Wednesday, March 19, 2014

Korta kapitel

Godmorgon onsdag!


Igår träffade jag en kompis på Starbucks. Kompisen K har en son som går i samma skola som Karolina, och jag har känt den här mamman sedan våra barn gick i Kindergarten.
Hennes son och Karolina är bägge ensambarn.
Våra enda barn!
Min kompis son R söker givetvis också in till universitet nu, precis som de allra flesta som är seniorer på Karolinas high school.
R vill också ta en examen i “the fine arts”, alltså en BFA.
Men, han vill inte stå på scenen, han vill arbeta bakom kulisserna. R vill hålla på med såkallad “theatre tech”, ljussättning, kulissarbete samt “stage managing”.
R har jobbat bakom scenen under varenda föreställning då min Karolina stått PÅ scenen.

Det är roligt att jämföra intagningsprocesser med någon som sitter i samma båt som en själv. Eller ja, nästan i samma skuta...
När man som R vill ta en BFA i theatre tech tar man med sig en portfolio till de skolor man söker. Eleven visar sedan upp vad den gjort, samt intervjuas.
Det är lite mindre press än att stå inför en jury och spela upp 2-4 monologer.
Naturligtvis mindre konkurrens också, men ändå svårt. Min kompis K sa att det är cirka 40 sökande till fem platser.
Så, nej, det är inte helt lätt där heller.
R har redan kommit in på några skolor, bland annat Ithaca College i NY-state (precis som Karolina) samt ett par av de Virginia skolor där även Karolina är antagen. R har också kommit in på ett av universiteten i New York City.  NYC,  teatervärldens allra heligaste mecca.
I slutändan kommer nästan alla som studerat någon form av teater att söka sig till New York. Det är där de flesta jobben finns, och det är där de allra största agenterna huserar. De allra flesta"teaterungar" kommer att söka lyckan i NYC, eller i Los Angeles. I Hollywood.  Ja, ni vet...

Igår pratade min kompis K och jag om skolan, om skoltiden, hur FORT allting har gått.
Vi pratade om den tomhet vi kommer att känna i höst. Men också att vi nog är förberedda. Kanske? Vad vet vi egentligen?
Vi talade om vi fortfarande är relativt unga (ja in the grand scheme of life, ni vet). Min kompis K är journalist och arbetar mer än heltid. Jag har inte jobbat utanför hemmet sen Karolina var baby. K började åter jobba för ett par år sedan, innan dess var hon också hemmamamma.

Vi talade om hur kapitlen i våra barns liv ångat på.
Babystiden.
Småbarnstiden.
De två lekisåren
Kindergarten.
Hela låg och mellanstadietiden.
Middle School,och nu High School.

Lekisbarnet, 3 år!


För alla som har fler än ett barn dras dessa kapitel ut, de blir längre. Man får uppleva dem mer än en enda gång.
På ett sätt är det ganska sorgligt att bara få vara med om detta en enda gång. Dessutom, krasst sett, har man inte ett yngre barn med vilken man korrigera sina misstag.
Det finns bara ett barn.  Ett enda barn att göra fel, och göra rätt, med.
OCH attans vad de växer upp fort.

När min granne vägg i vägg skulle skicka iväg sin äldsta tös (de har tre flickor) till college minns jag att hon var ledsen och lite deppad hela sista året i high school.
Min granne säger idag att det är det svåraste hon gjort, att släppa iväg sin äldsta till universitetet. Det var så mycket lättare med tvåan och trean.
Ja, jag tror henne.
Jag kan inte säga att jag gråtit, eller känt mig deppad, iår. Givetvis tänker jag mycket på vad som komma skall, och på hur jag ska känna DÅ.
Säkert kommer jag att gråta mycket då jag ser Karolina gå fram och hämta sitt High School diploma iklädd “the cap and gown” under examensdagen.
Ja, då stängs en dörr mot hela barndomen. PANG!
KLART! SLUT!
Tack, du har varit en bra mamma (förhoppningsvis…).
Såklart är det inte så, men det kommer med all säkerhet att KÄNNAS så.


