Wednesday, January 05, 2011

Onsdagspladder!

Och så blev det onsdag denna första vardagsvecka år 2011. Jag tror jag ska ta mig upp till Barnes and Noble idag och sätta mig där med en latte och en binge tidningar.
Ni vet, det är ju en liten lyx jag unnar mig ibland.

Tycker inte heller att jag har några bra gardiner att sätta upp i vardagsrummet. De turkosbottnade gardiner jag hade i somras känns för somriga, och de jag hade i höstas känns för höstiga. Jag vill ha något mittemellan. Nu har jag inga gardiner alls därnere sedan julgardinerna plockades ner. OCH ja, jag kan nog erkänna att det är rätt fint det också, men lite kalt kanske. Kanske tar jag mig en liten gardinrunda idag också.

För övrigt kan jag berätta att TV-säsongen kommit igång igen efter jul. Här i USA är det lite tvärtom mot Sverige. Under julen visas i princip inget av värde på dumburken. Det är mest repriser och en massa annat blaj som man inte bryr sig mycket om. Det är också totalt motsatt Sverige under helgerna, inga stora fredagsprogram eller lördagsblock. Den bästa TV:n visas under veckan. Jag har vant mig vid det nu, och tycker det är ganska bra.
I måndags började ”the bachelor” igen, typ säsong 118 eller något. Tittade jag? ORKA!! Nej, jag orkar inte med den doku-såpan. Nu har man DESSUTOM börjat ”återvinna” ungkarlarna som varit med tidigare!! Nu är det Brad (som inte valde någon i slutet) som fått sin andra chans. Men suck...
Hur orkar ens producenterna?
Nej, det programmet åker i soptunnan. Istället garvade jag gott, samt fick en klump i halsen, åt ”How I met you mother”, och sen kollade jag i rask takt ”Two and half men” och nya succen” Mike and Molly ” som handlar om ett kraftigt överviktigt par i Chicago. Det är nog på tiden att alla som är med i sit-coms inte är trådsmala. Tror det är delvis därför ”Mike and Molly” blivit så poppis.
Jaja, talk to me, the TV-junkie!! HAHA!!


Här på min gata bor en kvinna som är alkoholist. GRAV alkis. När jag skriver detta (på tisdagseftermiddagen) har ambulansen och brandkår (brandkår förljer alltid med då ambulans tillkallas i vår kommun) just anlänt med blåljus. När ambulansen dyker upp här VET hela gatan att den är här för att hämta kvinnan. Det är så tragiskt. Hon dricker sig själv medvetslös, och sen ringer hennes skräckslagna (smått förståndshandikappade) vuxna son ambulansen. Han bor hemma hos sin mamma. Vilket liv, vilken vardagstragik. Kvinnan kan supa sig redlös flera gånger i veckan, och ambulans tillkallas. Två vilsna själar under samma tak.
Kvinnans närmsta granne är livlinan. Hon tar hand om sonen och deras hund när kvinnan ligger inne. I mitt stilla sinne undrar jag varför inget mer görs? Rehab? Gruppboende för sonen? Något?
Kvinnan är runt femtio år, sonen kanske 27...
Ångest och elände en vanlig tisdag. Och när blir nästa gång?

OCH i eftermiddag kommer de hit för att sist och slutligen fånga den ekorre som sitter fast i vår skorsten. Den bökar och far med jämna mellanrum, och jag är förvånad över att den fortfarande är vid liv. Men idag ska den väck. Äntligen!!!


Vädret då?
Sol och klarblå himmel och någon plusgrad. Det är vintern i Washington det!

21 comments:

Äventyret framtiden said...

Stackars ekorre, men snart är den befriad. Hoppas att den är så pass i skick att den orkar skutta vidare i livet och att den förstår att hålla sig borta från skorstenar. Det måste ha varit en pina för er att höra hur den har krafsat på i sin förtvivlan.

Jag blir nästan ångestfylld när jag läser om din alkoholiserade granne med son. Känner att jag vill svära ordentligt för att få ut det som gör ont. Stackars människor. Vilket elände. Jag antar att det inte finns någon form av socialt omhändertagande och ansvar för just den här typen av problem eftersom det händer titt som tätt. Hoppas innerligen att någonting händer i rätt riktning..

Ha det skönt under din kaffe/tidningsstund för dig själv och lycka till med ev. gardininköp.

kramar!

Desiree said...

Godmorgon Annika, låter riktigt nice med vinter i Washington. Önskar att solen kunde lysa här lite mer men det är gråmulet och jämntjockt. Hoppas att ekorren kommer loss med lite hjälp både för hans skull och för eran. Usch tragiskt med eran granne som är alkis. Men jag vet inte hur mycket man kan göra mer än vad som görs. Jag tror att det är hon som är alkis som måste komma till en punkt där hon bestämmer sig att hon vill ha behandling innan något radikalt kan göras eller att hennes son ställer något ultimatum eller någon annan i familjen men det verkar ju inte finnas någon förutom sonen. Så trist som sagt.
Du får ha en skön stund på bokhandlen och kanske hitta lite inspiration och tips om nya gardiner som kan passa genom att bläddra in inredningstidningarna där.
Have a good one!
KRam!

