Monica??? Annika???

I fredags var ju ämnet kändisar, och alla var vi rörande överens om att kändislivet inte är för någon av oss. Vi lever hellre våra anonyma liv i städer, på landet och i förorterna.

Fredagsinlägget fick mig att fundera lite över ett par grejjer som hände i det förflutna. Runt 1998...
För tio år sen fick jag känna på, om än ytterst marginellt, hur det kanske kan vara att vara känd.

Minns ni vad som var hetaste potatisen på nyheterna för tio år sen? Jo, det var Clinton-Lewinsky skandalen. Det var den som höll på att vända upp och ner på Vita Huset då. Personligen tycker jag att det var det fånigaste av det fånigaste. Varför lämnade man inte bara allting därhän? Hur kunde något sådant litet bli så stort? Hillary förlät, Bill bad om ursäkt. Så, det kunde ha varit vackert så.




Men, iallafall det var inte om det jag hade tänkt att detta inlägg skulle handla om. För tio år sen var jag lite rundare än jag är idag och jag hade en liten ettåring. Jag hade samma frisyr som Monica Lewinsky. Jag var BRA LIK en viss Ms.Lewinsky, helt enkelt. Jag kunde tom se det själv. OCH, andra såg det desto mer.

Sommaren 1998 strax innan Karolina fyllt två år var hon och jag på Tysons Corner Center och shoppade. Karolina satt i sin fina, svenska Briovagn. När man ser Brio och Emmaljungavagnar här i US kan man ge sig sjutton på att det är en svensk mamma eller pappa som drar dom. Där gick jag med Briovagn och allt, och plötsligt tvärstannar två äldre damer framför oss och börjar tala högt sinsemellan;
-THAT is Monica Lewinsky!!!! Look, it is HER!!! It is HER!!!
- YES!! Oh MY GOD, is that Bill’s BABY!!!???
Hur tror ni att det kändes??? Det kändes inget vidare och jag fick faktiskt säga till att NEJ, jag var inte Monica Lewinsky! Det var inte Monica som stod framför dom, och det var heller inte Bills barn. Tanterna ursäktade väl sig (YOU LOOK so much like her, Honey!! Sorry) och gick mumlande bort alltmedan dom fortsatte att titta.

Jag var ganska uppskakad, men samtidigt tyckte jag det var komiskt. Några veckor senare var Peter och jag på Kennedy Center (Washington DCs operahus) och såg en föreställning. I trappan upp till foajen står ett par och pratar, tittar och pekar...Dom kommer närmare mig o ch Peter och fortsätter titta och prata...Till sist säger damen:
-No, no....It is not her. It is NOT Monica Lewinsky!

Nästa morgon ringde jag hårfisören och strax därefter åkte mitt Monicasvall av. Samma höst började jag Viktväktarna, och till julen hade jag gått ner tio kilo och var inte längre så slående lik Ms.Lewinsky. Men jag minns så väl hur jag kände det, och vad jag sa till Peter; detta kan bli så illa så jag får en kniv i ryggen när jag minst anar det.

Egentligen såg jag nog det hela från den komiska sidan hela tiden. Jag tyckte nog det var lite kul på ett plan, men på ett annat plan VAR det otäckt. Fast idag kan jag inte annat än skratta åt mitt ”halvår som Monica”.

Om jag numera får höra att jag liknar någon, och det händer inte ofta, så får jag höra att jag liknar Rachael Ray, kocken ni vet. För något år sen var det faktiskt en polis som kom fram till mig och sa att jag var så lik Rachael Ray. Hey, det kan man väl leva med, eller hur? Synd bara att jag inte lagar lika god mat som hon, eller att mitt bankkonto är lika välfyllt.



Undrar hur det står till med Monica Lewinsky idag förresten? Hon gick totalt under jorden efter skandalen. Det får man förstå. Stackars unga tjej som var så dödligt kär i presindenten att hon inte kunde hålla tyst om det. Sedan fick hon stå till svars inför Kenneth Starr som rev upp himmel och helvete för alla inblandade. Vilken otroligt löjlig skandal. Det är skandal hur det överhuvudtaget ens kunde bli en skandal. Och än mer att Clinton fick stå inför riksrätt, otroligt.

Oh well, det var DÅ. Nu är det IDAG!! Och här är ett klipp från Saturday Night Live i lördags. Kolla in Scary Sarah X 2. Snacka om att Tina Fey kan säga att hon liknar en viss Mrs.Palin!

Nu ska jag snart bjuda på Svenne-frulle. Ha en fin dag allihopa önskar den fd Ms Lewinsky!