Igår på Svenne-lunchen var A med. A som flyttade hem för två år sedan, som jag skrev om igår. Nu är hon tillbaks på ett besök igen tillsammans med sin dotter.
Jättekul att återse henne! Miss her!!!
OCH jättekul att höra hennes erfarneheter från flytten hem.
Med igår på lunchen var även min kompis Susannas kompis M. M är från Sverige, hon har bott i USA i snart ett år, och här trivs hon och hennes amerikanske man (som även han bott i Sverige i tio år) ypperligt.
Innan M flyttade till USA hade hon bott i, Sydney, Australien, i över sju år! Hon har även bott i England. I England föddes hennes nu 20 månader gamla dotter.
Det var så roligt (och skrämmande) att höra Annas och M’s erfarenheter av livet utomlands vs. livet i Sverige. M sa att det varit en ren chock att flytta hem till Stockholm efter åren i Australien. Det tog henne två år att landa. I början hade hon tänkt att Stockholm var den trögaste av städer, dess invånare de otrevligaste av människor och livet var svårt att leva och ta till sig... En smärre kulturchock att komma tillbaka, alltså. Vilken skillnad mot att bo i Sydney med dess trevliga och lättsamma människor och schyssta attityd.
Två år att landa alltså...Det är lång tid. A sa att först nu har hon och hennes familj landat. OCH det har inte varit en lätt omställning. Naturligtvis har A's yngsta dotter haft lätt för att återanpassa sig. Lilla L var bara en baby när flyttlasset gick mot en litet samhälle i Norrland. Dock, det var inte lika lätt för hennes förstfödda dotter att slå sig till ro.
Så, det är nog så att en baby är det inga problem att flytta på. Det blir värre ju äldre barnen blir...
Den förstfödda dottern följde med A till USA på den här resan. Men igår var hon på sitt gamla lekis igen, för at få träffa den ypperliga M*S Peggy igen, och få sig en rejäl crash-course i engelska språket.
Jag kan tala om för er att hela Svenne-lunchen gick åt till att jämföra erfarenheter av flytt in och ut, och sen in och UT igen. MYCKET intressant. Jag hade önskat att flera av er hade kunnat höra våra samtal.
A berättade för oss om människors attityd i en liten by när någon flyttar hem från utlandet, eller större städer, igen.
A och hennes man har fått sneda blickar, hört underliga saker sägas...
OTROLIGT!!!
Även i A's dotters 6-årsklass har snacket surrat. Det lustiga var att A sa att dom som beter sig märkligast är dom som bott kvar i byn hela sitt liv. Andra som bott några år på annan ort, utanför samhället, har en helt annan förståelse. En mycket intressant aspekt var att A sa att hon fått helt andra vänner efter hemflytten till byn. Hennes gamla kompisar och hon har inte mycket gemensamt längre. Kompisar som hon träffat varje sommar under sverige-semestrarna från USA är inte längre hennes närmaste vänner.
MYCKET intressant! Det tyckte vi alla.
Längtas det tillbaka till USA??? JA!!!!! Det gör det. Men nu har nog både A och hennes man, trots allt, landat. För, det är ju så att därhemma i byn och i samhället finns syster, mormor, farmor och kusiner. Nätverket.
Vill M flytta hem till Sverige igen? Svar. Nej. Been there, done that två gånger. Nu har dom kommit hem, sa M...
Alla har ju naturligtvis egna erfarenheter och varje människas situation är unik.
Jag vet inte om jag har några läsare som har flyttat hem efter x-antal år i utlandet. Men, om ni finns därute får ni gärna tycka till!
ALLA får såklart tycka till, som vanligt!
Happy Friday!!!
Jättekul att återse henne! Miss her!!!
OCH jättekul att höra hennes erfarneheter från flytten hem.
Med igår på lunchen var även min kompis Susannas kompis M. M är från Sverige, hon har bott i USA i snart ett år, och här trivs hon och hennes amerikanske man (som även han bott i Sverige i tio år) ypperligt.
