-Flytta till USA?
-Ja, fan vad ballt.
-Precis som i Sverige ju, bara lite ballare?
-Jamen, det är klart!
-Det är inga som helst problem att anpassa sig eftersom livet i USA är som livet i Sverige, det har man ju hajjat.
-Ja, det är bara att sticka.
-Och, vi i Sverige kommer ju jättelångt med vår engelska eftersom den är så bra. Man kan säga att man pratar ungefär lika bra engelska som en amerikan så snart man landar och börjar snacka med dom.
-Klart, vi i Sverige pratar ju bäst engelska i världen efter dom engelskspråkiga länderna då, förståsssss. Allt tack vare icke-dubbade filmer och alla spel. Det vet väl alla??
Heeeejshhhaaan vill jag säga till dom som kanske resonerar som jag skrivit ovan. Hejschan på Dejschan!
VA!!?? Är det inte så lätt att landa rätt i USA?
Nej, det är inte det. Att landa i USA är inte alls lätt. Det som kanske ses som en underbar vistelse under tex ett au-pair år eller något års studier på High school eller college ter sig helt annorlunda när man verkligen BOR här. Det är lätt att romantisera, och det är lätt att tro att USA är som Sverige.
Det, när det i själva verket är annorlunda i så mångt och mycket i det man kanske inte ser på ytan.
Det har tagit massor med år för mig att verkligen acceptera att jag bor här. Jag skulle säga att jag egentligen inte landade (förresten kanske jag inte har landat än) förrän jag fick barn 1996, innan dess hade jag befunnit mig i USA till och från i 6 år, jag hade varit här på heltid i tre år.
Man kan säga att Karolina gav mig rötter, men dom rötterna sitter inte så djupt. I själ, hjärta och hjärna är jag svenskare än någonsin, men kanske numera med en lite mer vinklad bild av både Sverige och USA. Det känns som om jag ibland ser länderna lite grann som på en film, som om jag vore någon annan.
I mångt och mycket kanske jag verkligen har blivit rotlös. Ni vet det där tillståndet som drabbar en utlandssvensk efter sju år i utlandet. Man tappar rötterna. Efter en viss tids bortvaro från Sverige vet man längre inte var man hör hemma. Nej, egentligen tycker jag nog inte att jag har tappat mina svenska rötter alls. I mångt och mycket sitter dom djupare än någonsin, men på ett annat plan sitter dom lösare. Det låter luddigt, det hör jag ju.
När jag kom till USA och skulle bo här på riktigt jämförde jag Sverige och USA hela tiden. Peter fick minsann höra hur mycket bättre allt var i Sverige, hela tiden. Jag kunde sitta och göra hysteriska plus och minus listor över Sverige och USA, och gissa vilket land som ALLTID vann: Ja, Sverige. SÅ ser jag det inte längre. Inte alls. Jag ser minus med vissa saker i sverige, klart och tydligt. Samtidigt ser jag plus i USA på ställen där jag kanske aldrig sett plus förr. Ja, kanske har man då landat på ett visst plan.
Bara detta att landa i ett nytt samhälle är svårt. HUR gör man? Hur betalar man räkningar? Hur går man på banken? På posten? Hur bemöter man människor? Hur artig ska man vara? Varför är amerikanskor så svåra att komma in på livet? Hur funkar lönen? Varför är amerikaner så självupptagna? OCH varför vet dom ingenting om länderna utanför USA? Varför är dom så patriotiska???
Japp, allt detta får man tampas med som ny och det är inte lätt att komma underfund med saker, det måste liksom ske i den takt det tar. Långsamt lär man sig att kalla folk för ”sir” och ”Ma’am” och ”doctor”...Man förstår som svensk att ”tjena och förnamn” inte är gångbart alla gånger här. Långsamt lär man sig förstå. OCH kanske kan man lära sig att landa i det fastän det tar emot, och på något sätt kan man då aldrig riktigt landa...
Det är egentligen i den vardagliga biten det är svårast att landa. Att lära sig signalerna, förstå vad som kan sägas och inte sägas. För, du kan alltid snabbt lära dig hur du betalar en räkning, eller hur det funkar på en drive-thru bank. Har du gjort det en gång så kan du det, men det är i det dagliga livet som saker och ting blir svårare. Mötet mellan männsiskor, på jobb, på skolan, på dagis... OCH ibland andra kvinnor i din ålder som du alls inte delar samma bakgrund med. Ja, vi är alla från västvärlden, från rika I-länder, men ändå är vi så olika.
Se, jag tror aldrig att jag kommer att landa bland amerikanskorna. Det är kört, det är liksom inte meningen. OCH, det tar tid att förså det! ATT fatta det, att inse att det nog är på det sättet.
JO, men jag har goda amerikanska vänner omkring mig, vi ses, vi fikar, vi dricker vin ihop, vi har middagar, vi har bokklubbar..men det känns ändå som om det inte NÅR hela vägen fram. Jag vet inte varför. Istället klickar jag desto mer med andra svenskor eller andra europeer eller australiensare. Lustigt. DÅ landar man i den vetskapen, det har jag lyckats med.
Engelskan då? När jag kom till USA var min engelska hyfsat OK. Jag hade skolengelska från grundskolan och gymnasiet. På dekoratörsutbildningen efter gymnasiet läste vi ingen engelska. Jag hade basgrunder och trodde nog att dom var bra, och visst KLARADE jag mig. Men, än idag tycker jag att min engelska skulle behöva en skjuts framåt...NU! när jag läser obehindrat, skriver och pratar till höger och vänster tycker jag fortfarande att jag ibland fastnar i en dålig-engelska-dag (kan jämföras med en dålig hårdag, bara lite mer frustrerande). Jag kan berätta att det är för jävligt när man i ett sällskap letar efter ord, eller sitter och hakar upp sig som en gammal grammofon ”Well, guys, you know what I mean...you know...???..that word” och sen får man hjälp av nåogon. DET är inte KUL. Vissa dagar går allt som på räls, men andra dagar är det kört.
Och sen detta med att alltid, alltid, alltid dras med en brytning...Visserligen en ”cute” eller ”european” brytning, men en BRYTNING. Det är inte alltid så kul, ska ni veta. OCH det är inte lätt att landa i den vetskapen heller. JAG bryter, jag är utlänning, jag är annorlunda. DET är att aldrig landa. Sedan kanske vi euro-snobbar tror att vi är lite mer ”speciella” också...VI kommer ju från EUROPA (gu’bevars)och har speciell status. Speciellt om vi kommer från norra Europa. Se där igen, vi landar inte...
Ja, kära läsare, jag har skrvit lika mycket till om det här, men det tar vi en annan dag. OM ni vill, och om jag vill...Men mer finnes...
Vad är era tankar om att bo i utlandet? Har ni landat? Vad är svårast/lättast?
Jag skulle gärna vilja veta.
En fin torsdag tillönskas ni alla från mig, svenskan som nog aldrig riktigt landar fullt ut i det som numera är hennes, faktiskt kära, hemland...
-Ja, fan vad ballt.
-Precis som i Sverige ju, bara lite ballare?
-Jamen, det är klart!
-Det är inga som helst problem att anpassa sig eftersom livet i USA är som livet i Sverige, det har man ju hajjat.
-Ja, det är bara att sticka.
-Och, vi i Sverige kommer ju jättelångt med vår engelska eftersom den är så bra. Man kan säga att man pratar ungefär lika bra engelska som en amerikan så snart man landar och börjar snacka med dom.
-Klart, vi i Sverige pratar ju bäst engelska i världen efter dom engelskspråkiga länderna då, förståsssss. Allt tack vare icke-dubbade filmer och alla spel. Det vet väl alla??
Heeeejshhhaaan vill jag säga till dom som kanske resonerar som jag skrivit ovan. Hejschan på Dejschan!
VA!!?? Är det inte så lätt att landa rätt i USA?
Nej, det är inte det. Att landa i USA är inte alls lätt. Det som kanske ses som en underbar vistelse under tex ett au-pair år eller något års studier på High school eller college ter sig helt annorlunda när man verkligen BOR här. Det är lätt att romantisera, och det är lätt att tro att USA är som Sverige.
Det, när det i själva verket är annorlunda i så mångt och mycket i det man kanske inte ser på ytan.
Det har tagit massor med år för mig att verkligen acceptera att jag bor här. Jag skulle säga att jag egentligen inte landade (förresten kanske jag inte har landat än) förrän jag fick barn 1996, innan dess hade jag befunnit mig i USA till och från i 6 år, jag hade varit här på heltid i tre år.
Man kan säga att Karolina gav mig rötter, men dom rötterna sitter inte så djupt. I själ, hjärta och hjärna är jag svenskare än någonsin, men kanske numera med en lite mer vinklad bild av både Sverige och USA. Det känns som om jag ibland ser länderna lite grann som på en film, som om jag vore någon annan.
