Häromdagen, när jag stuvade undan det allra sista i mina Halloweenlådor i källarförrådet, hittade jag en stor gammal kartong långt inne under trappan. Jag drog ut den, öppnade den, och hittade buntar av gamla brev. Eftersom jag är Annika så fick resten av bortplockningen vänta medan jag föll in det förflutna.
Jag började läsa brev från 1992 när jag var på besök hos Peter i tre månader under jan 92-mar 92. Det var då vi förlovade oss, och det var då jag visste att jag skulle komma att bo i USA. Under dessa tre månader var jag bara här på turistvisum, och jag förde en ganska tråkig tillvaro i den lilla etta som vi då bodde i. Peter jobbade ju som vanligt varje dag medan jag, utan körkort på den tiden, fick hitta på saker bäst jag kunde. På den tiden bodde i vi Alexandria, nära Landmark Mall. Den mallen fick många besök av Yours Truly under dom månaderna. Ville jag åka längre fick jag ta bussen till tunnebanan.
Det tråkigaste under dom här månaderna var att jag inte hade en enda kompis, istället var det brevskrivning som gällde. När jag nu läste om dessa brev var det som att återigen bli förflyttad till Alexandrias Key Towers (höghuset där vi bodde nära I-395). Det var nästan så att jag kunde känna matoset som alltid rådde i trapphuset.
Det var ju inte så att jag läste om MINA egna brev som jag skrev, nej det var mina kompisars och min familjs brev som jag läste om, men det försatte mig i en sådan underlig stämning att jag nästan fick knuffa undan kartongen och tvinga mig upp för trappan för att skaka den av mig. Det är så underligt att läsa om kompisars liv långt innan dom ens mött den man dom idag är gifta med, långt innan dom fick barn.
I kartongen låg även brev av senare årgång, från när vi gifte oss 93 och framåt...
Jag slogs av hur otroligt flitiga vi var med att skriva till varandra.
Jag minns själv min policy; att så fort jag hade fått ett brev så skulle svar skrivas. Jag ägde en vacker ask som alltid stod mitt på bordet och i den asken låg brevpapper av olika slag, vackra kuvert, frimärken, klisermärken...Allt redo för att bli skrivet och sedan bli skickat till Sverige, eller till Mormor i Finland. OCH, ju snabbare man skrev, desto snabbare kom svar.
Dagens höjdpunkt var ofta att gå ner till brevlådan, och om man då inte fått ett enda brev var besvikelsen stor.
NUmera får jag knappt ett enda handskrivet brev i min brevlåda längre, jo från Mormor i Finland som är 89 och inte har brytt sig om det här med datorer, and why should she?? Hon skriver brev med sin fina handstil, och jag svarar henne, men inte skriver jag brevet för hand. Nej, jag skriver det på "word" och sen printar jag ut det.
Snail-mail tiden är för länge, länge sen förbi, inte skulle jag vilja ha den tillbaka för aldrig det, men ibland känns det nästan som att det handskrivna brevet numera blivit historia...
Bild från: Brevkollektivet
Jag började läsa brev från 1992 när jag var på besök hos Peter i tre månader under jan 92-mar 92. Det var då vi förlovade oss, och det var då jag visste att jag skulle komma att bo i USA. Under dessa tre månader var jag bara här på turistvisum, och jag förde en ganska tråkig tillvaro i den lilla etta som vi då bodde i. Peter jobbade ju som vanligt varje dag medan jag, utan körkort på den tiden, fick hitta på saker bäst jag kunde. På den tiden bodde i vi Alexandria, nära Landmark Mall. Den mallen fick många besök av Yours Truly under dom månaderna. Ville jag åka längre fick jag ta bussen till tunnebanan.
Det tråkigaste under dom här månaderna var att jag inte hade en enda kompis, istället var det brevskrivning som gällde. När jag nu läste om dessa brev var det som att återigen bli förflyttad till Alexandrias Key Towers (höghuset där vi bodde nära I-395). Det var nästan så att jag kunde känna matoset som alltid rådde i trapphuset.
Det var ju inte så att jag läste om MINA egna brev som jag skrev, nej det var mina kompisars och min familjs brev som jag läste om, men det försatte mig i en sådan underlig stämning att jag nästan fick knuffa undan kartongen och tvinga mig upp för trappan för att skaka den av mig. Det är så underligt att läsa om kompisars liv långt innan dom ens mött den man dom idag är gifta med, långt innan dom fick barn.
I kartongen låg även brev av senare årgång, från när vi gifte oss 93 och framåt...
Jag slogs av hur otroligt flitiga vi var med att skriva till varandra.