Jag kan än idag helt återta hur det var under Karolinas första dag i Kindergarten.
Året var 2001, och Karolina var fem år.
Både jag och Peter var med i klassrummet på morgonen. I det klassrummet träffade jag barn som Karolina än idag är kompis med.
Jag minns hur fröken hälsade på barnen, vad hon sa.
Hon visade alla var de skulle sitta, och var de skulle ha rast etc.
OCH jag minns så väl när rektorn ropade ut i högtalaren att det var dags för alla föräldrar att lämna skolan. Skoldagen skulle börja, och PLEASE raise for The Pledge of Allegiance
DÅ började jag gråta lite, i skolkorridoren. Det kändes SÅ definitivt och så HÅRT!!
OCH så detta med The Pledge...
Ja, jösses...
Idag önskar jag att jag inte tänkt så mycket på just den aspekten. En bisak, trots allt. Men, då var det jättestort för mig, och det kändes så fel att den (the pledge) skulle rabblas varje morgon; höger hand på hjärtat och vänd mot amerikanska flaggan.
Varje morgon i 13 års tid.
På HS är det frivilligt, totalt frivilligt. Karolina säger att vissa står upp, och vissa sitter ner. Easy peasy...


Första dagen i Kindergarten, 5 år!


Jaja, Peter och jag lämnade skolan den där septemberdagen. Vi for hem. OCH vi gick tillbaks till skolan då det var lunchdags.
En vecka senare skedde terrorattackerna i NYC och DC.
Efter de attackerna fick inte föräldrarna längre gå in och ut i skolan som de ville. Vi fick inte bara svänga förbi då vi kände för det.
Karolinas hela skoltid har ägt rum efter 9/11.


Utanför Vita Huset, 6 år!

Mors Dag, 6 år

Tiden har gått så ruskitgt fort.
Allt har gått bra. SÅ bra.
Karolina har varit en duktig elev och hon har alltid haft massor, massor med kompisar.
Läxorna har varit betungande, och jag har svurit många gånger. Rasterna ringa. Kraven på eleverna skyhöga.
Men aldrig, egentligen, att Karolina har klagat. Jo, hon klagade under sitt junior-år på high school, alltså i fjol. DET var ett tufft år. Förutom under fjolåret har hon nog aldrig beklagat sig.


Nu är snart hela grundskole-gymasietiden över.
Vi har rott detta i hamn. Eller, Karolina har rott detta i hamn. Vi har stöttat från land.


Första dagen i tredje klass, 8 år.

Jo, jag vet att jag skriver mycket om detta.
Med allra största säkerhet kommer jag att skriva ännu mer om livet nu då vi står vid utgångsporten till de 13 åren i den kommunala skolan. Det går inte att låta bli.
Kanske är det lite av terapi för mig? Jag gråter inte, men jag skriver av mig här istället.

Det var det om det idag!!



Pippi på Svenska Skolan, 8 år!

31 comments:

Annika said...

Bra inlägg - fint skrivet!

Äventyret framtiden said...

Pippi på sista bilden blir en fin ingångsbild för min dag idag:). Ljuvlig bild.
Du kommer alltid att vara mamma, det tar inte slut någonsin, även om barnet blir vuxet. En liten tröst?;)
Att klippa navelsträngen är litet av ett konststycke
Fint inlägg!

kramar!

Anonymous said...

Älskade Annika! Kanske är du som jag: oroar/tänker/väder och vrider på saker som du vet kan bli jobbiga, processar helt enkelt, och sen när dagen D väl kommer så är du färdig med det!? Jag har alltid varit så att jag har sörjt så mycket innan så när jag väl står inför det nya så gör det inte längre ont eller känns läskigt!
Du får skriva av dig så mkt du vill; det är ju DITT forum =)
En liten del av mig tror ändå att din höst inte kommer att bli så annorlunda ändå. Livet rullar på! vi har ju inte barn och är "bara vi två" mn ändå är ju dagar och kvällar fulla med saker! Både trista och roliga =). Stor kram från Dubai, Mimmi

artfullycarin@gmail.com said...

