Friday, March 26, 2021

Nostalgi-Annika: För 31 år sedan imorgon ...





Godmorgon!



Imorgon, den 27 mars, är det 31 år sedan jag för första gången satte min fot på amerikansk mark. Det var den dagen jag nervöst stod på Arlanda och lyssnade på representanten från EF-Au Pair som informerade om flygresan och det STORA ÄVENTYR vi skulle ut på. “VI" det var kanske 12 avresande svenska tjejer som alla skulle spendera ett år i USA som au-pairer. En stund senare skulle vi hoppa på TWA-planet som skulle ta oss till JFK i New York via Kastrup.



I den gruppen på 12 tjejer träffade jag Monika. Monika som är en av mina allra bästa vänner i världen  än idag. Monika från Bredäng och Annika från Blackeberg fann varandra ganska omgående där. KLICK och perfekt kemi mellan oss direkt!!  Det är helt fantastiskt då man tänker på det. 
På planet över Atlanten satt jag bredvid en tjej från Kallhäll som skulle vidare till Chicago på sitt au-pair år, vi håller faktiskt också kontakten än idag lite då och då. Precis som jag blev hon kvar i USA, hon gifte sig med en amerikan och har två barn idag. Monika bor på Lilla Essingen numera, så hon blev inte kvar här då året som au-pair var över.



 

HYFSAT nervig på Arlanda.  Kroppsspråket säger ALLT!




Jag minns nästan hela den resan, och dagarna efteråt. Alla vi blivande au-pairer skulle vidare till Boston och gå på au-pair skola under tre dagar (tror jag det var).
Där fick vi ta certifikat på att vi kunde utföra Första Hjälpen vid behov. Vi fick lära oss lite allmänt om USA i största allmänhet. Men mest var det nog så att vi såg Boston, shoppade, åt och drack.
Vi hade absolut NOLL koll på hur drickssystemet funkade. NOLL. 
Det hade de gott kunnat lära oss på den där kursen.
Jag kommer än idag ihåg när vi satt och drack drinkar på en bar och la 25 cent i dricks. Ack ja …
Vi kollade också in stilen i Boston, klädstil, skor och mode. SÅKLART gjorde vi det.
Affärsmän iklädda skjortor med  tunna, vita t-shirts under.  Undertröjor.  DET var vi inte vana vid att se hemifrån, alltså att ha vit t-shirt under skjortan.
Kvinnor i strikta dräkter med stora guldknappar och vita tunna strumpbyxor. Helt nytt för oss svenskor, så klädde sig ingen därifrån vi kom.
Vi hade alla sett i filmen "Working Girl" och gissa om vi noterade att tjejerna i de strikta dräkterna verkligen HADE gympaskor på sig på väg till jobbet, precis som i filmen.
Pumpsen stod förmodligen under deras skrivbord på kontoret. Sånt minns jag. Komiskt.
Jag köpte en väska från ett ställe som hette “Bag Lady”. Det utan att ha en aning om vad Bag Lady stod för, fniss. 
Minns att vi åt amerikansk glass från Häagen-Dazs.
OCH så kommer jag ihåg jag att kranvattnet var så KLORERAT, det var som att dricka bassängvatten.




Jag och Monica 1990.



