I vilken Annika funderar över det här med ett visst spel...

Jag sitter här och funderar.
Precis som alla andra har jag mina nojor och rädslor.
En del av dem är sådana vi alla bär med oss, tex att vi ska bli svårt sjuka eller att någon i familjen ska bli svårt sjuk.
Kanske skräcken om Peter skulle bli av med sitt jobb.
Eller att något hemskt ska hända Karolina.
Rädslor som bubblar upp till ytan. Förståeliga rädslor. Kalla det “vettiga” rädslor.
Jag vet att min rädslo-radar kommer att snurra ännu fortare när Karolina får sitt körkort.
DÅ kommer jag att få det kämpigt då hon är ute i trafiken och kör.
Sådana rädslor får jag jobba med, och inte låta dem ta över för mycket.

Sedan finns en annan sorts rädsla hos mig också.
Den har jag berättat om förr.
Det är rädslan för det okända och det övernaturliga.
Rädsla av det slaget är lite “skämmigt”. Vi ska kanske inte tala om den så högt.
Ty förnuftiga och sansade personer tycker ju att allt har en en förklaring, och att allt som är övernaturligt är blaha-blaha.

Hjärnspöken, inbillning, vinden som slår i taket, hus som sätter sig, magnetiska fält och spänningar. Listan kan göras lång.

Karolina börjar intressera sig mer och mer för fenomenet skräckfilmer.
Det gillar inte jag.
Jag tycker inte att hon ska se de som är för otäcka (jag tycker att de flesta är för läskiga).
Peter är mycket coolare än jag när det kommer till detta. Han tycker att hon kan se nästan allt inom genren.
Jag stoppar, och Karolina och Peter suckar.
Peter är killen som tittade på “Buffy the Vampire Slayer” med sin fyraåriga dotter fram tills att jag satte P för den saken. Sedan dess har Karolina inte sett mycket skräck alls.
NU har intresset vaknat, och det MÅSTE det ju få göra då man som hon är tonåring. “ALLA” kompisar ser ju skräckisar.
Häromdagen gav jag med mig. Karolina fick se “The Sixth Sense” med kompisar hemma hos oss. Nej, hon blev inte rädd alls, bara ännu mer fascinerad! OCH, jag vet ju att den filmen ÄR BRA.
NU vill hon gå på bio och se “The Woman in Black”. Jag försöker stoppa, men inser att det inte går.
-MAMMA, det är PG-13!!! JAG är FEMTON!!!!
Ja, jag får väl vila i det då. Det är nog jag som är barnslig.
Men, jag tror mig veta ATT hon kommer ATT bli rädd.




Jag är en person som ständigt och jämt varit rädd för skräckfilmer. DÅ jag sett skräck har jag inte kunnat sova. Jag har legat och jagat upp mig själv. DET är inte nyttigt.
Jag har lämnat biografer för att jag blivit SÅ rädd (Pet sematary tex. Jurtjyrkogården alltså).
Samtidigt HAR de filmerna fascinerat mig också. Jättemycket.
Egentligen skulle jag vilja se skräckisar eftersom det ÄR en genre som tilltalar mig.
Att läsa skräck brukar inte vara så stora problem. Ja, då menar jag Stephen King, John Ajvide Lindkvist och Johan Theorin (den sistnämnde kör det hela så elegant).

Karolina var hemma hos en kompis nyligen. Det var en massa tjejer som satt i kompisens gillestuga.
Plötsigt kommer någon, såklart, på den briljanta ideen att de ska spela “Anden i glaset”. Eller Ouija Board, som det heter här.
Sagt och gjort, spelplanen lades fram, ljuset dämpades.
Karolina satt mest och tittade på, hon frågade ingenting alls. Inte heller la hon sin hand på glaset.
Men, en av flickorna hade blivit så rädd att hon börjat gråta.
Jag förstår henne.
Jag har aldrig spelat det spelet, och jag VILL inte spela det. Aldrig. Jag sa till Karolina att jag INTE vill att hon heller SKA spela Ouija. ALDRIG. NÅGONSIN.
Karolina och Peter bara skrattade åt mig. Peter “förklarade” genast hur spelet går till, att det inte finns några högre makter inblandade.
Jag hävdar dess motsats.
Han kan säga vad han vill.
JAG vill att Karolina helt ska avstå.

Karolina pratade sedan med en grannfru här på gatan som hon är god vän med. Grannfrun sa precis det jag säger, att det spelet ska man INTE spela.
Tur att jag har någon på min sida, och jag tror att Karolina lyssnar mer på Kim än vad hon lyssnar på mig.



Vad säger ni.
Har ni spelat Fråga Glaset?
Skulle ni vilja spela det?
“Tror” ni på det?

Det kanske är jag som är alldeles för nojig och skrajsen när det kommer till detta.
Vad säger ni?