Innan M flyttade till USA hade hon bott i, Sydney, Australien, i över sju år! Hon har även bott i England. I England föddes hennes nu 20 månader gamla dotter.
Det var så roligt (och skrämmande) att höra Annas och M’s erfarenheter av livet utomlands vs. livet i Sverige. M sa att det varit en ren chock att flytta hem till Stockholm efter åren i Australien. Det tog henne två år att landa. I början hade hon tänkt att Stockholm var den trögaste av städer, dess invånare de otrevligaste av människor och livet var svårt att leva och ta till sig... En smärre kulturchock att komma tillbaka, alltså. Vilken skillnad mot att bo i Sydney med dess trevliga och lättsamma människor och schyssta attityd.
Två år att landa alltså...Det är lång tid. A sa att först nu har hon och hennes familj landat. OCH det har inte varit en lätt omställning. Naturligtvis har A's yngsta dotter haft lätt för att återanpassa sig. Lilla L var bara en baby när flyttlasset gick mot en litet samhälle i Norrland. Dock, det var inte lika lätt för hennes förstfödda dotter att slå sig till ro.
Så, det är nog så att en baby är det inga problem att flytta på. Det blir värre ju äldre barnen blir...
Den förstfödda dottern följde med A till USA på den här resan. Men igår var hon på sitt gamla lekis igen, för at få träffa den ypperliga M*S Peggy igen, och få sig en rejäl crash-course i engelska språket.
Jag kan tala om för er att hela Svenne-lunchen gick åt till att jämföra erfarenheter av flytt in och ut, och sen in och UT igen. MYCKET intressant. Jag hade önskat att flera av er hade kunnat höra våra samtal.
A berättade för oss om människors attityd i en liten by när någon flyttar hem från utlandet, eller större städer, igen.
A och hennes man har fått sneda blickar, hört underliga saker sägas...
OTROLIGT!!!
Även i A's dotters 6-årsklass har snacket surrat. Det lustiga var att A sa att dom som beter sig märkligast är dom som bott kvar i byn hela sitt liv. Andra som bott några år på annan ort, utanför samhället, har en helt annan förståelse. En mycket intressant aspekt var att A sa att hon fått helt andra vänner efter hemflytten till byn. Hennes gamla kompisar och hon har inte mycket gemensamt längre. Kompisar som hon träffat varje sommar under sverige-semestrarna från USA är inte längre hennes närmaste vänner.
MYCKET intressant! Det tyckte vi alla.
Längtas det tillbaka till USA??? JA!!!!! Det gör det. Men nu har nog både A och hennes man, trots allt, landat. För, det är ju så att därhemma i byn och i samhället finns syster, mormor, farmor och kusiner. Nätverket.
Vill M flytta hem till Sverige igen? Svar. Nej. Been there, done that två gånger. Nu har dom kommit hem, sa M...
Alla har ju naturligtvis egna erfarenheter och varje människas situation är unik.
Jag vet inte om jag har några läsare som har flyttat hem efter x-antal år i utlandet. Men, om ni finns därute får ni gärna tycka till!
ALLA får såklart tycka till, som vanligt!
Happy Friday!!!
Comments
Första gången var jag här då jag bara var 15 år, som stipendiat och simmade på "kontrakt" ett år för två klubbar upp i Ohio. Det var ett formbart år och jag lärde mig massor. Eftersom jag stack iväg mellan nian och gymnasiet så fick jag helt nya kompisar då jag kom hem, förutom mina simmarkompisar förståss. Den "hemvändingen" var inte så svår. Jag var ju tonåring och jag tror man kan vänja sig vid det mesta i den åldern. Dessutom så var jag nästan bara simmare de åren, hann inte så mkt annat. Jag simmade ju två ggr per dag, före och efter skolan och var en ebarmelig plugghäst dessutom så...
