"This Week" will be published tomorrow instead of today.
För tolv år sedan en vacker måndagmorgon i juni månad var jag 38 veckor gången i min första, och enda, graviditet. Graviditen hade varit prickfri fram till vecka 33 då jag fick för tidiga värkar och blev inlagd på sjukhus i två olika omgångar för att stoppa förloppet, och det gick ju bra. När jag väl fick åka hem var det sängläge som gällde fram till vecka 36. Tyvärr blev friheten kort då jag äntligen fick gå upp ur sängen igen. Jag åkte på pre-eclampsi, havandeskapsförgiftning, i början av vecka 37, suck!!!
Samma visa igen, sängläge.
Men den där måndagsmorgonen var det alltså dags...
Och klockan 21:37 den 17 juni föddes en stor och duktig flicka genom kejsarsnitt, 3,750 gram och 52 centimeter lång, tio dagar för tidigt.
Det lustiga är att fastän det nu gått 12 år minns jag allt som om det vore igår, och det känns precis som om det vore igår också. Jag har svårt att förstå att det gått så lång tid, att Karolina har blivit så stor. När jag tänker på att hon om 12 år fyller 24 vill jag helst skrika; VARFÖR MÅSTE TIDEN GÅ SÅ FORT!!! Vart tar den vägen? Vart tar barndomen vägen? Varför är den så försvinnande kort?
Om bara ett år, ett stackars år, har jag en tonåring i huset. För mig känns det smått otroligt.
Jag minns hur naturligt Karolina började prata både svenska och engelska. I början var svenskan det starkaste språket eftersom jag var hemma med henne, och under dagarna pratade vi bara svenska. Men engelskan fanns alltid med också eftersom det ju var Peters språk med Karolina, och det språk som Peter och jag talade/talar med varandra.
Svenskan har alltid fått en sann rundsmörjning varje gång vi varit i Sverige och i svensk-finland, efter en lång sommar sitter svenska språket som hand i handske.
När Karolina lärde sig läsa som 6 åring hängde svenskan också med, och hon fixade den läsningen lika fint som engelskan även om hon idag säger att det är lättare för henne att läsa engelska.
Nå, iallafall, åren går fort och som treåring var det dags att börja lekis, och vid fem var det dags att börja Kindergarten i den kommunala skolan.
Jag menar det verkligen, jag känner det verkligen som om det vore IGÅR!!! Det var ”igår” jag började gråta när det ropades ut över högtalarsystemet i den nya, stora skolan under den första morgonen på terminen:
All parents may now please leave the school. And, all students, please raise for the Pledge of Allegiance.
Jag tyckte det kändes så hårt att min lilla tös skulle stå och rabbla pledgen varenda morgon fram till high school examen.
Nu vet jag att alla lärare inte tillämpar ”pledgen”, och inte heller tar jag det så hårt längre som jag gjorde den första skoldagen. OCH ”dagen efter” står jag och gråter in en skolkafeteria igen över att låg och mellanstadieepoken är över...
Egendomligt.
Alla dessa låg och mellanstadieår har gått så otroligt fort.
Allt vi har gjort har gått så fort. Alla dramaklasser och föreställningar, all dans och all träning. Fort, fortare, fortast...
Det som utmärker
Vår flickas allra tydligaste karaktärsdrag är hennes eviga och ständiga glädje och lycka! Hon har varit glad sen den dagen hon föddes (NÅ, i ärlighetens namn ska jag absolut säga att hon skrek mycket dom första tre månaderna av sitt liv, men sen var det bara glädje). Hennes glädje och självförtroende är i mitt tycke hennes allra största gåvor. Med dom gåvorna kan man komma långt i livet...
Grattis till den stora, lilla Karolina, Klixo, Beenie, Ninna, Faxelina, Klixofax, Karolinan idag...Älskar dig!!
Jag har såklart massor med söta och underbara babybilder, men bara på papperskopior. Jag ska se vad jag kan göra åt den saken...
Ha en fin-fin 17 juni...
För tolv år sedan en vacker måndagmorgon i juni månad var jag 38 veckor gången i min första, och enda, graviditet. Graviditen hade varit prickfri fram till vecka 33 då jag fick för tidiga värkar och blev inlagd på sjukhus i två olika omgångar för att stoppa förloppet, och det gick ju bra. När jag väl fick åka hem var det sängläge som gällde fram till vecka 36. Tyvärr blev friheten kort då jag äntligen fick gå upp ur sängen igen. Jag åkte på pre-eclampsi, havandeskapsförgiftning, i början av vecka 37, suck!!!
