God morgon!
Idag är det en sådan där dag då man i tankarna automatiskt hamnar långt bak i tiden. Det är en sådan där dag som man aldrig glömmer. En dag som ligger etsad i minnet. Jag tror tex att ni alla, samtliga läsare, vet vad ni gjorde den 11 september 2001. Visst har jag rätt? Förmodligen ligger denna dag --som nu ligger hela sju år tillbaks i tiden ---i glasklart minne bevarad hos er.
Ja, åtminstone ligger den i det glasklaraste minne hos mig. Jag kan i princip återkalla varenda minut av vad som hände på morgonen den 11 september 2001. Karolina hade precis börjat gå i Kindergarten. Hon hade hunnit gå i skolan i en vecka just den här tisdagen. Jag var en ganska nervös mamma som lämnade av min lilla tös varje morgon klockan 9:00 för att sedan hämta henne igen klockan 15:40 (jodå, långa dagar redan för en fem åring som ni hör). Alltså, jag hade precis lämnat av henne och var på väg till gymmet för att träna. Jag hörde lite smått på bilradion om ett plan i NYC, ett plan som av någon anledning hade navigerat fel och krashat in i World Trade Center i NYC. Jaha, tänkte jag, en liten Cessna då...
Efter en stund ringde Peter på min mobil. Allt han sa var: Have you heard!!!!??? Have you heard about the plane? Jo, det hade jag ju. Jag hade hört. Vi började båda lyssna mer på vad som sades på radion, och ord som terror, American Airlines, United Airlines, hijackings, fire, twin towers, commercial aircrafts dök upp. Vad? Vad hade egentligen hänt?
Jag for iallafall till gymmet, kom in där, och där på gymmet stod i princip alla som klistrade framför tv-apparaterna. Jag ställde mig på stair-mastern ungefär samtidigt som det andra planet med kraft körde in WTC. Jag såg det, jag hoppade av maskinen och lämnade gymmet. KAOS!!! Nu var det inte längre någon tvekan. Det handlade om terror. I bilen på väg hem från gymmet hörde jag hur ytterligare ett plan krashat in i Pentagon så nära mig i norra Virginia. PANIK!!! Peter ringde och sa bara att han var på väg hem, men han sa också att ingen hade fått tag på hans pappa, Pete, som jobbar i Pentagon. Ingen visste var han fanns, ingen. Ingen visste heller i vilken del av Pentagon han befann sig. Peter sa att vi skulle ses hemma och sen åka till skolan och hämta Karolina tillsammans. Jag for hem, och när jag tittade runt omkring mig på mina medresenärer i andra bilar så såg jag hur vissa frenetiskt försökte ringa i mobilerna, jag såg någon som grät.
Jag kom hem igen. Telefonen ringde, det var min familj som ringde för att höra hur allt stod till, om vi var OK. Telefonen fortsatte att ringa alltmedan kompisar och övriga familjemedlemmar försökte få kontakt. Många kom ju inte fram eftersom telefonnätet till USA var så överbelastat. Mobilnäten var också så överbalastade att det inte längre gick att komma fram där. Inga nyheter om Pete (svärfar). Hela tiden hade jag på tv:n och så kunde man då se hur tornen i NYC kollapsade och ja, ni vet ju hur det såg ut. Det såg ut som en katastroffilm...
Och så kom nyheten om planet som strörtat på en åker på landsbygden i Pennsylvania. Det plan som var menat för Capitolium i Washington DC. Allt var bara som ett enda oroligt kaos. Vi tre for hem till Peters föräldrar och där var Peters systrar med män och barn. Pete var fortfarande borta. Vi visste verkligen ingenting om honom. Då vi varit där en stund ringde telefonen. Det ar Pete, han var oskadd och var på väg mot en buss som skulle ta honom till Fairfax. Om ni kunde ana hur lättade vi alla var efter det samtalet. Peter, Karolina och jag for hem framåt kvällen och vid det laget kokade luften av rykten; Man hade bombat The State Department, någon hade sprängt FAA (federal aviaton administration), det talades om Vita Huset...Ja, det var rykten ÖVERALLT. Man visste inte vad som var sant, och hela tiden rörde man sig som i ett vacuum. Samma kväll, när vi såg på den eviga floden av nyheter från NYC och DC mfl ställen så blev det MÖRKT. Kolsvart. Precis svart i hela området. Vi det laget trodde jag faktiskt att det var kört, att det kanske var slutet för många av oss. Men det var ett strömavbrott som varade några minuter, men vi rusade ut och jag lovar, varenda granne hade nerverna utanpå kroppen.
