Hur jag hamnade i USA

Hej och godmorgon onsdag!


Den 27 mars 1990 stod jag nervös på Arlanda för att bege mig till USA på ett år.
Jag höll krampaktigt i passet och spanade på mina medresenärer i EF-Au Pair. Alla skulle vi vara borta i ett år. Vi skulle spridas för vinden  över hela USA då vi var klara med Au-pair skolan i Boston.
Jag visste inte då att en av mina bästa kompisar i livet var med i gruppen!
Hej Monika!!!! Vi fann varandra direkt då vi började pratas vid på flygplatsen. OCH en livslång vänskap tog sin början.
Monika blev inte kvar i USA, som jag. Hon tillbringade sitt år i Wilton, Connecticut, och sen for hon hem till Stockholm igen. Men, jag— och minst en tjej till (som idag är gift i Chicago och som jag har lite kontakt med via FB)— blev kvar.
Inte trodde jag DÅ att jag skulle vara kvar i Northern Virginia 25 år senare.
Nej, det hade jag inte kunnat föreställa mig.
Jag skulle vara borta i ett år, och sen åka hem igen till Stockholm och fortsätta mitt liv där. Trodde jag...

Gud, jag kan än idag känna hur jag kände på den här bilden.

SÅ, efter au-pair skolan i Boston hoppade jag på en skakig, turbolent flight till Washington DC.
Jag visste inte mycket om Washington då; huvudstad, Arlington Kyrkogård. Pentagon och att staden var känd för sina heta och fuktiga somrar…det var vad jag visste. I stort sett.

Bild som jag tog av min värdfamiljs utsikt.  Ja, detta tittade jag ut över.  Varje dag i ett år.  Hur perfekt var inte denna utsikt!!!

Jag landade på National Airport och blev mottagen av min värdfamilj, Nancy och Allan och lille Anders, 9 månader. Det var Anders jag skulle ta hand om. OCH visst, pappa Allan är svenskättling, därav sonens svenskklingande namn. Allans farmor och farfar hade kommit till USA från Sverige i början av 1900-talet.   Dock, Allan kunde ingen svenska, och jag förväntades inte heller lära lille Anders svenska.
BRA, tyckte jag. Jag var inte i USA för att fortsätta tala svenska, utan jag ville ju bli så bra på engelska som möjligt.
Familjen körde mig hem till huset i Arlington, Virginia. Precis på gränsen till DC, i stadsdelen Rosslyn.
Sällan och aldrig har väl en au-pair fått en sådan bildskön utsikt!
Hela Washington DC låg framför mig då jag klev ut på Nancys och Allans balkong. De bodde i ett höghus, och jag hade min egen lilla etta mitt emot familjens etage-våning. Mycket ovanligt för en au-pair det också, tror jag.
Jag hade mitt eget lilla kök, stort rum, badrum och en dörr att verkligen låsa och regla om natten. Familjen bodde mitt emot mig, på andra sidan korridoren i detta stora hus.
Jag kände mig SÅ väl emottagen av denna familj. De var lite äldre, dessa förstagångsföräldrar, 40 och 41. Det tyckte jag också var bra.
OCH det där med fint mottagande och värme, det höll i sig HELA året.
Jag fick, helt enkelt, ett jättefint år!!!
Det kommer jag för alltid att vara dem tacksam för. De tog hand om mig som om jag vore deras dotter.
OCH jag skötte om deras son som om han nästan vore min egen.

Den här söta bebin tog jag hand om i ett år.

Och jag fick ju så väldigt trevliga värdföräldrar också.

Anders idag? Han bor i Denver och är kock, helt ekologiskt kör han på sin restaurang. Snart ska han gifta sig, och han är 26 år gammal.
Gick på college på ivy-leaugue universitet Cornell i upstate New York och tog sin examen i “hospitality”.
Ja, jag hoppas jag blir inbjuden till bröllopet, hihi!!


