Godmorgon onsdag!
Visst är det lätt att bli galet förälskad i den nya tekniken!
Vi öppnar våra laptops, och är online. Eller, vi sveper med fingret över våra smarta telefoner som genast tar oss ut på webben.
Vips är man online och därmed ute i cyberspace.
Det är lätt att älska det, och det är LÄTT att bli beroende av det hela.
Inte hade jag kunnat gissa att vi en gång skulle gå med “hela världen” i våra fickor.
Jag minns ju så tydligt när bara mobiltelefoner var en utopi.
Nu har alla jag känner en egen mobil. Vi har egna nummer och vi är alltid anträffbara.
Peter, Karolina och jag funderar starkt på att säga upp vårt fasta telefonabonnemang. DEN telefonen används, i princip, aldrig.
SMS måste vara den bästa uppfinningen någonsin, ja näst efter e-mail. Just detta att slippa lyfta på telefonluren tycker jag är SÅ skönt.
I sanningens namn ringer jag nästan aldrig någon numera.
Nej, jag messar, eller mailar. Mailar gör jag via min mail, eller via Facebook.
Lätt som en plätt.
Och SMS:ar, eller textar som jag börjat säga, gör jag ju via min mobil.
Peter och jag var ute och åt i fredags, som vi brukar. Det slog mig då, återigen, hur otroligt UPPTAGNA vi vuxna människor är av våra smarta telefoner.
Vid vartenda bord (nåja, nästan då) satt någon och stirrade ner i sin mobil.
Många sitter tomt stirrande ner i sin skärm, trots sällskap.
Jag försöker verkligen att inte glo ner i min iPhone då vi är ute. Peter gör det inte heller.
På våra svennefrullar tycker jag också att vi är duktiga på att inte stirra på telefonerna.
Dock, detta att googla på något man pratar om, och kanske inte har full koll på, är ju fantastiskt.
Vi har all information i en manick som inte är större än en tablettask (som min pappa säger).
Genom "tablettasken" kan vi kolla vår mail.
Vi söker information.
Vi har våra sociala medier där, för mig innebär det min blogg (skriver dock aldrig inlägg via mobilen), Facebook och mitt Instgram-konto.
Jag har inte kommit till Twitter än, och jag har inte heller kommit till Pinterest. Ej heller finnes jag på Tumblr. Men, ja, jag har tre sociala medier “i min ask”.
I "asken" ligger också kameran, och den använder jag MYCKET. Det är med den jag tar samtliga bilder till Instagram, tex. Nej, de bilder som jag tar till min blogg knäpper jag med min Canon.
OCH i tablettasken har jag ju SR Play, Sveriges Radios app, som nog är den käraste app jag har.
Hell, man kan messa från en smart phone också, och man KAN även ringa, om man nu skulle vilja det.
Allt finns samlat i en pryl som inte är större än en tunn liten ask.
Allt.
Men, jag tycker det gått för långt då vuxna människor sitter och glor ner i sina lurar under middagar, eller då man för ett samtal.
Besöker jag på Starbucks--och iaktar andra människor där-- märker jag att nästan alla sitter och glor ner på sina smarta lurar, eller på sina paddor.
Fine. Om jag är ensam gör jag detsamma!! MEN, jag gör det INTE i sällskap.
Jag har inga småbarn längre. När Karolina var liten visste vi inte ens att vi alla skulle komma att äga dessa “tablettaskar” en dag.
Då var jag glad över att ha min först min bökiga Ericsson mobil (som Peter och jag DELADE PÅ!!!) och sedan min tjocka Nokia mobil. De som till en början inte ens gick att SMS:a med. Men, man kunde RINGA med dem, och man kunde bli nådd. LYX!
På lekparken hade jag den med, och den fick ligga i min väska. Naturligtvis.
TUR att det inte fanns "tabettaskar" då.
