Jag är stadstjej.
OCH har alltid varit.
Eller nej, correction, jag är förortsunge, och har alltid varit.
Jag är född och uppvuxen i Stockholms västra förorter.
På bekvämt avstånd till Stockholms innerstad. Tjugofem minuter in med tricken till T-centralen. Precis, på ungefär den tiden var man i STAN!
Japp, så var det under barndom och ungdom. Så är det än idag då jag kommer hem. In till stan från förorten med tunnelbanan.
Lätt och bekvämt.
Förorterna jag växte upp i är gröna, lummiga och med naturen runt knuten.
De första sju åren bodde jag på ett slott. Precis, ett slott. Hässelby Slott. Min pappa var anställd där och vi bodde i slottets östra flygel tills jag var 7 år gammal.
En speciell uppväxt som jag inte delar med så många andra.
Dock, när familjen växte så flyttade vi till en stor lägenhet i en annan västerförort. Från slott till koja, skulle man kunna säga.
Men, vi trivdes toppen där, och det är ifrån Blackeberg jag har mina skolminnen, kompisminnen, och de flesta av mina minnen från uppväxten.
Jag vet att jag alltid uppskattat att ha naturen tillgänglig.
Det har varit en del av min röda livstråd; närheten till naturen. Att kunna gå ut i den, trots förortsboende.
I Blackeberg är det verkligen vackert, nära Mälaren, kuperat och med många skogar.
I Reston är naturen också nära mig hela tiden.
Gissa om jag älskar det. Ja, gissa om jag kräver det!
Det är en enorm LYX att bara gå ut på trappan och sen kunna välja på otaliga promenadvägar. Jag uppskattar det så otroligt mycket.
Jag uppskattar de skogar vi har, de ängar vi har, och jag uppskattar att jag bor i en förort just NU som har ALLT att bjuda på.
Ja, det är en stor förort, 60,000 invånare. Ingen stad, fastän den mycket väl skulle kunna vara det. Inga stadsrättigheter. Än så länge.
Ibland känner jag för att flytta in till innerstaden, alltså till DC, eller upp till NYC. Eller, framförallt, till Boston.
Att byta radhus mot lägenhet. Att bo mitt i smeten. Att ha nära till allt.
Men, allt oftare känner jag OCKSÅ att jag skulle vilja bo mitt på bonnlandet. Ja, kanske inte för resten av mitt liv, men jag skulle vilja PROVA att bo på landet, på det riktiga landet, under samtliga årstider.
På något sätt känns det som att på landet levs “det riktiga livet”. Där är man verkligen nära naturen, där lär man sig leva med naturen, och årstiderna, på ett sätt jag aldrig har fått, eller måst, göra.
Jag är inte ute efter att bo i en stuga där jag måste jobba hårt för min existens. Nej, jag vill ha alla bekvämligheter; vatten, dusch, TV, internet, ström, och såklart, bil!
Att det ska vara eluppvärmt är däremot INTE nödvändigt. JAG kan elda om det bara finns ved att ta till (ett måste).
Under detta år skulle jag leva genom samtliga årstider, verkligen se naturen, vara i den. Jag skulle gärna blogga dag efter dag om hur det känns, och om vad jag gör. Jag skulle dokumentera hela året med min Canon, och med min iPhone.
Ett mål skulle också vara att försöka komma in i by-gemenskapen. DET tror jag är svårt för en utböling, nämligen.
I min fantasi bor jag inte i ett hus i USA på landet (ÄVEN om jag skulle kunna tänka mig det också. Helst i Vermont, eller någon väldigt nordlig stat. Helst på östkusten). Nej, jag ser mig själv i Sverige, eller i Österbotten, under detta år.
Min kompis Anna här i Ashburn har redan sagt att jag får hyra deras hus i Hälsingland. TACK, Anna!! Det ska jag ha i åtanke.
Men, jag har ju ett par hus i Österbotten jag kan boa in mig i också.
FAST då med wifi och TV, please, please, please. Nåja, det är ju inte omöjligt att fixa.
TÄNK att sitta i ett hus på landet medan höststormarna ryter utanför. Att se när isen lägger sig sent på hösten, att få se den första snön singla ner. Att få vara med om en vinter, en riktigt tuff vinter. JA, självklart skulle jag leja snöröjning en bra bit till stugan. Givetvis skulle min bil ha riktiga dubbdäck.
Och TÄNK att sedan få ta del av vårtecken, blommor och ljusets återkomst. Frampå vårvintern skulle jag elda fjolårslöv, stickor, kvistar och annan bråte.
Jag skulle verkligen vilja var MED!
VARA i naturen.
Under stjärnorna på riktigt! UTAN en stad i närheten som röjer den verkliga natthimlen.
