Att vänta, och föda barn, i USA.

Idag tänkte jag att jag skulle skriva lite om hur det är att vänta, och föda, barn i USA. Visserligen är det länge sen för mig nu, 11 år, men jag tror ändå inte att det har ändrats speciellt mycket, och har det ändrats tror jag att det mesta inte har blivit sämre iallafall. Jag skulle nästan tro att det är tvärtom.
Precis som Jacal skrev på sin blogg fick jag också oroliga frågor när jag blev med barn; Men ska du verkligen föda i USA? Ska du inte komma hem och föda här?.
Alas, nej, det gjorde jag inte. Jag födde här, och jag fick all min vård i USA. Hur det var? Jo, det var riktigt, riktigt bra. Snacka om att bli VÄL omhändertagen, snacka om att ingenting lämnades åt slumpen.

Så fort jag blivit gravid började jag träffa en grupp om fyra förlossningsläkare, sk OB-GYN. Vid första besöket, när jag kanske var i vecka 6-7 togs blodprover, min medicinska historia plus att jag undersöktes noggrant. Vården som följde var ett besök i månaden (fram till 8 månaden då det blev tätare besök) då jag träffade en av de fyra läkarna i läkargruppen varje gång jag var där. Jag lärde känna dom ,och dom lärde känna mig. En av dessa fyra läkare skulle komma att förlösa mig den dagen det var dags att föda. I vecka 18 var det ultraljud och det var då jag fick reda på att jag väntade en flicka. Jo, jag ville ABSOLUT veta könet, för mig kändes det väldigt viktigt.
Något senare var det dags för AFP provet , som jag inte tog, och sedan diabetesprov. Det kan nog hända att jag kan ha glömt andra prover som jag tog, men det är dessa som jag minns idag. Jag hade en lätt graviditet fram till vecka 33, då började jag känna sammandragningar som tilltog mer och mer. Jag ringde min läkargrupp och fick åka in till sjukhuset omgående. På sjukhuset möttes jag av en av mina läkare och han/hon undersökte ordentligt, jag fick dropp och jag fick ligga kvar i flera timmar med diagnos uttorkning. Jag blev hemskickad sent samma kväll, och dagen därpå hade jag min Baby-shower. Baby-showers är ett firande av den blivande mamman och hennes baby. På min shower var även den blivande pappan med, och många av hans vänner. Det är ganska ovanligt, tror jag, att ha en shower för både män och kvinnor. På denna shower blev jag överröst med presenter, och det var så roligt och tevligt. Samma natt började värkarbetet igen, och det var bara för oss att åter åka in till sjukhuset. Precis som förra gången blev jag mottagen av en av läkarna men denna gång fick jag inte åka hem utan blev kvar. Jag fick ligga kvar i tre dygn med diagnosen ”tidigt värkarbete”. På dag fyra blev jag hemskickad med stränga förhållningsorder att hålla sängen. Det var bara att sluta arbeta för mig. Sjukpenning? Nej, nej...glöm det, jag fick mina två innestående löner och sen var det bra med det.

Så, det var sängen som gällde för mig tre veckor, och sen blev jag tillsagd att ”leva som vanligt” igen. Under denna tid hölls stadig kontakt med läkargruppen genom telefonsamtal och besök hos dem.
Allt var OK fram till vecka 37 då jag svullnade upp, gick upp 8 kilo på en vecka! Kunde knappt ha skor på mig, fick blixtrande huvudvärk...Hos läkaren blev det fullt pådrag då hanvandeskapsförgiftning misstänktes. Jag blev hemskickad för att sedan återkomma nästa dag. Men, nej, jag hann aldrig dit. Karolina hann före...Tio dagar före utsatt datum gick vattnet, direkt in till BB, direkt träff med en av läkarna, inga värkar trots vattenavgång, beslut om igångsättning...AJ, AJ!!! Så smärtsam och så snabb den processen var. Epudiral, thank GOD!!! sattes in utan knot, och det var en fantastisk lättnad, men den lilla babyn ville iallafall inte komma ut. Hela dagen gick, det blev ny läkare framåt kvällen. Jag började må lite sämre och den lilla Karolina var under stress. Omdelbart beslut om kejsarsnitt togs, och så blev jag ivägrullad till operationssalen. Hur det kändes? INTE kul, inte alls. Men operationen gick bra och en liten stund senare fick jag se min lilla dotter för första gången!! Vilken lycka!! 52 cm, och 3.742 gram! Stor, duktig och söt!!! Då började jag skaka av frossa och fick ligga under värmefiltar under lång tid, feber hade jag och dålig var jag. Peter fick ta hand om sin lilla dotter alldeles ensam i fyra timmar medan jag låg på uppvaket under ständig uppsyn av läkare och sköterskor. Klockan 2 rullades jag ner på BB-avdelningen med Peter och Karolina vid min sida. Låg sedan kvar i tre dygn innan vi fick åka hem.


Fairfax Hospital For Women i Virginia där jag togs om hand, och födde Karolina.


Min erfarenhet är att minsta problem tas omhand omedelbart, inget vågas lämnas till slumpen (jodå, jag känner till stämningsrisken hos förlossningsläkare). När jag bad om min epidralbedövning var narkosläkaren där inom 20 minuter, när beslut om snitt togs var det med omedelbar verkan. När jag hade för tidigt värkarbete blev jag skickad direkt till sjukhuset.
För egen del kan jag bara prisa att vänta, och föda, barn i USA, men jag vet givetvis att alla har unika graviditeter och förlossningar, och att långt ifrån alla som föder här tycker som jag.