Dagarna efteråt, veckorna efteråt, måndaderna efteråt surrade rykten. Skolan var stängd hela första veckan, men sen var det dags att gå tillbaka igen. DÅ kom Anthrax in i bilden, och det var inget rykte det var sant. Man skulle akta sig för ett vitt pulver som kunde ge mjältbrand och döda. Brevbärare på ett postkonor inne i DC hade andats in pulvret och flera dog. Återigen, panik. Jag gick ut till postlådan och hämtade in posten med latexhandskar på händerna. Jag öppnade all post utomhus, jag slängde allt som inte var absolut nödvändigt. Nej, det var inte bara jag som reagerade på det sättet, det var flera av oss. Det blev en mycket märklig höst...
Nu har det gått sju år. Sju år...Och nej, världen blev sig nog aldrig riktigt lik efter terrorattackerna igen. Det var något mycket väsentligt som försvann i askan och ruinerna.
Idag är det en sådan där dag då man i tankarna automatiskt hamnar långt bak i tiden. Det är en sådan där dag som man aldrig glömmer. En dag som ligger etsad i minnet. Jag tror tex att ni alla, samtliga läsare, vet vad ni gjorde den 11 september 2001. Visst har jag rätt? Förmodligen ligger denna dag --som nu ligger hela sju år tillbaks i tiden ---i glasklart minne bevarad hos er.
Ja, åtminstone ligger den i det glasklaraste minne hos mig. Jag kan i princip återkalla varenda minut av vad som hände på morgonen den 11 september 2001. Karolina hade precis börjat gå i Kindergarten. Hon hade hunnit gå i skolan i en vecka just den här tisdagen. Jag var en ganska nervös mamma som lämnade av min lilla tös varje morgon klockan 9:00 för att sedan hämta henne igen klockan 15:40 (jodå, långa dagar redan för en fem åring som ni hör). Alltså, jag hade precis lämnat av henne och var på väg till gymmet för att träna. Jag hörde lite smått på bilradion om ett plan i NYC, ett plan som av någon anledning hade navigerat fel och krashat in i World Trade Center i NYC. Jaha, tänkte jag, en liten Cessna då...
Efter en stund ringde Peter på min mobil. Allt han sa var: Have you heard!!!!??? Have you heard about the plane? Jo, det hade jag ju. Jag hade hört. Vi började båda lyssna mer på vad som sades på radion, och ord som terror, American Airlines, United Airlines, hijackings, fire, twin towers, commercial aircrafts dök upp. Vad? Vad hade egentligen hänt?
Jag for iallafall till gymmet, kom in där, och där på gymmet stod i princip alla som klistrade framför tv-apparaterna. Jag ställde mig på stair-mastern ungefär samtidigt som det andra planet med kraft körde in WTC. Jag såg det, jag hoppade av maskinen och lämnade gymmet. KAOS!!! Nu var det inte längre någon tvekan. Det handlade om terror. I bilen på väg hem från gymmet hörde jag hur ytterligare ett plan krashat in i Pentagon så nära mig i norra Virginia. PANIK!!! Peter ringde och sa bara att han var på väg hem, men han sa också att ingen hade fått tag på hans pappa, Pete, som jobbar i Pentagon. Ingen visste var han fanns, ingen. Ingen visste heller i vilken del av Pentagon han befann sig. Peter sa att vi skulle ses hemma och sen åka till skolan och hämta Karolina tillsammans. Jag for hem, och när jag tittade runt omkring mig på mina medresenärer i andra bilar så såg jag hur vissa frenetiskt försökte ringa i mobilerna, jag såg någon som grät.
Jag kom hem igen. Telefonen ringde, det var min familj som ringde för att höra hur allt stod till, om vi var OK. Telefonen fortsatte att ringa alltmedan kompisar och övriga familjemedlemmar försökte få kontakt. Många kom ju inte fram eftersom telefonnätet till USA var så överbelastat. Mobilnäten var också så överbalastade att det inte längre gick att komma fram där. Inga nyheter om Pete (svärfar). Hela tiden hade jag på tv:n och så kunde man då se hur tornen i NYC kollapsade och ja, ni vet ju hur det såg ut. Det såg ut som en katastroffilm...