Annika said...

Karin:
Det är hemskt på flera plan att höra ekorren.
Den krafsar och den ramlar och den kommer inte ut. Tror att den sitter precis ovan spjället. Idag kommer de iaf, så får vi se i vilket skick den är.
Ja, kvinnan ja...vet inte vad som kan göras där, me jag skulle önska att det kunde hända ngt. Alla är ju så medvetna om det på gata. Men det är väl så att det hon som måste vilja in på rehab etc.
Sonen är det mest synd om, och jag förmodar att han är för gammal för att bli "tvångsomhändertagen" såsom de skulle gjort med en underårig.
TRAGISKT är det.
Det blir säkert skönt på BN idag.

Kram!!

Desiree:
Godmorgon!!
Ja, vintern här är najz. Det tycker nog många. Utom jag, typ ;-)
Det ska bli så skönt att få väck ekorren så du anar inte.
Jadu, kvinnan som är alkis är ett kapitel för sig. Jag tror precis som du att hon inte har ngn vilja att bli hjälpt, och då finns inte mkt att göra heller. Och sonen är för gammal för "child prot.agency".
Det är en pina faktiskt att höra ambulansen komma, ibland flera ggr per vecka. TUNGT.
Ska bli skönt med BN idag, känner jag. Gardiner ja, de mpste också upp.
KRAM!!!

Miss Marie said...

Usch vad hemskt med grannkvinnan. Man tycker ju verkligen något skulle kunna göras åt det, men jag antar att det inte finns samma hjälp att få i USA som i Sverige, om hon inte åker in på rehab förstås. Det måste ju vara väldigt fruktansvärt för sonen också, att aldrig kunna känna sig säker med sin mamma. Usch.

Barnes and Nobles låter finfint, jag är grymt avis som knappt kan hitta engelsksråkiga tidningar i den här staden! Det där är riktigt lyx, njuuuut! :)

Annika said...

Marie:
Det är för hemskt med henne.
OCh det är väl så att hon inte vill ha hjälp heller, och då finns inte mkt att göra. Min granne I är kompis med grannen som tar hand om henne. Och enligt grannfrun så har hon gett upp. Det är så megatragiskt. Undar just vad sjh säger till henne varje ggn? DET skulle jag vilja veta. Sonen är det mest synd om.
BN kommer att sitta som smäck idag, känner jag :-)

Humlan said...

Du verkar snabbt ha återgått till vardagen, här är det ju fortfarande helgperiod och i dag är det ju trettondagsafton. Även om jag bara är hemma så känns det ändå inte som vardag.

Det är tragiskt med missbruk, men om man inte vill sluta så finns det nog inget som hjälper, oavsett hur mycket än omgivningen påverkas och vill att man ska sluta. Men man önskar att det fanns hjälp till både mor och son.

Hoppas att ekorren kan komma ut ur skorstenen oskadd och inte har stressat upp sig för mycket, det måste vara hemskt att vara hjälplöst instängd sådär.

Ha en skön dag med fika och kanske lite gardinjakt!

Kram från ett snöigt och isigt Stockholm

alegni said...

jag hade mycket att ta igen här, igen! jag har verkligen gjort mitt bästa för att ligga lågt på nätet de senaste dagarna...
verkligen tragiskt med kvinnan på er gata. det är väl som all annanstans, hon måste själv ta initiativet och söka hjälp i och med att hon är myndig, men man tycker ju att det borde finnas något skyddsnät för den handikappade sonen...
hoppas ni blir kvitt ekorren!
kramkram

Annika said...

Humlan:
Ja, ni har helgdag idag och imorrn. Inte så dumt precis!!
Jo, jag har nog rätt lätt kommit in i lunken igen.
Visst är det så, vill man inte blio hjälpt finns inget att göra, och så är det i den här kvinnans fall. det tragiska är sonen. Vuxen, men utan skyddsnät verkar det som. Vad händer honom om mamman dör?

Ja, tänk vilken ångest för ekorren...Hoppas att han lever idag så att han får komma ut. Men ha har varit tyst hittills...
I em kommer de från wildlife...får se då...

Kram!!

Ingela:
Förstår ju att du får välja bort datorn en stund nu med din värk. TRIST!!
Ja, så är det ju, kvinnan måste vilja. Sonen är en annan historia, det är verkligen ledsamt. jag vet inte hur förståndshanikappad han är, men vad händer honom om mamman dör?
Korren hoppas jag ska försvinna i em.
Kram!!

anna of sweden said...

Gillar dina lite-av-varje-inlägg. Men så hemskt med den alkoholiserade kvinnan och sonen.

Nu ska jag iväg på sjukgymnastik. Pust och stön.

Huggies!

Annika said...

Anna:
Bra att du gör det :-)
Ja, det där med mamman och sonen är för jäkligt.
Glömde att skriva att jag itne tror ambulansen tar henne med varje ggn. Ibland kommer de nog bara dit och pratar med henne sas. Sonen är förmodligen ett nervrak på kuppen.
Lycka till på sjukgymn!!
Huggies!!