Dock, i fantasin är det inte långt till en större stad heller, kanske en timme.
Mörkrädslan skulle vara min värsta fiende, det vet jag. Jag skulle ha väldigt svårt att sova, väldigt svårt att kunna koppla av i ett beckmörker där man inte ens ser handen framför sig.
Minsta ljud, och knäpp i väggar och golv, skulle få mig att hoppa högt.
Det skulle vara mitt största problem.
Ensamheten skulle förmodligen knäcka mig på sikt. Peter skulle inte ha något emot ett sådant här år heller, så om han hänger på så skulle det problemet vara löst, haha!
En hund skulle man kanske skaffa sig då? Både som gott sällskap och vakt.
SHIT, vilken fantasi va!!???
Vad ambivalent jag är.
Förort?
Innerstad?
Bonnlandet?
Innerst inne är jag nog en sann förortsunge. Men, landet, den drömmen lever.
Hur är det med dig?
VAR skulle du helst vilja bo om du fick välja?
VAR skulle du vilja tillbringa ett år?
Är det en romantisk dröm jag har om året på landet? Ja, jag tror att jag vet svaret på den frågan.
Vad tycker ni lantisar är bäst med lantlivet?
Skulle du som bor i stan vilja flytta ut till de stora skogarna?
OCH, skulle du på landet vilja flytta in till staden?
OCH har alltid varit.
Eller nej, correction, jag är förortsunge, och har alltid varit.
Jag är född och uppvuxen i Stockholms västra förorter.
På bekvämt avstånd till Stockholms innerstad. Tjugofem minuter in med tricken till T-centralen. Precis, på ungefär den tiden var man i STAN!
Japp, så var det under barndom och ungdom. Så är det än idag då jag kommer hem. In till stan från förorten med tunnelbanan.
Lätt och bekvämt.
Förorterna jag växte upp i är gröna, lummiga och med naturen runt knuten.
De första sju åren bodde jag på ett slott. Precis, ett slott. Hässelby Slott. Min pappa var anställd där och vi bodde i slottets östra flygel tills jag var 7 år gammal.
En speciell uppväxt som jag inte delar med så många andra.
Dock, när familjen växte så flyttade vi till en stor lägenhet i en annan västerförort. Från slott till koja, skulle man kunna säga.
Men, vi trivdes toppen där, och det är ifrån Blackeberg jag har mina skolminnen, kompisminnen, och de flesta av mina minnen från uppväxten.
Jag vet att jag alltid uppskattat att ha naturen tillgänglig.
Det har varit en del av min röda livstråd; närheten till naturen. Att kunna gå ut i den, trots förortsboende.
I Blackeberg är det verkligen vackert, nära Mälaren, kuperat och med många skogar.
I Reston är naturen också nära mig hela tiden.
Gissa om jag älskar det. Ja, gissa om jag kräver det!
Det är en enorm LYX att bara gå ut på trappan och sen kunna välja på otaliga promenadvägar. Jag uppskattar det så otroligt mycket.
Jag uppskattar de skogar vi har, de ängar vi har, och jag uppskattar att jag bor i en förort just NU som har ALLT att bjuda på.
Ja, det är en stor förort, 60,000 invånare. Ingen stad, fastän den mycket väl skulle kunna vara det. Inga stadsrättigheter. Än så länge.
Ibland känner jag för att flytta in till innerstaden, alltså till DC, eller upp till NYC. Eller, framförallt, till Boston.
Att byta radhus mot lägenhet. Att bo mitt i smeten. Att ha nära till allt.
Men, allt oftare känner jag OCKSÅ att jag skulle vilja bo mitt på bonnlandet. Ja, kanske inte för resten av mitt liv, men jag skulle vilja PROVA att bo på landet, på det riktiga landet, under samtliga årstider.
På något sätt känns det som att på landet levs “det riktiga livet”. Där är man verkligen nära naturen, där lär man sig leva med naturen, och årstiderna, på ett sätt jag aldrig har fått, eller måst, göra.
Jag är inte ute efter att bo i en stuga där jag måste jobba hårt för min existens. Nej, jag vill ha alla bekvämligheter; vatten, dusch, TV, internet, ström, och såklart, bil!
Att det ska vara eluppvärmt är däremot INTE nödvändigt. JAG kan elda om det bara finns ved att ta till (ett måste).
Under detta år skulle jag leva genom samtliga årstider, verkligen se naturen, vara i den. Jag skulle gärna blogga dag efter dag om hur det känns, och om vad jag gör. Jag skulle dokumentera hela året med min Canon, och med min iPhone.
Ett mål skulle också vara att försöka komma in i by-gemenskapen. DET tror jag är svårt för en utböling, nämligen.