Och så kom nyheten om planet som strörtat på en åker på landsbygden i Pennsylvania. Det plan som var menat för Capitolium i Washington DC. Allt var bara som ett enda oroligt kaos. Vi tre for hem till Peters föräldrar och där var Peters systrar med män och barn. Pete var fortfarande borta. Vi visste verkligen ingenting om honom. Då vi varit där en stund ringde telefonen. Det ar Pete, han var oskadd och var på väg mot en buss som skulle ta honom till Fairfax. Om ni kunde ana hur lättade vi alla var efter det samtalet. Peter, Karolina och jag for hem framåt kvällen och vid det laget kokade luften av rykten; Man hade bombat The State Department, någon hade sprängt FAA (federal aviaton administration), det talades om Vita Huset...Ja, det var rykten ÖVERALLT. Man visste inte vad som var sant, och hela tiden rörde man sig som i ett vacuum. Samma kväll, när vi såg på den eviga floden av nyheter från NYC och DC mfl ställen så blev det MÖRKT. Kolsvart. Precis svart i hela området. Vi det laget trodde jag faktiskt att det var kört, att det kanske var slutet för många av oss. Men det var ett strömavbrott som varade några minuter, men vi rusade ut och jag lovar, varenda granne hade nerverna utanpå kroppen.
Dagarna efteråt, veckorna efteråt, måndaderna efteråt surrade rykten. Skolan var stängd hela första veckan, men sen var det dags att gå tillbaka igen. DÅ kom Anthrax in i bilden, och det var inget rykte det var sant. Man skulle akta sig för ett vitt pulver som kunde ge mjältbrand och döda. Brevbärare på ett postkonor inne i DC hade andats in pulvret och flera dog. Återigen, panik. Jag gick ut till postlådan och hämtade in posten med latexhandskar på händerna. Jag öppnade all post utomhus, jag slängde allt som inte var absolut nödvändigt. Nej, det var inte bara jag som reagerade på det sättet, det var flera av oss. Det blev en mycket märklig höst...
Nu har det gått sju år. Sju år...Och nej, världen blev sig nog aldrig riktigt lik efter terrorattackerna igen. Det var något mycket väsentligt som försvann i askan och ruinerna.
Comments
Nästa morgon var det många som inte hade sovit, alla satt på bussen och såg ut som skrot. Många grät öppet, det gick till och med folk omkring på gatorna på väg till jobben och storbölade. Alla pratade med alla och alla var rädda. Skulle Sydney vara nästa?
Ja, nog var det en chock för alla, överallt.
Det var ju den där skräcken man ständigt bar på: När händer det igen?
Och den skräcken sitter i. Man vet nog att det kommer att smälla igen ngnstans? Den där osäkerheten sitter kvar...coh sen det som hände i Madrid, London.
Ja, det var verkligen en mkt konstig höst...
Jag tänkte just på planet som kraschade i Pentagon när vi åkte förbi där - det måste ha varit väldigt otäckt för er med svärfar som jobbade där. Skönt att han klarade sig.
Tänk att "the war against terror" har hållt på i 7 år - och inte har talibanerna försvunnit, jag tror inte att kriget i Afghanistan kommer att någonsin vara över...
Imorgon fyller O år - lätt att komma ihåg hans födelsedag iaf!
Kram!
Just det, sen var blev det Anna lindhs dödsdag också. Det var så sorligt, och ingen förstod ngt omkring mig. Alla var överens om att det var hemskt, men ingen visste vem hon var...Det hade känts bättre att vara i sverige då...
Visst, det var hemskt med Pete. Vi visste verkligen ingenting på så länge.
Och allt var så vidrigt, hela hösten var liksom i en dimma
Tyvärr tror jag inte att man kan vinna det här "kriget", och jag tror som du vad gäller Afganistan.
De är skönt att det finns annat att tänka på iallafall vid sådan här dagar som bär på enorma stigman. Som bebisar, och fdlsedagar...
Jaha, O imorrn...DET ska vi komma ihåg :-)
KRAMAR!!!
Mie:
En otroligt konstig och genomegendomlig och hemsk dag. den sitter nog alltid inbränd i våra hjärnor...
Min mamma dog den 5 september samma år, alltså bara några dagar innan, och allt jag kunde tänka var att det var tur att mamma slapp vara med om jordens undergång.