Nästa vända var jag här i 2.5 år och pluggade på Georgetown, var gift och äldre. Den resan hem var mkt svårare och folk hade "uppfattningar" om varför jag hade åkt till USA och varför jag kommit tillbaks. Dessa delade de med sig så fort de kom åt. Det var inte så kul. Men jag flyttade ganska snart till Stockholm, där ingen kände mig och skapade mig ett liv där, men det VAR svårare att vänja tillbaks sig själv från det liv jag levt i USA till det liv jag levde i Sverige, men igen så hade jag simningen, nu som tränare åt två Stockholmklubbar (Neptun och Polisen) och det gjorde nog att jag kände mig mer hemma än om jag inte hade haft det, en simhall är trots allt en simhall vart den än är placerad! Som tränare får man alltid kompisar i de andra tränarna så jag hade det nog mkt enklare än många andra när det gäller att skaffa mig ett nytt nätverk av kompisar.
Men nu är jag (nog) här för att stanna, åtminstone till vi går i pension, då blir det till att tänka till igen och förmodligen blir det halva året i Frankrike och halva året i USA, för även om jag trivs här så har jag en stor del av mitt hjärta i Frankrike och känner att jag vill ha den historia och kultur som det landet kan erbjuda, åtminstone på deltid.
Det positiva med att ha flyttat runt som jag gjort är att jag har lätt för att skaffa nya vänner, men jag har också lärt mig vikten av att behålla de jag redan har, och jag vet nu att det kräver lite jobb för att det ska bli så, men att det är väl värt det.
Puh, detta blev långt, ber om ursäkt!
I min väska bär jag med mig boken "Tätt intill dagarna" av Mustafa Can.
Också invandrare. Fast i Sverige. Den berör mig och vidgar mina tankar om att vara svensk i ett annat land. Från en svensk-kurdiskt perpektiv.
Värre är det nog ändå att flytta tillbaka till Sverige till en mindre stad. Att flytta till Stockholm är nog mycket lättare, mindre inskränkt.
Jösses, jag är ju nervös bara av tanken på att åka hem på semester! Att verkligen FLYTTA hem går nästan inte att tänka på, så avlägset känns det.
Jag lyssnade förresten på Linda Olsson. Den ena inspelningen, och ska lyssna på den andra lite senare. Hon har rätt i det där med att vissa människor längtar till något var de än är. Jag är nog lite sån själv.
I förrgår var jag ute med mina amerikanska vänner. Vi satt och pratade om framtiden (våra döttrar är alla snart 4 år och det börjar bli dags för skolstartsdiskussioner). En av mammorna började prata om att hon och hennes mans dröm var att kunna bo utomlands några år, "det ger så mycket perspektiv och jag tycker verkligen att det förändrar folk". De pratade om detta en lång stund innan de kom på att jag ju satt där, ett livs levande exempel. ;-) Det var kul att höra hur de resonerade och jag hoppas de lyckas komma iväg. Det behövs fler amerikaner som bott på andra ställen!
Jodu, folk frågar ju alltid när/om vi ska flytta tillbaka till Sverige. Vi har inga sådana planer, inte just nu iaf..och jag har t.o.m svårt att visualisera ett sådant scenario. Jag tycker att varje gång jag åker hem på semester så förvånas jag över hur mycket jag vant mig vid livet här och hur människor relaterar till varandra.
Min föräldrar har bott i Sverige i 38 år och de har fortfarande inte helt vant sig vid det svenska, och då var de ju i 20-års åldern när de kom dit.Men de känner också att det skulle vara svårt att flytta tillbaks eftersom de ändå levt hela sitt vuxna liv i ett annat land. Det är helt enkelt inte lätt det här med utvandring och ev. återvändande, jag tror dock att ska man tex återvända hem igen så är det nog en bra ide att inse att allt dähemma inte är som när man åkte OCH att man ju själv fömodligen är en annan...
Att åka hem på semester till sitt hemland är nog inte alls som att återvända. Jag tror att de inte räknas på samma sätt. Den svenska avundsjukan är något som inte pratas om men inte är lätt att tampas med som hemvändare. Många i sverige är så USA fientliga också så man får nog vara beredd att försvara sig lite extra om man har bott här. "Usch det får inte bli som i USA" hör man rätt ofta.