I min fantasi bor jag inte i ett hus i USA på landet (ÄVEN om jag skulle kunna tänka mig det också. Helst i Vermont, eller någon väldigt nordlig stat. Helst på östkusten). Nej, jag ser mig själv i Sverige, eller i Österbotten, under detta år.
Min kompis Anna här i Ashburn har redan sagt att jag får hyra deras hus i Hälsingland. TACK, Anna!! Det ska jag ha i åtanke.
Men, jag har ju ett par hus i Österbotten jag kan boa in mig i också.
FAST då med wifi och TV, please, please, please. Nåja, det är ju inte omöjligt att fixa.
TÄNK att sitta i ett hus på landet medan höststormarna ryter utanför. Att se när isen lägger sig sent på hösten, att få se den första snön singla ner. Att få vara med om en vinter, en riktigt tuff vinter. JA, självklart skulle jag leja snöröjning en bra bit till stugan. Givetvis skulle min bil ha riktiga dubbdäck.
Och TÄNK att sedan få ta del av vårtecken, blommor och ljusets återkomst. Frampå vårvintern skulle jag elda fjolårslöv, stickor, kvistar och annan bråte.
Jag skulle verkligen vilja var MED!
VARA i naturen.
Under stjärnorna på riktigt! UTAN en stad i närheten som röjer den verkliga natthimlen.
Dock, i fantasin är det inte långt till en större stad heller, kanske en timme.
Mörkrädslan skulle vara min värsta fiende, det vet jag. Jag skulle ha väldigt svårt att sova, väldigt svårt att kunna koppla av i ett beckmörker där man inte ens ser handen framför sig.
Minsta ljud, och knäpp i väggar och golv, skulle få mig att hoppa högt.
Det skulle vara mitt största problem.
Ensamheten skulle förmodligen knäcka mig på sikt. Peter skulle inte ha något emot ett sådant här år heller, så om han hänger på så skulle det problemet vara löst, haha!
En hund skulle man kanske skaffa sig då? Både som gott sällskap och vakt.
SHIT, vilken fantasi va!!???
Vad ambivalent jag är.
Förort?
Innerstad?
Bonnlandet?
Innerst inne är jag nog en sann förortsunge. Men, landet, den drömmen lever.
Hur är det med dig?
VAR skulle du helst vilja bo om du fick välja?
VAR skulle du vilja tillbringa ett år?
Är det en romantisk dröm jag har om året på landet? Ja, jag tror att jag vet svaret på den frågan.
Vad tycker ni lantisar är bäst med lantlivet?
Skulle du som bor i stan vilja flytta ut till de stora skogarna?
OCH, skulle du på landet vilja flytta in till staden?
Comments
Det är otroligt svårt att som nyinflyttad att komma in i gemenskapen på mindre orter i Sverige (man är nyinflyttad i typ 20 år) men det kan vara helt annorlunda i andra länder.
Men som sagt: Storstad för mig! Och där är jag inte i dag...
Jag har också bott mitt i en riktigt storstad, Sao Paulo, och det var häftigt! Kunde gå till många jättebra restauranger, maken hade faktiskt gångavstånd till jobbet på Avenida Paulista.
I Stockholm har jag bott på Södermalm och i Vastastan, trivdes jättebra.
MEN jag tror jag trivs bäst i en villaförort, eller en mindre stad i en villa. Som vi bor i Connecticut.
Å andra sidan är det inte alls omöjligt att vi med utflugna barn kommer på på en annan plats, i en lägenhet eller hus på nån trevlig plats... Det finns bara möjligheter.
Jag tror du har HELT rätt i att det är skitsvårt, om inte omöjligt, att komma in i gemenskapen.
DET kanske skulle vara det allra svåraste i kråksången.
Jag har hört många säga precis som DU!
Storstaden vinner för dig. Ja, jag kan förstå dina argument.
AM:
Ingen längtan till landet för dig. Nej, ofta kan det nog vara så om man kommer fr landet.
Exakt, det finns SÅ många möjligheter.
Vi sitter i liknande förorter här i USA, och de är verkligen inte fy skam. Tvärtom, de är mkt trevliga.
Om jag skulle flytta till Sthlm igen tror jag nog jag skulle vilja bo i innerstan.
Kram Anna N
HIHI, skönt att det inte bara är jag som när den gröna drömmen.
Ja, du har det som jag. Jag skulle kunna flytta in i vår sommarstuga ett år. men hur skulle det egentligen vara? I långa loppet?
SÅ ensamt, och säkert kusligt många ggr. OCh det där att komma in i bygemenskapen tror jag nog är svårt.
Men jag VET, drömmen LEVER!! OCH ett år skulle det vara underbart att få prova på det riktiga livet där. Jag skulle dokumentera det.
Kramar!!
