Wednesday, March 30, 2011

21 år...

Igår slog det mig...

DET SLOG MIG.


ATT.


Den 27 mars var det 21 år sedan jag första gången satte min fot i USA. Det var då jag kom hit för att arbeta som au-pair i ett år. Jag for legalt, genom EF-au pair. Aldrig att JAG skulle ha vågat åka olagligt. Nej, inte. Inte snälla, skötsamma Annika inte...



Vi landade i NYC, på JFK, och jag minns att allt slog mig som så jättestort. Alla blivande europeiska au-pairer tog sedan ett plan upp till Boston där vi alla skulle gå på au-pair skola ett par dagar innan vi skulle slussas vidare över hela USA till våra respektive värdfamiljer. Det var roliga dagar i Boston. Drinkar som vi drack då vi gav 10-25 cent i dricks (vi fattade inte bättre), Häagen-Dasz glass vi köpte och tyckte att DEN var den GODASTE glassen någonsin. SPAN på amerikanska killar och snack om att d e hade VIT t-shirt under sina vita skjortor (TRUE to this DAY). Undran över att så många amerikanska bruttor--med förkärlek--hade vita, tunna strumbyxor (SÅ fult tyckte vi, och det VAR det ju). Förundran över att det VAR som i ”Working Girl”, de (kvinnorna) hade gympadojjor och dräkt på väg till jobbet. Ett ständigt omräknande i skallen från dollar till kronor, sneglande på resecheckar, undran och åter undran över den familj vi hade fått.

Innan jag tackade ja till min värdfamilj i Rosslyn, Arlington, VA så hade jag tackat nej till två familjer. Jag tackade nej till en familj i Boston, och en familj på Manhattan. Jag minns knappt längre varför jag sa nej till dessa två familjer, men det kändes nog inte rätt.


Dock, idag är jag glad att jag väntade. Jag hamnade alltså hos en familj i Rosslyn, VA som ligger precis intill DC. Det var så nära stan att jag jag kunde gå över Key Bridge så var jag i Georgetown. Familjen bodde inte i villa, som de flesta av mina au-pairkomisars familjer. Nej, inte heller bodde de i förorterna, de bodde i ett höghus med milsvid utsikt över Washington DC och Potomacfloden. Jag kände direkt då jag träffade dem att vi skulle trivas ypperligt ihop! OCH, det gjorde vi!




Familjen bestod av mamma Nancy, pappa Allan och baby Anders (som var 9 månader då jag kom). Anders var familjens enda barn, och föräldrarna äldre, 40 och 41. Jag var 24.


Japp, Allan är svenskättling (farfadern och farmodern), det utan att kunna ett ord svenska. Det svenska arvet gjorde dock att sonen fick heta Anders. OCH jag hade TUR, jag behövde inte prata svenska med babyn! DET uppskattade jag väldeliga, jag var där för att lära mig bättre engelska.


Jag gillade Washington DC på en gång!


Föll in i alla rutiner, drabbades inte av hemlängtan under året. Jag skulle ju bara vara borta i ett år, vem har då lust att längta hem? Inte jag.




Tur hade jag dessutom. JAG hade egen lägenhet precis mitt emot familjens lägenhet. På andra sidan hallen. Jag var den enda av mina kompisar som hade eget, och gissa om jag var poppis eftersom jag hade både egen lägenhet PLUS att jag bodde nästan inne i DC. Som sagt, gångavstånd till Georgetown, och i Georgetown brukade vi hänga. Vi var antingen på Georgetown Park (mallen) eller på någon av de barer som låg efter M-street eller Wisconsin avenue.




Detta var på den tiden då internet inte fanns i hemmen, ingen vanlig dödlig hade en mobil, ingen hade väl ens hört talas om e-mail. ATT ringa hem till Sveige kostade en halv förmögenhet. Nej, istället var det hederlig gammal brevskrivning som gällde, och det var mysigt och KUL det också. Jag var en fena på att skriva brev, och tyckte såklart att det var så underbart kul. Bilder tog vi, och filmrullarna lämnade vi in på People’s Drugstore, numera CVS. Alltid lika roligt att hämta nya bilder, klistra in dem i albumet och skriva bildtexter.