Jag hade alltså enorm tur med värdfamilj.
Det har inte alla.
Jag hade också enorm tur med att bo där jag bodde. Jag bodde i princip inne i DC. Jag kunde gå till Georgetown.  Jag hade tunnelbanan om hörnet. Jag hade promenadstråk, och parker,  utanför huset. OCH ja, jag bodde granne med Arlington Kyrkogård. Varje morgon hörde jag när reveljen gick på militärbasen som ligger i direkt anslutning till Arlington Kyrkogård. Jag kunde se kyrkogården från mitt fönster. SÅ nära ligger huset.
OCH jag brukade vandra med Anders där. En gång i veckan åtminstone tog jag en långpromenad med vagnen bland gravarna.
Så ska du se Arlington Kyrkogård kan jag bli din guide :-)
Kyrkogården är jättestor,  man vandrar inte över den i ett svep, precis.

Nancy och jag.

I oktober var jag hembjuden till en granne till Nancy och Allan.
Ruth. Ruth, specialist på Ryssland och anställd på CIA.  Ruth som aldrig kunde yppa ett ord om sitt yrke.
Ruth, den snälla Ruth. Ruth som i sin tur har två barn i min ålder varav sonen Derek var/är kompis med Peter.
Ruth som stötte ihop med Peter på en bar i Georgetown en lördagkväll medan Peter var där med andra vänner. Ruth som frågade;  “do you want to show this lovely Swedish girl I know around? She lives in my building?”.
Peter som glatt sa ja!
Ruth som bjöd in mig, Peter, Derek och Ann (Dereks tjej, numera fru) på middag den där kvällen i hennes lägenhet.
JAPP, så träffade jag Peter. Hos Ruth. I The Prospect House.
OCH ja, Peter “did show me around”. Vi började träffas mer och mer och mer.
När jag for hem från USA efter mitt au-pair år 1991 visste jag, VISSTE jag, att han var den jag ville vara med, och gifta mig med. You know, just like you know. You just KNOW!!!

En viss Peter B och jag...sååååå unga...

Iår har vi varit gifta i snart 22 år.
Som jag tidigare skrivit räknar jag egentligen min flytt till USA från juli 1993.
De första tre åren i USA, fram till Karolinas födelse 1996, var svajiga. Jag visste inte om jag ville bo kvar i USA överhuvudtaget.
Jag saknade Sverige otroligt mycket. Jämförde in absurdum de två länderna. Sverige “vann” alltid.
Under mitt år som au-pair var ju allt så lätt och roligt, men det är annorlunda då man flyttar på riktigt. TRO mig!
Det är ingen lätt flytt att göra trots att man kan språket, gifter sig med en amerikan, får arbete (som alla varit roliga och bra). Peter har alltid guidat mig genom det amerikanska samhället, och genom den amerikanska kulturen. Jag är glad att hans familj tog mig under sina vingar och lärde mig om USA steg för steg. Det tog sin tid, men jag “kom fram”.
När Karolina kom fick jag de rötter jag har.
OCH jag började se annorlunda på USA. Saker och ting är inte längre svarta eller vita. Somliga saker är mycket bättre här, somliga saker är mycket bättre i Sverige.
Jag lider inte av hemlängtan, inte alls. Har ingen längtan längre att flytta hem.
Livet här är bra, det är mycket, mycket bra till och med.



Jag har två hemma. Två hemma som jag ÄLSKAR! Jag älskar Sverige, men jag älskar även USA numera.
Det är i sanning, en gåva. att känna så strakt för två länder som jag gör.
OCH jag är så innerligt, otroligt tacksam också över all den tid jag tillbringat i Sverige och Svenskfinland under mina år i USA.
Utan de där resorna hem hade jag inte varit så glad och lycklig som jag är idag.
Jag fick/har det bästa av två världar.
OCH jag hoppas så innerligt, innerligt att det får fortsätta så.
Tacksam och “humbled”, det är jag…

Peter och jag 1991 på vintern.  OCH jag tyckte Peters  splitternya Ford Probe var SÅÅÅÅ snygg!!!

Så gick det till när Yours Truly hamnade i USA…