I mångt och mycket kanske jag verkligen har blivit rotlös. Ni vet det där tillståndet som drabbar en utlandssvensk efter sju år i utlandet. Man tappar rötterna. Efter en viss tids bortvaro från Sverige vet man längre inte var man hör hemma. Nej, egentligen tycker jag nog inte att jag har tappat mina svenska rötter alls. I mångt och mycket sitter dom djupare än någonsin, men på ett annat plan sitter dom lösare. Det låter luddigt, det hör jag ju.
När jag kom till USA och skulle bo här på riktigt jämförde jag Sverige och USA hela tiden. Peter fick minsann höra hur mycket bättre allt var i Sverige, hela tiden. Jag kunde sitta och göra hysteriska plus och minus listor över Sverige och USA, och gissa vilket land som ALLTID vann: Ja, Sverige. SÅ ser jag det inte längre. Inte alls. Jag ser minus med vissa saker i sverige, klart och tydligt. Samtidigt ser jag plus i USA på ställen där jag kanske aldrig sett plus förr. Ja, kanske har man då landat på ett visst plan.
Bara detta att landa i ett nytt samhälle är svårt. HUR gör man? Hur betalar man räkningar? Hur går man på banken? På posten? Hur bemöter man människor? Hur artig ska man vara? Varför är amerikanskor så svåra att komma in på livet? Hur funkar lönen? Varför är amerikaner så självupptagna? OCH varför vet dom ingenting om länderna utanför USA? Varför är dom så patriotiska???
Japp, allt detta får man tampas med som ny och det är inte lätt att komma underfund med saker, det måste liksom ske i den takt det tar. Långsamt lär man sig att kalla folk för ”sir” och ”Ma’am” och ”doctor”...Man förstår som svensk att ”tjena och förnamn” inte är gångbart alla gånger här. Långsamt lär man sig förstå. OCH kanske kan man lära sig att landa i det fastän det tar emot, och på något sätt kan man då aldrig riktigt landa...
Det är egentligen i den vardagliga biten det är svårast att landa. Att lära sig signalerna, förstå vad som kan sägas och inte sägas. För, du kan alltid snabbt lära dig hur du betalar en räkning, eller hur det funkar på en drive-thru bank. Har du gjort det en gång så kan du det, men det är i det dagliga livet som saker och ting blir svårare. Mötet mellan männsiskor, på jobb, på skolan, på dagis... OCH ibland andra kvinnor i din ålder som du alls inte delar samma bakgrund med. Ja, vi är alla från västvärlden, från rika I-länder, men ändå är vi så olika.
Se, jag tror aldrig att jag kommer att landa bland amerikanskorna. Det är kört, det är liksom inte meningen. OCH, det tar tid att förså det! ATT fatta det, att inse att det nog är på det sättet.
JO, men jag har goda amerikanska vänner omkring mig, vi ses, vi fikar, vi dricker vin ihop, vi har middagar, vi har bokklubbar..men det känns ändå som om det inte NÅR hela vägen fram. Jag vet inte varför. Istället klickar jag desto mer med andra svenskor eller andra europeer eller australiensare. Lustigt. DÅ landar man i den vetskapen, det har jag lyckats med.
Engelskan då? När jag kom till USA var min engelska hyfsat OK. Jag hade skolengelska från grundskolan och gymnasiet. På dekoratörsutbildningen efter gymnasiet läste vi ingen engelska. Jag hade basgrunder och trodde nog att dom var bra, och visst KLARADE jag mig. Men, än idag tycker jag att min engelska skulle behöva en skjuts framåt...NU! när jag läser obehindrat, skriver och pratar till höger och vänster tycker jag fortfarande att jag ibland fastnar i en dålig-engelska-dag (kan jämföras med en dålig hårdag, bara lite mer frustrerande). Jag kan berätta att det är för jävligt när man i ett sällskap letar efter ord, eller sitter och hakar upp sig som en gammal grammofon ”Well, guys, you know what I mean...you know...???..that word” och sen får man hjälp av nåogon. DET är inte KUL. Vissa dagar går allt som på räls, men andra dagar är det kört.
Och sen detta med att alltid, alltid, alltid dras med en brytning...Visserligen en ”cute” eller ”european” brytning, men en BRYTNING. Det är inte alltid så kul, ska ni veta. OCH det är inte lätt att landa i den vetskapen heller. JAG bryter, jag är utlänning, jag är annorlunda. DET är att aldrig landa. Sedan kanske vi euro-snobbar tror att vi är lite mer ”speciella” också...VI kommer ju från EUROPA (gu’bevars)och har speciell status. Speciellt om vi kommer från norra Europa. Se där igen, vi landar inte...
Ja, kära läsare, jag har skrvit lika mycket till om det här, men det tar vi en annan dag. OM ni vill, och om jag vill...Men mer finnes...
Vad är era tankar om att bo i utlandet? Har ni landat? Vad är svårast/lättast?
Jag skulle gärna vilja veta.
En fin torsdag tillönskas ni alla från mig, svenskan som nog aldrig riktigt landar fullt ut i det som numera är hennes, faktiskt kära, hemland...
Comments
Det där med att man jämnför med Sverige är nog nått som alla utlandssvenskar gör. Åtminstonde till en början. Samt räknar om allt till Svensk valuta.
Att sluta räkna om är något jag bara gjort de senaste tre åren eller så.
Det blir 5 år för mig nu i September trots att det känns som att jag varit här längre.
Precis som du skriver så är det ens barn som liksom ger en rötter här.
I o m ett barn så är ju landet mer än bara ett ställe som du bor i. Det är ditt barns hemland och det land som de kommer att jämnföra andra länder med.
Oj, man kan nog skriva mycket om detta men jag ska sluta nu och istället läsa vad andra tycker. :D
Kram på dig!
Och precis som du har jag aldrig varit så svensk som efter att vi flyttat hit. Jag har en svensk flagga på matbordet och kan falla i trans inför en kompis nyinköpta dalahäst (något som jag aldrig skulle drömt om att göra när vi bodde i gamla Åkersberga).
Kram!/Vic
Hej, jag vet inte om du är ny här för när jag kollar din profil så är du inte "min vanliga" Elisabeth.
Välkommen hit, isåfall!! Och förlåt om jag förr tagit er som en och samma person.
Jo, just "cute" är ordet jag får höra. OM jag får höra ngt alls förutom frågan var jag kommer ifrån.
jag vet vad du menar med svensk brytning, dock. Håller med, den är inte vacker. Jag tycker också fransmännn har en skön (men svår) brytning på engelska. Likaså gillar jag tyskarnas brytning, men vår...tjaaa...cute kanske :-)
Jess:
TACK snälla!!
Ja, i början var man helt RABIAT med att jämföra. Fattar inte hur Peter stod UT! IN Sweden we do, in Sweden it IS etc...
Men han tog det med jämnmod och med tålamod och humor.
VISST du har helt rätt, det där att räkna om valutan höll man ju verkligen PÅ med i årtal. Det har jag slutat med nu :-)
du könner likadant som ajg alltså? Att Leon gett dig rötter? Det är nog en rätt vanlig känsla.
Tack Jess!!
KRAM!!
Victoria:
Exakt, det är FAN inte lätt och det tror man gärna innan man drar iväg. Det trodde ju JAG med!! Och sen kommer man hit och får sina fiskar varma.
Och PRECIS, man VILL inte bryta och ändå kan man inte göra ett skit åt det.
Jag får höra att jag kommer från Irland också ibland, sydaftrika, Holland och accenten är alltid "cute" eller "interesting" (hur ska man tolka DET då?).
Haha, nej jag skulle knappast ha en träflagga hemma i sverige heller, och inte sjutton skulle jag ha en dalahäst på väggen som jag har här. SÅ sant, Victoria.
KRAMAR!!!
vilken erfarenhet du ändå fått på köpet, som man kanske inte räknade med.
VAD bra att du tyckte om inlägget. Visst kan man tycka att sverige är amerikaniserat, men folket är ju inte det på det sättet. På det amerikanska sättet, och det är nog där det egentligen är svårast att landa.
Men ja visst är det en erfarenhet. På ett sätt skulle jag önska att jag bott i ngt annat land också så att jag då verkligen hade kunnat få jämföra.
Sedan är det ju lite roligt att man plötsligt känner sig som landsmaninna med såväl fransmän som engelsmän. ;)
Kram!
Nu har jag länkat till dig på min blogg. Så när besökarantalet rusar i höjden vet du varför. Blink, blink.
Ha en jättebra dag.
PS Jag har också länkat dig i min blogg. ;) DS
Det ar en konstig mix att pa ett satt inte kanna sig hemma i varesig sverige eller sitt nya land, men samtidigt kanna att man har en plats i bada. Att samtidigt som man har borjat acceptera och alska saker med sitt nya land, bli mer och mer patriotisk vad galler sverige och allt som ar svenskt.
Precis som du hade jag bott har i 6 ar nar jag blev mamma och jag haller helt klart med om att nagot definitivt hande da som gjorde att jag slog mer mer till ro i England pa nagot satt. Samtidigt som jag langtade hem mer an nagonsin eftersom det kandes sa 'fel' att ga igenom en sa viktig sak som att fa barn sa langt ifran familj och vanner.