Jag sitter här med en klump i halsen efter att precis ha lämnat in en acceptance form till Kirbys pre-school, och väntar på brevet från Aoifes junior school. Tiden har gått så attans fort. För som förälder i största allmänhet sätter man ju bara en fot framför den andra, tar hand om det som behöver tas hand om just då, och det är inte förrän man har tid att titta tillbaka som man riktigt ser hur snabbt tiden gått. Så jag kan inte ens tänka mig hur det känns när man kommer till slutet av grundskole och gymnasie tiden. Styrkekramar till dig Annika, och skriv av dig allt du vill och kan.

Malin said...

Du får skriva hur många inlägg du vill om det här, det är ju din blogg, och jag tycker det är intressant.
Kan du inte skriva lite mer om det amerikanska skolsystemet (eller har du redan gjort det kanske?). Jag trodde Kindergarten var förskola (dagis alltså), men motsvarar alltså ungefär förskoleklass?

Musikanta said...

Underbart inlägg om ett älskat barn. Jag har tårar i ögonen.
Varm kram från Ingrid

Nettan said...

Oj Annika, vännen även om du inte gråter och är ledsen så nog bearbetar du allt som varit, är och kommer genom dina texter i bloggen. Du har varit med om massor under dessa år, sett saker, gjort saker och delat saker med Peter och Karolina. Det som jag upplevde som svårast när min K gav sig av var att lämna honom på skolan, jag grät hela vägen ner till Säffle efter att vi börjat köra och det var så tufft. Men som förälder måste man igenom det och vi står varandra nära, att inte vara en självklar del i ens barns vardag vänjer man sig vid, det tog dock tid att vänja sig att bara vara fyra hemma i stället för fem osv men det blev lättare med tiden och nu under hans andra år iväg går tom avskeden riktigt bra!
Njut nu av hennes månader hemma, ladda inför hösten och allt roligt, sorgligt och allt annat som ska komma!
Många kramar
Nettan

HeLena said...

Fint inlägg.
Det blir lite tomt när man förstår att man inte längre behövs på "samma sätt" men istället kommer något annat. Samma men ändå annorlunda.
Varm kram!

Desiree said...

Måste absolut vara väldigt svårt att släppa sitt barn från boet och ge det helt fria vingar. Det är klart det kommer att bli väldigt tomt kan jag tänka mig. Lite dubbla känslor kanske att man vill ge sitt barn friheten och glädjen men gärna också vill att de ska vara kvar hemma. Svårt och vemodigt. Små många fina bilder här på både dig och K från hennes uppväxt. Tiden går ibland alldeles för fort och man känner att man inte hinner med, inte är riktigt beredd alla gånger.
Kram!

eastcoastmom said...

Jag är inte så orolig över hur det blir att vara empty nester, utan vet att jag kommer känna ständig oro för barnen, hur det går för dem när jag inte kan träffa dem varje dag.... Några år kvar dock, känns bra.

Annika said...

Annika:
Tack vännen!!
Kram!!


Karin;
TACK!!
En av hennes första scenframträdanden! OCH totalt orädd!!
HAHA!
Nä, det tar inte lut, jag vet det. Men ack och o så annorlunda det blir sen.
Men det ska nog gå bra det med, det vet jag.
KRAMAR!!!

Annika said...

Mimmi:
TACK!!
Jo jag är fena på att oroa mig i förtid. TRO mig. Att älta och tänka och gå över. OM och OM igen!!
Men inte en tår har jag fällt, och inget depp har knackat på.
Men tänker på det, det gör jag!! OCH det gör ALLA!!! Alla som ska skicka sina barn till uni, kanske framförallt de som har sitt första barn att skicka, eller sitt enda barn, eller sitt sista barn.
De andra är COOLARE!!
Tack, jo jag får skriva vad jag vill, men jag vill inte hålla på och mala om saker och ting för mkt heller.
You know what I mean!!
Tror också det blir bra i höst! Annorlunda, men bra.
TACK Mimmi!
Kramar!!