Jag minns själv min policy; att så fort jag hade fått ett brev så skulle svar skrivas. Jag ägde en vacker ask som alltid stod mitt på bordet och i den asken låg brevpapper av olika slag, vackra kuvert, frimärken, klisermärken...Allt redo för att bli skrivet och sedan bli skickat till Sverige, eller till Mormor i Finland. OCH, ju snabbare man skrev, desto snabbare kom svar.
Dagens höjdpunkt var ofta att gå ner till brevlådan, och om man då inte fått ett enda brev var besvikelsen stor.
NUmera får jag knappt ett enda handskrivet brev i min brevlåda längre, jo från Mormor i Finland som är 89 och inte har brytt sig om det här med datorer, and why should she?? Hon skriver brev med sin fina handstil, och jag svarar henne, men inte skriver jag brevet för hand. Nej, jag skriver det på "word" och sen printar jag ut det.
Snail-mail tiden är för länge, länge sen förbi, inte skulle jag vilja ha den tillbaka för aldrig det, men ibland känns det nästan som att det handskrivna brevet numera blivit historia...
Bild från: Brevkollektivet
Comments
Vilken bra ide! Att skriva ett brev i veckan till familjen på vackert brevpapper---DET kanske jag tar efter.
Ibland kan jag bara stå och sucka över alla vackra brevpapper som finns och sen tänka: jaja, det var då det! :-)
I somras tog vi fram brevbuntar från tidigt 70-tal, i Finland, som min mamma skrivit till min mormor. Det var så otroligt KUL att läsa, och det kändes som att bli förflyttad.
Brev ska man spara på, absolut. Glad att du har dina gamla brev och din mammas gamla brev...
Matilda:
Precis, jag har hört att många av dagens barn knappt kan skriva skrivstil eftersom det nästan inte lärs ut längre.
Den enda ggn jag skriverför hand är på julkorten, men hur mkt skriver man där då? Namnen men inte så mkt mer...Bah! Nej, skärpning...Man lär väl snabbt få skrivkramp..
Min lillebror vill garna att vi ska skriva brev till varandra. Han ar 11 ar gammal och skriver flitigt till mig. Jag skams over att saga att jag ar valdigt mycket samre pa att skriva tillbaks. Nagot som slog mig harom dagen var att jag skriver for hand sa sallan att jag faktiskt far ont i handleden nar jag skriver ett brev. Lite hemskt nastan...
Visst är det det! Jättekul att spara och läsa igen när lusten faller på!
Millan:
vad gulligt att du och din lillebror skriver till riktiga brev till varandra.
Men visst sjutton får man kramp när man skriver för hand numera. DET är ju sorligt...
Jag handskriver dagbok varje kväll. Har gjort det sen K föddes.
Precis som du har jag tänkt att jag vill spara denna blogg, komplett med kommentarer och allt. Men hur göra? Bäst att skriva ut den på papper kanske och sätta in i pärmar...
Hur tror du att du tänker spara den? Nyfiken.
Det ar nagot speciellt med handskrivna brev, precis som du har jag alltid gillat vackra brevpapper. Trakigt nog forsvann massor av mina gamla brev da jag lag pa BB med min son och maken flog over fran USA till Sverige och skulle hinna packa allt till flytten och ta hand om mig och bebisen.
Annika , fraga Jacal om hur du ska gora angaende att spara ner din blogg.
Visst kan man stå och drömma sig bort i en butik som säljer vackra brevpapper...
Vad tråkigt, Veronika, med alla brev som försvann när du låg på BB...Sådant är lite surt...
Precis, JACAL är ju tech-kvinnan nummer 1!!! Ska fråga henne om råd om hur man sparar ner bloggen...
Jag slängde en del, de albumen som jag nu har på cd, men alla mina blandband kunde jag ju inte slänga - som en kompis sa, så mycket tid och kärlek som man la ner på att spela in musik från radion, döpa kassetterna etc. Nostalgi!! (men vilken dålig ljudkvalitet det är! och mina föräldrar suckar över hur många som inte blev slängda... jag måste skaffa ett eget hus snart!)
Visst är det mer personligt! Och tänk vad kul att hitta ett brev i vrevlådan istället för trista räkningar och reklam.
Jag ksa nog börja skriva lite mer brev, tror jag.
Desiree:
Precis som du sparar jag också på brev och dagböcker. Skulle aldrig, aldrig kasta bort ngt sådant.
Ja, jag håller med, det är verkligen kul att hitta en inbjudan bland räkningarna. Alla använder ju annars bara e-vite numera, jag också tyvärr...
Petra H:
ja, det är verkligen roligt att ha kvar, och känner man för en nostalgitripp är det bara att slå dig ner och läsa lite.
Ja, men GUD, under mitt Au-pair år ver jag inte hur många brev som utväxlades men det var massor som jag skickade hem i två kartonger till Sverige efter årets slut. NU hade det inte varit helt fel att ha dom breven här i USA igen.
