...Och har en massa svenska vänner får man alltid räkna med att dem, förr eller senare, drar tillbaks till Sverige igen. Speciellt om det råkar vara ett svenskt par som är här och jobbar för en kortare, eller längre tid. Jag har haft många goda vänner, och ytligare bekanta, som har åkt tillbaks till Sverige efter x-antal år i USA. Det är nästan alltid sorgligt när dem drar iväg, och man vet inte om man ses igen. Iallafall inte i brådrasket. Den täta kontakten upphör också, och var det ingen rikig vänskap så håller man inte heller kontakten, så enkelt är det. Livets gång.
Vissa håller man kontakten med över mail, och andra kanske man träffar när man är hemma. Tänker särskilt på ett par...
När min kompis Malin flyttade tillbaks till Götet grät vi så mycket, båda två, att jag trodde hjärtat skulle brista. Jag minns fortfarande när vi skulle skiljas vid North Point Shopping Center, vi skulle ses lite snabbt vid Starbucks för att dricka en latte. Samma eftermiddag skulle jag åka till Sverige på sommarsemester...När vi till sist skulle skiljas så var det som att öppna en damm av tårar. Det glömmer jag aldrig. Det trots att vi haft åtminstone en stor avskedfest för Malin och hennes man, och en mindre avskedmiddag. Det gör ont att skiljas, speciellt när man inte vet om man kommer att ses igen.
Malin och jag har setts en gång sedan hon flyttade hem. Mer har det inte blivit efersom vi bor på varsin kust i Sverige. Nu hoppas jag att det blir av till sommaren. VILL!!!
När min kompis Susan flyttade tillbaks till Melbourne, Australien, kändes det som om jag mist min allra bästa vän. Vi gjorde så mycket ihop. Alltid. Karolina och hennes son Sean var jämngamla, vi träffades flera gånger i veckan, fikade, åt lunch hos varandra, gick på Gymboreeklasser och shoppade på Tysons. När hon for tillbaks visste jag att vi nog inte skulle komma att ses mer. Tror nämligen aldrig att jag kommer att åka till Australien, även om jag skulle önska der!!! Flygresan skrämmer mig. Men vem vet, endera dagen kanske vi bestämmer oss för att dra iväg. Nu har Susan, fysiskt, varit borta ur mitt liv i snart 8 år, men vi mailar och pratar i telefon titt som tätt. Grädden på moset är att även Sean och Karolina mailar!!! ROLIGT!
Ja, och så har man hotet att kanske fler drar tillbaks till Sverige, och man hoppas att det INTE ska bli så. Ur egen egoistisk synvinkel då.
Idag fick jag iallafall reda på att en av mina godaste vänner inte (förmodligen) kommer att åka hem till Sverige, och då blev jag glad!
Det är tungt när vänner försvinner ur ens liv. Uttrycket att skiljas är att dö en smula, ringer sant, alltför sant.
OCH tack till alla vänner som finns kvar på den här sidan havet. Må ni aldrig flytta!! Främst ni: LNY, SB, SK och O.H!!!
Vissa håller man kontakten med över mail, och andra kanske man träffar när man är hemma. Tänker särskilt på ett par...
När min kompis Malin flyttade tillbaks till Götet grät vi så mycket, båda två, att jag trodde hjärtat skulle brista. Jag minns fortfarande när vi skulle skiljas vid North Point Shopping Center, vi skulle ses lite snabbt vid Starbucks för att dricka en latte. Samma eftermiddag skulle jag åka till Sverige på sommarsemester...När vi till sist skulle skiljas så var det som att öppna en damm av tårar. Det glömmer jag aldrig. Det trots att vi haft åtminstone en stor avskedfest för Malin och hennes man, och en mindre avskedmiddag. Det gör ont att skiljas, speciellt när man inte vet om man kommer att ses igen.
Malin och jag har setts en gång sedan hon flyttade hem. Mer har det inte blivit efersom vi bor på varsin kust i Sverige. Nu hoppas jag att det blir av till sommaren. VILL!!!
När min kompis Susan flyttade tillbaks till Melbourne, Australien, kändes det som om jag mist min allra bästa vän. Vi gjorde så mycket ihop. Alltid. Karolina och hennes son Sean var jämngamla, vi träffades flera gånger i veckan, fikade, åt lunch hos varandra, gick på Gymboreeklasser och shoppade på Tysons. När hon for tillbaks visste jag att vi nog inte skulle komma att ses mer. Tror nämligen aldrig att jag kommer att åka till Australien, även om jag skulle önska der!!! Flygresan skrämmer mig. Men vem vet, endera dagen kanske vi bestämmer oss för att dra iväg. Nu har Susan, fysiskt, varit borta ur mitt liv i snart 8 år, men vi mailar och pratar i telefon titt som tätt. Grädden på moset är att även Sean och Karolina mailar!!! ROLIGT!
Ja, och så har man hotet att kanske fler drar tillbaks till Sverige, och man hoppas att det INTE ska bli så. Ur egen egoistisk synvinkel då.
Idag fick jag iallafall reda på att en av mina godaste vänner inte (förmodligen) kommer att åka hem till Sverige, och då blev jag glad!
Det är tungt när vänner försvinner ur ens liv. Uttrycket att skiljas är att dö en smula, ringer sant, alltför sant.
OCH tack till alla vänner som finns kvar på den här sidan havet. Må ni aldrig flytta!! Främst ni: LNY, SB, SK och O.H!!!
Comments
Ja, tack oc lov för e-mails. dem har räddat många kantrande vänskaper för mig, indeed. Det känns viktigt att hålla kontakten med gamla Sverigevänner och nya USA-sverigevänner man har skaffat sig.
Sara:
Det är tungt.
Visst, tycker om att hålla kontakten med alla gamla kära vänner därhemma. Och vårda dem nya, också!