Jag gick nyligen förbi en lekplats där massor med småbarn lekte. OCH ja, föräldrarna satt rumtomkring som föräldrar alltid har gjort på lekplatser under alla tider (skittråkigt, jag vet). Skillnaden NU är att så gott som ALLA satt och glodde ner i sina lurar.
Ja, det är sant.
Ungarna lekte, men föräldrarna var inte “där”.
Jaja, visst, när Karolina var liten tog jag gärna med mig en bok eller tidning till parken. OCh visst läste jag ibland, men mest hade jag nog koll på vad Karolina gjorde. Ofta pratade jag med någon annan förälder jag träffade i parken.
Det är SÅ tråkigt att sitta i lekparker, jag minns det. Jag skulle säkert sitta och glo i min lur också med jämna mellanrum om jag satt i en lekpark flera timmar varje dag. Men, det är ganska otäckt att se hur indragna föräldrarna är av sina mobiler.
OK, jag vet, jag är ingen lekparksexpert längre, och detta var bara vad jag såg häromdagen då jag gick förbi en lokal parklek. Det kanske inte alltid är SÅ, men just DÅ råkade det vara just på det viset.
JAG vet ju själv hur insnärjd jag kan bli om jag förlorar mig i Facebook, eller om jag kommenterar något på Instagram.
Det är som om jag inte hör, fastän jag sitter mitt framför personen som försöker säga något.
Skrämmande.
Som jag sa, en av mina favvisappar på “tablettasken” är SR Play, och ett av mina favvisprogram där är Karlavagnen!
Ämnet för lite sen var just “Mobilen-missbruk eller moralpanik”. SÅ intressant att lyssna på.
En person ringde in och berättade att hon blivit åtsagd av sin lilla dotter; Mamma, nästa gång på simningen kan du väl titta på mig? Eller ska du titta på din mobil igen?
Det hade varit ett uppvaknande för mamman.
Flera personer ringde in och vittnade om detsamma. Jag kunde konstaterara att det är sig väldigt likt i Sverige och USA. “Missbruket” är lika stort på bägge ställena. Iallafall där jag bor, USA är--återigen--ett jättestort land.
Det är bara att se sig omkring, “alla” är upptagna av mobiler. Överallt, hela tiden.
Statusuppdateringar ska kollas, bilder ska ses på Instagram! Vad har skrivits på Twitter?
VAD står det i tidningarna? Har det hänt något nytt?
Vi är ständigt uppkopplade, men faktiskt till ett ganska högt pris.
Ibland finns verkligen INTE nuet.
Tycker du att du har bra balans?
Hur tycker du att det är där du bor?
Kollar du din mobil det första du gör när du vaknar?
Visst är det lätt att bli galet förälskad i den nya tekniken!
Vi öppnar våra laptops, och är online. Eller, vi sveper med fingret över våra smarta telefoner som genast tar oss ut på webben.
Vips är man online och därmed ute i cyberspace.
Det är lätt att älska det, och det är LÄTT att bli beroende av det hela.
Inte hade jag kunnat gissa att vi en gång skulle gå med “hela världen” i våra fickor.
Jag minns ju så tydligt när bara mobiltelefoner var en utopi.
Nu har alla jag känner en egen mobil. Vi har egna nummer och vi är alltid anträffbara.
Peter, Karolina och jag funderar starkt på att säga upp vårt fasta telefonabonnemang. DEN telefonen används, i princip, aldrig.
SMS måste vara den bästa uppfinningen någonsin, ja näst efter e-mail. Just detta att slippa lyfta på telefonluren tycker jag är SÅ skönt.
I sanningens namn ringer jag nästan aldrig någon numera.
Nej, jag messar, eller mailar. Mailar gör jag via min mail, eller via Facebook.
Lätt som en plätt.
Och SMS:ar, eller textar som jag börjat säga, gör jag ju via min mobil.
Peter och jag var ute och åt i fredags, som vi brukar. Det slog mig då, återigen, hur otroligt UPPTAGNA vi vuxna människor är av våra smarta telefoner.