Tack för din långa kommentar. Älskar långa kommentarer, alltid välkomna!!!
Du har erfarenheter som heter duga.
Jag tror säkert att det är som du säger att du kom in i det hela snabbare i och med att du var tränare för ett simlag. Som du säger, simhallar och simlag är sig lika över världen.
Så ni är alltså sugna på att bo i frankrike halva året? intressant.
Och, som du skriver så får man helt enkelt bli (eftersom man MÅSTE) duktig på att skaffa sig nya vänner vart i världen man än hamnar!
Och, ja, man får kämpa med att beh¨lla dem vänner man har...
Hur gammal var du när du puggade vid Georgetown?
Maria:
Välkommen till min blogg!
Boken du skriver om låter mkt intressant. Jag kan tänka mig att den kan vara en ögonöppnare hos många.
Ska se om jag kan hitta den när jag kommer hem i sommar.
Nu kommer jag och kollar in din blogg!
Matilda:
Jag tänkte verkligen på dig igår. Att du borde ha varit med. Det var så intressant att höra vad A och M hade attt berätta!
Jo, det är nog helt klart så att det är svårare att komma till en mindre ort än att komma till Sthlm. Fast M var ju chockad över livet där också efter många år i Australien (då hade hon inte vareit i Sverige på många, många år).
Jag hoppas verkligen att du åker hem i sommar. Kan knappt bärga mig tills jag får läsa om dina erfarenheter då!
Den där andra inspelningen med Linda har jag också missat. TACK för att du skrev om den här!
Elisabeth:
Det är nog så att det är oerhört nyttigt att bo utomlands ett tag. Få andra perspektiv på tillvaron, få leva ett annat liv än det gamla invanda.
Jag tror säkert att det tog tid för dig att landa efter din tid i Österrike. Som du säger: bara det att bankomaterna är annorlunda, tex.
A-M:
Den där känslan kan jag också få ibland. Efter nu många år i USA. Den är inte så trevlig.
Jacal:
Tror du har rätt: en gång utlandsvensk, alltid utlandssvensk. Absolut!
Man förändras verkligen av att bo borta, på gott och ont.
Det finns så mkt man ser annorlunda på nu.
LÄNGTAN finns alltid där, alltid, alltid...Man längtar nog alltid även om längtan INTE är akut.
Och du, helt rätt, fler amerikaner borde bo utomlands! FÅ ETT ANNAT PERSPEKTIV. Det behöver så många av dom. Jag hoppas verkligen att din kompis och hennes familj kommer iväg ett tag. Bäst att passa på innan Kindergarten.
Monica:
Kan tro att alla svenska familjer får den frågan stup i ett: När ska ni flytta hem igen?
Jag är nog väldigt bra på att ställa den själv också...
Intressant med dina fldrar! Du har ju verkligen en erfarenhet "hands on" där.
Och VISST! Sverige är ju inget Törnrosaland som stannar av så fort man själv sätter sig på flyget. Vi förändras, och vännerna förändras. Det gäller nog att verkligen ha det i åtanke vd ev. hemflytt!
Desiree:
Och du flyttade mitt i tonåren. Jag kan förstå att det INTE var en lätt match. Just dom åren är ju så tuffa i nästan alla människors liv. Att då komma ny till en skola kan INTE ha varit lätt.
Boken du skriver om känner jag att jag vill ha!!! Den låter otroligt intressant.
Japp, man ofta försvara USA, det tycker jag också. Kan vara nog så jobbigt ibland.
Köpte boken idag!
Jag tror ju att när man accepterar att man aldrig kommer att känna sig 100% hemma på ETT ställe/land, först då kan man få "frid" inombords. Då man liksom accepterar och förlikar sig med faktum att man inte behöver känna sig 100% hemma nånstans, då man verkligen förlikar sig med sin längtan. Men det är ok ändå. Att det är ok ha en längtan som ibland är svagare och ibland starkare - DÅ kan man också få lugn och ro inombords.
