Min lilla unge...

Ikväll var det gen-rep på teatern. Där satt vi alla, mammor, danslärare, elever, dramalärare, syskon, äldre elever och en del pappor också.
Allt gick så bra. Första dansen med jazzgruppen, första monlogen som är en reklamsnutt. Sedan var det dags för STORA monologen. Den där Ninna föreställer en storasyster som varit med när hennes lillasyster, baby, drunknade i badkaret. Allt började så bra. Karolina talade högt och tydligt och såg så ledsen ut...Rätt som det var, i slutet, glömde hon sig. Fann sig inte igen...OCH ingen sufflör fanns till hands. Monologen avslutades abrupt och Ninna lämnade scenen. Sekunden efteråt var det dags för jazzdansarna att återigen göra entre. Ninna också. Jag såg genast på den lilla att hon gråtit, och inte lite heller. Ansiktet var helt rödflammigt...Hon genomförde dansen tillsammans med dem andra dansarna, men hon var inte "där".
Dansen tog slut, och Ninna och dem andra lämnade scenen. Dags för nästa grupp att komma in. En liten stund senare kom Ninnas skådiskompis,Scott, in till mig i salongen och sa att dem inte kunde hitta Karolina, att hon varit så "upset". Jag lämnade salongen och gick ut i lobbyn. Där satt min lilla unge och grät som om hjärtat skulle brista...
-Mamma, mamma...jag gjorde bort mig. Jag är dålig.
Tårarna strömmade. Jag kramade om henne och bedyrade att det inte gjorde något alls. Att ett dåligt gen-rep betyder en lyckad föreställning!
Flera, flera mammor och andra elever kom fram och kramade den lilla, och bedyrade hur bra det gått. No matter what...
Tog den lilla dockan och Scott till Dairy Queen efteråt. Karolina blev långsamt gladare, och hoppet om lördagens föreställning återvände.
Nu ska vi hoppas att det går bra på lördag, och går det INTE bra är det inte världens ände.

Flash Back till sent 70-tal...Blackebergsskolans fina kör gör sig redo för ännu en julkonsert i Änbykyrkan.
Alla är uppställda vid altaret. Stämningen är skyhög och vi som ska sjunga är allvarliga och redo!
Nu ska "Jul, jul strålande jul" sjungas av två solister, H och C. H sjunger första versen med bravur. Andra versen ska C sjunga. C har klockren röst, alltid framplockad som solist. C börjar sjunga, men tappar av sig...Blir blockerad. H tar över och sjunger klart hennes vers.
Efteråt är C upplöst i tårar, förtvivlad. Totalt tillintetgjord. Borta för världen trots alla kramar och uppmuntrande tillrop.
Till saken hör att C's föräldrar lämnar kyrkan i vredesmod. DJUPT besvikna över sin dotter som INTE klarade av att sjunga trots att hon sjungit just den versen så många gånger förr. Dem lämnade sin dotter i djupaste förtvivlan och gick HEM. Skämdes över henne, skämdes inför oss andra och speciellt för allas våra föräldrar.

Kunde inte låta bli att tänka på den här C historien idag när min docka var så olycklig, så förtvivlad och rödgråten. Vi gör alla våra misstag, och då ska ens mamma eller pappa stå där och ta emot, lindra fallet, trösta och finnas där med kramar och snälla ord. Gen-rep eller premiär...Spelar INGEN roll!