BRA att du sparat alla blandkasetter, för precis som du säger lade man ju ner en herrans tid framför radion och framför grammofonen när man skulle spela in. Jättebra att du har sparat!!
Hi, hi...JO jag känner igen det där med att fldrana vill att man ska sortera upp gamal prylar. Men, det är ju SÅ svårt...
Evas Blogg:
Visst är det kul med gamla brev. Jag sparar inte e-mail som jag sparade de gamla breven, tyvärr...
Jag har en samling brev jag skrev till min farmor och jag kan komma ihåg en del av de tillfällen då jag skrev dem. Jag har varit en flitig brev och vykortsskribent, men nu blir det mest vykort på sommaren, tyvärr. Borde bättra mig i all synnerhet som det finns så fina brevpapper:)
Känner igen det där med att det kan försätta en i en lite konstig stämning, man kastas snabbt tillbaka i tiden och minns plötsligt allt så tydligt. Jag gjorde en liknande grej för inte så länge sen, det kändes jättekonstigt läsa om en kompis kärlekssorg och hur tomt och hemskt det var (jag riktigt kunde minnas hur ledsen hon var, allt kom tillbaka) och nu mer än 10 år senare så har hon just fött sitt andra barn med prinsen i sitt liv. Kändes liksom konstigt "se" hennes gamla liv framför sig helt plötsligt.
Lång parentes.
I alla fall, det där med handskrivna brev är så speciellt. Visst känns det som människan kommer närmare när man läser ett handskrivet brev och liksom kan veta att det här pappret har hon hållit i, det här är hennes personliga handstil... Ja, du vet.
Tänk, att ett handskrivet brev ska kännas så unikt och exotiskt idag.
Jag är dock glad för mailen, tack för den uppfinningen. Men visst ÄR det roligt när man får ett "riktigt" brev med posten.
Å andra sidan, den där ivern och att förväntansfull rusa till postlådan som du skriver om. Den ivern och förväntningen kan jag numera känna då jag öppnar upp datorn och ska kolla mail/post på morgonen. Du känner säkert likadant.
För ett par år sen hittade jag också en stor låda full med gamla brev hos min mamma när hon skulle flytta och jag skulle gå igenom lite saker som jag hade på hennes vind. Massor med brev som jag fått från kompisar hemifrån när jag jobbade utomlands, och från kompisar som också var utomlands och skrev till mej när jag var hemma. Vi skrev massor med brev på den tiden! Jag slängde de mesta av mina saker som jag hade på mammas vind, men lådan med brev tog jag med mej hit till Sverige.
På tal om skrivstil så lärde sej vår dotter att skriva skrivstil redan i 1:an! Jag blev jätteförvånad över att de lärde sej skrivstil innan de lärde sej att texta, men samtidigt tyckte jag att det var bra. Nu går hon i 2:an och skriver jättefin skrivstil. Själv använder jag aldrig skrivstil - eller när jag har bråttom blir det väl nån blandning av textning och skrivstil. Men jag gillar i alla fall att skriva förhand!
Våra två äldsta flickor (snart 8 år och 5½ år) gillar båda att skriva brev och har varsin brevkompis, plus att de skriver brev till mormor och morfar ibland. Självklart ska breven vara skrivna på vackert brevpapper :-). Jag hoppas det här intresset håller i sej för dem.
Absolut! Fram för det handskrivna brevet. har nu bestämt att jag ska inhandla extremt vacker brevpapper och börja skiva lite brev igen. Inte som ersättning för mailen , för nej GUD, den kan jag inte vara utan. Utan mer på ett bonussätt...
Visst försätter gamla brev en i en underlig stämning. man börjar minnas så mkt.
Anne:
Ja, du vet, jag är en rätt dålig städerska på det hela taget, så om ngt pockar på uppmärksamheten så förlorar jag mig lätt i det istället. Städning är ju närapå det mest trista jag vet så det är itne svårt att distrahera mig...
Breven ja..den där stämningen man hamnar i är både rolig och väldigt märklig. Ibland för märklig, man försätts i ngn konstig icke-värld, och den känslan kan hänga med ett bra tag.
Nu när jag förlorat mig i brevens värld har jag även läst brev från kompisar jag inte längre har kontakt med. Det är underligt, och det får mig att tänka...
Visst är det så att det handskrivna brevet har blivit så speciellt att vi reagerar när vi får det...
Mailen...Jag kära nån!! Jag tackar den uppfinnaren med hela mitt hjärta. Den personen har förenklat vår tillvaro i utlandet med 100%!! Jag är som du, ser fram emot att öppna mailen varje dag, flera ggr om dagen!!
Så, ja, även där är vi lika!!