OM jag varit au-pair idag hade det varit mobil, blogg, facebook och säkert Twitter som hade varit min kanal. DÅ kunde jag inte ens föreställa mig att det skulle vara såhär teknologiskt och lättillgängligt 21 år senare. DÅ var jag glad när mina kompisar skickade foton till mig. DÅ var jag utom mig av glädje då någon skickade en inspelad kassett med Radio-Stockholm. DÅ var det rena rama himmelriket att få en bunt tidningar med posten (ja, JUST det är det väl förresten än idag). Resten har vi dock vid våra fingertoppar. ALL radio finns, all TV, alla tidningar, all denna underbara teknik.





Men, inte visste jag DÅ att jag skulle sitta HÄR och blogga 21 år senare. DÅ trodde jag att amerikaäventyret skulle räcka i ett år, och sen skulle jag åka hem till Sverige och fortsätta mitt liv där.




Åkte hem gjorde jag efter årets slut. Men sedan gifte jag mig med en viss Peter 93, och sen dess räknar jag att jag varit här på heltid. DET är 18 år i år. Aderton år i USA. Tanken svindlar för mig också.




TUR att jag trivs så BRA. TUR att jag har det bästa av två världar. TUR att jag inte vill byta med någon.

43 comments:

Lotta said...

Annika!! Så fint att läsa om hur det hela började. Tiden går så skrämmande snabbt så jag förstår att bara skriva 21 känns sökert nästan overkligt. All those years, så mycket har hänt! Jag tror på att saker och ting händer för att det är meningen. Du skulle till DC helt enkelt. Men visst är det en kittlande tanke hur ditt liv varit om du stannat i Boston el Manhattan.

Ja, du har verkligen det bästa av två världar, så underbart!! Jag skulle också vilja ha det precis så. Tänk vad bra allt blev med facit i handen <3 kramar och grattis till ditt 21-års jubileum!!

Annika said...

Lotta:
Tiden går, det är overkligt med 21 år, och overkligt att jag bott här i 18 år på heltid...
Fattar det knappt. Fem år hade låtit mer rät :-)

Jo, att jag skulle till DC känns lite som ödet. Fick ju en sådan bra familj + att jag ju träffade you know who...
Undra också hur livet skulle sett ut om jag hamnat i Newton, Mass eller på Park Avenue i NYC...

Med facit i hand blev allt bra. Men det var lite tufft innan jag landade...

KRAMAR!!!

Pettas said...

Nu med facit i hand, så är det bara gratulationer som duger. Du fick det toppenbra!
Naturligtvis funderar man över sin mål och riktningar i livet och hur det skulle ha blivit om man hade gjort annorlunda. Turligt nog så får man aldrig veta det, bara fundera...
Kram!

Annika said...

Karin:
Ja, med facit i hand så...
De första tre åren efter attjag flyttat hit på heltid var inte så roliga. Det tog tid att landa, om man ngnsin landar fullt ut...??
OCH vore det inte för alla mina resor hem skulle jag inte trivas hälften så bra, det vågar jag nog påstå.
Ja, och vad hade hänt om jag valt ngt annat? Tur nog att man aldrig får veta sånt.
kram!!

Marie said...

Vilken härlig berättelse! :) Och jösses vad K är lik dig när du var yngre! Har ju iofs sett likheten förut också, men med dessa bilder synns det verkligen. Kul att få läsa om hur du kom till USA! :)

Malin said...

Roligt att läsa om din tid som au pair! Vilken bra familj du hamnade hos!
Det har verkligen hänt mycket på 20 år, saker som jag tror gör det enklare att vara bosatt utomlands, Sverige känns så mycket närmare när man kan hålla kolla på vad som går på TV "där hemma", handla mat på IKEA, skypea och läsa Aftonbladet på nätet.

Annika said...

Marie:
Ja, just då var det. WAAY back then.
HAHA, du tycker alltså att vi liknar så? ROLIGT att höra. Ibland kan jag se likheten, ibland inte...
Roligt att du gillade att läsa om detta.

Malin:
KUL att du tycker det!
Ja, sådär var det då jag hamnade in da us...
OCH utvecklingen har minsann sprungit, nej rusat, på dessa år. Otroligt.
Nu känns Sverige mkt närmare än då jag kom hit. TACK tekniken!!!
Kram!!

brysselkakan said...

Ja, visst kan man förundras över hur fort tiden går! Har du någon kontakt med familjen du var hos? Via e-mail kanske ;-)

Annika said...

Brysselkakan:
Ja, man förundras minsann. Familjen bor numera i Maine. Anders tar examen från Cornell Uni i sommar. Kontakt via mail ibland ja...FB hittade jag mamman på häromdagen. BIG surprise!!!

