Att inte kunna vara med...

...Okay, om Midsommaren är underbar att slippa (dom allra flesta år) så finns det annat i Sverige som det känns väldigt jobbigt att inte kunna deltaga i. Idag är det en sådan dag.
Idag fyller min lilla brorsdotter Ella 1 år! Och naturligtvis blir det kalas för henne och hela familjen ska dit. Dom får träffa den lilla, se henne gå och höra hennes första ord. Nu har Ella gått i någon månad, jag har inte sett det. Nu har Ella börjat säga sina första ord, jag har inte hört dom. Sådant kan man verkligen sakna, och sådant känns hårt. Alla stora familjedagar kan kännas som ett hål i själen.
Karolina frågade igår; Mamma, tror du att Ella kommer ihåg mig i sommar? Tänk om hon blir blyg och rädd för mig när vi kommer till Sverige ...
Tjaa...Vad ska man säga? Det kanske är så att Ella har glömt oss. Senast vi sågs var ju i julas. Den där kontinuerliga kontakten försvinner ju när man, som vi, bor i utlandet. Just det där vardagsnära kan man SAKNA som sjutton ibland. Jag skulle vilja ringa min syster och föreslå en fika. Jag skulle vilja gå hem till mina föräldrar och bara sitta där en kväll. JAG SKULLE VILJA BJUDA HEM ALLA TILL MIG PÅ MIDDAG NÄR VI FYLLER ÅR!! Och annars också, förstås.
Jag skulle vilja gå på Operan med min Moster och se balett, det som vi gjorde sååå mycket innan jag flyttade till USA.
Just vardagen med familj och vänner är det jag saknar mest med att bo i USA. Visst vänjer man sig och livet går in i nya banor, men en tagg i hjärtat sitter nog alltid där; varför kan inte jag, och vi, vara med nu? Lite vemodig och sentimental kan jag allt känna mig ibland, men som tur är brukar inte känslan hålla i sig så länge.
Nu önskar jag Ella Sofia en riktigt fin 1 årsdag!!


Bella-Bus!!!

----------------------------------------------------------------------------------

Det känns konstigt för mig att inte skriva något om det fruktansvärda som hänt på VA Tech...
Nya detaljer dyker upp hela tiden. Mördaren är från en förort nära mig, en förort som jag besökte senast igår...Stämningen här i norra Virginia där jag bor är påtaglig.
Flera av dom dödsskjutna är från min kommun. Det känns överallt att en katastrof har inträffat, när man pratar med främlingar, på skolan, i mataffären etc. Igår skickade skolledningen ut ett e-mail där det stod att psykologhjälp och samtalsterapi finns tillgängliga på alla skolor i kommunen för dem som behöver.
Flaggor på halvstång...Sorg...