KROPP!
Det är ju inte precis så att vandringen sker på en tillrättalagd parkväg, platt och utan direkt motlut. Nej, den sker längs en oländig stig-- ja precis så är den kända vandringsleden Appalachian Trail-- den är mestadels en smal och vindlande (men VÄL utmärkt) stig.
Man går över stock och sten. Nu på hösten är stigen helt och hållet täckt av löv. Det gjorde det hela extra trixigt och svårt. Dessutom, stigen slingrar sig upp och ner för bergen, som en serpentin. Oj oj vad det kändes i benmusklerna då vi gick uppåt. Uppförsbackarna ÄR tuffa.
Jag blev faktiskt totalt slut ibland, och var tvungen att sätta mig ner och dricka vatten och bara hämta andan.
SÅ, jag kan nog säga att man ska vara i ganska god form för att med lätthet kunna trava dessa 14 kilometer i denna terräng.
De tuffa som går längs hela Appalachian Trail (jag vet det är ju bara hur coolt som helst). Jag avundas dem, skulle själv inte ha något emot att göra den vandringen. Iallafall, de tuffa, modiga själar som vandrar HELA (från Georgia i söder till Maine i norr) leden har i slutändan vandrat i 3,500 kilometer!! Just det! Sug på den! Och jag gick 14 kilometer av dem, egentligen 7 eftersom vi gick samma väg tillbaka.
Hatten av till DE vandrarna, ja det menar jag av hela mitt hjärta!!
A.T lär vara världens längsta vandringsled.
Vi knatade från Jewells Hollow till Mary’s Rock. Vi kom dit via Skyline Drive.
Vi parkerade bilen, tog våra ryggsäckar och började vandra. FEL skor hade vi (gympadojor). Det finns en stor anledning att skaffa vandringskängor, känner vi. Man måste ha bra stöd åt anklar och vrister på ett helt annat sätt än gympadojjor ger. OCH vi borde såklart ha haft vandringsstavar eftersom stigen var SÅ svårmanövrerad. Peter fixade det, han hittade varsin gren i skogen som fick tjänstgöra som vandringsstavar åt oss. HAHA, alla sätt är bra utom de dåliga!!
OCH hur var det då? Förutom det lite kämpiga som jag nämnt ovan.
OOOH, kära nån, det var helt och hållet UNDERBART!!!
Jag älskade det! Stigen är SÅ vacker, och man vandrar genom skog, längs bergskammar, genom ängar. Det är helt underbart. Utsikt njuter man av ungefär hela tiden medan man ser ut över Shenandoah Valley och Blue Ridge Mountains. När A.T går längs Skyline Drive vandrar man dessutom högt hela tiden. Här löper A.T längs höga höjder.
Vädret var det bästa tänkbara, det var 11-12 grader, svag vind och mulet. DOCK, det klarnade då vi nått vårt mål, Mary’s Rock.
Alltså, det kunde inte ha varit bättre. Jag är glad att jag var ganska påklädd, för det var rätt så kallt även om man gick sig VARM!! Ja, svettig.
Det kändes GÖTT att komma till Mary’s Rock efter två timmars hård vandring. Underbart att äta medhavd matsäck och dricka kaffe. GISSA om det smakade!!
Sen var det bara att ta samma väg tillbaka. TUFFARE kändes det på hemvägen. Onekligen.
Man går över två berg, och det betyder massor med motlut, och även branta nedlut.
Denna delen av Appalachian Trail var ganska folktom. Vi gick i långa sträckor utan att möta en enda människa. Ibland mötte vi någon, ibland seriösa vandrare (man ser direkt vilka de är) och ibland någon dag-vandrare (som vi).
Ja, det var en vandring som gav oss mersmak. Snart ska vi ut igen, men det gäller att välja led efter ork. DET är helt klart. Sen SKA man ha bra vandringskängor och vandringsstav. OCH man ska ha en bekväm ryggsäck.
