Julfunderingar

Nu börjar det lacka mot jul, och tankarna går då gärna till svunna tider.
Varför pockar julen så på det förflutna? Varför tänker vi oss gärna tillbaka till vår egen barndom så fort december månad gör sitt intåg?
Julen är sentimental och vi vill alla, eller åtminstone vi som har bra jular med oss i bagaget från barndomen, återuppleva barndomens magi när vi ordnar, pysslar och planerar inför jul. Vi vill se barnens ögon glittra, och vi vill se deras förväntan!

Julen är magisk, trolsk och spännande.
Då vi var barn slapp vi ju allt det jobbiga, som att planera, köpa in julmat, laga julmat, julstäda och julpynta...OCH, så slapp vi stressen att köpa julklappar. Vi slapp även att kanske undra om pengarna skulle räcka till klappar åt alla barn och julmat och allt det andra som hör till julen och som kan stressa oss vuxna.
Istället var allt som en enda glittrig, lång månad fram till julafton. Man väntade, önskade, klämde på julklapparna man hittade i familjens klädkammare vilka låg gömda i ett skåp. Å, vad roligt det var...Men varför gick tiden så långsamt? VARFÖR fick vi aldrig JULLOV!!? Jullovet låg som ett snöglittrande skimmer i slutet av december.

Eftersom vi barn aldrig kände stressen och pressen blev allt desto ljuvligare. All julskyltning på gator och torg, doften av pepparkakor och saffransbullar då man kom hem från skolan. Mammas mandelformar som jag älskade så! Dom som under julen fylldes med vispgrädde och hallonsylt. Mums! Jag visste ju var mandelformarna fanns, så tidiga morgnar kunde man finna mig i köket med handen i en av de många kakburkarna. Nej, mamma blev ju inte så glad...men, ja...jag njöt desto mer av mandelsmaken i arla morgonstund.

Vår mamma fick baka pepparkakor i omgångar innan jul. Vi var ju fyra barn som älskade dom och åt och åt! Och det var ju roligt att även själv få baka ibland, även om jag tröttnade fort på det. Bakning har aldrig varit min grej, inte ens då jag var liten tös.

Julstädningen var en annan femma...ALLT skulle städas, alla skåp, garderober, bokhyllan (alla böcker skulle dammas av), golven skulle skuras och bonas...ALLT skulle vara perfekt innan man kunde julpynta. Inte en pinal kunde komma upp innan huset sken!
Jag minns julstädningen som dagar då man alltid frös eftersom fönster stod öppna och balkongdörrar stod på vid gavel. Huset skulle ju vädras ut.
Men, sen var det ju desto mysigare då allt kärt pynt kom upp i huset, brasan tändes på kvällen och vi barn, och våra föräldrar, satt och drack te och kaffe i det milda skenet från elden i den öppna spisen och från ljusen på bordet.

Granen kläddes alltid den 23 december, alltid!!! Inte en dag innan. Det var det underbaraste av underbara när julgranen verkligen stod grön och grann i stugan.

Nu är jag själv vuxen, och visst känner jag viss stress inför jul, speciellt brukar jag känna en otäck stress dagarna innan jul, och inför min julfest (som nu är över). Men annars...nej, jag stressar inte så mycket.

Visst vill jag återskapa allt det magiska för Karolina. Jag vill att hon ska få samma glittriga och mysiga minnen med sig som jag har. Det har hon nog fått också eftersom hon har en julgalen mamma.
Ibland brukar jag tänka att hon och jag är ungefär lika julbarnsliga i vår planering. Det är roligt att ha fått en dotter som tycker det är lika kul med mys och fix som jag gör.
Visserligen tokstädar jag inte som mina föräldrar gjorde, och GÖR!! Och visserligen bakar jag inte alls i det omfång som min mamma gjorde, och gör. Men, det är så mycket mer som gäller än ett bonvaxat hem...

Det är stämning, känsla och mys som ska gälla, och den stämningen vill jag dela med mig av till alla.

Vad har ni för barndomsminnen mer i bagaget av julfix och julstädning?

Ha en bra, och stressfri (självklart) onsdag!