Och Annika, i gar skrev jag ett langt mail till var Governer, horde att han sagt att Vermont skulle ha 100% broadband vid arets slut. Nu sajer han 99%, jag vill vara del av dessa 99%! Vantar med spanning pa "hans" svar. Du inspirerade mej att kampa pa! Stor kram
Jag vet ju det. Jag har ju varit mkt på landet i mina dagar, och jag vet hur nära man kommer naturen. Natthimlen också.
När jag var i Närpes i början av hösten så såg jag en stjärnhimmel av rang. Jag bara dog lite.
JAG är också MÅNGALEN!!
ÄLSKAR fullmånen. Det är underbart med den.
Mörkrädd? Jodå, den kan man alltid bli. Det är en mkt irrationell rädsla. Jag menar, i Öbotten har ju absout noll att vara rädd för. Men mörkrädslan kommer som ett brev på posten.
Så den finns alltid med.
Ja just det, ni har lite dålig uppkoppling där ja. Inte så kul. HOPPAS att ni ALLA ska få det snarast.
SÅ underbart med vintern hos er. Vilken dröm!!!
men myggor redan i april? Not so fun.
Stora kramar från mig!!
Ditt inlägg får mig att tänka på en blogg jag följt ett tag... den skrivs av en tjej på 20-nånting år som efter gymnasiet flyttade från Göteborg upp till en mycket liten by någonstans i Västernorrland... Tror det finns ett fåtal hus där, och hon bor verkligen MITT I naturen.
http://jonnajinton.se (hon fotar även underbara bilder på Norrsken!)
Själv är jag ju uppvuxen här utanför Piteå. I Hortlax, som ligger ungefär en mil söder om själva Piteå stad. Det tar ungefär 10 minuter med bil, 20 minuter med buss och ca.30 minuter med cykel in till stan.
Piteå är också en väldigt liten stad; det bor ca. 41000 invånare i kommunen (vilket inkluderar både stan och alla byar runt omkring).
Mormor och morfar bor på landet, dock inte helt avskilt, utan med grannar runt om. Men deras stora gård vetter mot skogen. Det är ungefär 4km från dem till Hortlax, där jag växte upp (och där mina föräldrar fortfarande bor). Så man kan nog säga att jag är mer av ett "landsbarn", dock inte det riktiga "på landet".
Svensbyn, en by här i Piteå, är ett praktexempel på ett ställe på landet där det varit riktigt svårt att flytta in...! Tror det är lite bättre nu för tiden, då det ändå flyttat dit en hel del nya människor. Men som jag förstått det så har det knappt gått tidigare, på grund av att mentaliteten varit en sådan typ "alla-känner-alla" och varit mycket inskränkt.
Om jag fick välja så blev det förmodligen att "slå sig ner" just i Piteå, kanske till och med i Hortlax (gillar Hortlaxskolan, och hade gärna sett att mina ev. framtida barn gick där ;) Det är dessutom en av Piteås bästa skolor, tydligen). Jag gillar Piteå och jag gillar känslan här (i stort skett), även fast jantelagen har lite för starkt fäste här uppe (enligt mitt tycke). Det är en väldigt klassisk småstadsmentalitet. Och "Piteandan" har ju i princip blivit ett begrepp ;)
I övrigt har jag typ flera typer av ställen där jag skulle kunna tänka mig att prova på att bo på...
Om jag skulle prova på att bo någonstans under 1år så är svaret givet... U-S-A!
New York!! Eller kanske Washington DC, efter att ha sett alla dina underbara bilder därifrån! Så mitt drömår handlar nog mer om storstaden, vilket jag misstänker beror på att jag är uppväxt i en småstad och knappt satt min fot i en storstad.
Det jag tycker är så roligt med Jonnas blogg (som jag berättade om i början av kommentaren) är att se att det faktiskt går att förverkliga en dröm om att flytta ut på landet. Det går, även i dagens samhälle.
Visst, hennes tillvaro har också sina nackdelar, men allt som allt verkar det som om hon inte skulle byta bort det livet mot någonting. Och genom att läsa hennes blogg blir man rent utav inspirerad till att skaffa ett sådant liv, även om man inte tänkt så många tankar åt det hållet tidigare.. som jag.
Hon har visat att det verkligen går att förverkliga en sådan dröm, även om den kanske till en början verkar lite för romantiserad :D
När jag läser hennes blogg får jag en känsla av ett sådant lugn, att jag nästan blir avundsjuk. Ingen storstadsstress. Bara ett med naturen.
Nu måste jag nog sluta, innan det här blir en hel roman. Tydligen var detta ett ämne jag kan skriva hur mycket som helst om ;)
Hoppas du får en riktigt fin onsdag!
