Mobilen och tekniken

Godmorgon onsdag!


Visst är det lätt att bli galet förälskad i den nya tekniken!
Vi öppnar våra laptops, och är online. Eller, vi sveper med fingret över våra smarta telefoner som genast tar oss ut på webben.
Vips är man online och därmed ute i cyberspace.


Det är lätt att älska det, och det är LÄTT att bli beroende av det hela.
Inte hade jag kunnat gissa att vi en gång skulle gå med “hela världen” i våra fickor.
Jag minns ju så tydligt när bara mobiltelefoner var en utopi.
Nu har alla jag känner en egen mobil. Vi har egna nummer och vi är alltid anträffbara.
Peter, Karolina och jag funderar starkt på att säga upp vårt fasta telefonabonnemang. DEN telefonen används, i princip, aldrig.

SMS måste vara den bästa uppfinningen någonsin, ja näst efter e-mail. Just detta att slippa lyfta på telefonluren tycker jag är SÅ skönt.
I sanningens namn ringer jag nästan aldrig någon numera.
Nej, jag messar, eller mailar. Mailar gör jag via min mail, eller via Facebook.
Lätt som en plätt.
Och SMS:ar, eller textar som jag börjat säga, gör jag ju via min mobil.


Peter och jag var ute och åt i fredags, som vi brukar. Det slog mig då, återigen, hur otroligt UPPTAGNA vi vuxna människor är av våra smarta telefoner.
Vid vartenda bord (nåja, nästan då) satt någon och stirrade ner i sin mobil.
Många sitter tomt stirrande ner i sin skärm, trots sällskap.
Jag försöker verkligen att inte glo ner i min iPhone då vi är ute. Peter gör det inte heller.
På våra svennefrullar tycker jag också att vi är duktiga på att inte stirra på telefonerna.
Dock, detta att googla på något man pratar om, och kanske inte har full koll på, är ju fantastiskt.
Vi har all information i en manick som inte är större än en tablettask (som min pappa säger).
Genom "tablettasken" kan vi kolla vår mail.
Vi söker information.
Vi har våra sociala medier där, för mig innebär det min blogg (skriver dock aldrig inlägg via mobilen), Facebook och mitt Instgram-konto.
Jag har inte kommit till Twitter än, och jag har inte heller kommit till Pinterest. Ej heller finnes jag på Tumblr. Men, ja, jag har tre sociala medier “i min ask”.
I "asken" ligger också kameran, och den använder jag MYCKET. Det är med den jag tar samtliga bilder till Instagram, tex.  Nej, de bilder som jag tar till min blogg knäpper jag med min Canon.
OCH i tablettasken har jag ju SR Play, Sveriges Radios app, som nog är den käraste app jag har.
Hell, man kan messa från en smart phone också, och man KAN även ringa, om man nu skulle vilja det.

Så här, typ…Men på denna restaurang kan man få rabatt om man lämnar mobilen i "garderoben" under måltiden!

Allt finns  samlat i en pryl som inte är större än en tunn liten ask.
Allt.

Men, jag tycker det gått för långt då vuxna människor sitter och glor ner i sina lurar under middagar, eller då man för ett samtal.
Besöker jag på Starbucks--och iaktar andra människor där-- märker jag att nästan alla sitter och  glor ner på sina smarta lurar, eller på sina paddor.
Fine. Om jag är ensam gör jag detsamma!! MEN, jag gör det INTE i sällskap.

Jag har inga småbarn längre. När Karolina var liten visste vi inte ens att vi alla skulle komma att äga dessa “tablettaskar” en dag.
Då var jag glad över att ha min först min bökiga Ericsson mobil (som Peter och jag DELADE PÅ!!!) och sedan min tjocka Nokia mobil. De som till en början inte ens gick att SMS:a med. Men, man kunde RINGA med dem, och man kunde bli nådd. LYX!
På lekparken hade jag den med, och den fick ligga i min väska. Naturligtvis.
TUR att det inte fanns "tabettaskar" då.
Jag gick nyligen förbi en lekplats där massor med småbarn lekte. OCH ja, föräldrarna satt rumtomkring som föräldrar alltid har gjort på lekplatser under alla tider (skittråkigt, jag vet). Skillnaden NU är att så gott som ALLA satt och glodde ner i sina lurar.
Ja, det är sant.
Ungarna lekte, men föräldrarna var inte “där”.
Jaja, visst, när Karolina var liten tog jag gärna med mig en bok eller tidning till parken. OCh visst läste jag ibland, men mest hade jag nog koll på vad Karolina gjorde. Ofta pratade jag med någon annan förälder jag träffade i parken.
Det är SÅ tråkigt att sitta i lekparker, jag minns det. Jag skulle säkert sitta och glo i min lur också med jämna mellanrum om jag satt i en lekpark flera timmar varje dag. Men, det är ganska otäckt att se hur indragna föräldrarna  är av sina mobiler.
OK, jag vet, jag är ingen lekparksexpert längre, och detta var bara vad jag såg häromdagen då jag gick förbi en lokal parklek.  Det kanske inte alltid är SÅ, men just DÅ råkade det vara just på det viset.
JAG vet ju själv hur insnärjd jag kan bli om jag förlorar mig i Facebook, eller om jag kommenterar något på Instagram.
Det är som om jag inte hör, fastän jag sitter mitt framför personen som försöker säga något.
Skrämmande.

Så här, typ...

Som jag sa, en av mina favvisappar på “tablettasken” är SR Play, och ett av mina favvisprogram där är Karlavagnen!
Ämnet för lite sen var just “Mobilen-missbruk eller moralpanik”. SÅ intressant att lyssna på.
En person ringde in och berättade att hon blivit åtsagd av sin lilla dotter; Mamma, nästa gång på simningen kan du väl titta på mig? Eller ska du titta på din mobil igen?
Det hade varit ett uppvaknande för mamman.
Flera personer ringde in och vittnade om detsamma. Jag kunde konstaterara att det är sig väldigt likt i Sverige och USA. “Missbruket” är lika stort på bägge ställena. Iallafall där jag bor, USA är--återigen--ett jättestort land.


Det är bara att se sig omkring, “alla” är upptagna av mobiler. Överallt, hela tiden.
Statusuppdateringar ska kollas, bilder ska ses på Instagram! Vad har skrivits på Twitter?
VAD står det i tidningarna? Har det hänt något nytt?
Vi är ständigt uppkopplade, men faktiskt till ett ganska högt pris.
Ibland finns verkligen INTE nuet.

Tycker du att du har bra balans?
Hur tycker du att det är där du bor?
Kollar du din mobil det första du gör när du vaknar?