Thursday, August 13, 2015

Adjö du underbara! Adjö du älskade!

Idag hade jag tänkt skriva ett punktinlägg. Det blir inte så.

Jag kommer inom kort att styra min kos mot Norden igen.

Min högt älskade mormor Signhild dog igår, den 12 augusti, vid en ålder av nästan 97 år. Det hela var högst väntat, men ändå kom beskedet som en chock.
Det ÄR svårt att ta till sig. Svårt att förstå.


Fotot är taget för ungefär tre-fyra år sedan. Så här fin och söt var hon. Jag kommer förmodligen att visa lite fler bilder av denna underbara kvinna framöver,



Jag hann verkligen bara komma hit hem, och nu är det dags att åter styra kosan österut. Visserligen misstänkte jag att beskedet skulle komma snabbt, men ändå. 
Ändå känns beskedet ända in i märgen.

Ni som följt min blogg vet att min mormor var en mycket speciell person i mitt liv, och i hela min familjs liv.

Min mormor var en sådan där sagomormor. En önskemormor. Hon var en mormor som tagen ur de finaste, vackraste och varmaste sagorna.
Alltid snäll, glad, sjungande, påhittig, rolig och totalt underbar. Det bästa vi fyra barn visste var att få åka till henne på skolloven.
Årets lyckligaste dag var när vi sprang in i hennes famn då vi kom till Stenö. Sommarloven var mormor. Mormors stuga, mormors famn. Ibland kom vi till Norrnäs på sportloven också. Eller på julloven. Alltid lika speciellt, alltid lika fint.

När vi var små lekte hon med oss. Hon lekte så hon lekte. Vi älskade det.
(OCH som vuxen vet jag ju hur lagom kul det är att leka. Inte så värst)
Men där satt hon i sandlådan med oss timme ut och timme in. Eller så var hon i lekstugan med oss, eller så hittade vi på något annat. Mormor var alltid med på noterna.
För att inte tala om alla sagor hon läst för oss genom åren. När vi kom på sommarloven/sportloven/julloven hade vi med böcker i massor som vi lånat på biblioteket. Mormor älskade att läsa högt, och vi älskade att lyssna på henne.
Bok efter bok. Vi låg där på varsin sida om henne och ville höra mer, mer, mer.
Hon läste så bra.

När vi blev äldre fortsatte hon att vara denna underbart fina människa i våra liv. Alltid när jag ringde till hennes svarade hon på sitt glada sätt. Alltid lika glad, och alltid så levande.  Alltid hade hon något roligt på gång.
Hon var alltid med där vi var. Där satt hon med och pratade och drack kaffe.
Eller så virkade hon, eller stickade hon. Hon broderade. Eller så vävde hon. Antingen hemma på egen vävstol, eller på vävstolarna i byn.
Ofta spelade vi kort.  Mormor var en fena på korsord.  Fena på att skriva.  Fena på att sjunga och uppträda.
Min mormor Signhild var en krutgumma fram tills hon var nästan 95 år gammal.

Mormor var en sådan person som hela Norrnäs, och halva Närpes kände. Under 10 år var hon ordförande i Martha-föreningen (finlandssvensk kvinnoklubb). Hon var aktiv i föreningslivet, och alltid den som ställde upp för byn Norrnäs.
Hon hade massor, massor, massor, massor med vänner. Eftersom hon blev så gammal hade hon inte så många barndomsvänner kvar de sista tio åren av sitt liv. Men, hon träffade nya vänner, yngre vänner som blev finfina vänner.

Mormor flyttade från gården Stenö, barndomshemmet, då hon var hela 86 år fyllda. Hon flyttade då in i en tvåa på nedre botten i ett lägenhetshus i Näsby i Närpes. DET var ett lyckokast för henne att flytta “till stan”. Där fick hon många nya vänner, där hade hon nära till allt. Ja, hon stortrivdes i den lilla, gulliga lägenheten på Ringvägen.
På Stenö trivdes hon självklart också, men det var tungt för henne att bära in ved i huset varje vinter, att klippa gräs och att sköta om trädgård och trädgårdsland.  Hon var rädd att halka på gårdsplanen under den kalla årstiden och bli liggande. PÅ Stenö bodde bara hon, inga grannar. När hon skulle handla mat fick hon antingen gå eller ta cykel eller spark till affären. Till affären var det en bit att gå likaså.
Grannarna fanns i byn. Stenö ligger lite isolerat. Alltså blev det underbart fint för mormor att bo centralt i lägenheten i Näsby under de 8 år hon bodde på Ringvägen