MVH /Erica
Jag gillar att vara i staden. Visst att promenera i skogen (Järvafältet ligger nära där jag bor) är trevligt men riktigt kul tycker jag det är då jag avslutar promenaden genom kvarteren med hus. Att se hur någon byggt om, gjort fint i trädgården, fixat något - det gillar jag.
Så min dröm är en lägenhet inne i Stockholm.
Det svåraste med att bo på "riktiga" landet tror jag är att försörja sig. Att hitta ett intressant jobb, för alla i familjen. Och så att hitta vänner att träffa, att ha bokklubb (liknande) med.
ÅÅÅ tack, vad GLAD jag blir.
Roligt att du tycker det.
Jag ska kolla in den blogg du rekommenderar.
För mig låter det som om du kommer från den äkta landsbygden!
Härligt, tycker jag.
Lite grannar skadar inte att ha. DET är nästan ett måste, antar jag.
Det skulle nog vara svårt att sitta helt isolerad utan ngn människa inom nära avstånd.
Ja, Erica, det där med att inte komma in i bygemenskapen tror jag gäller massor, massor, massor med platser överallt.
Jag tror det är skitsvårt att komma in som utböling, och hitta sin plats. Att ens hitta vänner.
Det skulle nog vara det allra svåraste.
Men, det där lugnet skulle vara underbart att uppnå.
Jag skulle vilja att du fick prova på ett år här i USA, Erica.
I ngn storstad.
HOPPAS att du kan få till det.
Jag ska klicka mig hos Jonna. TACK för tips!! OCH ja, jag tror att vi alla har romantiska drömmar om livet på andra ställen. Men så BRA att man iaf kan förverkliga dem.
DET är toppen.
Ha en superfin dag!!!
:-)
Cari:
Ja, du bor ju så nära stan. Fördelen med Sthlm är ju att man kan bo väldigt lantligt fastän nära staden. Gillar också att promenera genom villaområden och kolla in hur folk har det :-)
Precis, ja, att hitta ett jobb på landet tror jag också är ruggigt svårt. Kanske det svåraste, näst att komma in i gemenskapen
Förortslivet ÄR idealiskt, jag tycker ju egentligen också det.
Men ett år på bonnlandet skulle inte sitta fel.
Jag kan se i ett romantiskt skimmer hur hela familjen sitter framför brasan o dricker varm choklad när vinden viner utanför.
Jodå, det kan jag se.
Men verkligheten då?
Inte stor chans att tjejerna sitter vid brasan med oss o BARA pratar (Guuud, så trist!!)
Maken o jag myser nog en dag eller två sen får vi lappsjuka bägge två!
Som du vet finns alla möjligheter för oss att bo så men att ha 2 mil till närmaste kiosk som i vårt fall - never ever!!!
Jag klarar ju inte ens av sportlovsveckan där!!
Visst kan jag tänka ibland att det vore mysigt med en lägenhet mitt inne i stan men lika fort tänker jag hur bra jag har det nu med en liten plätt att grilla o sola på o närheten till naturen.
Kramar från Anette
För visst gillar jag även naturen. Men i sma doser och det far inte bli för mycket landet för länge. Och ut och campa i vildmarken är absolut inte min grej.
Min mor har alltid kallat mig för "asfaltsblomman" och det stämmer. Jag kan gilla "landet" ett tag men känner att jag andas igen när jag kommer tillbaka till stan.
Nu bor jag ju inte i en förort, men ända inte mitt i smeten utan lite i utkanten av Nice. Nice är ju inte sa stort sa här är det verkligen nära bade till stan och till naturen med bade havet och bergen precis intill. Perfekt!
Jag skulle inte ha nagot emot att bo i en större stad än Nice, men samtidigt är det skönt att bo i en ganska "liten" stad som ända är en stad.
Smastäder tycker jag kan vara söta och trevliga ett tag när man är pa besök men jag skulle inte vilja bo i typ St Tropez. För litet.
Jag har vuxit upp i hus och trodde att jag ocksa skulle bo i hus. Men lägenhet passar oss bättre sa det är helt okej.
Det finns manga städer som jag skulle kunna tänka mig att bo i! Älskar städer! NYC är väl ett ställe som jag önskar att jag hade bott i ett tag när jag var yngre.
Kramar
Jag har provat alla tror jag. Livet på bondgård, storstaden, förorten och bylivet i Dalarna. Nu bor jag just där jag vill bo. Längst ut på en Ö. Där vi ser hjortar och vildsvin dagligen. Där havsörnarna hälsar på. Där det är mörkt på kvällen och så tyst att du hör blodet bulta i öronen när du går ut.
Där skogen nästan är vår trädgård. Visst det är långt till affären, 12 km och 25km till närmaste större stad ( strängnäs). Men det gör inget för varje gång jag är på väg hem och kör på vägen som blir mindre och mindre, så sjunger mitt hjärta HEMMA.