Pa nagot satt tror jag att om man som vi har spenderat den mesta delen av sitt vuxna liv i det nya landet sa handlar det har med att plotsligen kanna sig mer hemma i det nya landet mycket att gora med att man 'lart sig' hur det funkar just dar. Jag menar, jag har aldrig levt vuxenliv med jobb, hus, familj, dagis, rakningar, pensionssparande och alla andra detaljer som hor det livet till i Sverige. Men allt det har jag gjort och gor i England och kanner mig trygg med har.
Det ar darfor en ratt underlig kansla att plotligen inse att det skulle kannas lite laskigt att flytta till Sverige - eftersom alla sadan saker skulle vara helt nya for mig dar!!
Lite roligt att lasa att Anna har over skriver att man nar man bor i Amerika kanner sig som landsman med tex fransman och engelsman for for mig ar ju engelsmannan samma sak som Amerikanarna for er - dvs jag ar inte infodd. For mig kanns engelsmannen darfor som det frammande medans jag kan kanna valdigt mycket gemenskap med andra europer som bor har. Jag har fa nara engelska vanner och mitt framsta sociala natverk bestar en italienare, en tjeckiska, en fransyska och en svenska och jag tror att anledningen att vi funkar sa bra ihop (trots att vi egentligen ar fran valdigt olika bakgrunder) ar att vi ar utlanningar i just england. Det ar en trygghet att ha folk omkring sig som forstar exakt hur det ar nar man har en san dar 'dalig engelska dag' eller nar man plotsligen far varldens hemlangtan.
Det ar nog ocksa sa att det ar valdigt stor skillnad pa att acceptera att man nu bor och har slagit sig ner i det nya landet om man jamfor med de som bara flyttar over for ett ar eller tva och vet sakert att de kommer flytta hem igen i framtiden.
Och lite komiskt hur man kan ga fran att vara helt rabiat vad galler att visa att Sverige ar bast i alla lagen till att sjalv kanna sig lite irriterad nar svenskar papekar sadant som man sjalv brukade reagera pa med det nya landet. Jag far krupp nar jag hor svenskar svara over allt som inte ar som i sverige nar de ar har men jag var ju precis likadan sjalv nar jag flyttade over!
Oj forlat.. det har blev ett eget mini-inlagg (och valdigt ego sorry!). Kram o skriv GARNA mer om det har. xx
Jspp, du åker upp här på min blogg också.
Jag vet, det tar tid det här, och koderna lär man sig nog aldrig riktigt är jag rädd :-/
Kram!
Kerstin:
Bra att du tycker det var rolig läsning. Ja, jag har mer som jag skrivit. Det kommer en annan gång.
KUL att du länkat, TACK!!
TACK snälla för en lång o intressant kommentar.
Jo, dett kan man nog stöta och blöta länge som utlandssvensk, tror du inte?
OCH du lksom jag och Jess kände att du fick rötter på ett sätt när Nils kom. Jo, så är det nog. Precis som du säger lever man i ngn konstig mix hela tiden.
OCH du känner som jag gör med amerikanskorna. Tänk så underligt, då kanske det inte är ett rent amerikanskt fenomen utan det kanske gäller alla som bor i utlandet. Att det är svårt att klicka med den infödda befolkningen.
JAPP, det där RABAITA "SVERIGE E ALLTID BÄST" har jag lagt bakom mig nu, för det är ju inte så. USA är bättre i mångt och mkt på visa plan, och sverige är bättre på annat.
Tack, Millan!!!
KRAM!!
Nar jag kom ville jag halla for oronen och blunda, for det var sa mycket nya intryck - min hjarna blev helt utmattad. Det ar *aldrig* tyst har. Det var svart for mig. Och allting ar sa *stort*... this is Texas, you know! :o) Jattestora flaggor, jattestora billboards, jattestora allting...
Och maten ar konstig, folket ar konstigt, jag kunde inte rakna ut hur trafiken fungerade... folk forstod inte vad jag sa, fast jag har bra engelska, jag har bott manga ar i London och min syster ar gift med engelsman... Pengarna ar konstiga och alla priser ar angivet utan skatt, sa nar man betalar blir det alltid lite mer, utom pa mat. Vi har inte skatt pa mat har. Det ar ju ratt fantastiskt...
Folk tror ofta att jag kommer fran Mexico nar dom hor mig prata - jag ar ju inte blond, sa dom associerar inte min brytning med Europa. Storsta delen av befolkningen har i SA ar ju mexikanare och dom pratar med brytning *allihop* sa jag ar i gott sallskap!
Och det maste jag halla med om; att jag kanner mig mer beslaktad med europeer. Ibland traffar man pa nagon kvinna har som jobbar pa affar och som kommer fran gamla oststaterna. Jag faller dom nastan om halsen! Det ar som att traffa en landsman. Och dom blir lika glada och skiner opp nar jag sager att jag ar fran Sverige. Sostra!!
Jag har gett upp Sverige och svenska seder. Fran borjan forsokte jag fira pask, midsommar och ata kraftor osv... svenskt julbord... men det har jag slutat med - det blir inte av for mig. Nu firar jag 4th of July och Thanksgiving och julafton pa juldagen istallet. :o)
Jag kan inte jamfora pa det viset: om Sverige ar battre eller samre an USA. Det ar annorlunda har. Och dar oxa, for den delen. Och jag tycker det ar underbart! Det ar val tur att det ar olika overallt, annars skulle det ju bli ganska trist.
Se dar! Nu tror jag att jag slog rekord i "Longest Comment"!! :oD
Jag tycker frågan borde omformuleras till hur bra man trivs i sitt nya land. Trivs man så känner man sig förstås mer hemma. Jag trivs mycket bra i mitt nya land och ju längre jag bor här desto mer känns det som att jag passar in. Men att känna mig som en tvättäkta aussie, om det är det som menas med att landa, den frågan kan jag inte ens ställa mig själv eftersom jag är inte är född och uppvuxen här.
Du har skrivit så bra om det här i ditt inlägg, Annika, du har verkligen fångat något väsentligt med de aspekter du tar upp. Hur man tror att ens engelska är bättre än den är och hur lätt det är att tro att man ska smälta in för att man kan språket någotsånär. Och sedan chocken när man inser att ens engelska är urdålig i jämförelse med dem som talat det sedan barnsben. Efter nästan 20 år av att prata engelska dagligen tycker jag att jag har rätt så bra koll, men riktigt fulländad blir den nog aldrig, vilket visar på hur mycket man suger åt sig av språket som barn.
På sätt och vis kan vi som utvandrat som vuxna vara glada att vi åtminstone har svenskan som vårt hela språk, men som sagts tidigare så gäller det att hålla svenskan levande annars tappar man den och blir liksom halvspråkig på båda språken.
Nu är jag nog trött, för när jag stirrar på ordet "språk" tycker jag det ser så knäppt ut! Språk. Vilket ord! Spräk, sprik, språk. Ha, ha.
Det finns så mycket att diskutera och berätta i det här ämnet att det skulle räcka till flera böcker. Tanken slår mig hur roligt det vore om vi utlandsbloggare slog ihop oss och skrev en bok om just sådana här frågor. Hur vi upplever saker och ting och hur det känns att flytta till USA, England, Skottland, Australien osv.
Jag tycker inte att det har varit så svårt att passa in i USA. Jag har anpassat mig snabbt i kulturen. Men - det betyder inte att jag inte är en äkta svensk i hjärtat. För det är jag. Stolt och Svensk. Men jag är också väldigt tacksam och glad att kunna bo här i USA. Mycket är bra här...och en del är dåligt. Samma gäller för Sverige. Jag tror att om man pluggar och-eller jobbar så kommer man lättare in i det Amerikanska livet. Konstigt vore det väl annars. Men visst är det väl så att man är något mittimellan - varken här eller där. Och det är kanske ok?
Susanna B.
Jag tror att din inledning stämmer väldigt, väldigt väl när det gäller de engelskspråkiga länderna i väst. Vi tror att det är likadant där som i Sverige - och det är det verkligen inte. Jag trodde det jag också en gång i tiden, men fick lära mig annorlunda när jag hamnade Upstate NY. Just det där med värderingar och koder, det är det som är det knepiga att lära sig. Precis som du skriver, gå på banken osv lär man sig, men att läsa av människor, att förstå värderingen i en kommentar, det är det som är svårt. Och att lära sig leva med det.
Det är skillnad när man som jag nu har bott i så annorlunda länder. Man RÄKNAR med att det ska vara på andra sätt i Turkiet och Egypten. Man kommer hit med den insikten och har helt andra förväntningar, vilket nog gör det lite lättare, för man lurar inte sig själv i beslutsfasen vilket kan vara lätt när man ska till England eller USA.