Mormor var piggelin nästan hela sitt liv. Vi trodde knappt hon kunde bli sjuk. Men det kunde hon, förstås.   För två år sedan fick hon en urinvägsinfektion som däckade henne totalt, och som blev början till slutet. I över två år vårdades hon så fint av personalen på äldreboendet Frida i Närpes, och det var där hon somnade in lugnt och fint igår. När hon dog var hon omgiven av sina bägge döttrar, sina mågar och en nära väninna. Det var lugnt, och det var fridfullt. Bara vackert.
Det känns fint att veta att slutet var lugnt och stilla.

Jag är så glad över alla de besök jag gjorde hos henne i rummet på Frida nu i sommar. Vi var där var och varannan dag. Mormor kände alltid igen oss, även om hon inte orkade prata. Dock, hon nämnde oss alltid vid namn.
Lilla, älskade mormor.


Mormor fick sju barnbarnsbarn. Hon vann även deras hjärtan. Kanske speciellt de äldstas, Karolina, Ebba och Erik.
Gissa om hon var deras idol också. När jag läste i gästböckerna på skären i somras stod där om att det var ett  liv och kiv om Mommens uppmärksamhet.  Mommen som gammelmormor kallades av sina barnbarnsbarn. Jag läste att sommaren 1998 sov Karolina med Mommen nästan varje natt som mormor var och hälsade på oss på skären. Det hade jag glömt, men så var det.


En fin människa har gått ur tiden. Kanske en av de finaste någonsin. Finns det en himmel så är det där Signhild finns nu. Hon är tillsammans med min morfar, min morbror och många, många andra vänner och släktingar som lämnat detta jordeliv.


Mormor, du var den finaste av de fina. En särdeles ovanligt vacker människa i både kropp och själ. Himlen har fått en ängel, och en ny stjärna har tänts på himlavalvet.

Ditt äldsta barnbarn kommer aldrig att glömma dig. Aldrig, Aldrig.
DU som alltid har funnits i mitt liv.
DU kommer alltid att fattas mig.
Du var den allra finaste mormor som jorden kunde ha gett mig och mina syskon.
TACK för allt. TACK!

Signhild Nieminen, född Sundman.
Född på Stenö gård i Norrnäs, Närpes den 30 augusti 1918.

33 comments:

Annika said...

Hon låter verkligen fantastisk! Jag är ledsen för din förlust och tänker på dig, Annika. Kram.

Channal said...

Blir ledsen och tänker på dig Annika. Det är tungt att förlora någon som alltid har funnit. Finns inga ord som kan trösta... men hon har haft ett långt och rikt liv din fina söta sagomormor och det borde firas.

Styrkekram❤️ Anna

Anne-Marie said...

Så vackert och fint du skriver om din älskade mormor. Vilken gåva att ni fick många, många år tillsammans.
Vissa människor tycks ha en alldeles speciell livsgnista och din mormor hade det.
Det måste kännas bra, mitt i sorgen, att hon fick ha nära och kära omkring sig när hon gick bort.
Du vet att jag tänker på dig. Stor kram!

Nettan said...

Vilken vacker levnadsteckning, och jag tror att din älskade mormor ler lite extra med glimten i ögat. Tänk alla finna minnen du och dina syskon och andra släktingar har av henne. Tänk så mycket hon har påverkat dig och de dina som människa. Att du bevarar hennes minne i ljust bevar betyder så oändligt mycket tror jag.

Var rädd om dig min vän!

Kramar
Nettan

Anonymous said...

Fint du skriver, jag får tårar i mina ögon, skickar en varm tanke till dig.

/Sara

Elisabet. said...

Vilken rar och fin människa din mormor verkar ha varit!

Miss Marie said...

Vilka fina ord om en fin människa! En lång livsresa är slut men hon lever kvar i alla era minnen. Tänk vilken ynnest för Karolina att få vara så nära sin gammelmormor, fantastiskt! Skickar dig mina allra varmaste tankar.

Vform said...

Sänder en styrkekram över havet!
SÅ vackert och varmt du skriver om din älskade mormor Signhild!
Förstår och vet att hon var en speciell människa för många!
DIN fina berättelse gör att tårar rinner på mina kinder, jag tänker på de mina också i denna stund! De änglar jag har i min himmel!
Önskar dig och de dina en styrka att orka vidare!
Frid över Signhilds minne!
KRAMAR ♥

Pernilla said...