OCH det viktigaste av ALLT, den som vandrar MÅSTE älska och uppskatta naturen. GÖR man inte det fullt ut tror jag faktiskt inte att man tycker att det är värt besväret.
Nu tänker jag bomba er med bilder. Hoppas att ni orkar se dem!!
Med denna bildbomb grande önskar jag er alla en mycket fin måndag!
Ja, vi kom iväg till Shenandoah i lördags. Och ja, vi tog den där vandringen längs Appalachian Trail. I slutändan, när allt var över, hade vi knatat i 14 kilometer.
GISSA om det kändes! Gissa om det fortfarande känns i MIN KROPP!
Det är ju inte precis så att vandringen sker på en tillrättalagd parkväg, platt och utan direkt motlut. Nej, den sker längs en oländig stig-- ja precis så är den kända vandringsleden Appalachian Trail-- den är mestadels en smal och vindlande (men VÄL utmärkt) stig.
Man går över stock och sten. Nu på hösten är stigen helt och hållet täckt av löv. Det gjorde det hela extra trixigt och svårt. Dessutom, stigen slingrar sig upp och ner för bergen, som en serpentin. Oj oj vad det kändes i benmusklerna då vi gick uppåt. Uppförsbackarna ÄR tuffa.
Jag blev faktiskt totalt slut ibland, och var tvungen att sätta mig ner och dricka vatten och bara hämta andan.
SÅ, jag kan nog säga att man ska vara i ganska god form för att med lätthet kunna trava dessa 14 kilometer i denna terräng.
De tuffa som går längs hela Appalachian Trail (jag vet det är ju bara hur coolt som helst). Jag avundas dem, skulle själv inte ha något emot att göra den vandringen. Iallafall, de tuffa, modiga själar som vandrar HELA (från Georgia i söder till Maine i norr) leden har i slutändan vandrat i 3,500 kilometer!! Just det! Sug på den! Och jag gick 14 kilometer av dem, egentligen 7 eftersom vi gick samma väg tillbaka.
Hatten av till DE vandrarna, ja det menar jag av hela mitt hjärta!!
A.T lär vara världens längsta vandringsled.
Vi knatade från Jewells Hollow till Mary’s Rock. Vi kom dit via Skyline Drive.
Vi parkerade bilen, tog våra ryggsäckar och började vandra. FEL skor hade vi (gympadojor). Det finns en stor anledning att skaffa vandringskängor, känner vi. Man måste ha bra stöd åt anklar och vrister på ett helt annat sätt än gympadojjor ger. OCH vi borde såklart ha haft vandringsstavar eftersom stigen var SÅ svårmanövrerad. Peter fixade det, han hittade varsin gren i skogen som fick tjänstgöra som vandringsstavar åt oss. HAHA, alla sätt är bra utom de dåliga!!
OCH hur var det då? Förutom det lite kämpiga som jag nämnt ovan.
OOOH, kära nån, det var helt och hållet UNDERBART!!!
Jag älskade det! Stigen är SÅ vacker, och man vandrar genom skog, längs bergskammar, genom ängar. Det är helt underbart. Utsikt njuter man av ungefär hela tiden medan man ser ut över Shenandoah Valley och Blue Ridge Mountains. När A.T går längs Skyline Drive vandrar man dessutom högt hela tiden. Här löper A.T längs höga höjder.
Vädret var det bästa tänkbara, det var 11-12 grader, svag vind och mulet. DOCK, det klarnade då vi nått vårt mål, Mary’s Rock.
Alltså, det kunde inte ha varit bättre. Jag är glad att jag var ganska påklädd, för det var rätt så kallt även om man gick sig VARM!! Ja, svettig.
Det kändes GÖTT att komma till Mary’s Rock efter två timmars hård vandring. Underbart att äta medhavd matsäck och dricka kaffe. GISSA om det smakade!!
Sen var det bara att ta samma väg tillbaka. TUFFARE kändes det på hemvägen. Onekligen.