Millan said...

Ah vad skoj att lasa om hur du hamnade i Amerikat! Och att fa se foton dessutom!! Jag akte over ganska exakt 9 ar efter dig och aven da var det inte tal om skype, mobiltelefoner eller liknande. Email skcikade vi forstas men ville jag ringa hem fick det bli fran en telefonkiosk!

Det ar sa underligt egentligen hur livet blir. Hur kom det sig att du akte som aupair? Var det sa att nagon av dina vanenr akte eller hade du alltid velat ivag?

Kram

Annika said...

Millan:
Roligt att du tyckte det var kul att läsa detta!
OCh ja, jösses vad tekniken gått fram sedan dess.
Du fick ringa från ett tfnkiosk.

Ja, jag for därför att jag inte fick jobb som dekoratör hemma. jag var nyutbildad, och hittade inget jobb. DÅ slog mig tanken att jag borde åka till US och vara aupair ett år, bara för att göra ngt annat, och inte gå på mitt gamla dagisjobb och träla. Sagt och gjort, jag gjorde det. Ensam. Ingen kompis hade jag med mig. Träffade en massa kompisar under året. En av dem är min bästa vän idag!
KRAM!!!

Taina said...

Underbar berättelse. Lite som en saga faktiskt där du sedan träffar Peter. Skrattade lite för mig själv när jag läste att du gifte dig "...med en viss Peter 93." SÅ gammal var han väl inte? HAHAHAHAHAHA!!! Nu var jag väl lite elak, men jag kunde inte låta bli.

Har du kontakt med värdfamiljen idag?

KRAMAR!!!

Erica Pettersson said...

Vad roligt att få läsa om din första tid i USA :D
Förstår att det känns konstigt att det gått så pass lång tid.
En barndomskompis (född -89) var iväg till New York som aupair för, vad kan det ha varit, 2 år sedan. Och hon trivdes nog med det livet, för just nu är hon aupair i England...

Själv har jag drömt om att resa till USA sedan jag var 16 år, och ett tag funderade jag på just aupair. Men kom fram till att det inte skulle passa mig, dels för att jag hoppade av Lärarutbildningen av den anledningen att yrket inte passade mig...
Så studier, någon annan typ av jobb eller lång semester skulle nog passa mig bättre :)

Vad skönt att du hamnade i en bra familj, så att året blev riktigt bra :D
Och ja, visst är det skillnad på kommunikationsmöjligheterna då och nu! Som du skriver så är vi idag bara ett knapptryck ifrån hela världen...
Och jag håller med om att det trots allt var riktigt roligt med de "vanliga hederliga" breven man skrev till varandra. Jag tycker fortfarande det är betydligt roligare att få ett sådant än mail. Just mail är ju trots allt väldigt stela och tråkiga jämförelsevis.

Hoppas att du får en jättebra onsdag!
MVH /Erica

Musikanta said...

Det var nog meningen att du skulle vänta på den tredje familjen - jag vet ju att det var genom den du träffade ditt livs kärlek!

Roligt att höra om hur du först kom till USA. Skrev du dagbok också från den tiden? Man glömmer ju så fort. Anders måste ju vara ca 25 år vid det här laget...
Kramar!

Anne said...

Vad fint du skriver! Tänk vad lite man vet om framtiden och tur är väl det, man skulle nog inte våga göra en massa saker om man visste vad det skulle innebära. Du hade kanske aldrig vågat sätta dig på det där aupair-planet om du vetat att nu blir jag här "på riktigt". Men oj vad pirrigt och modigt att dra iväg på stort äventyr, även om du bara då trodde det skulle vara ett år.

Annika, hehe snygg skjorta på nedersta bilden. Riktigt 90-talssnygg :)
KRAMIS!

Saltistjejen said...

Så roligt att få läsa och se bilder! TÄNK att man vet så lite om vad som väntar bakom nästa hörn!!!!! :-) TUR att det blev den familj det blev och att du trivdes så bra där. Haha! Och du är dig otroligt lik tycker jag trots de 21 åren! verkligen! Jag menar det!!!! :-)
Kram!!!

Loppan flyttar västerut... said...

Helt underbar läsning, får nästan lite tuppaskinn, o lite svid i ögat med. Tänk om... liksom
Har du kontakt med Anders idag?

//Åsa

Anonymous said...