Att Mälaren är ständigt närvarande förgyller också vårt liv.
Jag lever min dröm! Självklart skulle jag försöka genomföra din dröm om jag vore dig.
Om jag skulle tvingas byta land så skulle jag flytta till Australien. Detta fantastiska land som jag alltid kommer längta tillbaka till. Jag tillbringade en lång tid där och sörjde nästan ihjäl mig när jag skulle hem igen.
Just nu är det kolsvart ute och det är en fantastisk stjärnhimmel. Vi sitter ofta ute och tittar på himlen med täcken och något varmt att dricka. Det är rikedom!
Kram/ Ekbackensfru.
Jaadu, på landet, det är HÄR!!!
Just här i denna lilla driftiga by utan skola, utan butik, utan bank ...
MEN ändock en fungerande och underbar by!
Här jobbas det på talko, här finns byagemenskap, nästan alla har sin uppgift! HÄR är det landsbygd, havet är nära, precis som det ska vara! HÄR upplever man de fyra årstiderna!
Här vill jag leva ... här vill jag dö!
Ingen annanstans ... MEN ... man vet ju inte vad livet för med sig ...
Du har ju möjligheten Annika, 1 år ;)
Sköt om dig!
KRAM ♥
Ps. Underbara bilder i förra inlägget!!
Landet är inget för Karolina heller, mer än på sommaren :-)
Så att få henne med sig på ett år på landet skulle vara omöjligt rent utsagt, haha!!
Lappsjuka ja…
CRAP, det skulle man säkert få. Tror jag?? Kanske…
Om jag skulle bosätta mig vid min stuga skulle jag ha 14 km till affären, haha!! OCh inte en kiosk så långt ögat når.
HAHA, nej Anette, DU är ingen tjej som passar på landet.
Vet att du har svårt att vara däruppe i norr bara i ngra dagar.
Men Micke då?
Han kanske vill ;-)))))
Jag vet, jag är nog som du, en riktig förortsmänniska…
KRAMAR!!!
Martina:
Egentligen lever jag nog det perfekta livet för mig just nu. I en stor förort, nära till stan och en massa grönområden i grannskapet.
Varför önska ngt annat, egentligen?
Men det är ngt som drar…
Tycker du verkar bo så BRA. OCH du har bloggvärldens finaste utsikt.
Visst finns det många ställen där man skulle kunna tänka sig att bo.
Undrar vad nästa steg blir för oss?
KRAMAR!!!
Eva:
HEJ!!!!
Nej, det är nog sant det. Man borde prova på!
jag har bott i stad och i förort, men inget annat.
Lever lantliv på sommaren, men det är inte samma sak.
VAD mysigt det låter när du beskriver det som du gör.
ÅÅÅÅÅÅÅ vad härligt.
DET är det jag är ute efter, att finna det du har.
Mim mormors gård ligger avlägset, på det riktiga landet. HON brukar säga att det finns ingenannanstans hon känner sig MER hemma och trygg än där. När hon viker in på sin väg som är 270 meter lång fr landsvägen känner hon sig helt trygg.
Underbart att känna så. SÅ som ni gör.
Jag är nog eegentligen för mörkrädd för att fixa detta. Men om jag hade en hund kanske jag skulle känna annorlunda.
Vem vet???
Min dröm är ingen omöjlig dröm. Huset/husena finns. De ligger på äkta bonnland.
Vem vet? Kanske en dag.
JA; jag vet, gud vilken himmel ni på landet har.
Tror jag flyttar direkt :)
Stora kramar!!!!!!
DET är det!
OCh du vet det är DIN landsbygd jag känner bäst av ALLA landsbygder, och som jag har starkast känslor för.
Jag skulle bo i din grannby!! De'ru!!
Husen finns. Jag har tre att välja på. HAHA!!
Alla i din grannby.
ja, ni i Rangsby är jätteduktiga och driftiga. All heder åt er!
Du låter som min mormor….Så säger hon också. OCH jag förstår er faktiskt.
Sant, Vivan, jag har verkligen MÖJLIGHETEN!!! Vi får se om jag grabbar den endera året.
Inte omöjligt.
Får jag låna en hund då? HAHA!!!
Stora kramar till dig!!!
Hoppas du får chansen att uppleva ditt drömår ute på landet nån gång :-). Om det blir Österbotten så kommer jag och hälsar på! :-D
Du säger det ja…
Hmmm….
ja, det där med lappsjuka är så sant. Det skulle nog drabba mig också. Troligtvis…
Tänk att Reston och Vasa är lika stora. Ja, du skulle trivas topp här. Sen bara 30 km till DC. OCh snart tunnelbana.
det verkar som om du o Håkan har hittat en ganska bra balans, trots allt.
ja, vi får väl se om livet på landet blir uppfyllt. Ett år skulle det ju gå, men kanske inte lägre än så. Ja, jag har en känsla att OM det blir av så blir det just i Österbotten :-)
Kramar!!!