Jag kan känna mig 30% hemma här i USA (för här bor jag nu och här planerar jag att bygga upp mitt liv och leva här för x-antal år -ingen som vet för hur länge). 30% hemma i stockholm där jag levt hela mitt vuxenliv, där jag blev "vuxen", där jag bott ända sen jag flyttade hemifrån och formats från ung tonåring till vuxen. 30% på Åland, där jag bodde tills jag var 19 och har alla barndomsminnen från, dofter och minnen från hur det var att vara liten och barn.
Återstående 10% varierar lite beroende på dagsformen var de fördelas.
Om ytterlgare några år kanske den här procentfördelningen kommer se helt annorlunda ut igen. Ingen som vet.
De här sakerna är mycket svåra diskutera och kunna förstå för människor som genuint känner att de har ETT stället som är 100% hemma. Som alltid (mer eller mindre) levt på samma sätt, samma ställe. Det är ibland väldigt svårt att förstå varann när man inte delar den här "rotlösheten" eller begreppet vad som är hemma.
Bara för att jag kan ha en längtan till mina andra hem så betyder inte det jag inte trivs med mitt liv här och nu (som jag ju valt!) i ett annat land långt bort. Bara för att jag inte känner mig 100% hemma nånstans utan har det uppdelat på flera ställen betyder det inte jag inte är glad, lycklig och trivs med livet.
Men just detta är svårt för andra som aldrig flyttat och börjat på nytt kan förstå....För dem är bristen att inte känna sig 100% hemma nånstans samma sak som att vara olycklig och inte riktigt lycklig.
Sorry den väldigt långa kommentaren.
Trevlig helg! Kram Anne
Ja, det hade varit roligt om du surrat omkring där under taker igår. Det hela var en mklt intressant diskussion.
Det är inte lätt att flytta hem efter många år borta. Helt klart.
Panter:
Oh vad roligt!!! Jag undrar så vad du kommer att tycka om den!!!
Perspektiv är mkt viktigt.
Anne:
Sådär som du känner jag också!!! Att jag är hemma på olika ställlen. I Stockholm där jag har hela min uppväxt och där jag bodde tills jag var 24, i Österbotten där jag har mina soliga sommarminnen och så här i USA där jag bor nu. jag tycker det funkar alldeles utmärkt!!!
Jag tror också att du gar helt rätt i det du skriver om "friden" inombords. jag kan hålla med om i princip allt du skriver.
Själv kan jag bara spekulera i hur det skulle vara att flytta hem igen. I min romantiska värld tror jag inte att det skulle vara några probem alls (BAH!!, dream on Annika). Men rent logiskt förstår jag ju att det skulle bli svårt, på många, många plan. Jag skulle förmodligen ha lika svårt som alla andra.
Kramar!!!
Jag som är pirrig i magen bara av att åka hem på semester i sommar kan absolut inte tänka mig att flytta hem om våra förutsättningar fortsätter vara som de är just nu.
Vi har varit borta från Sverige två gånger som en hel familj och vet hur kul det känns första veckan man flyttat till Sverige och sedan går det bara utför och vi börjar planera för att åka iväg igen.
Nu har vi för första gången landat ordentligt i vårat vuxna liv, känner att vi är hemma på riktigt. Jag kan inte tänka mig att flytta till Sverige igen även om jag älskar Sverige som land. Jag är jättestolt över att vara svensk, tycker det är underbart att umgås med utlandssvenskar som är mindre trångsynta än många av våra barndomsvänner är. Många av våra äldsta vänner har en sådan liten värld där vi inte riktigt passar in. Det spelar ingen roll hur mycket jag älskar dem, vi möts ändå inte riktigt längre på samma vilkor. Känner mig som en utomjordning som de inte förstår sig på och jag har svårt att veta vad jag ska prata om när jag träffar dem. Pratar jag om vårat nya liv, ja då skryter jag. Pratar jag om bra saker om Australien, ja då är det återigen skryt. Berättar jag om saker el människor jag saknar i Sverige, ja men flytta hem då. Är jag negativ om vårat nya land, ja men då är det väl bara att flytta hem.
