This Week: 17 years.

On this day, exactly 17 years ago, you could see this nervous, anxious girl at Arlanda Airport in Stockholm. She was about to embark on a trip for a year in the US to be an au-pair. The young woman was going thru EF-Au Pair, and this very morning at the airport she was in the company of about 8 other Swedish girls that were going on the same adventure as she was.
The young woman took a tear-full farewell of her parents and went thru security. Bye, Sweden!! Bye for a year!! See you soon!

She boarded the TWA flight to New York Kennedy Airport via Copenhagen, and right away, as she sat down on her seat she befriended another girl who was on her way to Chicago for a year. Later on she befriended even more girls on the long flight. Actually, she met one of her best friends in the world on that flight.
All the Swedish girls landed at JFK, and then they all went to Boston for EF-Au Pairs training and orientation days. In Boston all the Swedes met up with other Euro-girls who were there on the same mission: to be an au-pair in the US for a year.
She remembers that they talked a lot during, and after the training. What could they expect during the year in the US?
“ Oh, have you heard that the German girls iron EVERYTHING including the underwear?” “You do NOT want to take over after a German girl!”, “Oh, and have you heard that the Swedish girls are SO popular with American families because they are so good at the English language, plus that they are so grounded”. “Oh, and have you heard that Danish and Dutch girls pick up the American accent in NO time…”
“Oh, and what is it with American men and the t-shirts underneath the white dress shirts??? UGLY”
That is how it sounded at the Holiday Inn in Brookline, Mass, 17 years ago.

After a couple of days the girls said good-bye to each other and split all over the country, to NYC, to Connecticut, to L.A, to Chicago. And, one of them went to Arlington, VA, located right outside of Washington DC. The girl knew ZERO about Washington. Oh, sure she knew of the White House, and she knew of the power in that city, but that was pretty much it. She was to live in a southern state…But, how on earth could Virginia be the south???
Anyway, the young woman and her new friend boarded the plane from Boston to NYC. In NYC the two new friends hugged each other and promised to keep in touch. And they did, 17 years later they are still the best of friends.
The one Swedish girl left the young woman in NYC. The young woman boarded a plane to National Airport in Washington. She does remember how it felt to fly in over Washington, lots of monuments, the river, and the white buildings. She did think it looked promising, from above.

There, at the airport she was met by her host family, the B-H family. She met the little boy she was going to take care of for a year. He was only 9 months old! Very cute!
She jumped into the B-H’s Saab and they drove her to her new home. The new home was the Prospect House in Rosslyn. A condo, very luxurious! The view was to KILL for! You could see the whole city from the B-H’s condo!! This young woman was lucky enough to get her own apartment! Yes! Right across the hallway from the B-H’s condo was the condo where the young woman would live for a year. Very nice with a four-post bed, a small kitchen, a walk-in-closet and a nice bathroom. Very good, thought the young Swedish woman. I will probably like this! And the family seems so nice!


This photo is taken from the Prospect House, and this is the view that I sure did enjoy every day!

The young woman had an easy schedule, she started her days at 10 AM and she worked to 6 PM. Sometimes she baby-sat for the family on weekends, but most of the time she was off. She also liked the fact that her host-mother was a fashion designer, that suited the young woman well because she was (and is) very interested in fashion, and N.H was a good teacher and mentor for the young woman.

The young woman was VERY surprised to see how early spring arrived in Washington!!! And she could NOT believe the heat later on in the late spring and in the summer time. How on earth could a place be that HOT?? And so HUMID??? Thank God for AC!!!
The young woman got plenty of visitors from Sweden during her year as an au-pair, she felt more and more confident with the language, she met new friends. Mostly other Swedish au-pair girls. One of them lived in Reston, VA…The young woman could not understand how anybody could live ALL the way out in Reston??? How on earth!! She felt so BAD for her friend out in the middle of nowhere.

Often they young woman had over-night guests in her condo. Hey, most other au-pairs where out in Reston (remember!), or in McLean or in Great Falls. The woman had her own apartment, as you all know now, and she lived within walking distance to all the clubs and restaurants in Georgetown. No kidding she was popular!!

During the year the young woman met up with some American men, went on dates, went to dinners, nothing more. But, in October 1990 she was invited to her host family’s best friend for dinner. At that dinner party she met a certain Peter…
The rest is history! The young woman who was going to stay in the US for a year was now hooked!

Sure, in April 1991 she went back to Sweden again! She was so very happy to return home again after her AWESOME year as an au-pair. But, the 25 year old guy she had met could not leave her alone. She knew that it was it!
Sure enough, they got engaged, and in July 1993 they got married in Bromma Kyrka in Stockholm, Sweden. The young woman moved to the states, to Arlington. She got a job as a visual merchandiser (dekoratör) at Lord&Taylor in Tysons Corner.
The couple later moved to McLean, and in 96 they had their only child, a daughter. The same year they moved out to WONDERFUL Reston, Virginia and the not so young woman thought that you could not live in a nicer place. IF you were to live in the DC area, that is!!!

