Wednesday, September 30, 2015

Att ha två hemländer.

Godmorgon onsdag!


Jag brukar säga att jag har två hemma.
Två platser i världen som verkligen känns som mitt hem. Två platser där jag verkligen trivs och känner att hjärtat finns.
Hjärtat kan nämligen älska två platser lika mycket.
Egentligen skulle jag kunna säga TRE platser, men eftersom jag faktiskt aldrig bott där jag har mitt sommarhus, i Närpes, så kan jag inte kalla den platsen “hemma”, även om den ju är det också, på sätt och vis.

Hemma för mig är Stockholm.
OCH, hemma för mig är Reston.
Sverige är ett land jag älskar högt och rent, och som jag (trots vad media än skriver och rapporterar) är ett mycket, mycket bra och fungerande land. Jag är ju hemma i Sverige ofta, så jag vet vad jag talar om.
Visst, saker och ting förändras. Men, det vore ju märkligt om allt därhemma skulle ha fastnat i någon slags 90-talsstandard ( som det var då när jag flyttade till USA).  USA har minsann också förändrats sedan jag kom hit för 22 år sen.  Allt förändras, det är en del av tidens gång.
Sverige är vackert, det är kvalitet, det är säkerhet och där finns ändå ett visst skyddsnät.
OM jag skulle flytta hem till Stockholm idag tror faktiskt inte att jag skulle ha några svårigheter att återanpassa mig.
Det ÄR mycket möjligt att Peter och jag flyttar hem till Stockholm då han pensionerar sig. Det är något vi bägge två är sugna på.
Så fort jag landar i Sverige, på Arlanda, känner jag att jag är hemma. Älskar att höra och SE svenska överallt, älskar att tala svenska med alla.
Jag faller in rytmen på en gång.
Nej, jag är heller inte en person som någonsin slarvat eller “glömt bort” svenskan. DET får jag höra av många då jag kommer hem på mina semestrar,
-Det hörs inte att du bott i USA i 22 år! Du låter som du alltid har gjort.
TACK för det, säger jag.
Vet inte om folk tror att vi kanske ska börja låta som de svenska Hollywoodfruarna då vi varit borta från Sverige i x-antal år?
Låt mig säga så här, ingen av mina svenska kompisar här låter som Maria M och gänget, ingen. Och jo, vi har varit borta länge allihopa.
För mig är det aktivt val att INTE slarva med svenskan. Inte simma i det där murkna språkträsket, inte slarva.
Det är absolut inte jobbigt. Det bara kommer naturligt.



Hemma för mig är även USA.
OCH främst då Reston här i Norra Virginia.
Hit flyttade jag med Peter och Karolina (då fem månader gammal) från McLean (förort i Norra Virginia likaså) i december 1996, och jag kände mig rotad och hemma direkt. Vi flyttade från den lägenhet vi hyrde i en gated community. Att bo i en gated community är lite som att bo i en inhägnad låtsasvärld. Visst, det var säkert där. Vakter som kollade varenda bil som kom in på området. Allt inhägnat och låst. Porttelefon i varenda lägenhetshus på området i en redan skyddad verkstad.
Lustigt egentligen, vi bodde där i tre år. Sedan när vi flyttade till Reston var det som att komma hem just därför att det KÄNDES mer som det jag var van vid hemifrån Stockholm. Det fanns parkvägar överallt, trevliga små centrum dit man kunde GÅ! PROMENERA!  Massor med natur. Det var byggt för människor, helt enkelt. Inte en enda gated community så långt ögat nådde.
Jag blev rotad. I sanningens namn var det även Karolina som gav mig rötter. När hon föddes började jag trivas med livet i USA.


Det går verkligen att ha två hemländer. Det blir ett rikt liv för oss som i själ och hjärta känner att vi har “hemmahjärtat” på två ställen.
Många som lämnat sitt land verkar för evigt tycka att ALLT är bättre i det nya landet. Eller, så ser man på det ursprungliga hemlandet med rosa glasögon.
Jag tycker att jag ser ganska nyanserat på bägge mina länder. Visst, jag ser det som är dåligt både i Sverige och här i USA. Naturligtvis gör jag det.