En avgörande faktor tror jag är just det som Millan skrev om också, att det är en enorm skillnad att flytta till ett land och gifta sig - alltså man har för avsikt att leva sitt liv i det nya landet - mot att som jag hoppa runt mellan olika länder under en begränsad tid i varje land. Som jag skrev hos Ingabritt (hennes inlägg i går om en bok om att vara invandrare), jag ser mig inte som invandrare i mitt nya land just för att jag vet att det är en begränsad tid, jag ser mig som gäst.
Jag vet precis vad du menar med att jämföra allt med Sverige och att Sverige alltid vinner stort - precis samma sak gjorde jag under min NY-tid. Skillnaden var att Sverige vann i praktiken också ...
Nu när jag vet att jag inte ska leva resten av mitt liv här kan jag visst det ändå jämföra saker - det tror jag att man alltid gör eftersom man har sina referenspunkter - men det är inte på samma blodiga allvar. Här kan jag dessutom glatt jämföra med Turkiet och komma fram till ett plus för Egypten för det ena eller andra, eller ett plus för Turkiet för någonting annat. Jag ser inte det som någonting negativt, jag tror att man alltid jämför och utvärderar, om det så är mammas köttbullar med moster Elsas.
Vi är svenskar, det kommer vi alltid att vara för det är det som är vårt ursprung. Och det tror jag att vi ska vara rädda om och vårda. Det är inte samma sak som att förneka den kultur man bor i, det är inte att säga att man inte vill omfamna sitt nya lands kultur och anpassa sig. För det vill vi ju. Vi måste bara lära oss att få de två pusselbitarna att passa ihop.
Jättebra inlägg Annika, lägg gärna ut mer av det du har skrivit!
KRAM!
Här i Spanien kommer jag ju aldrig smälta in ordentligt förrän jag färgar håret mörkt och använder bruna linser..haha!
Nu har jag ju inte bott här så länge (knappt ett år), men det är ju mycket som är annorlunda, och många gånger tänker jag "gud, va mycket lättare/bättre det är i Sverige!", men det är klart att det finns en del som är bättre här än i Sverige också. Sen är det ju också väldigt viktigt med formellt språk här i många situationer, vilket jag har lite svårt med... glömmer alltid bort att använda Ni. Och min spanska är ju inte helt flytande än. Dessutom så talar man ju här även Katalanska (alla officiella dokument etc skrivs på katalanska) , vilket jag försöker lära mig...
Får väl se hur länge jag blir kvar här och hur jag isåfall känner när jag varit här lite längre. :)
Kramar,
Lilla jag
det är ju allt ifrån att lista ut hur man går till doktorn till att fråga efter en krydda man inte kan det engelska namnet på i affären.
det tar nog många år innan man kommer in i det.
Jag hakar på fredagstemat den här veckan och jag tror nästan jag är först ut!
Kramar!!
Och nu har jag ju undervisat invandrarbarn (flyktingar som inte ville flytta är svårare) i många år och vet precis hur svårt det är för dem - och ännu mer för föräldrarna - att lära sig hur man brukar göra här. Mängder med detaljer som en inföding inte ens tänker på.
När jag var i övre tonåren var det självklart att jag skulle flytta utomlands, reste varje sommar... men... nu finns det inget mer än krig och tvång som skulle flytta mig utanför Sverige mer än självvand semester förstås.
Men språket... jag skriver, läser och lyssnar helt obehindrat - men ack så ofta det känns som jag har gröt i munnen när orden ska ut... DET tycker jag är jättejobbigt... jag är trött på att höra "aha, var är du ifrån, jag hör en liten accent där" - vill inte, orkar inte, kräks på att behöva prata om var jag kommer ifrån vissa dagar. Vill bara vara en i mängden, smälta in. Vill prata mitt språk, där jag kan skämta och skoja så folk förstår. För att andra dagar tycka det är skönt att nästan kunna "dölja" sig bakom ett annat språk - som om man har en sköld mellan sig och omvärlden.
Svammel svamel på morgonkvisten framför datorn med en kopp té...
Ville bara egentligen säga att ack, jag förstår dig så väl och som vanligt är du så fantastisk på att uttrycka dig!
Jag kommer precis hem från en begravning och hittaralla dessa genomtänkta och långa kommentarer här!!
TACK ska ni ha!
Ni har alla så mkt klokt och BRA att säga så jag ska ge er alla en liten kommentar:
1. Aurora:
Väldigt sant. Allt är annorlunda här, och annorlunda därhemma. Det är ett ord man ständigt måste ha på lut i hjärnan: ANNORLUNDA.
Jag firar fortfarande svensk julafton, äter kräftor och firar midsommar (fast den är verkligen inte nödvändig för mig)...Men så har jag verkligen också tagit till mig Thanksgiving också. Tycker det är en underbar helg.
Och vad gulligt det du berättar om när du träffar folk från östeuropa...Jättegulligt.
Tack för dina tankar och funderingar kring detta, Aurora!
KRAMAR!!
2. Matilda:
Ja, jag vet inte...Kanske är inte just ordet landa ett bra ord för att beskriva vad jag försöker säga. Du har ju rätt, vi KAN aldrig bli som dom infödda. DET bara är så. Vi vetinte vad det vill säga, helt rätt.
Så roligt att du tycker att jag beskrivit detta bra, Matilda. Jag har ju bara tagit det ur hur just jag känner och resonerar, och jag blir så glad, och lite lättad, när jag märker att vi är så många som tycker samma sak.
Och Matilda, ja! jag är jätteglad över att jag kom till USA som 24 åring och inte som 17 åring tex. jag är så glad att jag åtminstone hann skapa mig ett vardagsliv som hann spänna över ngra år före jag kom hit, och som du säger har vi SVENSKAN tryggt grundmurad i märgen. DET känns BRA.
JA, jag gillar din ide med en bok. DET skulle vara så intressant läsning!
Tack för din kommentar, Matilda!!
3. Susanna:
Nej, riktigt ända fram kommer vi nog aldrig eftersom vi itne är födda här.
Det går inte.
Och visst trivs man på två platser, men oj vad många år det tog innan jag kom fram till att ajg faktiskt trivdes i USA. Det var inte gjort på en kafferast. Det tog säkerligen tre år, om inte mer.
Och absolut, visst är det OK att vara mittemellan som vi är...Det är ju först nu som, eller först under 00-talet som jag verkligen kan säga att jag hör hemma här. Susanna, tack för att du kommenterade på detta som är rätt komplext.
4. Marianne:
Ja, jag tror att man lätt kan resonera sådär om den engelskspråkiga världen eftersom allt är så likt på ytan. man tror att det ska vara så lätt att byta land, och det är det ju ICKE.
Precis det är koderna som är de absolut allra svåraste att förstå sig på...OCH dom har jag inte lärt mig än i denna dag, och dom kommer jag nog aldrig att lära mig fullt ut.
Exakt, både Millan och jag har ju gift oss med landsmän och då känns det hela så mkt mer definitivt...så grundmurat, och bara det kunde ju ge en ångest förr i världen. Jag brukade säga till Peter att jag skulle ge honom tre år i USA och sen skulle vi hem till Sverige. Kolla nu då; nu har jag varit här i 15 och jag har ingen större lust att flytta till Sverige längre...Landat på ett sätt, kanske?
Marianne, jag gillar verkligen hur du själv ser dig som gäst i Egypten. Det låter fint, tycker jag.
TACK själv för din kommentar, marianne!! Där finns mkt som vi alla kan tänka på som bor i utlandet.
KRAM!!!!!
Så nej, jag är inte "hemma" i Norge, och om några år skall jag flytta hem till Göteborg.
Lilla Jag:
Jo, jag tycker nog att det är svårast sådär i början, där du befinner dig nu. Men du sitter också i en ganska skön sits för du kan ta god tid på dig att välja och känna efter...Och du behöver inte skynda dig direkt heller, eller?
Ja, det här med det mer artiga språket är ngt jag kan tänka mig att många av oss svenskar har svårt med eftersom Sve är så informellt. Vi får hela tiden tänka oss för...och med tiden går det ju det också.
Kram och tack för din kommentar, lilla jag!
6. Kicki:
Japp, det är svårt, svårt och knepigt. Jag har ju haft tur i mkt iom att jag har Peter som är amris. Det har varit till stor hjälp.
KUL att du hoppar på temat. Då ska jag länka upp dig ikväll innan jag lägger ut mitt inlägg.
Kram!!
7. Bloggblad:
Jamenvisst, och du som undervisar flyktingar som har flytt sina hemländer hals över huvud. Det har ju inte en enda av oss svenskar gjort. Vi har flyttat av egen fri vilja fr ett välmående land, familjer etc. OCH vi åker hem och kan åka hem när vi vill. Det går för mig inte ens att sätta mig in i en flyktings situation. Så otroligt hemskt, och då kan man nog verkligen börja snacka om att att kanske aldrig landa...
Och man kan nog lugnt säga att om man aldrig har bott utomlands blir själen lugnare. det är jag rätt säker på.