Vi au-pairer fick dela hotellrum fyra och fyra. I mitt rum två andra svenskar och en norska. I efterhand blir jag nästan lite arg på att vi inte fick eget rum, eller vi skulle åtminstone bara behövt dela med högst en person. Snåla EF. Alltså fick vi även dela dubbelsäng med en för oss okänd person ...
HMMM, hoppas verkligen att de tjejer och killar som åker som au-pairer idag slipper dela hotellrum och säng ...
Men, det var nog högst i tre nätter vi var i Boston innan vi skulle flyga till de städer i USA där vi skulle tillbringa vårt år.
Våra familjer hade vi fått tilldelade säkert två månader innan avresa. Minns att min värdfamilj skickade en liten välkomstgåva som stod på hotellrummet då jag anlände, så fint gjort av dem.
Innan jag bestämde mig för att det skulle bli familjen i Arlington, Virginia hade jag tackat nej till två andra familjer. 
Jag tackade nej till en familj i Boston.   Nej tack även till en ensamstående mamma på Manhattan. Den första familjen minns jag att fick ett väldigt dåligt intryck av både genom deras ansökningshandlingar och via det telefonsamtal vi hade.
Vad gällde den ensamstående mamman på Manhattan tror jag faktiskt att någon avrådde mig från det. Jag pratade inte ens med den mamman.
Men när jag fick Nancy och Allans ansökningshandlingar så föll alla bitar bitar på plats. Det kändes även bra att prata med dem. Minns att vi brevväxlade innan jag for. De skickade en massa foton till mig. Washington DC skulle det alltså komma att bli för mig.
DC var nog inte ens en stad som fanns på kartan för mig innan jag hade bestämt mig för Nancy och Allan. Jag ville helst till Chicago eller Philadelphia (hade snöat in lite på serien Thirtysomething). Någon längtan till LA eller San Francisco hade jag inte.



 





Men, det blev alltså Arlington, Virginia.
Rättare sagt, Rosslyn i Arlington, pretty much så nära DC man kan komma och fortfarande vara Virginia. Praktiskt taget i Washington DC.
Där blev det boende i ett stort bostadsrättskomplex med utsikt över hela Washington DC.
MAFF GALORE!
Dörrvakt, receptionist, lobby och en säkerhet som jag aldrig förr någonsin upplevt i ett lägenhetshus. Postboxar i lobbyn, den trevliga receptionisten, vaktmästarna som alltid hejade så glatt, nyckelkort för att ens kunna ta sig in genom servicedörrar, bakdörrar, tvättstuga, servicehissar och dylikt.
När man fick besök ringde de från lobbyn och talade om att personen/personerna man väntade på anlänt och sen skickades de upp.
Alltså, det var ju inget jag var van vid precis från mina lägenheter jag dittills bott i i västra Stockholm, haha.
OCH aldrig förr hade jag väl känt mig så säker i en lägenhet som i just det huset.

 

Jag och Anders.



Jag hade lite EXTRA lylligt också, om jämför med andra au-pairer, jag hade en egen lägenhet!
Min värdfamilj bodde tvärs över hallen, tre steg från min egen ytterdörr.
Min lägenhet var en stor etta med kök och klädkammare.
Man fick gå igenom klädkammaren när man skulle till badrummet. Märkligt va! Så var det även i en lägenhet Peter och jag bodde i några år senare.
Det där med att ha egen lägenhet var verkligen SKÖNT!
OCH som sagt, gissa om jag kände mig säker i det där huset. 
The Prospect House heter huset än idag.



Jag kunde till Georgetown, det var bara att trava över Key Bridge så var jag inne i DC. Georgetown med alla barer, krogar och mysiga affärer. Vilken tur jag ändå hade.
OCH tur med familj hade jag OCKSÅ.
Jag tog hand om en bebis, Anders, som var 9 månader gammal då jag kom.
Anders föräldrar, Nancy och Allan, var något äldre. De var 41 och 42 år.
DET gillade jag, att de var äldre. Det kändes tryggt för mig som var 24 år.
Allan var för övrigt svenskättling på sin pappas sida. Men, han kunde ingen svenska. Tack var det svenska arvet hade de valt det svenskklingande namnet Anders åt sin baby.


 

Anders, jag och Nancy våren 1990.


Mitt schema var mellan 10-18 måndag till fredag.
Jag jobbade aldrig på helgerna. Kanske var jag barnvakt någon helgkväll då och då, men det var nog inte så ofta efter vad jag minns.
På tisdagar hade jag och Nancy “culture day”, då tog hon med mig på olika museum runt om i DC. Anders var med, såklart.
Vi avslutade alltid med att äta lunch på stan någonstans. Vi hälsade ofta på Nancys mamma under de där tisdagarna. Hon målade av tavlor på National Gallery of ArtSmithsonian inne i DC. En av få utvalda konstnärer som fick stå på museet och kopiera tavlor av de stora mästarna. Nancy själv var också konstnär, men hon jobbade deltid som designer för ett företag som sålde träningskläder.