Elisabeth said...

Fy så tragiskt med din alkoholiserade granne och kanske ännu mer med sonen. Härligt däremot med ekorren! Stackars liten, inleda det nya året i en skorsten. ;)

Du kan få vårt snökaos om jag får ditt väder. ;) Idag snöade det så mycket att jag tänkte ta spårvagnen och på så sätt slippa pulsa runt på de oplogade gatorna, men i kollektivtrafiken var det naturligtvis kaos (spårvagnar som inte kom fram, bussar som inte kunde köra vissa sträckor p.g.a. halkan), så det var bara att gå. Jaja, bra motion blev det i alla fall.

Anonymous said...

Men har du inte fått ut ekorren än?! Stackars den...
Och din granne... tragiskt.

Elisabeth said...

Jag måste förresten tillägga att jag hade kunnat ge mig till tåls och vänta på vagnen. Det var alltså inte totalkaos, bara kaos modell mindre.

Musikanta said...

Det är nog sonen som ringer efter ambulansen, själv är hon väl knappast kapabel till det. Han är väl orolig förstås. Jobbigt för den granne som ställer upp och tar hand om honom. Hon skulle väl ev. kunna göra en anmälan till någon myndighet om tvångsintagning...

Lycka till med gardinerna! Alltid kul med lite nytt till hemmet.

Vid det här laget har väl den stackars ekorren kommit loss ur skorstenen - klockan är väl ungefär fem på em. hos er när jag skriver detta.
Kramar från Ingrid

HeLena said...

Tragiska livsöden... kan inte låta bli att undra varför livet är så grymt ibland... Ledsen blir jag.
Hoppas den lille är uppe ur sot och aska och att den klarar sig...

Underligt med vädret, här också! Ska skriva lite om det senare i min blogg...
Varma kramar från ett halv-kyligt Norden (-2)!

Annika said...

Elisabeth:
Ja, det är verkligen tragiskt med grannen och hennes son.
Korren är UTE nu, yippey!!
Den var svårt medtagen.
Ja, ert väder och er snö och lokaltrafiken är ingen höjdare alls. DET var nog bäst att du tog apostlahästarna!!


Brysselkakan:
But it aint no more :-)
Grannen däremot är det synd om.

Elisabeth igen:
Jag förstår. Även kaos av mindre slag är jobbiga, suck...

Annika said...

Musikanta:
Absolut är det sonen som ringer, ingen annan.
Han blir väl så skraj när han ser sin mamma i det tillståndet.
Japp nya gardiner sitter nu uppe, meget skönt.
Korren kom ut vid 18 tiden här, hahaha!!
Peter tog ut den! Svårt medtagen var det lilla kraken.
Kram!!

Helena:
Jag vet. Nu får vi se när ambulansen kommer härnäst.
Jajamen, korren är ute nu...Vet inte om han överlevde natten. Han var så svag. Peter tog ut honom.
Trodde ert väder var konstant denna vinter, men jag har förstått att det blivit mildare :-)
KRAM!!

✿Ewa said...

Så skönt att korren är ute och hoppas att den klarar sig. Här snöar det så jag tror knappt att jag sett dess like. Förra året samma tid var det ju rekord fram till april om jag inte minns helt fel. Iår är det rekort trippelfalt. Snön bara öser, jo öser ner!! Skönt att vara inne och bara ta det lugnt.

Jag har skrivit till mais oui att jag vill hänga med på S&T. :D
Kul!

Kram!

Annika said...

EWA:
Ska länka upp dig då jag skriver om ST sen i em...KUL att du hänger på!
Ewa, jag tycker ert väder låter underbart!!
GUD vad AVIS jag är. TÄNK om man fick åtminstone en 20-del av vad ni har...
Japp, det ska ju bli en grym vinter för er och den har ju egentligen bara börjat.
KRAM!!

Anna, Fair and True said...

Vad tragiskt med grannen! Både kvinnan i sig men även att sonen måste bo med henne. Jag känner extra mycket när jag hör sådant eftersom jag har en förståndshandikappad bror som har det så bra kanske just för att vi bor i Sverige. Nu har han ju en bra familj också men här i Sverige kan han bo i egen lägenhet fast med hjälp (gruppboende) och är inte beroende av familjen längre (vilket ju är skönt både för hans egen och vår skull).

Annika said...

Anna FT:
Ja, visst är det hemskt. SÅ hemskt. JAG förstår att DU känner som du gör, Anna. Jo, jag tror att din bror ska vara glad att han bor i Sverige. vet att det finns gruppboenden här också, men till vilket pris? Och hur svårt är det att hitta rätt?
Jag kännner för sonen så mkt. Det är han som ringer ambulansen, och ofta tror jag att de inte ens tar med kvinnan, utan bara stannar och kollar och pratar ett tag.
VISST är det sorgligt. Din brors situation låter som det bästa tänkbara.