8. Jacal:
Sådär kan jag också känna ibland; hur 17 hamnade jag här då??? Lite förvirrat sådär. Och andra dagar känns det liksom hur OK som helst. Lätt schizat kanske?
JAG vet språket: jag lyssnar, läser och skriver obehindrat men så ibland kommer den där dåliga engelska dagen och ställer till det i skallen. DET är så jobbigt och så frustrerande. Ibland känner man bara för att vända på klacken och gå.
Och så det där man pratar med ngn ny: Hmmm...I think I detect an accent? where are you from?
SUUUCK....jag vill ju inte bryta, jag vill snacka på som vem som helst...Men det är bara att inse faktum, så blir det aldrig.
TACK JACAL!!! Vi har ju snackat om detta IRL, men det blir aldrig för mkt. Det tåls att ta upp om och om igen.
9. Vee:
Jättevälkommen til min blogg! Tackl för att du läser och tack för att du tycker till!! Jag blir lika glad jag över att höra att det finns andra som upplever situationen som jag gör. Vi är många som tycker lika här och det är skönt!!!
KRAM och välkommen tillbaka!!
10. Emma:
TACK!!!
Jomen jag tror att man måste få reagera sådäör som du gjorde. Det blir en sorts fas man måste gå igenom. Den är nyttig, tror jag tom.
OCh det är ju så bra att ni trivs, och att ni själva kan bestämma hur länge ni ska vara borta.
Det blir lugnare då. Skönt att du träffar din familj ofta. Det blir ju lättare när man bor i europa, förstås.
KRAMAR i massor!
11. Lotta:
Jättevälkommen hit!! KUL med nya läsare. Jo, jag tror att många av oss känner igen igen oss i detta. Det är skönt för oss alla att veta.
Välkommen tillbaka!!
TACK för att du berättade det. Man tror ju att Norge ska vara precis hur likt sverige som heslt, men jag vet genom goda vänner att så icke är fallet. OCh nu skriver du också att det är så. jag vet att du skrivit om det förr också. Det är jätteintressant, tycker jag!
Känner du hemlängtan till sverige?
Jag känner i alla fall sååå igen mej i en del du skriver, även om det inte var nån stor sak att flytta från Finland till Sverige för mej.
Jag är både finsk och svensk medborgare men jag känner att jag inte riktigt till 100% hör hemma i nåt av länderna - samtidigt som jag hör hemma i båda. När vi har varit "hemma" i Vasa på semester åker vi "hem" till Robertsfors igen... Jag har två "hemma" men inget av dem känns som mitt riktiga hem. Här i Robertsfors där jag bor finns inte mina rötter så därför är det inte hemma, och i Vasa där mina rötter finns så bor jag inte längre så därför är det inte hemma... Knepigt det där!
Du är förresten utmanad hos mej!
Ytterligare en sak som jag tycker som försvårar för oss, mig och Calle är att vi blir så ensamma och isolerade här. Vi har ingen familj. Har man gift sig med någon som kommer från landet man flyttar till så har man iallfall den enes familj att umgås med som kan ge en tips och berätta om hur saker och ting funkar. Att ha någon att fira högtidsdagar med. Men är man båda utlänningar så blir man så mycket mer ensam. Fast detta är ju förstår både på gott och ont. Är man båda svenskar är det lättare att fatta beslutet gemensamt om man vill stanna eller om man vill flytta tillbaka till sitt hemland. Är man gift med någon från landet dit man flyttat och bor här som du så blir det ju permanent på ett helt annat sätt. Då har man fattat sitt beslut mycket tidigare om att man flyttar till ett nytt ställe för alltid eller för en mycket lång tidsperiod. Kanske hjälper det en i längden att acceptera sitt nya land lite snabbare på nåt sätt. Jag vet inte riktigt.
En bok, som Matilda föreslog, av oss utlandssvenskar kanske skulle vara till godo för de nya svenskarna? Jag skulle kunna tänka mig att tillsammans med någon annan bli redaktör för en sådan bok, alltså samla in och hjälpa till att bearbeta texter. Plus att jag känner en tjej som har ett bokförlag och som är författarcoach. Hon kanske skulle vara intresserad, hon är själv utlandssvensk fast på en segelbåt och hennes förlag är svenskt.
En begravning, så tråkigt Annika. Hoppas att det inte var alltför nära och att ni mår bra!
Stora kramar!
Så känner jag också...jag har ett hem här, och ett i sverige. Jag har verkligen två hem. Det är inte så dumt alla ggr.
Förresten, trist att din kommentar försvann...så blir man ju galen. Tack för att du tog dig tid att skriva en till.
Det är knepigt, jag vet.
OK; jag kommer o kollar utmaningen!!!
Desiree:
Underbart att höra, ja för mig alltså. Säkert för många adnra också. man känner sig ju så mkt mindre ensam när man vet att många delar dessa tankar.
OCH ja, visst är det väl annorlunda för oss som är giftamed landsmän. jag fick en hel familj på köpet i form av min svärfamilj. Dom har kunnat sitta barnvakter i tid och otid, vi har firat t-giving och jul tillsammans alltid. Absolut, det underlättar. har svenska vänner som inte har det så och för dom är det mkt tuffare, precis som det ju är för er också.
Jo, kanske att man accepterar landet snabbare om man är gift med en landsman, men samtidigt känns det så mkt mer definitivt också...klart, slut liksom...det är också lite jobbigt.
Det här är jobbigt, och hur man än vrider och vänder på ekvationen hittar man aldrig rätt.
Marianne.
PRECIS!! OM vi känner så här som har flyttat av egen fri vilja från ett av de rikaste länderna i världen hur känner sig då inte flyktingar i jordens alla länder? Som jag skrev till Bloggblad, vi kan ju åka hem precis när ni vill. Det kan inte dom.
Se där, genast har "problemet" fått ett annat perspektiv. Nyttigt faktiskt.
På tal om bok! JA!! Jättegärna. Vi skulle alla kunna ha ett kapitel däri med presentation och tankar. Vore skitbra tycker jag!!
Begravningen idag var så vacker och fin...det var Peters systers svärfar som begrovs ute i Manassas. SÅ mkt folk, och sådan känsla. För mig, som inte kände den döde speciellt bra var det inte så tungt. Men väl för min svåger och för hans syster. Hans syster sjöng solo, jag fattar inte att hon kunde och hon gjorde det så bra att jag rös.
KRAMAR
Jag tycker MYCKET om ditt kloka inlägg och skulle kunna läsa hur mycket som helst av den här sortens funderingar.
Det du skriver allra först, att det är så mycket annorlunda och nåt helt annat att bo i ett land som "vuxen" och inte som att vara i high school ett år eller i college eller au pair. Det är nåt jag ofta kan få höra "jag var utbyteselev nåt år, jag vet precis hur det är att bo och leva i USA". Visst, det är lärorika år och erfaranheter men det går inte att jämföra med hur det är att som "vuxen" verkligen flytta, bo och leva vardagsliv "på riktigt" i ett annat land.
Det är mycket man måste kämpa med, mycket som blir annorlunda. Jag kan känna att jag tycker inte rutiner, vardagsliv och allt annat nytt blivit sämre men en hel del annorlunda och det gäller att landa i det på nåt sätt. Att acceptera och börja tycka om att det är aNNORLUNDA. Annorlunda hur och när man kan träffa familj och vänner där hemma, annorlunda hur man känner sig "ensam" och annorlunda för att man måste börja helt på nytt med precis allting.
För mig är språket ett riktigt bekymmer, det är svårt och under de snart två åren här har inte mycket hänt. Det är sant, inget jag säger men egentligen tycker är jättebra. För mig, utan jobb eller nån direkt sysselsättning utanför hemmet och med ytterst begränsat engelskspråkigt umgänge så blir det inte mycket övning. Språket bekymrar mig, det gör mig frustrerad att det hackar och är så eländigt. Visst, jag har ju goda grundkunskaper och jag KAN ju säga saker och ting samt förstå i princip allting och jag vet att jag har höga krav då det gäller just språket. Men ändå....det är ju så mycket mer att kunna behärska ett språk och ha det på den nivån man önskar. För mig är det oerhört frustrerande.
Kanske det här är en större grej för personer som rent allmänt tycker språk är viktigt. Jag skiter i att jag inte kan nån matte eller är dålig på hundra och en saker, men då det gäller att uttrycka sig är det viktigt för mig att kunna behärska och göra det. Kanske därför det också är så frustrerande att inte vara "perfekt" på det nya språket.
Annars kan jag nog känna att jag tycker det är ganska lätt smälta in här, landa på ett sätt. Eller säg så här, lätt är det kanske inte men jag har gjort det förut och vet därför vad det innebär. Som åländska med åländsk brytning har jag alltid betraktats lite annorlunda. När jag flyttade till Stockholm som 19-åring och under alla mina 11 år där har jag jämt fått frågan "vad har du för söt dialekt då, kommer du från Norrland". Många i Stockholm/Sverige har tyvärr väldigt bristfälliga kunskaper om Åland "Vad bra svenska du pratar, ingen finsk brytning alls" är andra kommentarer. Det är nästan förnedrande. Nämen vad bra att du tycker jag pratar bra svenska för det är det enda språk jag kan och mitt modersmål, vore hemskt om jag hade en brytning i mitt modersmål....
