Sagor och visor...

Tycker du om sorgliga sagor? Tycker du om sorgliga sånger? Ju sorgligare desto bättre???
Isåfall är du som jag...När jag var liten ville jag att mina föräldrar skulle sjunga sorgliga skillingtryck och visor för mig, men när dom väl sjöng för mig så grät jag så pass bittert så dom var tvungna att sluta sjunga. Jag kunde börja gråta när jag hörde sånger på radion, bara för att dem var sorliga, eller vackra.
Än idag får jag en klump i halsen när jag hör vissa gamla visor, tex ”Vildandens Sång”. Ibland kan man höra mig sjunga, högt och klart i min ensamhet, och ofta är det då gamla visor med sorglig text som jag sjunger. Varför har jag en sådan förkärlek till sådana visor? Jag vet inte...
Texter betyder mycket! Alla texter.
Jag har en cd där Maritza Horn sjunger gamla skillingtryck, och den lyssnar jag på ibland när andan faller på. Tror faktiskt jag kan vissa sånger utantill. Eller jo, det kan jag...Be mig sjunga ”Så bister kall sveper Nordanvinden” och jag ska sjunga den för er! Fast, det kan hända att jag börjar gråta när jag sjunger. Some singer! Bah! Sentimental och dan!

Jag brukar, och brukade, sjunga ”I en sal på lasarettet” för min flicka...Den som börjar:” I en sal på lasarettet låg ett dödssjuk litet barn...”. Ja, ni vet...
Karolina brukade titta på mig med stora ögon och säga:
”Men, mamma, det är inte jag...”
Det bara för att det står i texten att den lilla dödssjuka flickan hade blåa ögon och lockigt hår.
Gumman. SÅ tänker man sig in i texter när man är liten. Man verkar tro att alla texter är riktade till en själv. Det minns jag så väl själv.

Sagor då...
När jag funderar över riktigt vackra och fina sagor kommer två stycken och vill ha uppmärksamhet. Den ena är sagan om ”Prinsessan Signelill och hennes bror”, skriven av Elsa Beskow. En okänd Elsa Beskow, en saga som finns i en av hennes bok som heter, kort och gott, ”Sagobok”. Prinsessan Signelill som blev förvandlad till en asp när hon var liten, alla trodde att hon ar död, men det var skogsrået som förtrollat henne. Hon kom sedan tillbaka till de vanliga dödliga tack vare sin bror som hittade en vacker glänta i skogen en dag tio år senare. Där , i gläntan, stod en ung, vacker asp som var den lilla Signelill. Men Signelill längtade alltid tillbaka till skogen, och där slutade också hennes dagar något år senare igen. När jag var liten brukade jag kolla in aspar extra noga och undra om det möjligtvis var en prinsessa som darrade därinne. Sorglig och vacker historia. Ni borde läsa den!
En annan sorglig, och vacker saga, är den om Märit. Vet ni vilken det är? Jo, det är en av Astrid Lindgrens mindre kända, även den en kort liten vacker historia. Märit, den lilla ljuslockiga, fattiga flickan. Ett av många syskon i en fattig familj på landet som en dag i maj offrade sitt liv för en klasskamrat. En pojke som hon tyckte mycket om, men som aldrig brydde sig om Märit. För honom dog Märit, hon kastade sig framför en stenbumling som kom rullande mot pojken som satt och plockade vitsippor. Märit tog smällen, Märit dog. Sedan står klasskamraterna runt graven och sjunger ”Blommande sköna dalar”...Och sedan upptäcker pojken som Märit räddat en fågelunge, och så är Märit glömd.
O, vad jag tyckte det var sorligt som barn. Och O vad jag har läst den sagan mycket för Karolina.
Astrid Lindgren har ju skrivit en hel del mörka sagor. Allt är inte en idyll i hennes berättelser, långt därifrån. Det var väl det som gjorde henne till den världsberömda författare hon blev.

Iallafall, what put me into this mode??? Måste ha berott på att jag läste Märit för Karolina igår…


Länge leve sorgliga sagor! Länge leve sorgliga sånger!

Ha en bra, och GLAD, onsdag!!! Själv ska jag klippa och slinga mig NU!!