 

Nancys gulliga och fina mamma Glen.



Jag fick ett superbra år med familjen. DET fick jag.
De tog så otroligt väl hand om mig. Det kommer jag alltid vara dem tacksam för. Eftersom de var så fina mot mig var det verkligen inga problem för mig att vara en toppenau-pair till deras gulliga son heller.


 



Idag är Anders 31 år och han är vegansk kock och Montessorilärare i Denver.
Gift är han också.
Nancy bor i Maine, precis vid havet. Allan är tyvärr död sedan fyra år tillbaka.


För mig är det otroligt underligt att tänka tillbaka på den dagen för 31 år sen då jag kom till USA för första gången.
Lite visste jag DÅ att jag skulle bo här även 31 år senare. Flyttade hit för gott gjorde jag 1993.



Med detta önskar jag DIG en riktigt trevlig och fin helg!!

32 comments:

Från Glam till Damm said...

Hej Annika och godmorgon där borta!

Men så kul att läsa om hur du kom till USA, och vilken tur du hade med familjen. Nostalig, verkligen. Och D.C. som är så fint och så finns det massor att titta på och göra. Ja, visst var man clue-less till hur saker och ting funkade. Känner igen det där. Jag var typ 21 första gången och åkte till San Diego till min amerikanska pojkvän senare man och pappa till mina barn. Jobbade ju som flygvärdinna då och vi hade stopp på lite olika ställen i USA men då bodde vi ju på hotell och deltog inte i det amerikanska vardagslivet. På något vis känns det som om att det var så länge sedan och att så mycket har hunnit ändrats.

Men bara underbart att få läsa din historia. Tack för att du delade med dig. De flesta svenskor jag känner i USA har kommit dit på liknande sätt och sedan blivit kvar. Härligt!

Ha en helt underbar fredag och tack för alla kommentarer hos mig!

Kram, Anneli

Monica said...

Så roligt att läsa Annika och du är så söt! Så fin! Och så bra det blev, man har någon magkänsla och intuition inbyggd som är bra att följa som du gjorde. Så gulligt barn också och fina minnen för er. Det är ett äventyr att byta land och mycket positivt som följer, de fysiska avstånden följer med och de känns men tur det finns möjligheter att mötas och allt tror jag ska fungera igen på lite andra sätt kanske men kunna ske. Ha en riktigt fin helg, hoppas det blir skönt väder och någon "fika" i trädgården:-)

Anonymous said...

Yvonne said....
Tack för att vi fått följa med på din resa till USA, sååå modigt av dig att åka helt själv och kul att fixa vänner så snabbt som du ff har kontakt med. Vilken fin familj du fick vara aupair hos, det är nog många som inte har sådan tur. Lyxigt att få bo så fint och ha en alldeles egen lya.

Var dina föräldrar oroliga, eller kände de sig lugna? Så skönt att familjen tog så bra hand om dig under det året. På den tiden var det ju jättedyrt att ringa och ingen facetime fanns ju heller, hur ofta ringde du hem?

Träffade du din man under det året du var aupair eller var det senare?

Vilka fina minnen du har att stoppa in i minnesfickan och plocka fram då och då.

Tack för trevlig fredagsläsning och önskar dig en fin helg med en stor kram

marianne.dahl3 said...

Vad roligt få läsa om hur du kom till USA. Så bra familj du verkar ha kommit till med en så söt liten kille.
Tack för att du delade med dej!
Ha en riktigt skön helg! Det ska jag ha. Min dotter har kommit hit från Stockholm över helgen. 1 år sen vi sågs!!!! Nu e vi vaccinerade båda, inte de övriga i hennes familj, därför kom hon själv.
Kram
Marianne D.

Humlan said...