Så skönt att Peters pappa inte blev skadad eller värre! Så fruktansvärt det måste ha varit att vänta och leta tills ni hörde av honom. Ni befann er mitt i alltihop på ett annat sätt än jag.
Sju år. Visst förlorade vi någonting den dagen. Tron på att världen ändå var en god plats. Vi måste ta tillbaka den tron. Tyvärr tror jag inte att bomber biter, jag tror man måste ta andra vägar för att nå en varaktig fred utan terror. Men det blir en alldeles för lång diskussion, så jag hoppar över det.
Kram Annika! Hoppas dagen ändå blir bra!
Kram!!
Du var ute i mina trakter när det hände alltså. Nej, man kunde liksom inte fatta, FATTA vad som skedde. Det var SÅ overkligt.
Jag förstår att du tänkte så vad gällde din mamma, det förstår jag absolut.
Precis som du är jag säker på att kriget mot terrorn inte kan stoppas med krig. Aldrig.
Och jo, idag blir det nog en bra dag. Ska ut på social prommis m Ingrid. Det är trevligt, men det går lite långsammare än vanligt (det e OK).
Jättekram till dig!!!
Cecilia:
Känslorna var verkligen helt upp i, ja jag vet inte vad, när det hände. Det kändes så konstigt med Anna Lindh också...men då var jag här, och inte hemma. Det var en mkt overklig dag.
Jamenvisst, alla dokumentärer man sett efter 9/11 har varit så starka, som den om flygledarna som först fattade att ngt var helt galet, sen den om det franska tv-teamet som skulle dokumentera en vanlig polisdag i NYC...Och det programmet som du sett.
Kramar!!
Men mest tänker jag idag på min pappa, stackars Pappa han fyller 70 år idag, det är allt en jäkla fördelsedag!! För fem år sedan skulle han fira sin pensionsdag, då sörjde alla istället Anna... Nu är pappa bortrest och jag hoppas han har det bra!! Men en skitdag är det!
Och sen Anna Linds död, ja det är verkligen inte roligt i världen ibland.
Usch, tur att J:s bror fick en liten tjej för tre år sen som lyser upp denna dag med sin födelsedag nu.
kram till dig på denna dag
Jag minns att jag var på jobbet då. I Sverige var det ju tidig eftermiddag och en av mina vänner kom inrusande på labbet och ropade att ett plan flygit in i WC i NYC men vi trodde då att det var en olycka. Tills plan 2 flög in. Sedan kunde nästan ingen jobba mer. Alla stod framför TVn i lunchrummet och såg de här bilderna igen och igen och igen....
Ja det var ofattbart. På kvällen kom en av våra bästa vänner hem till oss och vi hade CNN på. han var singel då och var så omskakad att han inte ville vara ensam. Så vi satt alla framför CNN och pratade om det som hänt hela kvällen.
Sedan detta med Anna LIndh. Ja, det tyckte jag för min del nästan var ännu mer omskakande. Troligen för att det hände i Lilla Sverige. Och för att det var i Stockholm. Och jag minns att vi även då stod i lunchrummet och lyssnade på nyheterna på TVn på jobbet. Och då visste vi ju att hon opererades på Karolinska sjukhuset och eftersom jag jobbade där då så var det ju bara någon byggnad bort. När sedan beskedet kom att hon inte klarat sig utan avlidit ja, då var det nog nästan alla som grät.
Stockholm dagarna efteråt var en mycket underlig plats då. Det var ju stor kampanj inför EU-valet och Anna Lindh var ju sossarnas stora affischnamn, Så första dygnet efter hennes död såg man ändå hennes ansikte överallt leende från busshållplatser, bussar, reklampelare etc etc... Sedan började de ju ta ner dessa affischer. och då blev det nästan än mer spöklikt. För då lyste vita tomma plansch mot en istället. Överallt. Jag tror t o m det var en fotograf som gick ut och tog foton på alla dessa vita affischer runt om i hela Stockholm och jag har för mig det var en utställning med dessa bilder senare. Till minne av Anna LIndh.
Själv minns jag att jag tänkte så oerhört mycket på hennes små pojkar. Att de förlorat sin mamma så tidigt i livet.
