Idag är det jubileum här hos "Life in the Suburb"! Jag har skrivit 500 inlägg!
Och så roligt det har varit längs vägen, och så roligt det ÄR! Mycket beror ju på er, min kära läsare, utan era kommentarer och e-mails hade jag säkerligen lagt ner för länge sen. Ni gör det lätt för mig att fortsätta inspireras, och därmed fortsätta skriva och komma på ämnen att skriva om. Det sistnämnda är inte alltid så lätt, det är något alla bloggare vet. Att alltid ha ett intressant inlägg på lut...ibland kör man fast, ibland känns det som om man har totalt hjärnsläpp. Nu när jag har bloggat i 1 år och 5 månader har bloggen blivit en del av min vardag, och nya bloggämnen kan "ramla på en" när som helst: när jag är ute och går, när jag sitter i bilen, när jag läser tidningen, ser på TV, pratar med mina vänner, eller läser något på internet. Bloggradarn är alltid utfälld, beredd och alltid på span; Är detta något att skriva om? Wow, vad coolt, det här måste jag skriva om på bloggen!!! Det här är klart bloggmatrial, men det KAN jag inte skriva om...
Så funkar det, hela tiden. Vissa dagar känns det som om man bara skriver ner dagens, eller gårdagens händelser, då kan det kännas som om det går lite på tomgång.
En annan sak jag måste prisa här är digitalkamerorna och hur lätt och smidigt det är för oss bloggare att ständigt bjuda våra läsare på bilder! DET är fantastiskt eftersom jag tycker att bilder så bra illustrerar det skribenten har att berätta!
Så, jag höjer min tekopp mot er alla därute! TACK för att ni finns! TACK för att ni inspirerar mig! TACK och åter TACK för era kommentarer, utan dom ingen blogg! TACK till er alla främlingar som e-mailat mig! Och framför allt; Tack SÅ innerligt för att ni läser det jag skiver!
Nu kör vi 500 till!
Och så roligt det har varit längs vägen, och så roligt det ÄR! Mycket beror ju på er, min kära läsare, utan era kommentarer och e-mails hade jag säkerligen lagt ner för länge sen. Ni gör det lätt för mig att fortsätta inspireras, och därmed fortsätta skriva och komma på ämnen att skriva om. Det sistnämnda är inte alltid så lätt, det är något alla bloggare vet. Att alltid ha ett intressant inlägg på lut...ibland kör man fast, ibland känns det som om man har totalt hjärnsläpp. Nu när jag har bloggat i 1 år och 5 månader har bloggen blivit en del av min vardag, och nya bloggämnen kan "ramla på en" när som helst: när jag är ute och går, när jag sitter i bilen, när jag läser tidningen, ser på TV, pratar med mina vänner, eller läser något på internet. Bloggradarn är alltid utfälld, beredd och alltid på span; Är detta något att skriva om? Wow, vad coolt, det här måste jag skriva om på bloggen!!! Det här är klart bloggmatrial, men det KAN jag inte skriva om...
Så funkar det, hela tiden. Vissa dagar känns det som om man bara skriver ner dagens, eller gårdagens händelser, då kan det kännas som om det går lite på tomgång.
En annan sak jag måste prisa här är digitalkamerorna och hur lätt och smidigt det är för oss bloggare att ständigt bjuda våra läsare på bilder! DET är fantastiskt eftersom jag tycker att bilder så bra illustrerar det skribenten har att berätta!
Så, jag höjer min tekopp mot er alla därute! TACK för att ni finns! TACK för att ni inspirerar mig! TACK och åter TACK för era kommentarer, utan dom ingen blogg! TACK till er alla främlingar som e-mailat mig! Och framför allt; Tack SÅ innerligt för att ni läser det jag skiver!
Nu kör vi 500 till!
Comments
Du beskriver bloggradarn jättebra! Väldigt träffsäkert ord förresten.
Och ja visst är det kul att skriva. Har själv skrivit på nätet i snart 3 år nu. Och det vet jag att det är några som verkligen är tacksamma för: Min familj och vänner hemma i Sverige är en riktigt trogen skara läsare.