Så roligt att läsa om hur det hela startade och visst ser man på kroppsspråket på Annika på Arlanda att det nog är lite nervöst och spänt.
Konstigt att de inte lärde er hur man ger dricks när det är så helt annorlunda än i Sverige! Annars tycker jag att det är en sådan sak som självklart borde tas upp.

Ja du verkar ha haft tur när du valde din familj, både med hur och var du bodde och med familjen. Jag tycker att det låter trevligt med att ha en bestämd dag som man gör sådant som kanske inte blir av annars och att ni dessutom gjorde det tillsammans.

Tack för en rolig läsning och fina bilder!
Ha en bra helg!

Stora kramar!

Annika said...

Anneli:
Ja, så gick det till då jag kom till US :-)
Jag hade en helt galen tur med den familj jag fick. De tog verkligen hand om mig. Jag är evigt tacksam för det.
Ren slump att det blev DC. Inte hade väl jag knappt tänkt på DC innan jag kom hit. Trodde det skulle vara en rätt trist stad.
UMMMM... FEL fick jag, det fattade jag ju direkt jag kom hit.
Ja jösses så CLUELESS man var. Men så är det ju då man kommer ny till ett land.
Tror nästan alla svenskar inbillar sig att US är så likt Sverige, och det är det ju inte. Man får lära dig det rätt snabbt.
Du har rätt, det var såååå länge sen, och såååå mkt har ändrats på de här 31 åren.
Antar att du också fick dig en och annan kalldusch, haha.

TACK för att du gillade detta. DET gör mig GLAD!!!
Så himla glad att jag kan skriva hos dig igen!!

Kramar och ha en riktigt fin helg!!

Annika said...

Monica:
TACK!!
Så roligt att du gillade att läsa detta. Jag blir ju jätteglad!!
Ja, jag gick på magkänslan där, speciellt då det gällde familjen i Boston. Den mamman ringde mig flera gånger, till och med till jobbet, hon var SÅ PÅ. OCH jag gillade inte det jag läste om dem, och vad de krävde av mig.
Så där gick jag verkligen på känslan.
Vet att ngn sa till mig, ngn äldre än jag, att jag skulle akta mig för att vara hos en singelmamma/pappa. Jag lyssnade på den personen.
Sen blev det bara så rätt med Nancy och Allan som det bara kunde BLI!!!

Då trodde jag ju att jag bara skulle vara borta ett år och sen komma hem för gott och grå vidare i Sverige. Men det blev lite annorlunda istället, hihi.
HEM kom jag, men sen gifte vi oss 93.

Ja, man ska igen stålbad när man byter land i mångt och mkt. KANSKE inte ett enda år som au.pair, men när man sen FLYTTAR på riktigt. DÅ kommer stålbadet.
Au Pair året var bara roligt!!!

TACK fina Monica, så glad du kommenterar här!!
Saknar din blogg, men förstår ju dig också såklart.

Ska ut och vandra imorrn, härligt.

Ha det allra bäst i helgen, finaste Monica!!

Annika said...

Yvonne:
ÅÅÅ vad roligt att du gillade att läsa om detta.
Ja, jag bestämde mig att åka efter att jag utbildat mig till dekoratör i Sverige. HADE så svårt att få jobb efter den utbildningen att jag bestämde mig för att köra så här ett år, och sen komma hem igen.
Jag ville till USA, England var det många som lobbade för i min familj, men jag ville bara till US.
SÅ blev det ju, uppenbarligen.
JAG hade tur med Monika. Men hon var i au pair i Connecticut, och jag i NoVA. En bra bit emellan, men vi hälsade på varandra massor av gånger under det året. SÅ kul!!!!
Fick flera vänner här också, men jag har ingen kontakt med ngn av dem idag. Alla for hem, vad jag vet.
Jag hade verkligen sådan tur med både familj och läge. Av alla au paier hade jag det bäst, och var närmast stan. Så alla ville ju sova över hos mig på helgerna, haha.

Träffade Peter efter 6 mån, kan berätta om det sen också. TACK för tips, Yvonne!!
Du ger mig jättefina ideer till kommande inlägg.
Mina föräldar var nog rätt lugna under året, tror jag. jag var lite äldre också, 24. Inte 18. Jag är såååå glad att jag inte var superung då jag for.