Carin:
Oj oj…ja då vet du!!
Jag vet, då K var yngre kunde jag inte ens föreställa mig hur det skulle vara att ha toddler, skolbarn, tonåring. Men man växer verkligen in i alla faser.
That is for sure!!
Kramar!!

Annika said...

Malin:
TACK!
Det är bra. Men jag vill in te sitta och skriva om samma och samma för mkt. Blir glad över att du gillar det hela.
Kindergarten är samma sak som förskoleklass. man börjar skolan då man är fem år här i US. Man går ut i 12 klass, då man är 17-18 år.
Jag har skrivit massor, massor om skolan genom åren. Men har tyvärr inget organiserat arkiv. Så du får leta genom åren, inte det lättaste. Jag kan skriva lite allmänt om skolan i ett senare inlägg. Skolorna är inte som hemma. Det kan vara intressant att ta del av.
Ha en fin dag!


Ingrid:
Awww…tack!!!
Kramar!!

Annika said...

Nettan:
Nej gråter gär jag inte. Jag går inte ens omkring med en klump i bröstet.
Känner ingen depp. Men visst bearabetar jag det i skallen, och visst vet jag att dagen D kommer tårar att spruta. Både på examensdagen och sen då vi kör till det college där hon ska gå.
Men än så länge är det lugnt på vattnet. Dock jätteskönt att skriva om dessa känslor. Många känner ju igen sig!
EXAKT jag kommer att bli som du, gråta som bara den d å vi lämnat av henne.
Jag försöker att lära mig att leva här och nu. Hjälp, bara tre månader kvar till esamen, den 18 juni.
Stort tack, Nettan. Många kramar!!!



Helena:
Tack!
Annorlunda blir det. Oj oj.
Men det ska gå det med!
Same, same but different.
Kramar!!!

Annika said...

Desiree.
Precis, och jag vill inte ha motsatsen heller. Du vet en unge som inte har intresse av college och bara ligger hemma och slappar. SÅNT tror jag är bland det värsta.
Men, det blir svårt. OCH så annorlunda.
Dubbla känslor, precis så är det.
Tack, roligt att du gillade bilderna.
Kramar!!!



AM:
Nej, det där att bli empty nesters ska vi npg fixa. Men just det annorlunda som komma skall, och kanske ha henne flera stater bort. DET blir SÅ konstigt. Jaja, det ska gå bra det med...

Bloggblad said...

Redan att ha två tycker jag gjorde det lättare att släppa taget. Sen är jag ju lite älgmamma också...
Däremot har det varit svårare att fatta hur fort allt gått med barnbarnet, fler än ett lär jag inte få.

Anonymous said...

När dotter nr 2 började college i Santa Barbara, flyttade vi till Alaska. Sonen, det yngsta barnet, flyttade med oss. När han började på St. Lawrence U. i Upstate New York, flyttade vi till Indonesien på två år. Så det var lite annorlunda än för dej.
Förresten, sonen studerade teater teknik; fick ett internship vid Williams College i Massachussetts, för "summer stock" teater. Hade en termin i London med plugg och teaterbesök plus hitchhiking i Skottland :)
Nu har jag döttrarna i närheten och sonen i Saigon!

Måste säja att jag aldrig kännt med ledsen, när barnen börjat skolan. Klart man saknar dom, men det är ju så livet skall vara.

Ruth i Virginia

Annika said...

Bloggblad:
helt övertygad om att det är lättare att släppa taget när man har fler än ett barn.
Förstår att du tycker allt går snabbt med ditt barnbarn.

Ruth:
Helt klart annorlunda. Aha, din son läste teaterteknik. Intressant!!
Känner ett par ungar som vill syssla med det.
KUL!
Ja, jag vet att du har dina töser här, och sonen i Saigon :-)
Bra att du har flickorna i närheten!!
Nej, jag tror inte jag kommer att vara ledsen länge heller. Som du säger, det är som det SKA. Skulle inte vilja vara med om motsatsen heller. Ja, du vet...