Så vackert du skriver om din älskade mormor!
Det är tufft att förlora nära och kära även om de är gamla och det är väntat.
Så skönt för dig att du fick träffat henne i sommar och tänk vilka minnen ni har i form av gästböckerna också, minnen som ni blir påminda om och kan se tillbaka på.

Ta hand om er och en stor varm kram!

Pernilla

Anonymous said...

Vad underbart att få ha en sådan speciell människa i sitt liv! Din mormor var ju verkligen så som mormödrar ska vara. Jag känner med dig i din sorg då jag vet hur det är att förlora någon som står en väldigt nära. Min mamma gick hastigt bort för fem år sedan endast 72 år gammal och hon fattas mig varje dag.

Och som du skriver fast att en människa bortgång är väntad och denne levt ett långt och rikt liv blir man ändå lika chockad och sorgen lika stor för det är ju en människa man älskar och livet blir så tomt utan dom.

Tänker på dig i din sorg.

Många kramar Elaine

Inger said...

Vilken fantastisk kärleksförklaring till en älskad mormor.
Det du skriver berör och pekar på det viktigaste, att finnas till för varandra.
Säkert förgyllde Ni också mormors liv med er kärlek.
Stor kram!

Eva i Dalarna said...

Så fint du skriver om din mormor. En sån fin mormor som alla skulle ha. En sån mormor vill jag vara för mina barnbarn!
Tänker på dig med varmt deltagande Annika. Kramar!

Desiree said...

Tråkiga besked. Förstår att saknaden är och kommer att vara stor. Men vilken fantstiskt liv och vilken fin livskvalité din mormor ändå fick. Ett sådant liv man hoppas och drömmer om att få leva genom att få vara pigg och frisk in i det sista. Låter som din mormor fick väldigt mycket glädje genom er barnbarn och barnbarnsbarn. Det är fantastiskt att Karolina har fått chansen att uppleva och lära känna mormor Signhild.
Varmaste kramar till dig kära Annika. Må ni få en fin begravning och ett finst sista avsked av er älskade mormor.
Stor kram

Taina said...

Annika, Annika så ledsamt att läsa om din fina mormor. Samtidigt så ler jag och hjärtat blir varmt när jag läser vad du skrivit. Det är så vackert och så fina minnen du har plockat fram. Så glad att ni fick så många fina år med henne.

Stor kram till dig och dina nära.

Cari said...

Så sorgligt. Och så vackert skrivet. Blir tårögd trots att jag inte känner dig och din älskade mormor.
Så många fina minnen du och din familj har.

Anonymous said...

Så vackert skrivet! Sitter här och torkar tårar på jobbet.

Hälsningar, Helena (flitig bloggläsare och Instagramföljare, men tyvärr inte lika flitig att kommentera)

Lisa said...

Så vackert skrivet om din mormor. Jag beklagar er förlust och sorg som självklart kan vara massiv även om det var väntat.
Kram!

P i X E L I E – Erica Pettersson said...

Åh, vad fint du skriver om din mormor.
Din text berör mig ända in i hjärtat.

Det låter verkligen som att hon var en helt fantastisk människa, och med min morfars bortgång i färskt minne vet jag precis hur det känns att förlora en sådan person.
Jag minns tydligt chocken att få det beskedet, och då befann jag mig ju inte ens på en annan kontinent...

För så är det; hur "beredd" man än är, hur väntat det än är, så kommer det alltid som en chock när det väl händer.
Du får omsorgsfullt paketera alla fina minnen av din mormor i minnesbanken, så att du i framtiden kan plocka fram dem så fort saknaden slår till :-)

Mina tankar finns hos dig idag.
Jag skickar en stor kram här från Piteå!
/Erica

Christina said...

Du skriver så vackert om din mormor. Det är alltid svårt att förlora någon och man kan helt enkelt inte förbereda sig. Det gör ont i själen och i hjärtat. En liten tröst kanske kan vara att du hann umgås mycket med henne den här sommaren och av ditt i inlägg att dömma har hon levt ett lång och innehållsrikt liv. En sann gåva! Många styrke kramar till dig!

Anonymous said...