Att känna sig lite som en udda fågel och leva i ett samhälle där inte alla förstår de mest självklara saker som att ja, mitt modersmål är svenska för på Åland pratar man svenska så jag kan NOLL finska osv. Det är inte så lätt alla gånger det heller. Det är oerhört frustrerande när man delar samma språk, exakt samma kultur och bakgrund men alla i samhället inte förstår det ändå utan betraktar en lite som en utifrån.
Så man kan säga att jag nog är van vid att förklara, berätta och inte riktigt känna mig som alla andra - så flytten hit till USA har faktiskt inte känts så svår att landa i just därför. Jag kan känna att det är lite lika här, bara på andra saker då förstås.
Jag vet inte längre var jag hör hemma, så är det bara. Jag har blivit rotlös genom årens lopp. Jag känner mig splittrad och jag har nog accepterat att jag kanske alltid kommer att vara lite "halv". Men på nåt sätt känns det rätt skönt att ha accepterat det, för då får man lite frid på nåt sätt.
Det svåraste med utlandslivet, tycker jag, det är att det är svårt att börja om. Hitta andra sätt att t.ex. umgås och träffa familj och vänner därhemma på (det går ju inte som förr) och tycka att det är ok med de nya umgängesformerna.
Jag tror mycket på det du säger om barn, att ett barn gör mycket. På många sätt. Dels mer umgänge, mer förståelse för det amerikanska samhället, språket, allting.
Massor med kramar!
Som du vet är jag här i Usa på andra omgången, först flyttade vi hit då min lilla son endast var två veckor, så liten. Då var vi som du var i början, ( att P orkade och stog ut) :) allt jämfördes med Sverige och vi mest min man var väldigt trött på USA och längtade hem. Så vi flyttade hem igen till Sverige , byggde hus mm och försökte rota oss, det var en svår tid för i den ålden vi var i då var alla så upptagna med sitt. Så vi hade förlorat en del umgängde under de åren vi var här, som vi senare tog upp igen. Men då hade vi redan flyttat tillbaka hit igen..jag har aldrig haft en sådan hemlängtan som jag hade tillbaka hit till USA. Hemlängtan till andra hållet, vilket förvånade mig mycket. Samtidigt skulle jag kanske aldrig trivas så bra här och nu om vi aldrig hade flyttat hem.
Vi flyttade tillbaka hit med en helt annan syn på saker och ting. Främst ska ärligt sägas var det för barnens skull. Jag litade mer på det Amerikanska skolsystemet och kollen de har på barnen på rasterna än vad jag hade på systemet där hemma.
Du och alla som har gift in sig med en Amerikan har det på ett sätt lättare än för oss som är här med en svensk make. Just för att nu när mina barn börjar bli äldre och mer självständiga så kan jag nästan tycka att jag tagit något från dom, deras hemland. Kan tyckas löjligt, men det är så jag börjar känna.
Precis som du skrev händer något efter 7 år är nu inne på vårat 8 år. Helt plötsligt bör´jar tankar komma, som kommer jag bli kvar här??? Vart kommer mina barn att bo?? Min dotter tex vill flytta till Sverige på ett par år , åtminstone Europa. Oh, varför ska man vara så rotlös, men det har jag alltid varit, så skulle jag bott kvar hemma , så skulle jag fundera på hur livet skulle varit här..
Barnens Svenska oroar jag mig inte alls för, de pratar alltid Engelska med kompisar såklart med alltid svenska med mig. Svenskan finns alltid där precis som Engelskan för dom.
Konstigt, konstigt nog är det idag väldigt sällan som någon frågar mig om min accent eller vart jag kommer ifrån. Händer i princip aldrig idag, men visst är det jobbigt när man har en dålig Engelsk pratár dag..men då brukar jag alltid skratta både åt mig själv och situationen så det löser sig alltid.
Jag är som du, tyvärr klickar jag inte med Amerikanskor, jo en men så är hennes Mormor Svenska. Jag har väldigt lätt att klicka med Asiater och andra Europper, mest Brittiska. Vi samma humor.:)
Det är nog så att man får nog räkna med att alltid känna sig som en alien, både hemma och där man bor utomlands.
Kram på dig!!!
Lättast: Att de flesta människor är snälla och hjälpsamma. Det är lätt att leva här på alla sätt. Lätt att handla, lätt att ta sig ut på resturang, lätt att resa själv, själv med barn eller hela familjen. Jag reste en hel del med mina barn i Sverige en Juli månad då min man var i USA på jobb. Oj, vilka blickar jag fick, mest från kvinnor i min ålder, då jag åt vid fruksotbuffen eller gick på resturang med barnen på kvällen.
Här får man ofta leenden från andra kvinnor i affärer, på krogen ,resturangen you name it.
Jag är väldigt nöjd över skolsystmet och skolan vi har här där jag bor.
Att man behöver inte rätta sin sig i en speciell mall.
Naturen är underbar här i Usa, så varierande.
Svårast:
Maten och längtan efter min vanliga ICA..
Att man blir rotlös, att man tar ifrån barnen deras hemland. Dottern brukar klaga på det ibland.
Saknar den Svenska naturen och stigarna framför allt. Att bada i en svensk sjö och höra de svenska badljuden en sommardag.
Det finns inget vemod här, konstigt nog kan jag sakna det svenska vemodet. Men då läser jag svenska författare , där får jag vemodet.
Att bo så långt från släkt och vänner.
Att det tar så otroligt lång tid att ta sig hem.
Vart man än flyttar så är det inte lätt. Man måste ha en otrolig tolerans för att allt blir annorlunda och att man helt plötsligt är lite udda. Utlänning helt enkelt.
Jag har landat tror jag. Det har jag. Men det innebär ju inte att jag fortfarande inte tycker att saker kan kännas jobbigt. Om inte dagligen så ett par gånger i veckan så kan jag svära lite tyst för mig själv att jag inte kan uttrycka mig exakt som jag vill eller svara lika rappt som jag skulle kunna göra på svenska.
Fast sen är jag kanske lite knäpp men jag gillar när det blir lite jobbigt, spännande och lite aha upplevelser. Blir lätt rastlös att bara gå och trampa i samma vardag annars.
Måste nog säga att jag ändå har flest goda vänner bland australiensarna. Bara för att jag känner en del svenskar så behöver man ju inte känna att allt stämmer bara för att man är svenskar och har samma bakgrund men visst är det bekvämt att få prata svenska ibland.
Märker dock att jag gärna umgås med andra utlänningar eller australiensare som rest eller bott utomlands mycket.
Men absolut, skulle någon fråga mig om råd om de ska flytta eller inte. Så skulle jag självklart ge rådet att våga men att man ska vara beredd på att det inte är rosenrött hela tiden och att det hänger mycket på en själv hur det kommer gå.
Trevlig helg
Kram Anna från Sydney
Jag är alldeles för feg för att komma på tanken ens, att bosätta mig utomlands.
Nä, jag håller till hemma i gamla Svedala, på alla sätt, eftersom det är min postadress :)
Jag läser gärna mer om dina tankar, om du orkar :)
Jag är med i show and tell igen...blev ett litet hopp tyvärr.
http://www.barbamorsan.se/2008/09/19/show-and-tell-199/
Hoppas det är ok.
Att jag skulle stanna i Frankrike, hade jag bestämt mig för redan innan jag satte min fot här - då hade jag redan tillbringat många år som student i olika länder och jag var helt på det klara med att svensk, det var jag inte längre. Jag hade fått nog av att flytta. Jag ville landa någonstans.
Det blev Frankrike.
Men sedan dag ett här så måste jag varje dag besvara frågor som sätter igång tankeprocessen om mitt ursprung: "Var kommer du ifrån", "Hur länge ska du stanna", "när ska du åka hem" osv. Och vid minsta motgång är alltid första kommentaren från vännerna "Varför åker du inte hem till Sverige".
Att Sverige inte längre är "hemma" för mig, har folk otroligt svårt att förstå. Det är klart att Sverige alltid finns där, att jag i grund och botten har en svensk kultur som ligger och lurar - men jag känner mig inte svensk. Jag har slutat fira svenska högtider (gett upp faktiskt, i Frankrike är det inte så uppskattat att prova på icke-franska saker) och det enda från svensk kultur som jag insisterar på att bevara är smörgåstårta (av alla saker!).
Landar man?
För mig var dagen då jag officiellt skrev mig som utvandrad hos skattemyndigheten nog det jobbigaste. Då var det liksom officiellt.
Bilen var en annan grej. Min första bil någonsin. DET var ett tecken på att jag skulle stanna.