Vid vartenda bord (nåja, nästan då) satt någon och stirrade ner i sin mobil.
Många sitter tomt stirrande ner i sin skärm, trots sällskap.
Jag försöker verkligen att inte glo ner i min iPhone då vi är ute. Peter gör det inte heller.
På våra svennefrullar tycker jag också att vi är duktiga på att inte stirra på telefonerna.
Dock, detta att googla på något man pratar om, och kanske inte har full koll på, är ju fantastiskt.
Vi har all information i en manick som inte är större än en tablettask (som min pappa säger).
Genom "tablettasken" kan vi kolla vår mail.
Vi söker information.
Vi har våra sociala medier där, för mig innebär det min blogg (skriver dock aldrig inlägg via mobilen), Facebook och mitt Instgram-konto.
Jag har inte kommit till Twitter än, och jag har inte heller kommit till Pinterest. Ej heller finnes jag på Tumblr. Men, ja, jag har tre sociala medier “i min ask”.
I "asken" ligger också kameran, och den använder jag MYCKET. Det är med den jag tar samtliga bilder till Instagram, tex. Nej, de bilder som jag tar till min blogg knäpper jag med min Canon.
OCH i tablettasken har jag ju SR Play, Sveriges Radios app, som nog är den käraste app jag har.
Hell, man kan messa från en smart phone också, och man KAN även ringa, om man nu skulle vilja det.
Så här, typ…Men på denna restaurang kan man få rabatt om man lämnar mobilen i "garderoben" under måltiden!
Allt finns samlat i en pryl som inte är större än en tunn liten ask.
Allt.
Men, jag tycker det gått för långt då vuxna människor sitter och glor ner i sina lurar under middagar, eller då man för ett samtal.
Besöker jag på Starbucks--och iaktar andra människor där-- märker jag att nästan alla sitter och glor ner på sina smarta lurar, eller på sina paddor.
Fine. Om jag är ensam gör jag detsamma!! MEN, jag gör det INTE i sällskap.
Jag har inga småbarn längre. När Karolina var liten visste vi inte ens att vi alla skulle komma att äga dessa “tablettaskar” en dag.
Då var jag glad över att ha min först min bökiga Ericsson mobil (som Peter och jag DELADE PÅ!!!) och sedan min tjocka Nokia mobil. De som till en början inte ens gick att SMS:a med. Men, man kunde RINGA med dem, och man kunde bli nådd. LYX!
På lekparken hade jag den med, och den fick ligga i min väska. Naturligtvis.
TUR att det inte fanns "tabettaskar" då.
Jag gick nyligen förbi en lekplats där massor med småbarn lekte. OCH ja, föräldrarna satt rumtomkring som föräldrar alltid har gjort på lekplatser under alla tider (skittråkigt, jag vet). Skillnaden NU är att så gott som ALLA satt och glodde ner i sina lurar.
Ja, det är sant.
Ungarna lekte, men föräldrarna var inte “där”.
Jaja, visst, när Karolina var liten tog jag gärna med mig en bok eller tidning till parken. OCh visst läste jag ibland, men mest hade jag nog koll på vad Karolina gjorde. Ofta pratade jag med någon annan förälder jag träffade i parken.
Det är SÅ tråkigt att sitta i lekparker, jag minns det. Jag skulle säkert sitta och glo i min lur också med jämna mellanrum om jag satt i en lekpark flera timmar varje dag. Men, det är ganska otäckt att se hur indragna föräldrarna är av sina mobiler.
OK, jag vet, jag är ingen lekparksexpert längre, och detta var bara vad jag såg häromdagen då jag gick förbi en lokal parklek. Det kanske inte alltid är SÅ, men just DÅ råkade det vara just på det viset.
JAG vet ju själv hur insnärjd jag kan bli om jag förlorar mig i Facebook, eller om jag kommenterar något på Instagram.
Det är som om jag inte hör, fastän jag sitter mitt framför personen som försöker säga något.