Man går över två berg, och det betyder massor med motlut, och även branta nedlut.
Denna delen av Appalachian Trail var ganska folktom. Vi gick i långa sträckor utan att möta en enda människa. Ibland mötte vi någon, ibland seriösa vandrare (man ser direkt vilka de är) och ibland någon dag-vandrare (som vi).
Ja, det var en vandring som gav oss mersmak. Snart ska vi ut igen, men det gäller att välja led efter ork. DET är helt klart. Sen SKA man ha bra vandringskängor och vandringsstav. OCH man ska ha en bekväm ryggsäck.
OCH det viktigaste av ALLT, den som vandrar MÅSTE älska och uppskatta naturen. GÖR man inte det fullt ut tror jag faktiskt inte att man tycker att det är värt besväret.
Nu tänker jag bomba er med bilder. Hoppas att ni orkar se dem!!
Här är vi på väg mot Shenandoah National Park och Skyline Drive. Vi kör upp, upp, upp för ett berg, mot Thornton Gap som är en av inkörsportarna till Shenandoah National Park. Höstfärgerna är gyllene!
Nu har vi parkerat och skall ta oss ut mot Appalachian Trail. Vi är på väg mot Mary's Rock.
Vi är högt uppe på Skyline Drive vid det här laget. Högt uppe i bergen. Vi kan konstatera att hösten här har kommit långt, mycket längre än hos oss i Reston.
OCH här börjar vandringen...För oss två.
Vyerna tar andan av oss på direkten. Här är vi vid Jewells Hollow.
Den smala lilla stigen är Appalachian Trail...
...som är totaltäckt av höstlöv...
Vyerna, åååååå dessa vyer över bergen och dess lövträd i höstskrud!!
Peter på A.T. Mulet, lite blåsigt och 11 grader varmt.
Visst, men kolla!!!
A.T är väl utmärkt. På träden syns gråmålade rutor med jämna mellanrum. Man kan inte gå fel. Dessutom finns "milstenar", som denna utefter leden.
På väg upp! Mycket motlut, men det är bara att digga läget.
Seriös vandrare med hund. Han har allt han behöver i ryggsäcken + att hunden också bär en slags ryggsäck! På den här bilden ser ni hur mycket LÖV det är som täcker stigen.
Maken syns väl i sin jacka.
Får ni Blair Witch vibbar?? Ja, det får jag!! Den här stugan är till för dem som seriöst vandrar A.T. Här kan de vila, göra upp eld, sova...Här finns ved, och en vattenpump.
Höst på berget!!
Vackra vyer överallt. Vi är mitt i Blue Ridge Mountains.
OCH himlen blev blå och solen lyste över oss medan vi vandrade mot vårt mål!
Här tältar en vandrare, förmodligen någon som vandrar hela A.T. Det är fritt fram att slå upp tältet varsomhelst utefter A.T. Bra för vandrarna.
"Milsten" utefter A.T med loggan tydligt synlig.
Shenandoah Valley!
Kolla trädet till höger om Peter. De gråa fyrkanterna betyder att vi går längs rätt led.
Bilvägen på bilden är Skyline Drive. Thornton Gap Station. Här kom vi in med bilen också! Skyline Drive sträcker sig över bergen. En helt underbar bilväg att färdas efter. Massor, massor, massor med bilar på Skyline Drive denna lördag. HÄR har vi nått vårt MÅL!! Mary's Rock!!
Jag på toppen!! Vi var inte ensamma på Mary's Rock, kan jag säga. För dem som inte vill knata i två timmar kan man parkera nedanför och sen knata i ca 30 minuter tills man nått toppen. Peter och jag tog den lite längre vägen dit, om man säger så...
Lunch. Smakade mer än BRA!!
Okänd kvinna fick vara modell på Mary's Rock!
På hemväg igen. Nu var det återigen molnigt. Här är stugan för A.T-vandrare!