Men landat? Jag vet inte. Hem för mig, det är Irland, där jag tillbringat enormt mycket tid och jag trivs hur bra som helst. Hem, det är hemma hos mamma och pappa i Sverige. Hem, det är hos mina vänner i olika länder i Europa. Hem, det är där jag bor nu.
Som jag skrev i ett inlägg på min blogg, så känner jag mig inte svensk längre, utan multikulturell. Jag har tagit till mig det bästa från dom kulturer jag bott i. Försöker se mig själv som världsvan hellre än rotlös.
Titta gärna in på min blogg, jag kommer fortsätta mina tankar där!
Ser fram mot nästa inlägg.
Kära VÄN!! Fast vi aldrig har setts IRL vet jag att vi har en "connection".
TACK för att du skrev din kommentar! Jag lovar att lägga ut inlägg två om det hela också, kanske redan i nästa vecka.
Vi är många som känner så här. DET är skönt att veta att man inte sitter ensam, mkt skönt! Vi känner alla lika. OCH konstigt vore det väl annars, man lämnar inte sitt hemland hux, flux och sväljer och anammar inte en ny kultur som vore den sin egen.
Exakt, Anne, man kan börja tycka om att det är annorlunda. Det har ju jag gjort i mångt och mycket, accepterat. Börjat gilla! Och mkt gillar jag mer än Sverige, och annat gillar jag mindre än Sverige.
Du har en speciellt svår sits DET vet jag. Den finlandssvenska kulturen känner så få svenskar till att det är SKANDAL!!!!! Jag blir nästan förbannad och det är därför jag skriver rätt mkt om den också. Min mamma sa ju samma sak när hon kom till sverige med sin perfekta finlandsvenska. Svenskarna spärrade upp ögonen och sa--men vilken BRA svenska du talar!!! Och du som Åländska säger alltså samma sak? Att du blev bemött på det viset.
Norrländska är vad min mamma och moster fått höra också...ja.
INTE lätt. Du har bytt land två ggr och får kämpa med att förklara först för svenskarna och sen för amerikanerna.
Och jo, det där med språket ja...Inte ens jag som ör gift med en amris tycker att språket flyter på räls. Som jag skrev ovan så är dt dagar dfå jag hackar och letar. SÅ j-a JOBBIGT...Men, jag kan ändå, Anne, trösta dig med att säga att det blir bättre. jag lovar!!
Och sen detta att få barn. DET har hjälpt...Man har tvingats i landet på ett sätt man annars inte hade lyckats med...Man måste ju i form av lekgrupper, doktorsbesök, play dates, lekis, kvartssamtal och sen SKOLAN med all dess volontering. DET ger rötter, kanske svaga skott, men ändock...
Massor, massor med kramar till dig borta på den andra kusten!!!
Vad bra du skriver!! Och det är sant, det är nog bara att acceptera att man för alltid kommer att vara lite av en alien. OCH, faktiskt funkar det ju att leva så också. Det gör det ju, och det går riktigtbra.
det där med att flytta hem till sverige vet jag inget om av egen erfarenhet men väl av sådant som svenska vänner berättat då dom flyttat hem. HUR svååårt det är att komma hem igen, att landa, att det inte alls blir som man tänkt. Det har jag hört från så många av hemvändarna. Faktiskt från varenda en som nu bor i sverige igen. Så jag är inte förvånad över det du skriver.
Skolsystemet här vinner vida över sverige, ja. Absolut!! Jag förstår att du valde att flytta hit igen pga det.
Sedan det hör med att vara två svenskar som bor här...jag förstår ditt resonemang...SÅ otroligt bra förstår jag det. Det där att ha ryckt upp barmnen ur deras svenska kultur. Att vara långt från familj. Men tänk på att du istället har gett dina barn två kulturer.
Och nu till ditt inlägg om bäst och sämst:
Bäst:
jag håller med om RUBBET du skriver där. Folk är vänliga och vill verkligen VÄL.
DET ÄR SÅ LÄTT ATT LEVA HÄR! JA och amen till det!! För det är det verkligen!
Sämst:
Ja, jag håller med dig där också (förutom det där med hemlandet då. K är ju hemma här tack vare Peter).
VEMODET!!! JA!
Stigar och skogar. JA!!!!!
Svnenska mataffärer, JA!!!!
Att bo långt bort. JA!!!
Att det tar lång tid att komma hem. JA! Fast för er tar det JU ännu längre tid. SÅ, där ska jag ligga lite lågt.
TACK för dina två kommentarer!!!
KRAM!!
TACK för din kommentar. Jag tror att du har varit här förr!
OCH jag tror att jag har varit hos dig men nu förlorat din länk...
Iallafall...Det är svårt att flytta men jag skulle ju absolut råda vem som helst att prova på livet utomlands under ett par år. Det ger så otroligt mkt, och det är nyttigt att vistas utanför sverige och tvingas prata ett nytt språk och ta till sig nya seder och bruk. DET är det!
Och nej, man klickar INTE med alla svenskar. Absolut INTE. Det ska man inte inbilla sig. Men visst är det skönt att bara kunna släppa loss och prata svenska ibland. RIKTIGT skönt!!
Det där med språket ja, visst vill man kunna svara lika snabbt och rappt som han hade kunnat på svenska, men där finns ju oftast en liten spärr...tyvärr...och irriterande NOG.
Tack för din kommentar, Anna.
KRAM!!
Kram!
Jag har följt din blogg länge, jag kommer snart själv flytta till USA så d e kul att följa alla utlandsbloggar,
trevlig helg!!
Cynthia
jag blir ju jätteglad om även ni därhemma tycker att det är intressant att läsa om dessa tankar som, i stort sett, alla utomlandsboende har. Vi känner lika, vi tänker lika. Så jag är bara glad om det verkligen intresserar er som bor inom sveriges hank och stör också. Jätteglad!!
TACK, Lindalotta och TREVLIG HELG!!! Ja, del 2 kommer inom kort.
Barbamorsan:
You are up and running!!!
TACK så jättemycket för din långa och intressenta kommentar!
jag ska komma in på din blogg om en stund och läsa!
Välkommen hit!
Det är helt OK att ha flera hem, tycker jag. Jag har ett här, och jag har ett i sverige. Jag åker hem till båda ställena. Jag kan tom tycka att det ör lite roligt att ha det så.
Men landar man? Jadu, det är den eviga frågan. Jag tror inte det, man blir den för evigt främmande fågeln som inte riktigt passar in. Visst, man lär sig trivas bra, som jag ju gör. man lär sig koderna, man lär sig det vardagliga men ändå med vetskapen att man betalat ett högt pris för det. Vi har ju "gett upp" Sverige som det land vi lever i.
Jag tyckte också att det var tungt när man fick bekräftelsebrevet fr skattemyndigheterna "UTSkriven från Sverige" och sa datumet. GULP!!!
Hur känns det för dig att du har fått ge upp alla svenska traditioner? Här i US måste jag ju ändå säga att folk är rätt intresserade av andra kulturer.
Smältedegel och allt det där du vet.
Världsvan snarare än rotlös, det gillar jag!!
TACK för din kommentar och välkommen tillbaka! Ska titta in hos dig nu!
Jag känner ofta att jag inte riktigt hör hemma någonstans. I Sverige räknas man inte på samma sätt, och att vara UTskriven känns ju lite definitivt, sådär... Sverige har blivit ett semesterresmål och inte hemma längre, även om det på ett sätt är ju hemma i hjärtat...
I USA känner jag mig inte riktigt hemma heller, efter mer än 10 år här. Det var först när Emily började skolan jag kände lite mer tillhörighet och kände att vi börjar få lite rötter här, men det känns ändå som man betraktar tillvaron lite utanför.
Konstigt känns det ändå att ha en dotter som är amerikanska! Undrar hur mycket svensk hon kommer att känna sig när hon växer upp...
Ha en fin helg, Annika!
Så roligt att du tyckte det var intressant. Som jag skrev till Lindalotta så blir jag jätteglad över att ni sverigesvenskar också tycker att det är intressant att läsa om detta. jag blir verkligen glad. Del 2 kommer snart, snart!!!
Men jag kommer ju inte in på din blogg, ju :-) Lite trist :-(
Marianne:
TACK för mail...SÅ intressant. TÄNK om man kunde ro deta i hamn.
Cynthia:
VÄLKOMMEN HIT!! har jag månne sett ditt namn på Annes blogg?? För det verkar bekant.
TACK, och var roligt att du tyckte om inlägget. Det kan säkert kanske hjälpa er som ska flytta ifrån sverige snart.
Del 2 kommer snart också.
Ha en jättefin helg!!!
Visst känns det så. Ibland tänker jag också att det är märkligt att ha en dotter dom växer upp till en amerikanska. DÅ är jag glad att jag kan ge henne min svenska bakgrund, att vi kan åka hem varje sommar och verkligen VARA hemma. MEN VISST känns det lite som att man är gäst i sverige. MAN bor inte där längre. Det blir en gästande tillvaro med kompisar när man är hemma i mångt och mkt. Ingen vardag.