Absolut, jag och de mina från Sverige och norden har inte lämnat krig, vi är inte flyktingar, vi har inte övergett våra hemländer, vi har inte flytt fattigdom.  Vi har ofta bara förts bort av en längtan efter att plugga/vara au pair/jobba utanför Sveriges gränser ett tag.  ALL for fun, really...
VI kan åka tillbaka till länderna där vi är födda när vi vill, hur ofta vi vill (eller KAN, ska jag säga). Vi har den friheten. Nordbor är väl ansedda i USA. Vi har HÖG status, liksom samtliga nordeuropéer har här. Eller,  faktiskt européer överlag.
Min invandrarbakgrund är helt annorlunda än den latinamerikanska tjejens, hon som sitter i kassan på Safeway till exempel.
Orättvist? men visst är det orättvist hur ödets lotter faller.

I själ och hjärta kommer jag alltid att vara svensk.
MEN en jättestor bit av mitt hjärta kommer alltid att känna sig mer än hemma i USA.


Hur är det med dig som bor utomlands?
Känner du att du har två hemma?
Känner du större kärlek för något av “dina” länder?
Skulle du kunna tänka dig att flytta tillbaka till Sverige, eller annat hemland?

Eller, ni andra som lämnat en plats i Sverige/Finland/annat land för en annan ort i det egna  landet, hur känner ni?

Hemlängtan?
Hjärtat på två ställen?


28 comments:

Nettan said...

Jag har ju inte flyttat utomlands men drömt om det ja, som 19-åring packade jag min väska lämnade De värmländska skogarna och flyttade till Stockholm där jag blev kvar i sju år. Sen flyttade jag till Värmland och hemorten i tre år innan jag drog söder över och landade i mitt hörn av Skåne och här har vi bott i snart 15 år. Att flytta så inom landet är ok, visst hjärtats vemod finns alltid när jag varit i Värmland, tuffast var det när jag lämnade store sonen för sina studier i de värmländska skogarna för tre år sen. Då var hemlängtan hemsk.
Däremot har jag en längtan ut i världen och kanske blir det jobb utomlands när barnen är äldre vi får se, mitt yrkesområde är ju väl ansett utomlands och jag skulle gärna åka iväg med röda korset, FN eller läkare utan gränser, vi får se helt enkelt vad det blir?

Ha en skön onsdag!
Kram
Nettan

Anonymous said...

Jag har bott tio år i Danmark.
Mina barn är född i Danmark...min man är dansk.
För 32 år sedan flyttade vi till Rangsby där jag är uppvuxen.
Å det var mannen som ville flytta hit.
Så vi har också 2 hemländer.
Men vi trivs bra här i Finland......fast Danmark också är vackert.
Ha en bra dag. Solen skiner här....men de lovar snö till helgen...vi får se hur det bliver.
Kram Margaretha

FREEDOMtravel said...

Jag har inte två hemländer, men två hem: husbåten (Stockholm) och husbilen (var som helst i världen). Båda känns lika hemma! :)

Taina said...

Godmorgon Annika!
Ju äldre jag blir, desto mer blir hemlängtan till FINLAND större. Visst är Sverige också "hemma" för mig, men i Finland har jag mina rötter. USA har efter 8 år blivit ett hem. Men jag saknar ju mina två andra barn. Det är svårt ibland att tänka på framtiden och var vi ska bo. Jag har faktiskt ingen aning just nu. Liisa är ju definitivt rotad här. Ibland känns det som en gåva att ha flera hem, men ibland kan det också kännas splittrat...

Kram på dig!

Steel City Anna said...

Intressant inlägg och ämne. Sverige är verkligen hemma, iallafall Stockholm och andra miljöer jag vistats mycket i, som du säger glider jag in i det på en sekund. Jag älskar att höra svenska omkring mej, ibland här i Sheffield så är det några studenter som pratar svenska och då känner jag ett litet hugg i hjärtat när jag ett ögonblick tror att jag att jag är i Sverige och så kommer jag på att jag inte är det. Så känslomässigt är Sverige hemma.

