Arne II

Minns ni inlägget om Arne som jag skrev för en tid sedan?
Här kommer talet som min Moster skrev OCH höll till hans ära igår på begravningen i Växjö. En isande kall men vacker dag...
Jag vill så gärna lägga ut talet här, så ni kan få läsa hyllningen till en man som inte gjorde mycket väsen av sig här på jorden...

----------------------------------------------------------------------------

En människas liv är som ett isberg. Det är bara en liten del som är synlig för omgivningen. Sanningen om oss själva är, till större delen, en hemlighet som vi tar med oss i graven. Synliga var bara det lilla antal handlingar med vilka vi försökte överbrygga klyftan mellan oss själva och omvärlden.

Det där är citat från 1970 av konstkritikern Olle Granath. Jag tycker att det i ovanligt hög grad stämmer in på Arne. Han var mån om sin integritet och att sköta sig själv utan inblandning av andra.

Han betungade ingen med sitt livs historia och var heller inte nyfiken på andras. ”Vad ska jag göra åt det?” hände det att han sa om jag berättade om något livsöde som jag kände till.

Han var lågmäld och anspråkslös som få. Lappade och lagade sina kläder. Inför en av våra cykelsemestrar på Gotland sydde han cykelväskor i gul vävplast. Två gånger, till och med. De såg kanske inte lika bra ut som mina köpta men de fungerade nog lika bra.

Gamla cyklar var något han gärna arbetade med här i Växjö. Släpade hem övergivna hojar och monterade ihop till fungerande cyklar. Använde däck tills de var trådslitna och krängde på dubbla omgångar för säkerhets skull. Här i Växjö ägnade han många semesterdagar åt att plocka röda vinbär av de gamla buskarna för att göra vin av skörden.

Ett av Arnes motton var att inte slösa med någonting. ”Dom ska slitas ut” sa han om redan trådslitna skjortor och strumpor. Om jag försökte pracka på honom något nytt värjde han sig. Kompromissen blev många gånger att köpa begagnat i second hand-affärer.

Arne var försiktig i hela sitt väsen. Han tog ingenting för givet, litade inte riktigt på någon och ville alltid vara garderad. Hur vackert väder det än var packade han ner paraplyet och ibland regnrock i plastpåsen han använde som väska. I den hade han också en tidning, tobak och tändstickor, en flaska vatten, sittunderlag. Förr eller senare skulle han slå sig med pipan.

Väder och vind var ett stort intresse. Under dagens många väderleksrapporter i radio och tv var han totalkoncentrerad och fick inte störas. Han ville gärna förklara hur fronterna kom och gick och molnens gång på himlavalvet. Till hans favoriter i radion hörde Obs! Kulturkvarten och alla vetenskapsprogram. Ofta hade han radion och tv:n påslagna samtidigt.

Sin småländska bakgrund framhöll han gärna. ”I Småland gör vi så”, sa han och det betydde att där gjorde man det rätta. Fastän han hade bott så många år uppe i Stockholm sa han rökade i stället för rökte. Självklart var Öster hans fotbollslag.

Om sin mamma Jenny talade han vackert. Liksom om semestrarna i Haverdalsstrand med flera medlemmar av familjen Paulsson. Och en gång med mig. Hans ömsinthet och hjälpsamhet mot Gerd när hon vistades på Odingatan fick jag själv bevittna. ,”Har du det jobbigt, Gerd?” brukade han fråga. Och det hade hon ju, fast kanske inte så farligt när Arne fanns på plats. Han tog med sig hennes tvätt upp till Stockholm för att tvätta den i stora tvättstugan på Malmvägen i Sollentuna.

Hjälpsamhet var ett utmärkande drag hos Arne. Det hade inte minst jag glädje av under alla år som vi kände varandra. Han reparerade persienner, spikade och skruvade och mycket annat. Han klurade ut hur saker skulle göras, tog god tid på sig och gick i land med det mesta.

I slutet av 70 och början av 80-talet ägnade han sig flitigt åt gammaldans och folkdans. Han ingick i folkdanslaget på sin arbetsplats Försvarets materielverk som oftast kallades FMV och av personalen Filip Martin Viktor. På kurs efter kurs hade han blivit en mästare på gammaldans och polskor.

Några somrar i början av 80-talet hävdade han sig väl som danskavaljer på Bollnästorget på Skansen, gammaldansbanan. Att krocka eller bara nudda vid andra danspar som också hade deltagit i kurser tolererades inte. Det kunde resultera i stränga blickar eller rent av en utskällning. Arne brukade framhålla av man måste ”ögon i nacken” för att inte göra bort sig där.

Han gillade tennis och spelade själv. Fast han sa alltid att spela boll. Spela tennis tyckte han lät snobbigt. När han hade match mot äldre arbetskamraten Våge spelade han under sin förmåga. Han ville inte vinna över den äldre mannen.

På Odingatan såg han till att katter och igelkottar fick mat. På mitt sommarställe i Norrnäs skärgård i Närpes, Österbotten, Finland hade han gott om tillfällen att studera fåglar. Han kände igen många arter på utseendet och lätet. På våren var han noga med att inte störa häckande fåglar i stranden. Det var deras tid och deras plats, tyckte han.

När det kom till att klippa gräs på sommaren tyckte han att det var brutalt att använda motorgräsklippare och trimmer. Varför inte låta gräset växa fritt och bara göra smala gångar? För tänk om han slog benen av en groda! Och säkert stördes djuren av oväsendet från maskinerna.

I många år skötte vi ett koloniland på 100 kvm tillsammans. Det märktes att han hade vanan inne med spade och kratta. Arne överlät åt mig att oskadliggöra småkryp i jorden. I hans ögon har även tusenfotingar rätt att leva.

En vecka före jul lämnade Arne lämnade oss på ett sätt som liknar honom. Det han kallade förkylning var dubbelsidig lunginflammation. In i det sista besvärade han ingen med sig och sitt. Hans tid på jorden var slut. Plötsligt var det afton för sista gången. Vi tackar honom för hans gärning och önskar honom vila i frid.

Jag avslutar med en dikt av finlandssvenskan Solveig von Schoultz:

Sista biten genom skogen
Är vägen mossig och tyst
Gömmer sig mellan grenar
Pysslar med blåbär och svamp
Och tror att så ska det vara
Så ska det alltid vara
Solsken och skydd
Tills, vid en plötslig krök
Havet brusar emot
Hela det öppna havet

Lisbeth