Och sen det här att aldrig riktigt passa in här...aldrig. Visst, ajg trivs utmärkt bra här. Men jag blir aldrig amerikan (och vill väl inte heller kanske) hur mkt jag än vrider och vänder mig...Man är alltid lite främmande.
TUR att vi bor där vi bor, Anette. Vi ahr ju så många nationaliteter här.
Förresten, jag var i Manassas igår, på begravning.
Ha en trevlig helg!!
Tänk, jag har svenska barn... (de är sura på mej, att jag inte lärt dem finska. Maken läste finska vid universitetet, bara för min skull :)
Tänk, jag har svenska barn... (de är sura på mej, att jag inte lärt dem finska. Maken läste finska vid universitetet, bara för min skull :)
KAN inte ha varit lätt att komma till Sverige och inte kunna svenska...TUFFT. Tur att du känner att du har landat fullt ut nu. SYND med finskan, jag förstår din barn fullt ut.
Du får satsa på barnbarnen istället :-)
Vad underbart att höra (trots ”tragiken”) att det inte bara är jag som har problem med de ”lokala” jämnåriga kvinnorna. Har inte kunnat förstå vad jag gjort fel, men det är alltså något också relaterat till det där generellt att vara ”utifrån” och inte bara kulturen just här. Skönt att veta. Problemet vad gäller ”alternativa” vänner här är dock att andra ”utifrån” bara stannar i någon-några månader i vanliga fall och som allra högst två år och det blir också jobbigt i längden, när man väl börjar komma varandra närmare så flyttar de. Men ja, i den stora danska klicken här så är det ju dem som stannar längre, men många av dessa är ju lite som att möta de lokala kvinnorna, de har sina ”egna” att ”vara med” och har inte så stort intresse av en ”utlänning” som mig. Men jag jobbar vidare på det och trots att jag nu blivit ensamstående och min närmsta kompis de senaste par året flyttade härifrån i somras, så känner jag att det hela ändå är på uppgång igen, igen. helt omöjligt är det ju inte här egentligen. Där var det nog relationen jag var i en del av problemet också nämligen. Och ja, detta med språket. Det tog lång tid för mig att komma över den där tröskeln (och fortfarande snubblar jag ibland över på fel sida av den) och helt enkelt skita i att det jag säger låter konstogt, att grammatiken och ordvalet inte altid blir som jag önskat. Ett hårt slag för en konstant och snabbt pratande tjej som jag (med tendenser att bli blyg & tillbakadragen när jag känner mig osäker). Det påverkade så klart mina sociala framgånar, även om det möjligtvis inte var andra än mig själv som märkte av att problemet.
Sedan var det ju detta med att mista rötterna till Sverige. Det känner jag faktiskt att jag gör mer och mer eller mer eller mindre har gjort ska jag kanske säga. En flytt till Sverige känns främmande, så ett helt nytt land känns ibland mer troligt. Eller att jag blir kvar helt enkelt (vilket är det jag tänker nu). Med en familj - man och barn - som ändå är härifrån så var det ju så min inställning var; att detta skulle bli mitt hem. Så även om jag nu är ensamstående så känns det svårt att tänka annorlunda. Men visst är man rotlös, än mer nu, för utöver en son med ”halva nationaliteten” så hör jag ju egentligen inte hemma här heller. Folk som inte känner mig tycker ju inte alltid det iaf (där arbetar ju även utseendet emot mig; om än mörkt hår är det inte svart och min hy smått svenskt blekblå...), medan några av de jag känner faktiskt, underbart nog, ser det som den naturligaste sak i världen att jag efter ”skillsmässan” INTE flyttade till Sverige (men visst är det dem som frågat och fortfarande tror, att jag bara väntar på första bästa tillfälle).
Detta med att upptäcka så tydligt som jag gjort senaste året, att mitt hemhemma håller på att flyta mig ur händerna har så klart varit rejält jobbigt, speciellt relaterat till vänner och familj. Men jag börjar att acceptera det och drömmer om och strävar åt att nå lika långt som Anne. Sedan ska erkännas att jag var en av dem som överhuvudtaget inte lyfte på ögonbrynet när jag fick beskedet från skattemyndigheterna om att jag var utskriven, så kanske är mitt mål inte så onåerligt trots allt.
Oj, oj jag kan också verkligen skriva en rooomankommentar om detta. Kan ju heller inte undvika att kommentera detta med att ha en familj lokalt. Jag hade ju en lokal man, men hans familj bodde fortfarande långt bort och de få som bodde här var det mest jag som försökte hålla kontakten med. Detta med familjen var en sorg, för en ”adoptivfamilj” saknar jag, samtidigt som det att Holger just var härifrån hjälpte mycket på många sätt. Sedan var dock han den som, liksom Fransyskans vänner, vid minsta motgång i mitt liv, om jag så bara var leden över någon liten insidens i affären eller på jobbet, sa till mig ”Flytta hem. Inse att du inte kan klara Grönland!” Det var bara sååå sårande, speciellt eftersom jag många gånger verkligen kände att det inte var hade något med varken Grönland eller Sverige att göra. Och hem till vad; jag känner mig ju verkligen mer hemma här än i Sverige som det är nu, det är ju här jag har haft hela mitt vuxna liv (precis som Millan skriver).
Skulle jag dock få ”välja” en eventuell ny partner tror jag nog ändå att jag skulle välja en som inte var så totalt fast bunden hit, bara för att kunna göra en vidareflytt i alla fall mer möjlig. Gärna dock fortfarande med familj på plats. Det skulle vara guld!
Men summasummarum; ja många av oss är ju ändå som Anna från Sydney, personer som på något vänster också gillar när det blir lite jobbigt, spännande och allt inte bara är så självklart. Det är ju därför många av oss också testar att flytta och också stannar i utlandet på ett helt annat sätt än just de där High School- och au-pair-år som du så riktigt kommenterade på.
Nej, nu får det vara punkt slut från mig för denna gången. Sorry för drabblet... ;-)
Japp, japp...Jag tror det är ganska vanligt att många av oss känner så. Att vi har svårt att klicka med kvinnor i vår egen ålder i det land vi bor i. Alltså man har ju kompisar och vänner bland amerikanskorna men det är bara det att det är så svårt att nå ända fram. Märkligt.
Sen känner jag igen det du skriver om också om att folk flyttar hem efter ngra år. DET är hårda bud, jag vet. Jag känner så mågna som har dragit hem härifrån och det vänjer man sig aldrig vid. På Grönland är nog ruljansen ännu större.
Intressant att läsa om hur du resonerar angående eventuell sverigeflytt. Att du just nu känner att du nog kommer att stanna kvar på Grönland. Att Sverige liksom inte känns självklart aktuellt. Aaju är ju rotad på Grönland, och det är nog inte helt lätt att rycka upp barn heller och bosätta sig i annat land. Inte lätt, inte lätt...
Jojo, Lullun, och visst landar man och lever ett bra liv i sitt nya land. ABSOLUT!! Men det är bara det att man på ngt sätt alltid blir rotlös.
Det går ju att leva så också, och det går att trivas. Faktiskt alldeles utmärkt.
INTE lätt att ha haft det som du har haft det heller med sin svärfamilj. ATT du inte har fått mer stöd. Så tror jag aldrig att Peters familj ens har andats till mig. Inte för att jag ngn ggn lidit av hemlängtan, per se, heller. Men iallafall. Det är aldrig ngn som sagt "men flytta hem till sverige då. du kirrar inte US". OCH om ngn skulle ha sagt hade jag blivit enormt LEDSEN. DU är stark, Lullun! Du har skapat dig ett liv på Grönland, och Aaju har ett liv där. Det är där du har din lilla familj.
Visst, alla motgångar stärker. OCH sakta men säkert så landar man och skapar sig en normalt fungerande, och riktigt trevlig vardag, i det nya landet.
TACK för din långa och fina kommentar!!!
Jag hoppas nästan mer än O att vi flyttar till Spanien nästa år, just för att jag är så sugen på att "landa" någonstans där vi kan bygga ett "riktigt" hem tillsammans. Och så vill jag ju fortsätta med min spanska.. En annan orsak är att om vi får barn så vill jag att vi "bara" har två hemländer och kulturer, det känns smidigare så!
Annika, det finns verkligen så mycket att skriva om det här ämnet och jag hoppas att vi får tillfälle att återkomma till det igen!
Kram!
Haller med dig....Sverige ar bast hela tiden och man forsvarar Sverige hela tiden. Dock marker jag att jag ar tvartom nar jag ar i Sverige. Da forsvarar jag USA. Och varje gang jag kommer tillbaka till USA och tar bilen fran Dulles Air port sa kanner jag att jag ar hemma och allt ar battre. Konstigt....
Jag tror jag ar bitter darfor jag inte har nagra svenska vanner i USA. Kanner bara amerikaner och det kanske kan forklara att jag kanner mig mer och mer amerikan for varje dag och ibland hor inte ens folk att jag har en brytning.