Ja men visst, bilen är ett verkligt MÅSTE på landet.
Det är den i mitt dagliga liv här också. Fast det är en stor förort.
Så en bil måste jag ha. HAHA!
Jag vill bort från gatljus och sånt, om jag skulle till landet alltså.
Men. ja är nog en verkligt bekväm förortsmänniska, egentligen.
Men drömmen lever...
Kram!
Behöver stad och land nära. Just igår tänkte jag att jag saknar speciella situationer från mitt gamla hemma....önskar just nu lite mer tid just där och utan stress att hinna med. Vill ha en sådan skön lång sommar el höst som du har.
kRAM!
Jag tror det skulle vara oerhört berikande, men säkert med en del utmaningar och svårt också (det där med mörkerrädsla t.ex. det skulle vara tufft även för mig).
Jag tänker direkt på vilket spännande projekt det skulle vara, att du och Peter skulle kunna göra det ett år samtidigt som du i sann Julie Powell-anda skriver en blogg om det och hur det är att leva på det sättet 365 dagar. Du vet, hon frånb Julie och Juliafilmen, som började skriva en blogg om utmaningen att under ett år laga sig igenom Julia Childs recept.
Det vore nåt det...
Kram!
Nu vill jag inte flytta, för jag älskar mitt hus (som är betalt för :). Mina grannar är som familj, Jag är grandmother-in-resedemce-
Tills jag var lite över 5 år, bodde jag på ett skogvaktarboställe, som låg så långt in i skogen, att det fortfarande är svårt att hitta. Ingen el, vattnet kom från en brunn, fotogenlampor. På vintern fick mor gå till lagå´rn med karbidlampa. Badade en gång i veckan i en butt i köket. Vattnet värmdes på vedspisen.
IMHO- livet på landet året runt, i synnerhet i norr, är ingenting för den som växt upp i en förort. Låter romantiskt? Sure! Men verkligheten är nåt annat.
Växte upp i Ludvika; bodde aldrig där efter jag tog realen, då jag gick på Handels i Norrköping och sen fick jobb i Stockholm. Bodde i Traneberg. Hyfsat. När jag hälsar på i Ludvika nu, undrar jag "hur står dom ut?" Att bo i en småstad skulle vara det värsta för mej. Då hellre riktiga landet.
Oj då, vad mycket det blev. Sängdags! - Ett år på landet och Annika would be climbing the walls. Inget Starbucks, ingen svennefrulle, och HUR skulle du fira Halloween? The Queen of Halloween all dressed up and no place to go! - Det är roligt att fantisera iaf!
Ruth i Virginia
Ja, jag är nog en förortsunge, trots allt.
Innerst inne är det nog i förorten jag trivs bäst.
Precis, man har lite av två världar. Men det vore synd att kalla det lantliv.
Vi får se om mim dröm om landet går i uppfyllelse.
Kramar!!!
Lotta:
TACK! Roligt att du gillade det här inlägget.
Ah, livet på landet i Italien. Ja, jösses, det vore ju också SÅ speciellt. Precis som Under the Tuscan Sun!!! GILLADE den boken, och filmen!!!
Jag är nog lite som du, behöver både stad och land.
Unnar dig en lång, lång vistelse hemma, Lotta.
Stora kramar!!!
Anne;
TACK min vän!!
ja, det här har jag tänkt på ett längre tag, och jag känner att drivet efter att prova blir större och större.
Exakt, jag tror inte jag skulle palla lantliv under resten av mitt liv.
Men ett år skulle vara underbart. beta av årstid för årstid.
Ja, jag skulle blogga om det. OCh jag skulle vara brutalt ärlig. Lite som Julie Powell ja!!
:-)
Mörkrädsla och livlig fantasi skulle bli mina två största fiender UTAN tvekan!!
Jag skulle ha svårt att tackla det. Men jag skulle bli tvungen.
Kramar!
Menar du att NoVA var så EFTER för 34 år sedan?
OCH nu sitter vi alla i Super-Zips i rikets mest välmående kommuner där ALLT finns, precis allt.
Det är konstigt att tänka sig, faktiskt.
Reston är bara 49 år gammalt. Herndon äldre, förstås.
Jag minns Reston TC för 24 år sedan då jag kom hit. Det var inte mkt då, Och för att inte tala om trakterna bortom Herndon. Efter Sterling var det i princip bonnlandet.
Nu är Jefferson County i WV en exurb!!!
Jag förstår att du trivs toppen där du är nu! Underbart, Ruth.
