Den 11 september

Idag är det omöjligt att inte låta tankarna gå nio år tillbaka i tiden. Den 11 september 2001 har för alltid ristat sig in i våra minnen.

Karolina hade precis börjat Kindergarten, och jag var nybliven skolmamma. Den 11 september var en skoldag som alla andra, en vanlig tisdag.

Jag lämnade av henne på skolan vid 9 tiden. och for sedan direkt till gymmet. Det var en stålande vacker septembermorgon med den blåaste, klaraste himmel. På bilradion pratade morgonvärdarna om ett plan som navigerat fel och med full kraft kört in i ett av tvillingtornen i NYC. Märkligt, tyckte programledarna. Märkligt, tyckte jag. HUR kan man navigera så FEL? och på en sådan vacker dag?


Peter ringde på mobilen strax därpå, hade jag hört vad som hänt? Jo, visst hade jag, men det var ju en Cessna (trodde jag då, trodde vi BÄGGE). Jag for till gymmet, och där stod ALLA klistrade framför tv-apparaterna, och där såg vi hur det ena tornet stod i brand. VERKLIGEN I BRAND. SÅ overkligt. SÅ svårt att förstå vad man verkligen SÅG. OCH medan vi stod och tittade kom nästa jumbojet flygande, rätt in i det andra tornet. Jag lovar er, folk drog från gymmet fortare än kvickt. Stämningen var stressad, osäker och fruktansvärt kuslig.

Ut till bilen igen, på med bilradion. Nu stod det klart att det var en terrorattack, men vilka låg bakom?

STRAX därpå fick vi höra om Pentagon, och sen om planet som störtat i Pennsylvania. SÅ overkligt, och så svårt att ta in. Peter ringde igen och sa att han var på väg hem. Han berättade också att ingen hade fått tag på Pete (min svärfar som arbetade/arbetar i Pentagon). PANIK!

På vägen hem såg jag folk i bilarna omkring mig som grät. Väl hemkommen satte jag på TV:n och SÅG då tornen förintades och föll! Grät jag? Visst gjorde jag det. Kände jag overklig skräck? OM jag gjorde.

Folk började ringa från Sverige omedelbart. Alla så rädda och uppjagade. Efter en stund blev telenätet så överbelastat att ingen längre kunde ringa till USA och ingen kunde heller ringa ut. Mobiltelefonerna hade samma problem. Ja, jag tror att det nätet slogs ut nästan omgående.

Peter kom hem, ingen hade ännu hört från Pete.
Mycket snart fick vi veta att planet som störtat in i Pentagon var menat för Vita Huset. Och planet som passagerna själva tog kontrollen över, som störtade i Shanksville i PA, var menat för Capitolium i DC.
Två av planen hade lyft från Boston, ett hade lyft från Newark utanför NYC, och ett hade lyft från Dulles Airport här i DC/VA. Samtliga fulltankade inrikesplan skulle till västkusten.

Då Peter kommit hem for vi till skolan och hämtade Karolina, nästan alla föräldrar var där och stämningen var obeskrivlig faktiskt. Ja, jag kan inte ens förklara den för er.

Vi for därifrån direkt till Peters föräldrar, och där fick vi nyheten att Pete ringt och att han var på väg hem. Det tog honom flera timmar att ta sig från Pentagon och hem den dagen. Men han levde. Han hade suttit på andra sidan byggnaden och känt krashen som en mindre skakning. De hade trott att det var en liten jordbävning.

Vi tre for hem framåt eftermiddagen, och det var bara tv-tittande som gällde de första dagarna. Ett försök att förstå, att få svar.
På kvällen den 11 september gick strömmen plötsligt och det blev KOLSVART. DÅ minns jag att jag tänkte, nu är det KÖRT. Detta blir verkligen undergången.
Jag kommer ihåg hur vi grannar samlades, nästan alla av oss. Men ganska snart kom strömmen tillbaka. Ett vanligt strömavbrott som kommit ytterst olägligt.

Skolan var stängd hela veckan, luftrummet över USA var stängt. DET var tyst. De enda plan som flög över oss både natt och dag var stridsplan till och från Dulles Airport.
Man kan lugnt säga att stämningen var kuslig.
Att det var ett terrordåd fick man ju veta nästan genast, och snart fick vi veta vilka, och vem, som låg bakom. Patroismen i landet växte sig allt starkare.

Längre fram samma höst (som var en totalt overklig höst) kom Anthraxhotet. Brev skickades ut med Anthrax i och folk dog i mjältbrand. Det var då, under några veckor, som jag använde latexhandskar då jag gick till postlådan, och det var då jag öppnade all post utomhus.
Sedan följde en ENORM oro i terrorattackens kölvatten, alla rykten som gick och alla nya säkerhetskontroller som var overkliga för oss.

Nu har det gått nio år, och 9/11 känns både avlägsen och väldigt nära. Men, jag minns dagen som vore den inristad i sten, jag kommer aldrig att glömma hur det kändes.

Hösten 02 hade vi krypskytten som satte skräck i precis hela Washington DC området under flera veckors tid, och den 11 september 03 mördades Anna Lindh...
Att början av seklet var turbolent kan vi alla skriva under på.

Idag är det en lika vacker dag som den tisdagen för 9 år sedan, lika blå, lika förhöst-perfekt som då.
Dagen vi aldrig glömmer...