Annars tillhör jag väl den skaran som ser mest positivt med min flytt och jämför med Sverige. Jag har faktiskt aldrig passat in särskilt väl i Sverige och det kan bero på allt möjligt säkert. Sverige är verkligen ett välfungerande land på många sätt och jämfört med England har folk i de lägsta samhällsklasserna det väldigt mycket bättre. Sådana saker som mammaledighet och arbetslöshetsersättning, sjukbidrag osv. Det är två olika världar fast vi är så nära geografiskt. Svenskar har det ofantligt bra sett i ett internationellt perspektiv. Det är en av de saker jag finner provocerande med Sverige, att många som bor där inte förstår det. En annan sak är detta med att ha offentliga och privata åsikter ganska tydligt uppdelade och byta personlighet efter några glas alkohol. Det har jag inte upplevt här alls. Jag är heller inte en sån som kan sitta tyst och hålla med om jag inte gör det. När jag är i Stockholm känner jag hur jag blir en hårdare och tuffare människa som inte riktigt är naturligt för mej. Upplever även en stor brist på respekt från män som jag heller aldrig upplevt här, obehagliga blickar, sätter sej eller står för nära en på tunnelbanan och sådana saker, det har stor påverkan i vardagen. Jag känner mej inte trygg på samma sätt som här.

Som du säger så är det kan ganska lätt som svensk att smälta in i USA eller norra Europa. Det märks överhuvudtaget inte att jag inte är engelsk på hur jag pratar och beter mej. Folk hör Sverige och tänker på ABBA liksom, inte på krig och flyktingar.

Miss Marie said...

Den eviga frågan! Vad är hemma? Jag åker hem när jag åker till Sverige och så åker jag hem till England sen igen, så ja, jag har verkligen två hem! Jag drömmer om att flytta hem till Sverige någon gång igen, men jag vet inte om jag skulle trivas? Den där jantelagen är ju lite trist och det känns som om man kan vara mer sig själv i England. Men samtidigt är det ju så mycket människor här i England att jag dagligen längtar till en stilla, ensam skogspromenad i Sverige, det finns inte den möjligheten här! Liksom du är jag noga med att hålla liv i svenskan och att lära mina barn det. Jag vill att de ska vara flytande i svenska, det ska vara deras modersmål! Hoppas jag kan klara av det...

Annika said...

Nettan:
Precis, det är ju lite lika att lämna e n plats i det egna landet också för en annan,
Jag förstår verkligen det. DET är ju annorlunda i olika delar av Sverige.
Ja, det vore ju roligt att komma ut i världen för er också. Ditt yrke är ju verkligen eftersökt, så jag kan förstår att det lockar.
Kramar!!


Margaretha:
Så, man kan säga att du också har två hemländer. Trevligt.
Hur var det att flytta hem till Rangsby igen? Konstigt? Eller bara rätt?
SNÖ!??? OMG, det låter tidigt.
Det ska bli kallt här också till helgen, runt 12. Ingen snö, men REGN!!
Kramar!!

Annika said...

Freedom:
SO very TRUE!!
:-)


Taina:
Jag förstår. Jag gör det. Varje ggn jag är hemma, som nu sist, tänker jag också på hur det skulle vara att bo där igen. PÅ heltid.
Så jag vet vad du menar.
Livet är bra på bägge ställena. Men, som du säger känns det även splittrat.
OCH sen alla dessa avsked...hate them!!
Jag förstår att det inte är lätt för er eftersom nu Liisa är så rotad i tillvaron här.
Alla möjliga känslor...
Kramar i massor!!

Annika said...

Anna;
TACK, kul att du gillar dagens inlägg.
Jag vet, jag glider också in direkt. Känner mig hemma så fort jag landar på ARN etc.
Just det där att höra sitt språk hela tiden är verkligen härligt.

MEN, jag vet ju vad du menar ang det andra också.
Du har så rätt där.
Det är samma här, åsiktskorridoren är inte så snäv som hemma (för det är den). Det är OK att tycka olika.
Känner mig heller aldrig rädd här, ja fastän det är DC.området, vääääl utanför men ändå. Men så är det ju i alla amerikanska städer. Vattentäta skott mellan bra och dåliga områden. Kanske samma hos er? Men, det gäller främst innerstäderna.
ALLA är artiga man möter, i princip. Respekten större kanske?
Absolut, det stör mig också att svenskarna hemma inte förstår hur BRA de har det med det enorma skyddsnät de har omkring dem.

Exakt, det är lätt för oss svenskar att smälta in. Oftast kan vi språket, vi "ser ut" att passa in etc.

Annika said...