Vilken gåva att ha stått så nära din mormor.
Min mormor var gammal, vet inte om hon ens kunde läsa, då
hon växt upp i Dalarnas Finnmark på mitten av 1800-talet.
Det enda jag kommer ihåg, är att hon lät mej mjölka den
snällaste kon, Toffla, hon hade, när jag var 7-8 år.

När jag läser om din mormor, känner jag mej som jag varit en,
om inte usel, åtminstone ingen särskilt "bra" mormor till mina
sju barnbarn. En ursäkt är att vi sällan bodde i närheten av
dem. Två födda i Tyskland, två i Kalifornien och tre i Vietnam,
medan vi bodde i Virginia. Och sommarstuga har vi aldrig haft!

Tänker på din mamma, hur svårt det måste vara för henne.
Som många har sagt, även om man vet att slutet är nära, blir
det ändå en chock när det händer. Varma tankar över Atlanten!

Ruth i Virginia

Bloggblad said...

Så vackert du beskriver henne! Lycka att få leva så och sprida glädje och kärlek som hon gjorde.

Anonymous said...

Vilken underbar kärleksberättelse Annika!
Nu kom det som vi pratade om sist vi träffades;
Är det här den sista ggn jag ser min älskade mormor?
Kramar från Anette

Annika said...

Det känns så tomt och konstigt när någon som har funnits där hela ens liv går bort. Det måste ändå kännas bra att ni kunde hälsa på henne ofta i sommar, och att hon eftet ett långt och bra liv lämnar många fina minnen i era hjärtan. Jag saknar fortfarande min mommo som gick bort för 11 år sen. Vi var förresten in i Närpes kyrka i somras, den är så vacker! Kram!!

marianne.dahl3 said...

Vilken vacker berättelse om din fina mormor. Som du säger kan man aldrig förbereda sig på smärtan o sorgen.
Kram marianne d.

Pettas said...

Så fint du delar med dig av din mormor.
Vilken glädje och lycka att få ha varit med om henne och att hon fick leva så länge som hon fick. En skatt att bära med sig, en skatt som var en förebild.
Så härligt att du hann träffa henne.
En stor varm styrkekram!

Musikanta said...

Det var nog det finaste som jag någonsin läst till minnet av en mormor. Hon måste ha varit en helt underbar människa. Önskar att jag också kunde vara en sådan mormor...
Kram från Ingrid

Anonymous said...

Försökte kommentera när jag var på jobbet men uppkopplingen var under all kritik så det gick inget vidare. Försöker igen.
Du skriver så fint, fick tårar i ögonen och klump i halsen när jag läste hyllningen till din fina mormor.
SÅKLART finns det en himmel och SÅKLART är hon där, bland de sina som gick före henne.
Och hon kommer ju alltid att finnas hos alla er som kände och älskade henne - i era hjärtan.

Många kramar//Vic ❤️❤️

Annika said...

Jag vill tacka er alla som skrivit ovan. TACK!
Era kommentarer värmer. Ni är så snälla och det känns så fint att ni har tagit er tid att skriva till mig.
Det är många som läst den här texten, och även era kommentarer.
TACK snälla ni.
Stora kramar!!!

Charlie sa ... said...

Å, Annika.
Tårarna rullar.
Kanske det finaste du skrivit, om din älskade mormor. Så levande. Jag har tagit in varje ord.
Vilken lycka att ni och så många haft henne i ert liv.
Berätta gärna mer framöver, visa bilder på allt som var henne kärt, platser som betydde mycket för er. Det skulle vara så fint att se.

Varma kramar
Lotta

Tina Petersson said...

Underbar beskrivning!

Oj vika minne det väckte av Singhild,Stenön o somrarna.
Lek och upptåg som liten. Senare uppskattade man sång och handarbetet.
Kommer verkligen att vårda mitt överkast ömt.

Kram

Annika said...

Tina, gud vad gullig du är. TACK!!
Ja, jag minns då ni kom till Stenö och lekte. KUL! Vi spelade teater på härbre-vinden. HIHI!!
Ja, jag har så mkt fint som mormor har gjort. Gardinerna i mitt kök, överkastet på min säng och otaliga dukar. OCH sen allt de hon stickat genom åren.
Tack för fina ord.
Stora kramar!!

Ingela said...

Åh, så fint du skriver. Jag blir rörd till tårar. Underbart att ni fick ja henne så länge i era liv.
Många varma kramar!

Anonymous said...

Vilka fina ord Annika!
Skickar manga varma kramar,
Lisa