Dessa undersköna vyer!!
Trött vandrerska...
Stigen slingrar sig utefter berget, till höger stupar det ner, mer eller mindre...DOCK inget som jag tyckte kändes otäckt.
Höst över bergen!
Med denna bildbomb grande önskar jag er alla en mycket fin måndag!
Comments
Förstår att ni blev trötta. Vilka eldsjälar det finns som orkar vandra hela vägen, 350 mil det är inte gjort i en handvändning, men vilken upplevelse.
Hoppas träningsvärken håller sig på rimliga nivåer!
Kram
Nettan
Vi bilade där för några år sedan. Och såg ett par björnar springa över vägen! Är det inte risk för björn där ni vandrade?
Jag vill gärna vandra en bit av den leden, som ni gjorde. Och en bit av PCT, Pacific crest trail genom Kalifornien och norrut. Får se när det kan bli.
Naturen i USA är verkligen mäktigt vacker.
Men vilken härlig vandring!
TACK!!
DET var verkligen en upplevelse. kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att knata hela leden. DÅ ska man vara i god form, minsann.
Kan tro att det är underbart att vandra i fjällen alltså. Det skulle jag också vilja göra. Läckert!!
HAHA, idag är det andra dagen och träningsvärken är grym!! Värre än igår, men jag ska försöka ge mig ut på en PW iaf.
Kramar!!
Annika:
TACK!! Ja, vi sov som stockar. Underbart skönt.
En sådan härlig vandring som det var.
TACK!
Det var så härligt.
Ja, vilken mysig tradition ni har. Låter toppenmysigt.
Cari:
TACK!!
Haha, vet du, jag skulle nog inte kunnat vandra där om jag inte haft kameran med mig, hihi. Jag hade blivit galen över alla vackra bilder jag iINTE skulle ha kunnat ta. Fniss.
JO!! Det är risk för björn där vi gick!!! Jag var lite beredd på det hela tiden eftersom folk ser dem titt som tätt. Men vi såg ingen, tack och LOV!!!!
PCT ja, den skulle jag också vilja vandra delar av. Det finns något som kallas The Triple Crown för de som vandrar seriöst, då ska man ha gått AT, PCT och en som heter Continental Divide Trail.
Naturen är helt makalös. ja!!
Jag skulle vilja ta en mer seriös vandring, som ni gjorde. Just att övernatta, och sen gå mellan olika mål. Ja, det känns minsann i kroppen.
Tack, roligt att du gillar bilderna.
Ann:
Så konstigt att du har problem att kommentera, trist också. Jag tror att google har ställt till det hela, gjort det svårare.
Ja, AT går nära byar också. I Harpers Ferry. som ligger i WVA, ca 50 min från mig, går den genom staden. OCH det lär vara mittpunkten på AT, så där får de som vandrar hela leden sitt Trail-name. Otroligt läcker led är det.
Jag har sett ngra dokumentärer om AT, men jag kände starkt när jag vandrade att jag vill läsa böcker om den också. SÅ, Amazon, here i Come!!!
Hoppas att det inte ska vara så svårt med kommentering framöver.
JA, så värt det hela. OCH själva vandringen var ju så fin också. På så många platser, men visst kostar det på när man bara ser en stig som hela tiden går upp, upp, upp, och samma bakom varje krön. DEN går upp! DÅ blir man trött, haha.
USCH ja, ska man verkligen ut på vandring så är det verkligen viktigt med bra utrustning. Under dagsvadringar kan man såklart ha gympadojjor etc. Men ska det till mer seriöst är det nog bra med kängor och stav. Jag har ju mina gångstavar härhemma, men inte tänkte jag på att ta med dem.
Just det där att gå på en led som är helt täckt av höstlöv är lite otäckt.
Gulligt med pensionärerna som hjälpte dig!
Precis, man kan gå hur långt som helst för en bra bild. OCH stora kameran i lördags var ett måste :-)
Eva:
Underbar vandring var det.