Vissa amerikaner jag träffade strax efter den här händelsen (när jag var i USA) kommenterade dock denna händelse. Så de kände till den. Vissa hade känt till Lindh eftersom hon varit en flitig besökare i USA då hon ju var utrikesminister och hade en mycket bra relation till Powell.
För många chilenare är ju dessutom 11 september ett datum de minns eftersom militärkuppen började då. Hemskt. Jättemånga blev bortförda från sina hem och torterade och dödade denna dag och tiden efteråt.
Så ja 11 september är ett datum som många i världen minns med sorg och skräck.
Det var iallafall oerhört skönt att inga av dina nära omkom eller blev skadade Annika!!!! Tänk vilken enorm lättnad ni måste ha känt när ni fick veta att Peters pappa var i livet och oskadd!
KRAAM!
Nej, världen blir sig nog inte lik igen. Jag tror inte det, det var ngt så viktigt som föresvann för 7 år sen...
Anna Lindh ja. Det var lite annorlunda för mig att vara här när hela sverige giock med sorg. Det kändes så konstigt.
Jo, det lös om henne, hon hade utstrålning och hon hade nog kunnat bli en toppolitiker.
Nog är det en skitfdlsedag att ha ja...det är så mkt stigma omkring den. Hoppas din pappa har det så bra han kan idag
Kram!
Anki:
Ja, man kan precis återkalla dom där känslorna som man kände. En spann iskallt vatten utefter ryggen och sen undran om det var en dröm, eller vad?
Som sagt, tur att det finns babysar och barn som ändock lyser upp.
KRAM!!!
Saltis:
Svårt att fatta så svårt att FATTA!! När vi satt på River Cafe och tittade ut över nedre manhattan så sa vi att det verkligen är ngt som fattas där. Man liksom tror att tornen ska stå där. Det är så konstigt att dom inte är kvar. SÅ konstigt.
Och den dagen, och den hösten var bland de underligaste underliga.
Folk reagerade verkligen på olika sätt efteråt. Vissa ville bara prata om det, andra ville inte prata om det alls, en del bara grät, vissa gömde sig inomhus i veckor...märkligt.
Anna Lindh, jag känner att jag itne riktit kan greppa det som er so m var i sverige då. Det var så märkligt att sitta här och se och höra genom tidningar vad som hänt. Jag minns att jag gick och lade mig den 11 och tänkte att Anna skulle klara sig. Sedan när jag slog på datorn nästa morgon såg jag ju det hemska. Overkligt var det, och jag vet ju att det var landsorg därhemma. Just det, hon hade ett bra förhållande med Colin Powell det stämmer. Roligt att du träffade på amrisar som faktiskt kände till henne.
Ja, det var så hemskt med Anna Lindhs famil, hennes två pojkar. Fy sjutton, och hon hade kunnat bli en riktigt stor politiker tror jag.
Visst, 11 september är en dag med stigma...
KRAMAR till dig!!!
Kerstin:
Precis, än idag är det overkligt. Det är så helt befängt att det verkligen hände.
Veronika:
Ja, det är det som är så läskigt: Det där att leva i en slags ständig osäkerhet, när man flyger, när man sitter på tåg etc. För vi vet ju att dom säkert slår till igen ngnstans. Usch...en tärande tanke. Så visst försvann mkt i stoftet.
Kram
Här i Katalonien är den 11 september en röd dag, det är nämligen Kataloniens nationaldag.
Kramar,
Lilla jag
A hade en arbetskamrat och vän (på sin avdelning) som valt att bo kvar på Manhattan för han är amerikan som vi försökte nå i en hel vecka.
Han jobbade på ett kontor i ett hus mycket nära så allt var såklart väldigt ovisst...
Men han klarade sig och allt var ju kaos i flera av byggnaderna runt omkring tornen efter så inte mycket fungerade.
När Anna Lind blev mördad på NK kändes det totalt overkligt. Hon var en sån otroligt omtyckt politiker.
Det blev verkligen landssorg.
Minns att mina skolbarn inte ville att jag skulle fortsätta att vara och handla på NK efter det....de var jätterädda. Visste att det var "min" affär.
Jag var där kvällen innan och kunde lika gärna ha varit där i samma stund som det hände.