Skrämmande.
Så här, typ...
Som jag sa, en av mina favvisappar på “tablettasken” är SR Play, och ett av mina favvisprogram där är Karlavagnen!
Ämnet för lite sen var just “Mobilen-missbruk eller moralpanik”. SÅ intressant att lyssna på.
En person ringde in och berättade att hon blivit åtsagd av sin lilla dotter; Mamma, nästa gång på simningen kan du väl titta på mig? Eller ska du titta på din mobil igen?
Det hade varit ett uppvaknande för mamman.
Flera personer ringde in och vittnade om detsamma. Jag kunde konstaterara att det är sig väldigt likt i Sverige och USA. “Missbruket” är lika stort på bägge ställena. Iallafall där jag bor, USA är--återigen--ett jättestort land.
Det är bara att se sig omkring, “alla” är upptagna av mobiler. Överallt, hela tiden.
Statusuppdateringar ska kollas, bilder ska ses på Instagram! Vad har skrivits på Twitter?
VAD står det i tidningarna? Har det hänt något nytt?
Vi är ständigt uppkopplade, men faktiskt till ett ganska högt pris.
Ibland finns verkligen INTE nuet.
Tycker du att du har bra balans?
Hur tycker du att det är där du bor?
Kollar du din mobil det första du gör när du vaknar?
Comments
Det händer att jag kommer ihåg att titta efter om jag har missat någonting under tiden jag har sovit, ja men inte särskilt ofta.
Jag tror att de flesta fungerar ungefär likadant i vår lilla by:D.
Uffe och jag brukar roa oss med att räkna bilar vi möter med mobiltelefonerande förare i. Skrämmande nog så är det alltför många, nästan varannan bilist faktiskt.
Teknik är undebart men att glömma nuet för att ständigt vara uppkopplad är inte sunt. Det är skönt med paus emellanåt.
kramar
Jag håller med dej om att det är jättebra med alla mail och telefoner men blir ändå otroligt irriterad på att mobilerna alltid ska vara med i alla lägen.
Att ha ett längre samtal med ngn av döttrarna utan att deras mobiler "plippar" o att dom då måste titta är en utopi numera.
Att sitta på en middag med vuxna människor som ständigt måste kolla mobilen är patetiskt tycker jag.
Vem är så viktig att han/hon inte kan lägga undan den ens under en middag?
På möten på jobbet då vissa sitter med sina telefoner - helt oacceptabelt!
Jag o en kompis var ute o åt häromkvällen.
En bit bort satt ett par som, tror jag, inte sa ett ord till varandra under hela middagen.
De åt o "umgicks" samtidigt med sina telefoner.
Vilken mening är det då att gå ut o äta tillsammans??
Nu sticker jag kanske ut hakan för långt men jag står för allt :-) :-)
Kramar från Anette
Ja, du vet ju mitt strul med min iPhone, fick nyss telsamtal från stället jag lämnat in den på och det blir en utbytes. Igen... men funkar inte denna som den ska så blir det en ny. Så får väl maka mig iväg i morgon och hämta utbytes nr 3...
Det låter ju BRA det där!
Ja, inte att glömma svara och så, men annars.
Sunt!
Här är det görbjudet att tala i mobil och köra bil utan handsfree.
Ganska bra.
men man ser ju många iaf sitta och snacka och tjattra i trafiken.
Tekniken ÄR underbar, och den har krympt jorden. Men den får inte ta över. Nu är det NU. Här och NU!!
Ibland funderar jag på att testa att vara utan ALLT under en veckas tid.
Men, det skulle vara svårt, svårt, svårt.
Kramar!!
Anette:
Tell me about it, Anette.
Just det, en tonårings mobil blippar ju verkligen hela tiden.
JA, vuxna människor som måste kolla sina mobiler under en middag är bara för mkt. OCH vad kollas då som är SÅ viktigt?
Fejjan?
Jobbigt.