So, here is the young woman now, 17 year later. Not so young anymore, no I think it is pretty safe to call her middle age now. She’s still happy in Reston! She’s still happy with Peter! And she is very happy that she has the best of two worlds!

PS, and on this very day the temp will be 80F (26C) here in the DC area. Oh, how early spring arrives!!

Comments

Anonymous said…
Annika, I don't know what it is about everything you write, but I always end up with a lump in my throat and very shiny eyes. This story is so sweet! No, I'm not going to cry. NOT going to.

Waaaaahh
Annika said…
Matilda:
You are so SWEET!!! No, don't cry...I did not intend for this to be a crying story!
I liked your post on sub-titles today!!! Very TRUE!!
Fia said…
Jag sitter också med en klump i halsen, du skriver ju fantastiskt bra! Ett stilla, berättande tempo som samtidigt som det du skriver om inte är vemodigt har något vemodigt i sig. Jag säger bara en sak, om du någonsin skriver en bok så köper jag den. Så.
Anonymous said…
vilken härlig solskenshistoria :)
blev lite nyfiken på ifall mamman i din värdfamilj är någon designer man har hört talas om?
SweFlo said…
Har en liknande historia själv, som slutade med giftermål och en underbar dotter. Fast jag hamnade i Florida!
Annika said…
Fia:
Jag bugar och tackar!!! Blir såklart jätteglad!
Tack snälla...Nu blir jag generad..

Leopardia:
Jodå, men solskenet har nog haft en hel del molniga dagar också innan allt verkligen föll på plats.
Nej, du har inte hört talas om min värdmamma. Hon jobbade för ett företag som heter Moving Comfort, och hon designade träningskläder för kvinnor. Numera är värdmamman konstnär på heltid och bor i colorado och i maine.

Sweflo:
Hej och välkommen till min blogg!!! Jaha, en liknande historia säger du...Kan tro att det är många svenskor som kommit hit som au-pairer och träffat sin make på det sättet. I min omedelbara närhet i vänkretsen finns åtminstone två. Nu ska jag kolla in din blogg!!!
Keith said…
Depite your initial shock of the early springs and hot summers in DC you came to the right place 17 years ago. Little did you know then how long your adventure in the States would last. As you say, the best of both worlds where you not only have one home but two.
Unknown said…
Vilket äventyr. Det slutade lyckligt. Du kan sannerligen skriva du. Fantastiskt! Fortsätt med det. Kram
Anonymous said…
Åh vilken härlig historia!! :)
Desiree said…
Kul att ta del av din historia om hur du hamnade i USA. Väldigt söt story.
Jill Wegerup said…
Underbart roligt att få ta del av din story. Minns känslorna jag hade när jag steg ombord planet till London för mitt au-pair år. Men med min London-boyfriend blev det inget varaktigt och sverige fick tillbaka mig. Hur som, jätteroligt att få läsa. inspirerande för mig som srkiver en hel bom om mitt au-pair år. Var bara foton som saknades. Har du inte ngt påå den unga flickan?
Annika said…
Keith:
No, little did I know...And i like it just fine now. No problems.
And yes, it is so good to have the best of two worlds...


Rosvikstjejen:
TACK! Blir så glad...

Ida:
Men visst har det varit up and downs också. Inte bara kul, along the way. Det tar ju sådan tid att "landa".

Desiree:
Tackar och bockar...

Jill:
Jo, visst finns det foton, men på papper. jag vet inte hur jag ska få över dom på datorn. Scanna var det ja!! jag ska se om jag lyckas...Hade så gärna visat bilder idag. Det kanske kommer!!!
Ja, vore ju urkul att få höra om ditt år också!!
Anonymous said…
You are SUCH a good writer! Please consider writing a book. I love your posts in English, and in Swedish...
Anonymous said…
Vad härligt att få ta del av din historia, väldigt bra och medryckande berättat! Blev nyfiken också på din vän som du mötte på flyget och under EF-dagarna (hon som stannade i NYC om jag förstod det rätt) och som du skrev blev din vän och fortfarande är det. Har hon också blivit kvar i USA och bor nära dig numera eller?
-Anne
Annika said…
Somewhere:
Thank you ever so MUCH!!! I am humbled now...

Anne:
Roligt att du gillade historien...Det var kul att skriva den också, att minnas tillbaka...
Min kompis Monika bor i Sthlm. Men vi har hållit kontakten alla dessa år! Hon bodde i NC ett tag med sin svenske pojkvän, men dom flyttade hem efter ngra år. Monika var au-pair i Connecticut...
Chicago-tjejen blev kvar, träffade en amris, gifte sig, bor kvar i Chicago, har två barn...
mintid said…
Du skriver så bra!
Kul att läsa din historia om den´17 år yngre tjejen ;).