OMG, att prata i telefon ... nej det fick man göra med största vördnad. SKITDYRT var det. Svindyrt.
jag skrev brev i sinne,
Skrev, skrev och skrev!!
Och fick brev, brev och brev.
KUL.
Men vilken skilland på hur dagens tjejer och killar har det som kommer hit.

Yvonne, lovar att skriva en del 2!!!


TACK för att du gillade dagens inlägg.

Ha en riktigt fin och bra helg!!

Annika said...

Marianne.
VAD glad jag blir TACK!!
Så glad över att du gillade att läsa detta!!
TACK!!
Ja, jag fick faktiskt bästa tänkbara familj!

Men Marianne, så härligt och UNDERBART att du o din dotter sak ses efter 1 år!!! ÅÅÅÅÅÅÅÅÅ, jag blir nästan tårögd.
NJUT och ha de allra bäst!!!

KRAMAR!!

Annika said...

Humlan:
TACK!!
Jag blir så himla glad över att du gillade att läsa detta!!
DAMN vad nervös jag var där på ARN. Min pappa ännu nervösare än jag. Han kunde knappt stå stilla, haha.
Nej, men det var en stor resa jag skulle ut på! En jättegrej.

Den där kursen för oss aa-pairer ... jag vet inte vad vi fick lära oss där egentligen?? Mer än första hjälpen? Nödnumret och sånt fick vi lära oss ... det minns jag. Men inget annat.
Pratade med Monika om det också när jag skrev inlägget, hon mindes inte heller ngt från kursen. MER än det jag skriver.
De borde abolut gått över det mest elementära med oss, men jag har inget minne av det. ALLS.
UNDRAR hur det är idag???

familjen blev bästa tänkbara. DET blev de.
Kunde inte ha fått det bättre.

TACK Humlan för att du gillade detta. Ska skriva en del 2 också.

Stora kramar och trevlig helg!!

marianne.dahl3 said...

Tack fina Annika! Du har ett hjärta av guld!
Kram Marianne

Eva i Dalarna said...

Intressant inlägg Annika. Tycker också det vore intressant att läsa om när/hur du och Peter träffades. Arbetade du nånting efter att ni gift er eller har du varit hemmafru hela tiden? Jag var hemma i cirka 11 år, från det att vårt andra barn föddes och under den tiden fick vi 2 barn till. Men ingen av dem har gått på dagis etc, jag har tagit hand om dem själv och det lyckades för att jag jobbade natt och knappast sov....Ha en bra helg!

Elisabeth said...

Jätteroligt att läsa om ditt au pair-år och hur du hade det. Jag tycker ofta att det kommer fram så mycket negativt beträffande folk upplevelser som au pair; de måste jobba hela tiden, har ingen fritid, förväntas göra precis allt i hemmet etc. Det är bra att det finns positiva erfarenheter också.

Det måste dock ha varit jobbigt dela rum (och säng!!!) med okända människor. Jag minns när jag skulle till Österrike, då fick man fylla i en blankett angående boende, och då bland annat fylla i huruvida man ville ha eget rum eller kunde tänka sig att bo med någon annan. Jag fyllde SJÄLVKLART i att jag ville ha eget rum!

Roligt med gamla foton också - på dem kan man verkligen se att Karolina är lik dig.

Anonymous said...

Ditt minne är så mycket bättre än mitt. Jag kommer inte alls ihåg så många detaljer som du verkar göra. Iallafall, jag åkte som au pair i 1991. Tror vi stannade till i Boston men igen, minns inte hur länge el hur vi bodde där. Jag kom till DC vilket jag inte alls ville. Hade hoppats på LA såklart men just då fanns inga värdfamiljer där genom EF. Washington DC blev det för mig, eller rättare sagt Chantilly. Värdfamiljen bra men jag jobbade långa dagar från kl 7 till 19 på kvällen. För långa. Men i det stora hela var det bra ändå. Ville inte åka hem alls. Trivdes i landet och med människorna i största allmänhet. Tyvärr har jag inte mycket kontakt med min värd familj. Vet egentligen inte varför men bara att jag inte är bra på sånt. Hursomhelst, kul att läsa din story.