Ja, jag har också sett sådana som inte säger ett ord till varandra då de är ute. Lurarna är det de tittar ner i. GAAHH!!
nej då, jag håler med dig till 100%.
Live here and NOW!!!
Kramar!!!
Jag med!!!
OCh hur stora de var.
Min ex-svåger hade en modell som säkert vägde 5 kilo som han släpade upp. Detta var på 80-talet.
OCH ja, jag minns också när folk pratade högt och brett i sina mobiler,
fniss.
Kanake har det ändrats? Folk babblar inte lika högt längre. Eller, ibland gör de ju det?
SUCK!!
Din iPhone är som en dålig följetong.
SKÄMSmedel på de som ger dig de usla lurarna. BLÄ!!
fattar om du snart ger upp och köper en ny.
DÅLIGT av dem.
Carin:
Varmt välkommen till min blogg!!
jamenvisst, allt det du räknar upp är en utlandssvennes dröm!!!
FaceTime, tv. radio, tidningar, bloggar etc etc.
Det är den tekniken som är UNDERBAR!!!
Men det är detta att dra upp luren i tid och otid bland folk som stör mig SÅ!! Speciellt på restauranger, fester, middagar. Men GAAHH… BORT med den!
Ja, jo, kan tro att det där på lekplatserna som jag såg inte var en engångsföreteelse.
Jag har förstått att det är så nästan överallt.
Tråkigt.
Varmt välkommen tillbaka!!!
Våra kids reagerar ofta på att andra barn är otroligt upptagna med sina mobiler och spel. Sånt kommer hemifrån! Det är vi som föräldrar som måste visa goda exempel. Barn kommer göra som vi gör, inte som vi säger.
Ja, det är bra, Ann-Marie. DET kan jag också göra. OCh det är verkligen inget svårt.
Googla gör vi också ibland om vi pratar om ngt. Det är helt OK, tycker jag.
Ja, jag vet att K och hennes kompisar har en regel då de ses. De lägger alla mobiler på bordet, och ingen får röra dem, fniss!!
Men sen blev det en "nalle"! Det var en Motorola kommer jag ihåg. Ungefär storleken som våra iPhones nu. Sen dess har han gått igenom många nallar. Större, mindre, större, mindre...Det verkade som om de inte kan bestämma sig om det är bra med liten telefon (man tryckte två knappar om man hade feta fingrar), eller en stor platta!!! LOL
Telefonen ringde JÄMT hos oss. Vi hade nog mer trafik (hundar och människor) under dagarna än Union Station. Och alla sprang efter telefonen när det ringde. De släppte ALLT. Jag HATAR detta. Jag blev tvärt om. Jag är som Petta skrev första inlägget här ovan...Jag "glömmer" telefonen. Jag låter den gå till "svararen" osv. Jag skulle ALDRIG springa efter den om den ringer. Akuta samtal - ha, ha...Lita inte på mig då!!!
Visst, jag märker att vi kollar mail och annat FÖR mycket...I parken när barnen var små hade jag nog suttit på FB om jag hade haft en Smartphone TYVÄRR. Då satt jag med en bok eller en tidning som du skrev.
När vi campar i nån State Park nån stans, så har vi inget WiFi och det tycker vi är jätteskönt. Men efter ett tag får man panik och scootrar (vi brukar ha sparkcyklar med oss) upp till Camping affären och logga in oss på deras WiFi! LOL
Kram,
Jag förstår att ni var tvungna att ha mobiler då de kom.
Vilken hjälp det måste ha varit för en långtradarchaffis.
OCh speciellt om ni hade åkeri.
HAHA, fullt ös hos er mao!!
Fattar om du blev less.
Nej, jag låter också en del samtal gå direkt till voicemail. Visserligen textar de flesta numera. Så väldigt få ringer.
jag vet, jag kollar min mobil också. FÖR mkt. DÅ jag är ensam.
OCH ja, säkert hade jag också suttit och glott ner på en lur i parken om jag haft småbarn idag.