Marie:
VISST är det så. Jag åker hem när jag åker till Sverige, och jag åker hem då jag åker tillbaka till US.
Men, jag gillar det.
Samtidigt som det är splittrat.
Ärligt talat, ingen aning om hur det skulle kännas att flytta hem till sve för gott. Det skulle bli Sthlm då. Jag tror jag skulle fixa det, men jag skulle sakna väldigt mkt härifrån.
Fötterna i två länder...Bra det med
Marie, svenskan kommer du att greja med dina pojkar. Fortsätt precis som du gör. Det är ju inget onaturligt alls för dig med svenskan, och din man accepterar det. Kör på. Med facit i hand kommer du att se två helt tvåspråkiga pojkar + killar som lärt sig älska kulturen fullt ut i två länder. DET är verkligen häftigt!!

Anonymous said...

Visst har jag också två "hemman" I både USA och Sverige. Men jag känner mig ganska kluven när jag är hemma. Blir nostalgisk, vemodig, besviken och glad I en salig blandning. Nostalgin och vemodet har väl mycket med saknaden av min mamma och det liv som vi hade med henne när vi kom hem. Kan känna glädje over det vackra, fina Stockholm och önskar att jag hade mycket mer tid att njuta av det samtidigt som jag stör mig på mycket annat som t.ex. tiggare överallt, dålig service, semester-stängt mm. Men att flytta hem till Sverige blir det nog aldrig för mig. Jag har rotat mig väldigt bra I USA. Men I en perfekt värld skulle jag förståss ha en lägenhet på Östermalm där jag kunde bo hela sommaren och sedan komma tillbaka till USA I September.

SB

Eva i Dalarna said...

Hemma är där hjärtat är....nog är det så. Och visst kan man ha hjärtat på flera ställen.
Jag har inte flyttat särskilt långt, har flyttat flera gånger, men alltid inom Dalarna. Är gift sen läääääänge med en dalmas och såna flyttar inte gärna på sig ☺
Men vi har det bra här i Sverige!
Intressant inlägg du hade idag, roligt att läsa. Att flytta utomlands idag måste ändå vara mycket lättare än förr i tiden, om man tänker på kontakten med de som är kvar i hemlandet. Nu finns ju sms o mail o skype osv. Tänk förr när de inte visste om de aldrig mer skulle se varann igen!
Idag är här 17 plus och sol, en riktigt härlig höstdag! Livet är gott....Kram!

Annika said...

Susanna:
Förstår det, tror det blir annorlunda när fldrar försvinner. Ngn sentimentalitet över svunna tider känner jag inte. Allt förändras.
Men visst kan känslor ställa till det, har all förståelse för det.
Jag har varit hemma mer än du, och kanske sett förändringarna komma mer pö om pö? Kanske?
Tiggare har vi här också, och hemlösa.
Minns hur det slog mig då jag var ny i USA.
Om jag fick välja ett ställe att ha en lgh på i Sthlm skulle det vara i Vasastan eller på Kungsholmen. Vi får se var P och jag hamnar? Inte alls omöjligt att det blir i Sverige.
One of these days.
Men precis som du trivs jag mkt, mkt bra här också. Egentligen har vi det bästa av två världar.
Inte så dumt.

Eva:
VISST kan man ha hjärtat på flera ställen, och det känns så fint.
Dalarna, vilket härligt ställe att bo på!!
Ja, att flytta utomlands idag är helt annorlunda än bara då jag flyttade. Världen har krympt tack vare internet. TACKSAM!!
Numera behöver man inte bli ruinerad av ett samtal. Kör man Facetime och sånt kostar det inget alls. Fantastiskt.
TACK för att du gillade dagens inlägg, blir jätteglad!!

Annika said...

Jag känner dessvärre att jag inte har något hemma :-(. Vasa är min hemstad men det är inte längre mitt "hemma". När jag är där är jag där och hälsar på, jag är en besökare, och det är så mycket som har förändrats. Jag skulle inte kunna flytta tillbaks, mest för att svenskan försvinner mer och mer, och de svenskspråkiga blir mer och mer diskriminerade. Jag älskar Vasa men känner mej inte längre som hemma där. Plus att jag mer och mer tappar kontakten med mina gamla vänner, till min stora sorg. Vi är inte längre nära vänner, vi är mera som bekanta som träffas en gång om året.
Robertsfors är inte heller hemma för mej, trots att jag har bott här i 17 år. Jag har inte fått några vänner, jag umgås inte med en enda människa förutom min familj. Jag känner mej instängd på en så här liten ort, men att flytta är inget alternativ eftersom jag inte bara har mej själv att tänka på, och jag skulle ändå inte orka börja om på ett helt nytt ställe.
Så, jag skulle kunna ha två "hemma", precis som du, men istället har jag inget. Men det är något som jag har vant mej vid och jag är ganska nöjd ändå.