Vårat liv är ju här och det är svårt att veta vad man ska svara på när folk undrar hur vi har det. Hur jag än svarar så upplever jag att det blir fel.
Därför när vi bott hemma har vi dragits till andra människor som är lite mera äventyrliga som inte undrar varför vi är så konstiga.
Här i Australien känns folk mindre dömande, mindre avundsjuka och har lättare att acceptera att vi alla är olika. Kanske har vi haft tur när vi lärt känna nya människor eller så är det just för att vi lärt känna dem i vuxen ålder, i den fas vi just nu är i.
Ingen aning men för att sammanfatta så känner jag mig mera hemma här i Sydney än jag gjort på mycket länge.
Sverige finns ju alltid kvar så ändrar man sig så är det ju bara att åka "hem" igen...
Kram Anna
Gud vad härligt att du känner att ni har landat! Måste vara en härlig känsla.
Det är ju så vi allla vill känna.
Själv kan jag väl säga, som ovan, att jag har flera hem. Det är ganska skönt det också...
Men visst kan attityderna vara skumma när man kommer hem, absolut.
det där med att "skryta" tycker jag att jag kan känna igen också. SÅ fel det är. Det är ju inte minsta skryt...
Tack för din långa kommentar!!!
Kramar!!!
Jag har aldrig bott utomlands en längre tid men jag har flyttat inom Sverige, från Skåne till Stockholm och det är en upplevelse det :-). När jag bodde i Skåne flyttade jag runt rätt mycket och även här i Stockholm har jag hunnit med att bo på två ställen! Jag satt en kväll och summerade de adresser jag haft och när jag kom upp till 15 slutade jag att räkna!
Maken och jag har även varit på väg till USA för att jobba och bo där...men det blev inte så. Vi känner fortfarande att vi nog kommer att flytta och bo i ett annat land en dag.
Mina föräldrar invandrade till Sverige från Finland så hela min släkt finns i Finland. Jag är en andra generationsinvandrare i Sverige med allt vad det innebär.
För mig är mitt hem just där som jag är för tillfället.
Intressant inlägg men döm inte Svergie och svenskarna för hårt. Anpassningsar till där man bor beror nog helt och hållet på var man hamnar.... Jag kommer ALDRIG att känna mig riktig bekväm där jag bor just nu för en av mina grannar är fruktansvärd!
Och att landa i Stockholm tog ett tag.... tänk er jag pratar ju skånska!!! Problemet, så som jag ser det, är oftast dessa människor som aldrig varit utanför sin egen stadsgräns. Det tröga "småstadstänkandet" finns överallt! Och jag ser just det tänkandet hos många här i Stockholm men även från den stad jag kommer ifrån. Skumma attityder finns överallt!
Det är nyttigt för alla att uppleva hur det är att vara ny på en plats!
Annika! Bara så du vet! Min blogg vilar...orkar inte skriva där något mer just nu!
Tack för sin långa kommentar. Jag vet ju att du har massor att tänka på just nu.
Nej, nej...Jag dömer inte, jag kan inte eftersom jag aldrig flyttat hem, och egentligen aldrig drabbats av otrevliga kommenterar.
Så ,nej...
Som A sa så var hennes nuvarande kompisar sådana som bott på annan ort i sverige, och sen flyttat hem till byn.
Jag förstår att du också känner en viss rotlöshet eftersom du kommer från Skåne och bor i Sthlm. Absolut!
OCH, som du säger är det folket som aldrig varit utanför stadgränsen som är problemet.
Som du säger, skumma typer finns överallt...INTE MINST I USA!!! Här finns det folk som aldrig ens lämntat landet för 3 dagaras semester. Snacka om inskränkthet...
DET är d¨ett faktum...
Jag kommer att idogt kolla in din blogg. Jag förstår att du inte orkar skriva nu!!!
Tack Tina!!! Kram!!