Det här med att landa...

Och så blev det onsdag i en vecka som tenderar att försvinna i en flygande fläng.
Igår var det riktigt trist väder. Jag hann gå min PW, men det var knappt. Jag fastnade nästan i regnet, men hann faktiskt hem innan de stora tunga dropparna började falla.
Igår var det 8 grader varmt, i förrgår 30.
Jojo, nog är det vår i Washington alltid.

Idag tänkte jag spinna vidare på det inlägg jag skrev i förra veckan. Det inlägg som handlade om hur jag hamnade i USA för 21 år sedan.
Jag skrev ju där att det är märkligt hur fort tiden går, att jag trivs och aldrig har hemlängtan i ordets rätta bemärkelse.

Jag ska gå vidare och utveckla det inlägget.
Jag vill inte att någon ska tro att det är LÄTT att byta land, att det är något man gör med en axelryckning, för så är det INTE.
Det är lite annorlunda för mig som är gift med en amerikan än för de som är här x-antal år som expats. Jag vet att jag är här för att stanna. Jag ska inte flytta hem om några år. Jag ska vara här. Ja, vem vet...?? vi kanske flyttar till Sverige en dag, men den flytten ligger isåfall inte inom den närmaste framtiden.




De första tre åren efter att jag gift mig, då jag visste att detta var permanent, var inte lätta. Jag sa till Peter direkt efter vårt bröllop att jag skulle ge honom tre år i USA, och sen skulle vi hem.
Jag ville inte bo här, så kändes det då. Jag kunde sitta med listor och jämföra kolumner där jag vägde Sverige mot USA. Sverige vann konstant.
Jag tvekade aldrig att säga sanningen om vad jag tyckte och tänkte om ALLT här till Peter. Nästan ALLT tyckte jag var tusenfalt bättre hemma. Jo, han fick ta en hel del klagomål under de åren. Han fick minsann stå ut.

Jag arbetade då. Först på en Montessoriskola som assistant director, och sedan på Lord and Taylor som dekoratör.
Jag trivdes på bägge ställena, men det var Montesssoriskolan som jämfördes mest med Sverige.
Ofta tyckte jag att föräldrarna hade så märklig inställning, jag tyckte att maten man serverade var usel (och det var väl ingen höjdarmat, men inte heller någon skitmat), jag tyckte barnens utekläder och skor var under all kritik etc etc.
Som tur är var jag inte den enda utlänningen som jobbade där. Det var jag, en tjej från Brasilien, en från Indien, en från England, två från Pakistan och en tjej från Kina samt en handfull amerikanska tjejer.
DETTA har alltid varit den stora fördelen med att bo i Washington området! DET finns så många nationaliteter i denna stad, denna smältdegel. DET har gynnat mig i ALLA år. Jag har aldrig behövt känna mig udda för att jag bryter, och för att jag kommer från ett annat land. Det gör så många iallafall. Jag tror att det är mycket, mycket värre att bo i en håla i södern, eller i vissa småstäder i the Mid-West där det knappt finns någon från ett annat land. DET måste vara bland det svåraste som finns.

Jag kan inte påstå att jag hade hemlängtan under dessa år, men jag hade svårt att anpassa mig. Att förstå, att fatta. ATT ACCEPTERA!
Förmodligen hamnade jag väl i något slags chocktillstånd. Det trevliga au-pair året som var så lätt var ett minne blott. NU var det på riktigt, nu skulle jag BO här, tampas med de dagliga jobbsysslorna, ta telefonsamtal och sälja skolan till nyfikna föräldrar. Allt på engelska, förstås.

Jag var kvar på Montessoriskolan i 1½ år och sedan började jag jobba som dekoratör.
Det var en annan värld, en helt annan sorts människor. Jag var den enda utlänningen på dekorationsavdelningen, men det gjorde inget alls. Maken till trevligt folk hade jag sällan mött. Jag lärde mig så mycket av de killarna (alla bögar, om ni nu vill veta), mer än jag någonsin lärde mig på min dekorationsutbildning hemma. Det är på Lord and Taylor jag lärt mig allt av värde inom den biten.
Men, jag grubblade fortfarande på vad dom var fel, eller rätt. Hur bra trivdes jag egentligen? OCH hur BRA VILLE jag trivas? Skulle jag ge efter och ”go with the flow”? Eller skulle jag fortsätta kämpa emot USA? Under den här perioden var det så mycket mentala spärrar hela tiden. Det onda mot det goda...

Sen blev jag gravid, och sen fick jag barn.
OCH i och med det enda barnet kom jag in i en helt annan värld. Jag landade faktiskt då.
Ja, så gott jag nu kan landa.
DÅ fick jag någon sorts rötter, de genom Karolina. I den vevan flyttade vi till Reston. Jag började gå på mammagrupper, började träffa andra som hade barn i samma ålder. Jag sökte upp lekparker och gick med i en lekgrupp samt Gymboree. Man kan absolut säga att mitt spädbarn öppnade dörrar som jag inte kunnat, eller velat, öppna tidigare.

I korta ord rann det på därifrån, och rinnr på än.
Årliga besök hemåt har varit ett måste, ibland flera långa besök hem per år. Det faktum att jag gett Karolina svenskan och hela den svenska kulturen har inte satt upp spärrar till USA för mig. Tvärtom.
Jag är bara så innerligt glad att jag har gett henne Sverige, och att hon fått USA samtidigt.
Och ja, som jag sa i förra veckan; jag har numera det bästa av två världar och trivs verkligen förträffligt i denna stad. Vill, som sagt, inte byta med någon.

Nog om detta för idag. Det kan nog bli så att jag fortsätter skriva om detta. OCH, har ni frågor så ställ dem så ska jag svara så gott jag kan!!