Annika said...

Annika:
Känner du så?
Ja, jag tror inte det är ngn ovanlig känsla hos många som bor utomlands. Många känner nog att de inte hör hemma nånstans.
Alltså, det där med att finlandssvenskarna i Finland diskrimineras gör mig såååå förrrb...
USCH!!
Det där med att tappa vänner är så tråkigt, det har hänt mig också.
Stora kramar från mig

eastcoastmom said...

Jag känner som du, att jag har två hemländer. Sverige och USA. Men jag är heller inte rädd för att flytta igen, även om jag inte tror att vi kommer göra det.

Annika said...

AM:
Det är så skönt att känna så.
Gillar att ha den känslan inombords.

Annika said...

Ja, det är så jag känner, att jag inte hör hemma någonstans. Jag blir också förbannad och ledsen över hur finlandssvenskarna behandlas :-(. Just därför vill jag inte flytta tillbaks till Finland. Men jag är en stolt finlandssvensk!

Annika said...

Annika:
JAG med, jag hejar alltid på finlandssvenskarna och vill vara en av dem. YOU BET!!!
Blir så arrrg på det som pågår.
Fy att det ska vara på det sättet.

Christina said...

Jag säger också ofta att jag har två "hemma". När jag åker till Sverige åker jag hem och när jag åker till USA åker jag också "hem".
Det är väldigt skönt att komma till Sverige och få prata svenska. Tryggt och avkopplande. Mina barn, och nu ett barnbarn bor ju i Sverige
så hemma kommer det alltid vara. Jag är lyckligt lottad och kan åka till Sverige två gånger om året. Barmen kommer också hit någon/några gånger per år så vi ses ofta. Jag älskar USA och känner mig väldigt hemma även här. Vi provade ju Tyskland ett år. Jag trodde nog det skulle vara lite mer likt Sverige men ack vad jag bedrog mig. Tyskland blev aldrig "hemma"! Vi är så glada att vara tillbaka i USA. Och så måste jag ju säga... att "hemma" i mitt hus, med min säng och mina grejer är alltid underbart! Just nu är det i USA. Var vi hamnar längre
fram återstår att se men just nu kommer posten till brevlådan i USA.
Kram!

Annika said...

Christina.
Ja för att det är precis så det känns. OCH jag gillar verkligen det. Två hem, inte så dumt :-)
Älskar just det där med att komma hem, att det känns tryggt, hemma, att prata svenska, att höra svenska. Härligt och BRA att ni ses så ofta, en ynnest verkligen.
Jag känner mig också så hemma här då jag landat på Dulles :-) Det gör ju du med, det vet jag :-)
Eller ja, så fort man kommit ur immigration, som bara blir jobbigare, tycker jag, haha.
Men så fort jag kommer ut i vänthallen känns det som om jag kommit hem. Igen. Liksom samma känsla jag alltid har på ARN.
Jag är glad att ni är glada över att vara tillbaka i USA igen.
Stora kramar från mig!

Anonymous said...

Som många skrivit tidigare så känner även jag att jag har två 'hemma' - åker jag till Sverige så blir det 'hem' och när vi sen styr kosan mot USA så åker vi också 'hem'. Kan dock känna att när jag väl landar här i Cali igen så tar det alltid en viss tid innan jag hunnit 'landa' och komma in i min vardag igen... även om det är såååå skönt att vara 'hemma' igen. Kanske beroende på alla avsked som tagits och tankar på att det dröjer innan man ser nära och kära igen? Lite av en känslomässig-jetlag kanske man kan säga... Som ibland kan vara lättare eller svårare.
Kanske lite flummigt men jag hoppas du förstår vad jag menar :-)
Ha en fortsatt bra onsdag!
Kram ylva

Annika said...

Näe, jag kan inte påstå att Sverige känns mycket hemma numera. När jag var och hälsade på systern i somras gick jag mest omkring och tittade och tänkte "Vem ÄR de här människorna?" Nu var jag iofs inte i min hemstad utan i Göteborg där jag inte varit så mycket förr - men det var mycket kylan, tystnaden och ljuset som slog mig. Och det dockskåpslilla och välordnade som låg över allting. Det kändes bara så otroligt främmande alltsammans.