SB

BP said...

Ett helt underbart inlägg! Å vilken otroligt tur du hade med din värdfamilj. Så skönt att du trivdes och troligen lärde dig en massa med tanke på bland annat cultural day med Nancy.
Nu 31 år senare är du kvar och lyckligt gift med Peter och har en egen dotter ungefär i samma ålder som du hade när du började som au-pair. Vilken toppen story!

Susjos said...

Va roligt att få höra din historia hur du kom till USA!
Tänk va ödet har i beredskap!
1988 hälsade jag på min kompis Lena i Kalifornien, jag var nybliven sjuksköterska och just avslutat ett förhållande hemma i Sverige, så jag var sååå nära att läsa in vad som behövdes för att jobba som sjuksköterska i USA. Minns att jag pratade i telefon med en svensk manlig sjuksköterska som Lena kände och jobbade i LA när jag var där . Men tanken på att läsa in studier för en ny examen, och kanske var jag inte modig nog att ta det stora steget, så jag blev kvar här i Sverige. Det gick ju bra det också! ;-)
Ha en skön helg!
Kram

bettan said...

Fullkomligt älskar detta inlägg. Så roligt och intressant att läsa om ditt stora äventyr. Så fint du kom till en bra familj.

Önskar så att jag hade vågat ge mig iväg ut i världen.
Hade framskridna planer på volontärarbete i Liberia när jag var i 19-20-årsåldern men hade inte tillräckligt eget driv och fick ingen uppbackning(läs "pepp"). Så jag började utbildning här hemma och det blev bra det med.

Snygg styling med skjorta och kjolen med skärp. Karolina är makalöst lik dig. Ni är så himla fina.
Ser framemot del 2.

Trevlig helg, KRAMAR!!

Bloggblad said...

Rolig läsning!

Ulla said...

Jag instämmer med vad som har skrivits ovan. Så kul att få läsa om hur det började och jag vill gärna få läsa mer om din färd in i det amerikanska samhället.
Jag önskar dig och de dina en riktigt fin påsk!

Channal said...

Åh så kul! Vilken tripp i livet... och du blev kvar. Vilken tur att du fick en sådan fin familj. Har hört olika historier om det. Önskar att jag också hade gjort något liknande. En stor erfarenhet!

KRAM Anna

Annika said...

Marianne:
AWW!!
Kramar till dig!
Hoppas du haft en riktigt fin helg med din dotter.

Annika said...

Eva:
TACK!
Ska absolut skriva en del 2 på detta, snart snart.
Jo, jag jobbade innan Karolina föddes. Kan berätta mer om det också i kommande inlägg.
Hoppas helgen varit god!

Annika said...

Elisabeth;
Tack, kul att du gillade att läsa om det :-)
Ja, jag tucker också man hör mkt negativt om au-pairer. Det mesta är säkert sant också, men det finns också många som trivts toppen.
Jag är en av dem.
Hade vansinnig tur med familj. Jag tog bara hand om barnet, dammsög på fredagar minns jag (OCH det hatade jag) + tvättade Anders kläder och strök dem (det hade jag inget emot). Jag hade det lätt, slapp göra sånt som jag hörde andra au-pairer göra, som att städa som tokar, laga mat, handla etc. Inget sånt. Men jag avskydde att dammsuga deras lgh på fredagar, det gjorde jag verkligen.

USCH ja, idag hade jag inte delat rum med ngn okänd. OCH än mindre säng. OCH förmodligen täcke också. MINNS inte hur det var med det. YUK.
Nej, usch ... hoppas verkligen att den där kursen är bättre idag överlag. Den där au.apir kursen. MINNS ju typ inget av den. Den var säkert mer eööer mindre värdelös. MEN bra ändå för jag träffade ju en av mina bästa vänner där.

KLART du fyllde i eget rum! WHO THE HECK wants to share?? HAHA!!