GAAAHH!!!
Vi har inget wifi i vår sommarstuga och jag tycker det är SÅÅÅÅÅ skönt!!
Men jag erkänner att vi loggar på då vi kommer till stan och bibblan. Haha.
Det är dok jätteskönt att INTE ha det i stugan.
Kramar!!!
Känner mig pinsamt träffad av det där med "Du kan väl titta på mig på simningen?" Har en tendens att ofta använda sådan "väntetid" till böcker eller telefonen. Måste nog skärpa mig!
Telefoner, datorer och allt det där är ju toppen pa alla sätt och vis och ger mycket nytta och nöje.
Men, det maste funka!
Och det far ju absolut inte ga till överdrift. Som med allting.
Man maste ju absolut kunna fokusera och intressera sig för annat ocksa.
Kramar
Din iakttagelse från lekparken känner jag väl igen, den är nog en allmän syn överallt...tyvärr kanske man ska säga. Jag vet att jag gör det själv, men jag försöker verkligen tänka till och anstränger mig för att inte vara begraven i luren jämt. Jag tror det är viktigt man sätter upp lite "regler" för sig själv, för det är så lätt att bara gå upp i det här. Lite regler typ, inte på middagar, begränsat vid lekparken osv osv. Som du säger, i vissa situationer så bör man ju vara närvarande och tar men situationen med lekpark så är ju även små barn smarta och märker tydligt om mamma/pappa inte är "där" och närvarande. Det är ledsamt, den där kommentaren från Karlavagnen du nämnde, det vill man se upp med.
Och sen det där med att småttingarna från tidig ålder (de som är små nu känner ju inget annat till, de mer eller föds med en telefon i handen) och att de från tidig ålder hemifrån får i sig telefonetikett. Man kan ju se 7-åringar som har obegränsad tid med alla de här prylarna.
Haha, det där från Starbucks känner jag väl igen. Som du säger, är man ensam så är det ju helt ok vara totalt uppslukad av sina tekniska prylar. Det är jag också. Men med sällskap, not so much. Jag undrar inte om just det här med telefonerna och tablettasken är ett fenomen som ALLA, oavsett inkomster och livsvillkor har tillgång till. Jag upplever det verkligen som att ALLA, även de till synes mindre bemedlade, studenter, ensamstående, ja det verkar som att just smartphones är nåt som alla (nåja, undantag finns förstås men du förstår vad jag menar) har tillgång till och att det bara hör till.
Såg nyligen en dokumentär om gatubarn i USA, t.om. de hemlösa, drivande gatubarnen hade telefoner (om än inte flashiga smartphones, men ändå).
Om en annan sak, JA, jag är redo för allt juligt. Bring it on!!!
Kram
Visst är texta et bra ord.
Håller helt med.
Ack ja, jag med, tror jag. Om det är sådan där dötid som det kan bli på simhallar tex, och många andra ställen, har jag också en tendens att dra fram luren.
Martina:
Visst. det är underbart och fantastiskt och det ger oss hela världen.
Lovely!
men det måste funka i det dagliga livet med människor.
Absolut.
Det får inte ta över.
Vuxna människor som ägnar sig åt detta på middagar etc tycker jag tar alla pris.
Kram!!!
HAHA, visst är tablettask ett BRA ord.
Jag tycker det stämmer jättebra. Det var min pappa som tyckte min iphone, med skal, liknade en sån.
Han har rätt.
Ja, jag förstår att det inte var en slump det jag såg häromdagen.
MEN jag förstår också att mobilerna åker upp i parken. Det är ju så illande trist att sitta där, jag minns ju det. Såklart.
Skulle jag ha småbarn skulle jag få skärpa mig mkt, kan jag säga.
ja, nu känns det som ALLA har mobil.
Hemlösa också.
Absolut.
Det är verkligen var mans egendom. Utan tvekan.
Alla har dem.