Annika:
Så roligt att din tös fått lära sig skriva skrivstil. Det är det knappt min 11 åring kan göra. Tror inte man direkt lär ut skrivstil i skolorna här. vet att dom hade det på schemat i trean, men numera är det inget dom sysslar med.
Kul också att dina flickor skriver till mormor och morfar.
vad roligt att du har sparat alla dina brev från dina år utomlands. det betyder så mkt att ibland få läsa om dom.
Annika, nu tänker jag länka dig här på min blogg!! det blir lättast så för mig, hopas det är OK...
Jag kan faktiskt sakna "riktiga" handskrivna brev! Både att få och att skriva. Det är ändå en viss känsla med ett handskrivet brev i handen tycker jag. När jag var tillsammans med mitt ex så hade vi distansförhållande under ett par år och vi skrev alltid brev till varandra. Jag minns också känslan av att så fort man fått ett brev skrev man svar så man visste att man snart skulle få ett nytt. Hm, har sparat hans brev i någon låda i källaren i Stocksholm. Även om både han och jag är gifta på varsitt håll nu så kan jag inte slänga dem. Det är som med gamla foton. De är ju en del av ens egen historia. En del av hur man blev den man är idag.
Internet och e-post är guld värt! Särskilt som man bor långt från sina nära och kära, men jag kan som sagt sakna det där med riktiga brev. Fast tyvärr är jag dålig på att skriva sådana själv. Men om det är något extra "viktigt" jag vill säga så skickar jag hellre riktigta brev. T ex så skrev jag ett brev till några av mina bästa vänner efter att jag fick veta att deras då nyfödda dotter var allvarligt sjuk. Det kändes inte alls rätt att skriva det via e-post.
Nej, nej aldrig slänga gamla brev vare sig dom kommer från ex eller inte :-)
Dom ligger nog i gott förvar i en låda i sverige nu.
Och breven är absolut en del av ens förflutna och ens historia, precis som foton, som du säger.
Ja, jag prisar internet varje dag!
Men ibland finns det inget bättre, och mer rätt, än ett handskrivet brev. Precis som i fallet med dina vänner och deras dotter.
Det har varit stört omöjligt de sista dagarna, men nu så :)
Jag blir också så nostalgisk när jag läser gamla brev och kan sakna lyckan över att få ett "riktigt" brev i postlådan.
Faktum är att jag skrev ett brev i måndags och ett i tisdags, det var hur mysigt som helst. Vet inte när det hände sist.
Nu får vi se om mottagarna tycker att det är lika mysigt :)
Det är lätt at förlora sig i tider som varit men även ha "facit" och se hur det blev.
Kram Kicki
Jasså, är det svårt att komma in på min blogg...TRIIST! Ja, ibland lever väl blogger helt sitt eget liv...
Brev ja...
Din mottagare kommer att bli SÅÅÅ glad!!! Roligt att du skrev!
Jill:
Visst är det en skatt...men man får inte bli sittande för länge för dpå kommer alltför många minnen och knackar på, och man blir försatt i en ngt underlig stämning. Men visst är det roligt! Snart ska jag dyka ner där igen :-)
Kicki:
Jaa, det är verkligen som en tidsmaskin. man förflyttade snabbt tillbaka i tiden på ett ibland märkligt sätt.
Samma sak med gamla dagböcker. Vilka skatter!!
Kan tro att det var kul för dig att "bita tag" i den gamla dagboken.
Kram!
Jag tror jag tar och skriver om 'dagboken jag skriver med min syjunta hemma i Sverige' i min blogg istallet.
Men inte NU inte! Kanske imorgon. :o)
Välkommen! Det är nog bäst att kolla att kommentarerna kommer upp...Man vet aldrig med blogger..lever sitt eget liv ibland...
Får väl komma och ta mig en titt på dagboken då...:-)
SÅ roligt för din mamma!!! Hon måste ha blivit enormt glad. Vilken påhittig present!
Förstår att det var mkt jobb för dig innan presenten var klar!
Jag måste kolla upp din blogg (när jag såg dina kommentarer på Annikas (i Sveriges) blogg.
Jag har också sparat brev från mina utlandsvistelser. Jag var också väldigt snabb med att skriva svar på allas brev för då fick jag ju svar så fort. Aldrig i hela mitt liv har jag väntat på post så som jag gjorde då.
hälsningar från svenskfinland!
Jättevälkommen till min blogg!!!
Visst är brev speciella, och aldrig att dom ska kastas :-)
Absolut, så fort ett brev kommit skulle svar skrivas. Hade man tur tog hela processen två veckor.
Nej, jag är självklart glad över inernet, och skulle inte vilja ha den där gamla brevväxlingen tillbaka, men ibland vore det ju trevligt. Som omväxling!!
Ska spana in din blogg!!!