Massor av varma kramar från mig
Anna Lindh var också hemskt. För mig personligen var det nästan värre, för det var på något sätt så overkligt att just HON drabbades. Jag var i Österrike för en kortare tid då, och något av det jag minns starkast är att jag tyckte att det var så konstigt att alla människor bara fortsatte som vanligt! Visst uppmärksammades mordet mycket, men det var inga minnesstunder, inga tända ljus, inga rosor, inga minnesböcker att skriva i...
annars kommer jag också ihåg den här dagen av ett annat skäl, nämligen att anna lindh mördades för 5 år sedan. också en stor, tragisk chock.
Det har varit en helt OK dag idag, annat var det för 7 år sen då man knappast visste vad som komma skulle efter attackerna.
USCH. Jag tror vi alla vet precis var vi befann oss när det hände.
Nu är den 11 snart över, skönt.
Kram!!
Lilla Jag:
Ja, det var en högst vidrig dag...
Jag tänker också på Anna Lindh idag...11 sept, dagen med stigma.
Nationaldag låter ändå roligt!
Kram!
L-girl:
Vi har en kompis som då bodde i NYC. Efter attackerna hittade hon en sko på sin balkong. Hon bodde på 20 våningen...Skon var alldeles dammig. Det är just en sådan där detalj jag inte glömmer.
USCH ja vad allt var hemskt runt dom där dagarna. Och precis, det var ju massor med byggnader runt WTC som blev förstörda, inte bara tornen.
Anna Lindh ja...Som jag sa, jag var ju här och det kändes så overkligt att inte vara i sverige. Det kändes som att man skulle behöva ha varit där då.
Dina skolbarn var oroliga för dig, och visst kunde du lika gärna ha befunnit dig där då, absolout.
Massor av kramar!!
Jo, visst är det helt annorluna att befinna sig mitt i det...Tiden efteråt var så skum...och det var alldeles tyst eftersom luftrummet stängdes av. Mkt, mkt märkligt.
Strömavbrottet på kvällen VAR hemskt, riktigt hemskt.
Anna Lindh var verkligen märkligt. Det uppmärksammdes på nyheter o tidnignar här också, men det var ju knappast första nyhet, och det var ju ingen som egentligen visste vem hon var. DÅ kändes det ganska ensamt. Tror att vi kände lite lika.
Humlan:
Det var en hemsk dag, så overklig. Som att befinna sig i en dröm. Det var hemskt det där med Pete. Tack o lov att det gick bra. han är fortfarande på Pentagon och jag vet att dom hade minnesstund idag.
Marie:
Nej, att sitta på ett plan när detta inträffade måste ha varit mkt obehagligt.
Anna Lindhs död var som en chock för mig också, men en mer ensam chock o därför kanske lite jobbigare. jag kunde inte dela den med ngn...Visst det ingick i nyheter och TV, men det var ändå inte många som visste vem hon var.
Som sagt, 11 sept, dagen med stigma.
Strandmamman:
Ja, du---säg det det? Svärfar är gammal överste. Han har varit i Vietnam i två omgångar...Det pratar han aldrig om. Jag har en känsla av att han aldrig pratade mkt om 9/11 heller...Jag har aldrig hört honom säga mkt om det, mer än just hur det kändes...som en vibration (han satt i möte i på andra sidan byggnaden)...eller hur dom sen utrymde byggnaden.
Jag var ledig den dagen och stod framför tvn och strök en jättelik hög med stryktvätt. Jag minns chocken och känslan av undergång, sedan ringde jag Klas på jobbet och storgrät.
Tvn stod på resten av dagen och jag var som förlamad, kunde inte göra annat än att titta på bilderna som flimrade förbi. Min mamma ringde och var upprörd eftersom Tom, en god vän till vår familj, jobbade i WTC. Det tog flera dagar innan vi fick veta att han inte hade kommit till skada. Han hade inte varit i närheten den dagen.
Igår visade History channel dokumentärer om 9/11 och den sista jag såg hette Witnesses to 911 (tror jag). Den bestod av filmsekvenser i kronologisk ordning som olika människor hade filmat från olika ställen i stan. Ingen kommentator, bara bilder och autentiska röster. Oehört gripande och skrämmande. Man kunde ta på paniken och förvirringen. Jag kunde inte gå och lägga mig förrän den var slut långt in på natten.