Samma visa igen, sängläge.
Men den där måndagsmorgonen var det alltså dags...
Och klockan 21:37 den 17 juni föddes en stor och duktig flicka genom kejsarsnitt, 3,750 gram och 52 centimeter lång, tio dagar för tidigt.
Det lustiga är att fastän det nu gått 12 år minns jag allt som om det vore igår, och det känns precis som om det vore igår också. Jag har svårt att förstå att det gått så lång tid, att Karolina har blivit så stor. När jag tänker på att hon om 12 år fyller 24 vill jag helst skrika; VARFÖR MÅSTE TIDEN GÅ SÅ FORT!!! Vart tar den vägen? Vart tar barndomen vägen? Varför är den så försvinnande kort?
Om bara ett år, ett stackars år, har jag en tonåring i huset. För mig känns det smått otroligt.
Jag minns hur naturligt Karolina började prata både svenska och engelska. I början var svenskan det starkaste språket eftersom jag var hemma med henne, och under dagarna pratade vi bara svenska. Men engelskan fanns alltid med också eftersom det ju var Peters språk med Karolina, och det språk som Peter och jag talade/talar med varandra.
Svenskan har alltid fått en sann rundsmörjning varje gång vi varit i Sverige och i svensk-finland, efter en lång sommar sitter svenska språket som hand i handske.
När Karolina lärde sig läsa som 6 åring hängde svenskan också med, och hon fixade den läsningen lika fint som engelskan även om hon idag säger att det är lättare för henne att läsa engelska.
Nå, iallafall, åren går fort och som treåring var det dags att börja lekis, och vid fem var det dags att börja Kindergarten i den kommunala skolan.
Jag menar det verkligen, jag känner det verkligen som om det vore IGÅR!!! Det var ”igår” jag började gråta när det ropades ut över högtalarsystemet i den nya, stora skolan under den första morgonen på terminen:
All parents may now please leave the school. And, all students, please raise for the Pledge of Allegiance.
Jag tyckte det kändes så hårt att min lilla tös skulle stå och rabbla pledgen varenda morgon fram till high school examen.
Nu vet jag att alla lärare inte tillämpar ”pledgen”, och inte heller tar jag det så hårt längre som jag gjorde den första skoldagen. OCH ”dagen efter” står jag och gråter in en skolkafeteria igen över att låg och mellanstadieepoken är över...
Egendomligt.
Alla dessa låg och mellanstadieår har gått så otroligt fort.
Allt vi har gjort har gått så fort. Alla dramaklasser och föreställningar, all dans och all träning. Fort, fortare, fortast...
Det som utmärker
Vår flickas allra tydligaste karaktärsdrag är hennes eviga och ständiga glädje och lycka! Hon har varit glad sen den dagen hon föddes (NÅ, i ärlighetens namn ska jag absolut säga att hon skrek mycket dom första tre månaderna av sitt liv, men sen var det bara glädje). Hennes glädje och självförtroende är i mitt tycke hennes allra största gåvor. Med dom gåvorna kan man komma långt i livet...
Grattis till den stora, lilla Karolina, Klixo, Beenie, Ninna, Faxelina, Klixofax, Karolinan idag...Älskar dig!!
Jag har såklart massor med söta och underbara babybilder, men bara på papperskopior. Jag ska se vad jag kan göra åt den saken...
Ha en fin-fin 17 juni...
Comments
kramar,
lilla jag
Gladje och sjalvfortroende ar verkligen fina sidor som man klarar sig valdigt langt pa!
Det där med glädjen låter som om det bådar gott för framtiden. Hoppas den kommer att finnas kvar.
Jag förstår att det måste kännas som att tiden bara flyger förbi! Jag funderar själv över var åren tar vägen, och jag har inga barn än. Kan inte föreställa mig hur snabbt tiden kommer att gå DÅ! :)
Ibland skulle det vara praktiskt om man kunde bromsa tiden bara för en liten stund... :)
Hoppas ni alla får en trevlig dag idag!
MVH /Erica
Hoppas att ni får en riktigt trevlig och mysig dag!