Jag har ju som jag berättat en väninna i USA och jag brukar tänka på henne att hon liksom är mer amerikan än svensk nu. Hon har bott där halva sitt liv och det är ju självklart hennes hem men Sverige är ju ändå Sverige, för oss som bor här är det lite svårt att förstå att ngt annat kan betyda mer men det gör det ju självklart när man har sin egen familj där... många tankar o känslor .

Ha en fin dag!
Kram
Annika said…
MinTid:
Tack!

Jo, jag vet att du berättat om din väninna i USA förr. Nu har jag varit här i 17 år, men jag är fortfarande så svensk man kan bli. Känns det som. TROR inte att jag blivit så fasligt amerikaniserad över åren, även om jag naturligtvis har ändrat åsikt om en del saker.
Som jag sa, tycker att jag har det bästa av två världar vad gäller Swe och USA.

Kramar!!!
Anne-Marie said…
Vilken fin historia om hur du kom till USA. Jag fick nog också något vått i ögat. Någon gång kanske jag skriver på min blogg om hur jag mötte Michael - det var också litet speciellt. Men det får nog bli när jag har litet mer avstånd till det som just hänt. Du skriver verkligen bra. Kram!
Anonymous said…
Igen Annika! denna gången är det inte bilderna utan din historia som är underbar och så välskriven! Det finns en underton av melankoli tillsammans med lycka som är helt underbar. Vad ska jag säga Super och känslan historien ger rör mig! och du skriver den på engelska! som inte ens är ditt "nativ" Tack!
Annika said…
A-M:
tack, vad glad jag blir!!! Vore väldigt spännande att få läsa om dig och Michael. Men, jag förstår också om det som har hänt ligger för nära inpå för att du ska orka skriva och berätta om det...
Kram!!!

Tina:
Vad roligt att du tyckte om min historia. Verkligen! Nej, det är inte mitt modersmål, men ibland kan det nästan kännas lättare att skriva på engelska, av ngn sjuk anledning. fast, jag föredrar att skriva på svenska.
KRAM!!
Tankevågor said…
Vad otroligt roligt att läsa om hur du kom till USA och Reston! Jag levde mig verkligen in i din historia och det kändes nästan som jag var med där bland tjejerna på flygplatsen....

Härlig läsning! Kram! :)
Annika said…
Londongirl:
Vad kul att du tyckte om att läsa hur jag kom till USA. Visst var det nervöst att komma hit, och jag fattar inte att det har gått 17 år!!! Otroligt!

Kramar!!!
Anonymous said…
Jag blir GRÖN av avund (men inte missundsam) av din förmåga att uttrycka dig i skrift! Härligt.
Annika said…
Malde:
Men TACK!!! Nu rodnar jag och tittar ner...
JaCal said…
Åh, vilken rolig läsning och tänk så mycket som kan hända! Sitter och funderar på vad jag gjorde för 17 år sen och hur jag själv hamnat där jag hamnat... Tack för att du delade med dig!!
Annika said…
Jacal:
Vad roligt att du tyckte om att läsa det hela.
Ja, ibland undrar man hur livet gått om man gjort en det ena eller andra...
Anonymous said…
Jag kan bara instämma i det alla skriver, att du är FANTASTISKT bra på att skriva!! Tänker alltid på det när jag läser din blogg... Det flyter, det är intressant, det är verkligen små historier. Som sagt, när kommer boken?!?! :-) Och som "the new friend" som numera är "the old friend" måste jag säga att jag blev bra RÖRD av att läsa historien om ankomsten till USA. Och jag är så glad att jag har dig kvar, älskade vän! 17 år!! Helt otroligt... och tänk vad mycket vi båda varit med om under dessa år... STOR KRAM
Annika said…
Monika:
DET har vi!!! varit med om mkt!!!
TACK för dina ord! Dom värmer gott!!!
Visst är det roligt att vi har så fin kontakt efter alla dessa år! Vilken tur att vi var au-pairer samtidigt!!!

KRAMAR!!!
Jemayá said…
Det mesta har redan sagts, men måste säga det också: tack för att vi fick höra din historia, det var verkligen fint skrivet, och det är roligt att få veta mera om dig! Jag har en väninna som for till LA sp, au pair (besökt henne två gånger) och gifte sig med en ...svensk! Hon är fortfarande i USA (Texas nu).
Annika said…
Jemaya:
TACK! Vad glad jag blir! Jojo, finns nog en hel del tjejer från norden som har fastnat i det stora landet i väster.
Kanske är det dags för dig att ta dig en USA-resa snart igen?
Anonymous said…
Tänk vad man kan hitta på google nuförtiden. :)

Nu är det mars 2008. Jag har precis ansökt om att bli Au pair. Fast inte genom EF, utan med STS. Får se hur det går.

Det jag vill ha fram genom denna kommentar är: tack för att du delade med dig av den här historien. Din historia.

Hoppas allt är bra med dig och din familj.

Kramar!
Julia