Men även min egen del av Sverige känner jag mig ju inte överdrivet fäst vid och när jag flyttade hem ett par år så tog det ca. 6 månader innan jag ville därifrån igen. Så nej, inte Sverige. Skulle nog säga att jag inte har någon speciell PLATS som är hemma - hemma är mest med S., hundarna och några andra nära och kära. De människor man kan känna sig helt trygg och sig själv med.

Men jag tror å andra sidan att jag skulle kunna flytta till Europa någongång i framtiden, bara lite längre söderut, inte så långt ute i norra marginalen, lite större städer, lite mer/annan kultur och inte fullt lika kallt. Vi får väl se - allt kan ju hända närsomhelst...man vet aldrig hur framtiden blir.

Annika said...

Ylva:
Du känner precis som jag. Just sådär låter det hela tiden, jag ska hem. Hem till Sverige, eller hem till USA.
OHHH ja, det där med att "landa" efter en lång semester hemma i Sverige är svårt. Jag vet, "bubblan". Men även om man finns i bubblan är det iaf skönt att vara hemma igen. Lätt schiztat det där :-)
jag har ju skrivit om det (bubblan, ingenmanslandet) mycket på min blogg genom åren, så jag vet ju exakt vad du menar :-)
En ofrånkomlig sinnesstämning, helt enkelt.
Kramar!

Annika:
Intressant. Undrar hur jag skulle känna om jag kom till en annan stad i Sverige? Inte till Sthlm alltså. Till GBG tex där du ju var (där jag aldrig varit fö, tro't eller ej). Skulle jag se det med andra ögon? Kanske?
Förstår vad du menar dockskåp etc. Allt lika etc.
Skulle jag flytta till Europa skulle det bli Sverige. Orkar inte byta land igen, känns det som. Det "kostar" ändå såå mkt att rota sig i ett nytt land. Tog lång tid för mig att "hitta hem" här i US.
Men, jag förstår absolut också att andra länder längre söderut i Europa kan locka.

Musikanta said...

Fint inlägg som vanligt! Du kommer nog aldrig att flytta "hem" till Sverige så länge Karolina finns i USA. Det kanske blir barnbarn så småningom och då är du fast för gott - jag lovar dig. Men det kan ju vara kul att leka med tanken.
Jag vill aldrig flytta ifrån vårt hus här i Mogata även om jag kanske skulle behöva hjälp när/om jag blir riktigt gammal. Sen jag fick flygeln är det ju omöjligt. Den kan jag ju inte dra med mig till någon liten lägenhet :-).
Kram från Ingrid

Annika said...

Ingrid:
Roligt att du gillar inlägget, tack!
Nej, men varför skulle jag inte kunna det? Det är det många som gjort då de pensionerat sig. Det går ju att resa på två håll. får se till att medborgarskap i US förstås innan ev flytt.
Men, som sagt, vem vet? Tror inte Karolina kommer att stanna i DC heller. Eller, det vet jag nästan.
Framtiden får utvisa, helt enkelt.
Kramar!

Sara (Skutevik) said...

Tack Annika för ett bra inlägg!
Jag har också två hemma, Sverige och Dubai.
Har ingen längtan att flytta hem till Sverige men såklart funderar jag på vart vi kommer att bo i framtiden, vart är bäst för barnen osv.
Känner dock att jag ser på livet i Sverige med "granskande glasögon" lite mer nu än innan.
Det är härligt att tillbringa somrarna på vår ö på den Svenska västkusten men i slutet av sommaren längtar vi alla tillbaka till öknen. Skulle nog vilja säga att vi på detta sätt får det bästa av två världar, det passar oss perfekt just nu i alla fall.

Kram!

Annika said...

Sara.
Tusen tack, så roligt att du gillade det här inlägget.
Precis, visst är det härligt att känna att man har det bästa av två världar. Gillar den känslan.
Samtidigt tycker jag absolut att man ska se på Sverige, och nuvarande hemland, med kritiska ögon. Det gör jag med. Ibland undrar jag vart det ska barka hän med USA? Ibland undrar jag precis detsamma om Sverige.
Två hem är skönt att ha.
Kramar!!