Anne said...

Åh, vad du skriver rörande, klokt och tänkvärt. Jag ÄLSKAR de här inläggen och temat. Det är nåt universellt över det, det kan inte bli för mycket av det och det väcker känslor många kan förstå och känna igen sig i (även om man inte har barn).
Jag tror jag är rätt mycket som du, jag tror vi tänker lite lika, hur vi kan oroa oss, fundera osv. Jag har bara den känslan...
Det är läskigt det där, hur fort det går. Hur fort barnen växer upp. Vips är de utflugna och vuxna och ja, även om man förstås är mamma och pappa hela livet så är det ju ofrånkomligen en era som går i graven och allting är för alltid förändrat. Hu, det där låter dramatiskt. Men så är det ju.
Vad fint att du så tydligt minns den första skoldagen, ja lika tydligt kommer du nog alltid att minnas sista dagen också, examensdagen senare i vår då 13 år är till ända.
PRECIS, det du säger om att de med fler barn går en annan resa. Så är det ju. Man hör ju t.om. om de med fler barn som kan tyck det är rätt skönt när sista ungen skickas iväg och snarare tar en suck av lättnad än oro. De är coola, de vet och har gått igenom det 1-2 gånger (eller fler) förut. Allt fokus, både på gott och ont, blir ju på ett barn om man har bara ett. På gott och ont. Det där du säger också om att bara ha en chans att göra rätt eller fel också... För-och nackdelar. Fördelen är ju att man, precis som ni gjort, kan ge 100% och verkligen ge ALLT till ett enda barn. Men säg om ni haft en till, då hade det varit annorlunda. Ni hade t.ex. inte kunnat åka hela familjen på er audition turné, någon av förälderna hade varit tvungen stanna hemma och se till vardagen funkade för lillasyskonet. Ekonomiskt och tidsmässigt, fler att ge av sin tid, pengar till. Ja, annorlunda. För-och nackdelar återigen.
Gillade VERKLIGEN det här inlägget och alla på det här temat.KRAMAR!
ps nu är vi inne på sista avsnittet av House of Cards, säsong 1. WOW vilken seriere!!! Är ni redan på säsong 2???

Annika said...

Anne:
OCH tack för DIN kommentar. DEN värmer MITT hjärta.
Ja, Anne, tror också vi är lika i vårt tyck och tänk.
Lika tydligt som jag minns första dagen i KG, lika tydligt kommer jag att minnas då vi lämnar av K på college. Och jag lär ju minnas den 18 juni också. I år alltså. Examen.
Om vi haft fler barn så hade vi inte kunnat skicka tvp utom staten. Vi hade absolut inte kunnat resa på ngra auditionresor som de vi gjort. Så det har du helt rätt i.
Det finns för och nackdelar med allt. Jag kan rabbla nackedear med ett enda barn också, men jag kan också lista massor, massor med fördelar.
HoC!! Ja, vi klara med säsong 2. Tomhet!
Så glad att du gillar serien.
Så top of the line. En masterclass!!!
Kramar!!!

Martina said...

Ah sa manga söta och fina kort pa dig och K. Mycket nostalgi. Det känns verkligen.
Ja du, tiden med barnen gar alldeles för fort. När jag hade tva sma sa kändes det som att jag skulle ha smabarn i en hel evighet. Nu undrar jag vart tiden tog vägen.

Jag har visserligen tva barn, men det är ju knapp 2 ars mellanrum sa det känns nästan som alla jag fick uppleva deras olika perioder samtidigt.

Jag vagar inte tänka pa den dagen de flyttar hemifran...

Kramar

Annika said...

