21 år...

Igår slog det mig...

DET SLOG MIG.


ATT.


Den 27 mars var det 21 år sedan jag första gången satte min fot i USA. Det var då jag kom hit för att arbeta som au-pair i ett år. Jag for legalt, genom EF-au pair. Aldrig att JAG skulle ha vågat åka olagligt. Nej, inte. Inte snälla, skötsamma Annika inte...



Vi landade i NYC, på JFK, och jag minns att allt slog mig som så jättestort. Alla blivande europeiska au-pairer tog sedan ett plan upp till Boston där vi alla skulle gå på au-pair skola ett par dagar innan vi skulle slussas vidare över hela USA till våra respektive värdfamiljer. Det var roliga dagar i Boston. Drinkar som vi drack då vi gav 10-25 cent i dricks (vi fattade inte bättre), Häagen-Dasz glass vi köpte och tyckte att DEN var den GODASTE glassen någonsin. SPAN på amerikanska killar och snack om att d e hade VIT t-shirt under sina vita skjortor (TRUE to this DAY). Undran över att så många amerikanska bruttor--med förkärlek--hade vita, tunna strumbyxor (SÅ fult tyckte vi, och det VAR det ju). Förundran över att det VAR som i ”Working Girl”, de (kvinnorna) hade gympadojjor och dräkt på väg till jobbet. Ett ständigt omräknande i skallen från dollar till kronor, sneglande på resecheckar, undran och åter undran över den familj vi hade fått.

Innan jag tackade ja till min värdfamilj i Rosslyn, Arlington, VA så hade jag tackat nej till två familjer. Jag tackade nej till en familj i Boston, och en familj på Manhattan. Jag minns knappt längre varför jag sa nej till dessa två familjer, men det kändes nog inte rätt.

Dock, idag är jag glad att jag väntade. Jag hamnade alltså hos en familj i Rosslyn, VA som ligger precis intill DC. Det var så nära stan att jag jag kunde gå över Key Bridge så var jag i Georgetown. Familjen bodde inte i villa, som de flesta av mina au-pairkomisars familjer. Nej, inte heller bodde de i förorterna, de bodde i ett höghus med milsvid utsikt över Washington DC och Potomacfloden. Jag kände direkt då jag träffade dem att vi skulle trivas ypperligt ihop! OCH, det gjorde vi!

Familjen bestod av mamma Nancy, pappa Allan och baby Anders (som var 9 månader då jag kom). Anders var familjens enda barn, och föräldrarna äldre, 40 och 41. Jag var 24.

Japp, Allan är svenskättling (farfadern och farmodern), det utan att kunna ett ord svenska. Det svenska arvet gjorde dock att sonen fick heta Anders. OCH jag hade TUR, jag behövde inte prata svenska med babyn! DET uppskattade jag väldeliga, jag var där för att lära mig bättre engelska.

Jag gillade Washington DC på en gång!

Föll in i alla rutiner, drabbades inte av hemlängtan under året. Jag skulle ju bara vara borta i ett år, vem har då lust att längta hem? Inte jag.

Tur hade jag dessutom. JAG hade egen lägenhet precis mitt emot familjens lägenhet. På andra sidan hallen. Jag var den enda av mina kompisar som hade eget, och gissa om jag var poppis eftersom jag hade både egen lägenhet PLUS att jag bodde nästan inne i DC. Som sagt, gångavstånd till Georgetown, och i Georgetown brukade vi hänga. Vi var antingen på Georgetown Park (mallen) eller på någon av de barer som låg efter M-street eller Wisconsin avenue.

Detta var på den tiden då internet inte fanns i hemmen, ingen vanlig dödlig hade en mobil, ingen hade väl ens hört talas om e-mail. ATT ringa hem till Sveige kostade en halv förmögenhet. Nej, istället var det hederlig gammal brevskrivning som gällde, och det var mysigt och KUL det också. Jag var en fena på att skriva brev, och tyckte såklart att det var så underbart kul. Bilder tog vi, och filmrullarna lämnade vi in på People’s Drugstore, numera CVS. Alltid lika roligt att hämta nya bilder, klistra in dem i albumet och skriva bildtexter.

OM jag varit au-pair idag hade det varit mobil, blogg, facebook och säkert Twitter som hade varit min kanal. DÅ kunde jag inte ens föreställa mig att det skulle vara såhär teknologiskt och lättillgängligt 21 år senare. DÅ var jag glad när mina kompisar skickade foton till mig. DÅ var jag utom mig av glädje då någon skickade en inspelad kassett med Radio-Stockholm. DÅ var det rena rama himmelriket att få en bunt tidningar med posten (ja, JUST det är det väl förresten än idag). Resten har vi dock vid våra fingertoppar. ALL radio finns, all TV, alla tidningar, all denna underbara teknik.

Men, inte visste jag DÅ att jag skulle sitta HÄR och blogga 21 år senare. DÅ trodde jag att amerikaäventyret skulle räcka i ett år, och sen skulle jag åka hem till Sverige och fortsätta mitt liv där.

Åkte hem gjorde jag efter årets slut. Men sedan gifte jag mig med en viss Peter 93, och sen dess räknar jag att jag varit här på heltid. DET är 18 år i år. Aderton år i USA. Tanken svindlar för mig också.

TUR att jag trivs så BRA. TUR att jag har det bästa av två världar. TUR att jag inte vill byta med någon.