Mamma, som tyvärr inte finns med oss mer, tyckte det var fantastiskt. Pga av handikapp kunde hon aldrig komma och hälsa på oss, men med bloggen så kunde hon följa mer med i vår vardag och barnbarnets uppväxt än vad hon kunde följa syskonens där hemma i Sverige! :-)
Och digitalkameran är verkligen en utomlandssvensk bästa vän, eller snarare familjens där hemma, som får en CD med foton & film varannan månad på nästan allt vi gör. Vår sons uppväxt hade aldrig varit så väldokumenterad om det inte var för att vi bor utomlands; med Internet & digitalkamera! :-)
Tänk vad mycket närmare vi "exil-svenskar" har kommit Sverige mha av dessa uppfinningar!
Ser framemot fler intressanta inlägg.
Kram
Bloggvärlden är kanon. Tänk så många vänner man får, över världen som aldrig man skulle mött annars!
Om vi inte hade sprungit på varandra på toan på Huseby eller ngt sådant i somras då ;-)...fniss!
Kramis
Kram
Ser fram emot 500 till.
Jag tycker att det är så roligt och intressant att vara inne hos dig och läsa och även se på dina bilder. Tack själv!
Kram
Stor grattis kram på dig.
500 inlägg låter så mycket! Så erfaret! Själv har man ju knappt lämnat blöjstadiet än vad gäller bloggandet... Men kul är det! Både att skriva och att läsa!!
Så fortsätt skriv Annika. Nu går du mot 1000!
Och tack för att du skriver! Är alltid spännande att klicka sig in för att se om du uppdaterat. Jag tycker dessutom det är extra häftigt att se foton och läsa om sådant som är speciellt för US. Underbart!
Visst har du precis beskrivit blogganet: På span efter användbart material, ta några bilder som illustrerar och sen tankar kring texten.
Jag läser dig varje dag!
Det här med bloggande är ju i och för sig ett intressant fenomen. Själv känner jag inte dig Annika, och du känner inte mig, jag råkade under våren halka in på din sida via en länk på en bekants sida, och sen dess har jag nästan dagligen tittat in för att se på dina jättefina bilder och för att läsa dina intressanta inlägg. Så nu, trots att vi alltså inte känner varandra, så vet jag ändå en hel massa om dig och din familj och ditt liv och leverne - och finner det mycket fascinerande! Och en hel massa får ju både jag och alla andra läsare lära oss om Reston och livet i USA!
Jag är inte själv bloggare, trots att jag flere gånger funderat på att bli. Ni som bloggar: hur känns det att det som man skriver kan läsas av en hel massa okända människor? Bryr man sig om det, eller tänker man inte alls på det, utan "skriver till sina vänner"?
Fortsätt åtminstone till 1000 Annika, hoppas att du inte har nåt emot att jag fortsätter titta in!
Hälsningar från en österbottniska.
Gör något skoj nu och ta nya tag så grattar jag och tackar dig igen när du skrivit 500 inlägg till!!
Kram!
Jo, Anne hade en liten fråga hos mig angående gympa som jag tror du kanske kan ha svaret på...på inlägget om huruvida amerikanarna är pryda eller ej. Skulle vara kanon om du kunde ta dig en titt...
E kul att se en annan svenskas perspektiv på hur det är att bo utomlands!
Tack för era kommentarer! Jag blir ju så glad så ni anar inte! Det är för er skull jag skriver!
Sen vill jag välkomna några nya hit också!
SANDRA!! Kul att ha dig här, och jag tycker det ska bli spännande att följa ditt Au-pair år!!
ÖSTERBOTTNISKAN: SÅ varmt välkommen hit!!! KUL att du har hittat min blogg!
Man skriver både för sig själv, och sina läsare. Men, nej, allt kan och vill man inte skiova om :-)
Du kan väl också börja blogga!!!? Vore jättekul, och det ÄR jättekul. Det kommer du att upptäcka!
Robbi & Helen:
Jättevälkommen!!! Det är alltid kul att följa andra utlandssvenskar, jag vet...Nu ska jag kolla in din (er) blogg!
TACK!! Ska bli!! :-)