Kram
Ja, tiden går alldeles för fort. Min blev nyss 34 ... Och i juli ska vi fira sonsonen Daniel som blir lika gammal som Karolina. Det är inte klokt vad det rusar iväg.
Katterna och kamelerna i Kairo hälsar också till Karolina och önskar GRATTIS!
Men gud så söt hon är på alla bilderna!!
Jag hoppas att ni båda haft/har en superbra dag med en massa gott och trevliga presenter!
Superkramar!!
Mitt första barn såg också dagens ljus på en måndag, men nästan ett år efter Karolina. Han kom den 16 Juni 1997.
Gissa vad han önskade sig tills igår? Jo, Lucky Charms till frukost. De hittar mycket på internet de där ungarna. Men jag lyckades få hem sådana från US.
Sista födelsedagen innan tonåren...men vet att du inte vill tänka på det idag.:) 12 årsåldern är en helt underbar ålder, de är så härliga och d en bästa reskamraten i den åldern.
Vad lik hon är sig K , sedan hon tom var bebis.:) Samma härliga leende!
Visst är det märkligt att man kan plocka fram den riktiga födelse dagen som om det vore just nu det hände. Känslor, tankar, tidslinje finns där färskt som nypressad apelsinjuice.
Det är så underbart!!!!
Hoppas att K får en fin dag och att ni alla njuter av livet.
Kramisar
(Synd att inte din mormor kände Ingrid förresten).
Sofia i Falkenberg
Varmt grattis till er fina Karolina!
Jag känner igen det där med att man liksom förflyttas tillbaka i tid när de fyller år....jag minns precis hur det var den dagen de föddes. Vad som hände och hur det var.....de minnena bleknar aldrig. Känslorna bara sköljer över en och så plötsligt undrar man precis som du....var tar tiden vägen!!
Här och nu är det viktiga Annika! Njut här och nu! Rätt som det är så är du mormor och sitter där med en liten miniKarolina och vips så fylls hjärtat på av en massa mer kärlek till nästa lilla pyre. Varje tid har sin lycka. Och det verkar inte finnas något slut på all den kärlek man kan känna till sina barn och barnbarn.
Det är så stort.
Längtar efter att få prata med dig irl. Kom hem snart! :-)
Massor av kramar.
Stort tack från mig OCH Karolina!!
Ni är urgulliga allihopa som gratulerade Karolina ovan.
Vi sprang från än det ena till det andra igår, och vi hade kul hela tiden. Jag höll visserligen på att somna när vi spelade 20 drag på Wii spelet Mario Party 8. Det var kul, men det dröjde för länge :-)
Sen var vi ute och åt god middag, vi köpte mobil och sen var det liksom bara att åka hem och lägga sig. Vi var trötta allihopa! En BRA 12 årsdag var det iallafall!!
Moster Mjölgumpa; grattis till din lille kille också SÅKLART!! Så lustigt att vi verkligen fick barn med ett års mellanrum :-)))
KRAMAR till alla!!!!
TACK så mkt!!!
Visst går tiden ruskigt fort...Läskigt!
Snart är din kille 12 :-)
Det gäller, som alltid, att leva i nuet.
:-)
Verkligen!
Jag kan tänka mig att åren rusar iväg. Även om det öär svårt att tro att ens lilla knyte någonsin ska bli stor och självständig när man tittar på henne idag.
Jag tycker Karolina verkar vara en otroligt härlig tjej trots att jag aldrig träffat henne. Men man får ju en "bild" av det du skrivit om henne på din blogg.
Och tänk på det Annika att visserligen föds man som en personlighet, men jag är även säker på att miljön spelar en stor roll. Och trygga barn blir glada barn. Och tryggheten får de bl a med sig hemfrån. Det är vad jag tror iallafall.
Stort grattis i efterskott till din stora tjej!! :-)
Kram!
TACK!!
Jag förstår att det känns konstigt för dig att läsa om hur fort tiden går när du precis har fått en liten, men den gör verkligen det. Den flyger så fort man har fått barn och det är ibland nästan lite läskigt.
TACK för dina fina och vänliga ord om K!!
Jag hoppas att vi gjort rätt i det sätt vi uppfostrat henne. Hon har fått ta plats, men hon har inte fått regera, men stor plats har hon såklart och det märks nog.
KRAMAR i massor!!