Jag trivs lika bra som den grå katten här i Reston :-)
Tycker det är bra att bo och leva här även om levnadskostnaderna är skyhöga, medaljens baksida i superrika counties.
Tänk att du växte upp mitt i skogen. Det var andra tidet, minsann.
nej, småstäder tror jag också är svåra.
Ska jag bo på landet ska det vara RIKTIGA landet. Och hus har jag redan :-) Så egentligen är det bara att tuta och köra :-)
Nej, Fairfax County skulle det ju inte vara som. GLÖM Starbucks, glöm malls, glöm utbudet på ställen och restauranger.
Istället för Svennefrulle skulle jag försöka komma in i bygemenskapen :-)
Och ett år skulle det handla om, så det skulle vara gångbart.
Halloween skulle jag inte fira eftersom jag skulle sitta på en plats där det inte finns en enda unge :-)
Ja, vi får se om detta går att genomföra :-)
Ja, där bodde jag mina första 7 år i livet och minns det som en BRA tid.
Det var ju lite speciellt för kompisarna att komma hem till mig :-)
Husbåten är verkligen rätt för er. Skulle själv inte ha ngt emot att bo i en sådan.
Familjen Lalloo:
Ja, de finns minsann längs hela Mälarstranden in till stan. Härliga att gå på! Underbar utsikt. OCH sen doften av Mälaren. INTE dumt.
Fredhäll är ett UNDERBART ställe att bo på. OOO vad jag gått mkt på strandpromenaderna i Freddan!!!
Vi flyttade till lägenhet i utkanten Malmö när jag var 16 och i gymnasiet var det en god send eftersom jag hade nära och bra till skolan, fikaställen och bio.
Sen bodde jag i London några år som au pair innan jag och Alan flyttade till staden vi bor i nu. Saknar ofta grönskan och naturen, särskilt eftersom jag inte kör och kan ta mig ut till byarna så lätt, men älskar bekvämligheten av att ha allt så nära. Dock gillar jag inte att vara omringad av grannar dag och natt.
Vi funderade ett tag på att ta över Alans föräldrahem på Irland, det ligger på vyschan, men vi har nog blivit lite bekväma av oss. Dom har fortfarande inte bra internetservice och duschen bara strilar eller droppar för vattentrycket där ute är så dåligt. Jag hade nog vant mig, men jag vill nog inte.
Oj! Långt svar!
Någon gång skulle jag vilja bo utomlands, se andra vyer, dofter och uppleva annorlunda saker, vi får se vad framtiden har att erbjuda!
Kramar
Nettan
Just nu satt jag äntligen och läste din blogg.
Vad intressant att du också är mörkrädd! Jag har larm på när Leo reser för annars kan jag inte sova. Och larmet åker på om jag lämnar huset för att gå till grannen fem min. för att hämta nåt (för ingen ska smyga sig in i huset och attackera mig sen när det blir mörkt. Först sitter de i ett skåp i flera timmar och gömmer sig förstås, och sen när mörkret kommer på, hoppar de på mig med en kniv eller nåt!!!) LOL Och Leo (ca. 170 cm lång och väger väl 70 kg) kan verkligen skydda mig emot denna "smyger in i huset/gömmer sig i ett skåp tills mörkret kommer/hoppar på mig med en kniv" fantasin? Nope. Men när han är hemma känner jag mig trygg! ha, ha...
Landet eller staden. Jag är nog förorts/stadmänniska. Men jag tror vi har hittat den perfekta kombinationen. Vi bor i en stor förort där jag kan cykla till affär, skola och annat, MEN samtidigt har vi en husvagn som vi kan ta till landet, bergen eller stranden. Där man ser månen och stjärnorna för det inte finns ett hus på flera mil. Där man inte ser handen framför sig om man vaknar mitt i natten.
kramis,
Jag bor ju riktigt ute på landet, och älskar verkligen landetlivet...nästan jämt.
När jag kommer till storstäder, Stockholm, Köpenhamn och andra större städer, så känner jag att wow här skulle jag vilja bo, allt man kan göra, alla människor alla roliga restauranger och upplevelser.
Men nej jag trivs med landet, jag gör verkligen det, efter en semester längtar jag hem.
Jag har rest en del, men när jag tog studenten visste jag en sak, jag skulle till Australien....nej jag har fortfarande inte varit där, det är bara drygt tjugo år sen :-)
Så drömmen är fortfarande att resa dit och uppleva den delen av världen.
Fast jag vet inte, någon månad kanske inte ett helt år, tror att jag är för hemmakär, vill bo hemma här.
Så staden eller landet, något mittemellan kanske, skönt att kunna åka till städer ibland, men har funnit mig tillrätta med landetlivet och trivs med det.
Ha en fin helg
Kram Helena i Småland