Ja, tom jag kan se att K är lik mig :-) Så roligt.

Annika said...

Susanna:
Hästminne, du vet ...
Men jag minns ju inte mkt av den där kursen i Boston. Den var säkert väldigt värdelös.
Det som hände omkring den minns jag dock. Detaljer.
Ja, du var i Chantilly. På den tiden hade jag väl tyckt att det var oändligt långt bort. Min au-pair rep bodde i Reston och jag tyckte då att Reston var världens ände!!! HAHA.
Så kan man tycka när man bodde i Rosslyn. Komiskt.
Du hade längre dagar än jag.
OCH du hade ett bra år.
Så blev vi kvar, bägge två. OCH även fast vi inte var au-pairer samtidigt (du året efter mig) blev vi vänner after the fact.
Del 2 ska jag skriva ihop snart.
:-)

Annika said...

BP:
TACK!!
VAD roligt att du tycker det, blir glad!!
Jag hade enorm bondtur där alltså. Tror det var för att jag kunde välja och vraka lite. OCH så kom ju då den familj som jag kände klick med.
På bild och på papper och genom telefon.
Så glad för det.
Ja, de lärde mig mkt, och de där kulturtisdagarna med Nancy minns jag med glädje. Alltid museum, alltid lunch.
Sen jobbade hon på em igen.
OCH ja, jag var 24 år när jag kom hit, precis lika gammal som Karolina idag.
TACK tack för att du gillade min story. Del 2 kommer snart.

Annika said...

SusJos:
VAD roligt att du tycker det, TACK!!!
Verkligen ödet, så ser jag det också.
Brukar tänka i "Sliding doors" stil ibland, vad hade hänt om jag inte valt denna familj? Om jag hamnat i Boston? Eller om jag åkt tillbaka till Sverige efter årets slut? TILLBAKA åkte jag ju, men flyttade hit sen 93.
Allt sånt.
Förstår att du kände lockelse 88 också.
Jag vet att det är tufft för dem som ska läsa om sin examen här, som är sköterskor eller sjukgymnaster etc från Sverige el vilket annat land som helst. Det är nästan som att börja om på nytt. SÅ nog fattar jag att du tänkte dig för där, och du gjorde ju RÄTT val för dig!
Ödet igen, som sagt.
Hoppas helgen var finfin.
Kramar!!

Annika said...

Bettan:
ÅÅÅÅ tusen tack vad GLAD jag blir över att läsa dina ord.
TACK igen!! Ska skriva ihop en del 2 också.
Ja, jag hade verkligen tur med familj.

EXAKT, tror ju på ödet och allt "blir som det ska" så ditt val var ju rätt för dig.
OCH Liberia, jag kan förstå att det kanske saknades pepp hemifrån inför det.
Bettan, allt föll på plats därhemma.

TACK, early 90s fashion:-)
OCH ja, Karolina är verkligen lik mig, jag kan se det också.

Kramar i massor!!

Annika said...

Bloggblad:
KUL att du tycker det :-D

Annika said...

Ulla:
Stort tack. Roligt att du gillade.
Del två kommer inom snar framtid.
Ha en finfin påskvecka!!

Annika said...

Channal
TACK!! Ja, det blev en livsomvändande resa, kan man säga.
Hade enorm tur med familj.
Som du säger, det kan verkligen vara si och så med den saken.
Ska skriva ihop del 2 snart också.
TACK Anna!!
Kramar från mig!!

Brysselkakan said...

Kul läsning! Vilket äventyr det måste känts som! Man kunde ju inte direkt hålla kontakt med de där hemma som numera! Och att du skulle hitta din kärlek där!
Fina minnen!

Annika said...

Brysselkakan:
DET var det, onekligen. OCH inte kunde jag då ana att jag skulle bli kvar.
SÅ sant, det där med telefon och kontakt, det var BREV, BREV och åter BREV. Telefonsamtalen chockerande dyra.
TACK snälla, blir glad över att du gillade detta.
Ska skriva ihop del 2 snart.