Martina.
Ah, tack!
Ja, mkt tankar, och kanske lite nostalgi?
Visst springer tiden.
Ja, du har dina tätt. Du får dina kapitel slag i slag.
Och en dag flyttar de…
Här ver man så väl att de flyttar då de börjar uni. Lite annorlunda i delar av europa.
Hur är det i Frankrike?
Kramar!

Anne-Marie said...

Jag tycker det är jättebra att du skriver om hur du känner här på bloggen. Som ett sätt kanske att bearbeta alla känslor som du givetvis har inför denna stora omställning när K "flyger ut ur boet".
Och du beskriver så bra tycker jag hur det har varit och känts under olika tidsperioder.
Det slog mig när du skrev att efter 9/11 fick inga föräldrar bara dyka upp helt apropå i skolan. Vet du varför det blev så? Det som hände 9/11 hade ju egentligen ingenting att göra med en skolincident.
Jag kan verkligen identifiera mig med K på den sista bilden. Pippi var min stora idol när jag var ungefär i Ks ålder. Och jag hade en Pippi-peruk. :)
Stor kram!!

Annika said...

AM:
Tack!
Ja, ett sätt att bearbeta är det nog.
All säkerhet över hela USA drogs åt efter 9/11. Att skolorna fick känna av det var en bieffekt, och den håller i sig.
Men, jag är ju i DC-området och det spelar in.
hihi, K var Pippi på avslutningen i svenska skolan. SÅ gulligt!!!
Kramar!!

Hemma hos Kibell said...

Det är alltid lika intressant att läsa dina inlägg. Kul att få följa er resa mot Karolinas college studier.
Jag har med ett barn, en dotter, och förstår dina tankar. Isabelle är 10 år och för mig dröjer det ett tag innan hon ska lämna boet. Önskar att man kunde pausa tiden ibland.
Ha en bra dag.

Channal said...

Tiden går så fort och våra barn har vi bara till låns! Det är jobbigt! De nio åren i grundskolan sa vara poff! Kan bli ledsen över det! Nu kan jag förstå mina föräldrar... deras perspektiv över mina år! Har svårt att se så med mig själv. Så jag tänker så om mina döttrar jämför med mig själv! Barnen är det bästa vi har och ni har gett Karolina de bästa förutsättningarna till ett bra liv! Det är det bästa!

Önskar er allihopa ett stort lycka till! Kramar Anna

Annika said...

Kicki:
TACK!
Kul att du gillar dessa inlägg. Som sagt, det lär komma mer.
Dina kapitel blir också korta, så blir det då man bara har ett enda barn. Visst hade man ibland velat stoppa tiden.
Kram!!


Channal:
Den går SÅ fort. Visst g¨r åren fort.
Har också tänkt mkt på mina fldrar, men de hade fyra barn. HAR fyra barn. Så allt blev längre och mer utdraget för dem.
Tack Anna, du har gett dina flickor det bästa av det bästa, det VET jag! Det är så tydligt.
Stora, stora kramar!!

alegni said...

Jag håller så med dig! Och oj, så många känslor som nu väller fram, sådana som varit undanstoppade, inte glömda, men undanstoppade i gott förvar! Och jag gillar verkligen ditt sätt att uttrycka dig. Stor kram!

Martina said...

Här kan det nog vara ganska sa olika. Manga flyttar nog, medan manga som kan fortfarande bor hemma. Det här med campus finns ju, men inte alls i samma utsträckning som i Usa.

Kramar

Charlie sa ... said...

Underbart, personligt och emotionellt inlägg! jag läste igår och skulle svara, men som ofta försvann tiden för mig. Du skriver jättefint om tiden, Karolina och känslorna kring detta.

Förändring känns, och det går i vågor. Just nu går jag igenom massor av olika faser, känslor och tankar. Det blir så ibland! Tycker dock att jag växer som människa när jag måste ur min "comfort zone" och något nytt vänta.

Stor kram!!

Bloggblad said...

Jag har, helt ärligt, inte alls haft svårt med att barnen blivit stora och flyttat. De försvinner ju inte, utan det blir bara annorlunda. Sen kommer det barnbarn och allt börjar om igen.