HAHA, vi hade med så mkt mat. Det är jag som gillar popcorn på utflykt. Inte vet jag om det är amerikanskt, men det är en Annika-grej ;-)
Mackor + 2, frukt, kaffebröd, lite choklad och nötter. Mkt gott!!
Du bor verkligen i en vacker del av det stora USA.
Fantastiska höstfäger i dalarna och i bergen.
Tack för att du visar och berättar så bra.
TACK!!
Ja, jag trivs verkligen bra här. Höstfärgerna är sagolika just nu!
Stort tack för dina fina ord.
Varma kramar!
TACK!! Vad glad jag blir!
Det var en fin, men tuff, vandring. KAN säga dig att min kropp värker idag.
Belöning fick vi, och den njöt vi av!!
Egentligen var hela leden belöning.
Absolut, ska skaffa kängor. Detta var inte bra. Peter trampade snett och är ganska svullen nu.
Trailmix hade vi med oss, och vi tog en näve då och då!
Jag vet att du är en duktigig "hikare" och att du verkligen kan din sak. JA, du hade älskat den här vandringen.
Vi ska snart ut igen, känner vi!!
Kramar!!
TACK!!
Det var verkligen helt underbart, även om jag verkligen har ont i mina benmuskler nu, haha.
Vandringsstavar är bra, de fyller verkligen sin funktion. Bra att luta sig mot, bra att ha som stöd. Det var svårt med löven eftersom stigen är så stenig och ojämn. Man såg inte var man satte ner fötterna. Men om det varit halt hade det varit etter värre, vi hade tur att det var så torrt. Tack, ja vi njöt verkligen av den fina turen...
KRAMAR xoxo Anna
TACK! Ja det var så fint. Benen gör SÅÅÅÅÅ ont, kan jag tala om. OJ oj vad det var slitsamt, men härligt.
Jag vill också vandra i fjällen, och i alperna. OCH mer längs AT och andra leder.
Kameran bara måste vara med, det känns livsviktigt, hihi!!
Stora kramar!!
Så otroligt vackert. Jag vet jag hade älskat det.
Inlägget tidigare i veckan, i onsdags, blev jag MYCKET intresserad av. Så bra! Jag älskar att kolla på kartor och särskilt när jag får se närmre. Kan bli helt förlorad och tiden bara försvinner iväg. Dessutom att få all information. Så tack så mycket för jag fick en chans att fördjupa mig. Jättekul :)
Många KRAMAR!!
Men tusen tack, snälla Bettan!!!
Ja, det var faktiskt en ganska tuff vandring. GISSA om mina ben värker idag, haha!! Jag skulle inte orka heller om det varit ett snäpp tuffare än det var. OCH jag var tvungen att vila då och då under denna vandring.
ÄLSKAR också kartor, och precis som du kan jag förlora mig i dem. Idag har jag beställt två guideböcker om AT.
Tusen tack för dina snälla och fina ord!!!
Alla löv som låg på stigen måste ha gjort det ännu värre. Hoppas att de inte var hala dessutom.
Fina vyer där uppifrån, så det var säkert värt mödan.
Soliga tisdagshälsningar härifrån! Kramar!
DET är det också, svårt att gå ner. Sliter så på knän och man får hålla emot, men motluten är nog värst för mig. GUD så långa och sega och tröttande.
Löven var torra, men de täckte stigen totalt. Man såg inte alls var man satte ner fötterna. OCH stigen är full av stenar, rötter + att den är ojämn.
Det var absolut värt mödan. Jag skulle göra om det!!!
Kramar!!
Anytime.
Det är verkligen underbart därute i bergen.
HAT inte varit vid Stenshuvud, inte i Österlen. DET står på listan. Jag vet att jag skulle ÄLSKA det!!!
Omberg, inte fel det heller. Kan tro att det tar på krafterna att gå upp på det berget.