Starbucks ja. Jomen jag är precis likdan. Är jag på Sbux och inte har sällsis så glor jag också ner i luren, eller läser ngn tidning. Så är det.
ALLA gör det.
Men detta med mobilregler hemma tror jag stenhårt på, inte vid middagen, och sådant.
NOOO!!!
Livet med en tonåring är ett evigt blippande, hela tiden.
På mobilen och på datorn.
Jämt.
Gaaahhh!!!
OCh ja, nu ska vi snart frossa jul. KUL. Anne!!!
KRAMAR!!
Känner att jag har ganska bra balans själv. Visst börjar jag dagen med att kolla telefonen men sedan när jag pluggar så pluggar jag och kollar inte FB eller bloggar. Sedan sticker jag iväg och tränar och då blir det automatiskt att telefonen är bortkopplad några timmar. Det blir sociala medier till frukost och efter middag men annars inte direkt dagtid.
Hi hi minns också de där allra första mobiltelefonerna. Stora som tegelstenar.
Kramar!
Ja, det är verkligen en hårfin balans.
jag är galen i den nya tekniken, vill absolut inte byta bort den.
Älskar den.
Men att sitta och glo ner i en lur hela tiden det gör jag INTE!!
Precis som du tycker jag at jag har bra balans.
Det är skönt att vi kan ha den där balansen.
Ja, de första mobilerna var enorma!!!
Kramar!!
Öppna förskolan har infört mobilförbud! Mammorna satt bara o pillade på sina mobiler istället för att prata med varandra o titta på barnen! I skolan är det mobilförbud upp till åk 6. 7-9 är bara ok på raster.
Detta är en viktig diskussion! Vi måste använda tekniken med förnuft! Inte ett missbruk! Men jag älskar min iPhone o laptop!
KRAMAR!! Anna
Ofta glömmer jag att ta med telefonen.....
Det gör jag med.
Men inte i sällskap med andra.
Men så BRA av öfskl att de infört förbud.
SÅ klokt!!
Det skulle fler ställen kunna göra också. Jag förstår att personalen tröttnade på alla fldrar som glodde ner i sin mobil.
Precis, det är en fin linje att gå med en smartfån.
Jag älskar hela den nya tekniken, men det gäller att använda den med förnuft.
Kram!
Olgakatt:
Visst är det det!
Otroligt fascinerande.
Nej, jag talar inte heller i tfn om jag kör. Jag kan kolla textmedd vid rödljus.
Glömmer telefonen gör jag sällan.
Det låter som om du har ett sunt förhållande till din.
Det hade jag INTE gillat.
Det säger jag bara. Visst, jag tycker det går till överdrift, men att vara utan täckning skulle jag INTE vilja vara.
DET måste ju gå att fixa hos er, tycker jag,. SKUMT!!
MEN, jag gillar att vara utan wifi i vår sommarstuga. Det tror jag att vi alla gör, alla vi i familjen.
Men i det dagliga livet, nej, där vill jag INTE var utan wifi, bredband.
Synd, du missar ju en del på detta sätt, inte minst allt du kan se och höra från Sverige.
Hålelr tummarna för att ni ska verkligen ska få bredband, i första hand. OCH naturligtvis mobiltäckning.
TACK, snälla Ann, så glad att du gillar det jag skriver.
Det värmer.
Stor kram!!
Hur lär man sej att använda
allting du skriver om?
Behöver privatlärare - absolut.
Ruth i Virginia
Ja, när man är ute och kör är det mkt att bra att ha en mobil.
Jadu, hur lär man sig allt?
det bara kommer :-)
Ha det så gott!!
Trevlig helg!
Jag är också försiktig med att använda mobilen när jag träffar folk, i synnerhet om det är sådana som inte är lika mycket into de nya apparaterna som jag. Jag kan fota maten om jag är ute och äter med någon eller hemma hos någon, men sedan lägger jag bort mobilen och låter den sköta sig själv.
Men nog sjutton är den en tillgång man inte skulle vilja vara utan längre!
KRAM