Jag flög på konferens 11 dagar efter 911 och det hade gått vilda rykten om nya attacker samma dag. Vi kom iväg trots allt även om det inte var helt avslappnat. Vi bytte plan i Frankfurt.Det satt en man på samma rad, mörk och med en stor buskig mustasch, och vi var ju helt säkra på att han var terrorist. Snacka om att vi fick skämmas när det visade sig att han också var konferensdeltagare och tom kände igen oss från planet.
När Anna Lindh mördades var jag VÄLDIGT gravid med killarna. Jag kunde inte sova utan satt uppe hela natten och bevakade texttv tills beskedet kom tidigt på morgonen. Det var också en känsla av tomhet och oro. efteråt, i mammagruppen, lärde jag känna en tjej vars dotter föddes samma natt som Anna dog.
Kram till dig, Annika
Jag själv var sjuk, hade hög feber, och slumrade en hel del i soffan med tvn som sällskap. När jag vaknade så började jag se en film och fattade först inte om den var svensk eller amerikansk. Det var svenska reportrar men mycket från CNN också.
Sen ser jag hur ett plan flyger in i torn nr 2 och hur kameran trillar omkull och då ringer telefonen... Det var Micke som var på väg hem och ville höra om jag hört och sett.
Jag blev alldeles kallsvettig och trodde att jag drömde.
Jag ville nog inte förstå...
Igår såg vi flera dokumentärer och man blir mörkrädd över alla tecken man ser långt innan 2001. Men det är så enkelt i efterhand...
Låt det sluta nu... Snälla.
Att vi människor inte kan kommunicera och att det finns så mycket hat skrämmer mig också.
Nej, det var så otroligt svårt att förstå.
Kicki:
Det var så hemskt innan vi visste. Ingen visste ju i vilekn del av Pentagon han satt (allt är ju lite småhemligt där också).
Ja, usch...Alla som kände ngn som jobbade i WTC måste ha varit i upplösningstillstånd. Tur i oturen att tornen inte hade hunnit öppna för dagen så att inga turister hade hunnit komma ännu, och kanske inte alltför många arbetare heller. Bilderna på när folk i desperation slänger sig ut ur tornen är för mkt.
Den där dokumentären på History har inte hag sett. Jag kan tänka mig att den är mkt sevärd.
Jo, jag vet (tyvärr) hur man sneglar på sina medpassagerae numera. Det gör jag alltid...Och visst undrar man ibland, och funderar...
Anna Lindh sen...det var hemskt, och helt ofattbart för mig som satt så lååångt bort från händelsernas centrum
KRAM!!
Muminmamman:
Jättevälkommen hit!!
Visst är det en dag som berör alla. Idag är jag glad att den är över, att det är den 12.
Välkommen tillbaka!
Lindalotta:
Ja, visst var det så otroligt konstigt.
Jag förstår att du reagerade på det sättet du gjorde. Att du tvivlade på vad du säg genom febern. För det såg ju ut som en riktig katastroffilm.
Jag vet, tecknen fanns innan det slog till, och tecknen finns kanske ännu mer idag. Jag vill också att det ska sluta...
Panter:
Ja, nog är det så. Vi vet ingenting. Det är en ständig ovisshet.
Och ja, bristen på kommunikation är verkligen hemsk. Jag tycke nästan det har blivit sämre med den biten sedan 9/11.
Helt rätt, det finns en del sådana grymma ögonblick. Precis alla som du räknar upp. Jag vet precis var jag var när jag hörde...
Vi var förstås inte lika glada när vi insåg vidden av vad som hade hänt. Men japp, man minns vad man gjorde!
Hej! Välkommen hit!!
Det var ju lite lustigt det där mitt i allt det tragiska.
Och jo, man minns den dagen.
Hoppas du har en fin lördag långt där borta! KRAM.
Ja, det var verkligen en högst vidrig och overklig dag. Måtte, måtte det aldrig hända igen.
Emma:
TACK snälla!! jag blir glad över det du säger.
Absolut, både 9/11 och Anna Lindh har ändrat på så mkt. Hemskt och vidrigt, vidrigt.
Kram!!
Ny på campus lyckades jag ändå hitta någon med TV och vi satt väl ett femtontal personer från nästan lika många länder inklämda i ett litet minimalt studentrum och följde nyheterna. Finns inte ord för att beskriva alla tankar som rusade genom huvudet.
Var många oroliga dygn som följde innan jag hört av alla vänner i NY området.
Även i Tyskland blev det lite kaos ett tag, då rädslan för eventuella terrorattacker var stor.