Annika,
jätte kul att läsa om hur du kom till USA. Tänk vad länge du har bott där! Vilken tur du hade med familjen. Har du kontakt med dem fortfarande? Tänk om man visste hur framtiden skulle se ut...
Har just kommit hem efter en jätte jobbig tenta & känner mig heeelt slut!
Huggies Lisa

Elisabeth said...

Roligt att läsa om detta! Livet är rätt fascinerande faktiskt, hur det blir, vilka människor man träffar och allt sådant. Jag tänkte mycket på sådant när jag bodde i Österrike; hur det blivit om jag valt en annan stad eller hamnat på ett annat studenthem... På översta bilden syns verkligen STORA likheter mellan dig och Karolina.

Anna-Maria said...

Oj va kul att läsa om och se bilder från ditt aupair-år Annika!!! Och Karolina är verkligen lik dig, speciellt på sista bilden! Vacker mor, vacker dotter! :)
Kramar!

Humlan said...

Roligt att läsa och tänk så många "om inte" det finns där. Men nu hittade du din värdfamilj, din MAN och din framtid.
Jag kan bara ana hur stor omställningen var för dig när du flyttade dit för gott, trots att du varit där innan men det är ju ändå ett annat land och en annan kultur.
Liksom flera andra så ser jag likheterna mellan dig och din dotter och samtidigt så ser man ju att hon är sin fars dotter när man ser dom tillsammans... visst är det härligt när man ser båda föräldrarna i barnen!

KRAM!

✿Ewa said...

Så ROLIGT att läsa din berättelse. Ja, tänk vad tiden går! Det är verkligen SÅ lätt numera att kommunicera när man är långt hemifrån. När mina döttrar var i USA och Italien under längre perioder så var det också före e-mail och mobiler...kanske var det jobbigast för mig. ;)När en av döttrarna bodde i Afrika så bloggade hon, det var jätteroligt att läsa om hennes vardag där!
Har en fd kollega, pensionerad sen ca 10 år. Hon var i USA som au pair när hon var ung. Kommer ihåg henne berätta om hemlängtan och brev som tog lååång tid. När svar kom var längtan över. :)

KRAM!

Cecilia/svengland said...

I höst kommer 20 års dagen för mig också, fast 20 år i London, och jag har precis som du inte ångrat någonting! :-) Känner igen mig såååå mycket i vad du skriver, om att inte ha så mycket hemlängtan och att trivas där man är!

Marianne said...

OJ! Ja 21 år är lång tid! GRATTIS till alla år och till att du verkligen gjorde rätt val då den där gången för både 21 år sedan och för 18 år sedan.

Synd på sätt och vis att man faktiskt inte skriver brev för hand längre, det var rätt mysigt att skriva och få. Ibland säger jag till mig att jag ska göra det, sätta mig med papper och penna, men det blir liksom inte av. Ändå är det allt bra TUR att tekniken faktiskt har utvecklats som den har.

KRAMAR!

Desiree said...

Ja tänk vilket äventyr du hamnade på som som gjorde att du nu är kvar i VA 21 år senar. Modigt ändå att våga åka iväg på ett sådant här äventyr även om du inte alls visst att du skulle bli kvar i hela 21 och längre. Ibland är det ändå så att man tror på ödet som gjorde att du tackade nej till de här två andra familjerna och som gjorde att du hamnade där du gjorde och att allt blev som det blev. Snart har du bott i USA lika länge som du bott i Sverige med tanke på att du var 24 då du lämnade Sverige.
Jättekul att få höra din story och även få ta del av dessa foton. Ett fantastiskt äventyr som ännu inte tagit slut.
KRaaam!

anna of sweden said...

Åh, vilken rolig läsning. Visst är det lite läskigt när man ska prata om något man gjorde nyss. Och så inser man att det är över tjugo år sedan ...

Eftermiddags-huggies!

bettankax said...

Så roligt att läsa om hur "allt började". Modigt av dig att ge dig iväg, tycker jag. Har vid några tillfällen under årens lopp haft tankar och diffusa planer på att våga sticka iväg och upptäcka annat. Men jag fegar alltid ur vid en viss punkt. Så det får stanna vid tankar. Och vet du, din blogg och några andras tillfredsställer en del av min nyfikenhet och intresse om hur det är att leva och bo i ett annat land...så TACK för det.
KRAMAR!!

Katarina said...

Roligt att läsa hur det började! på något sätt var det nog bra att inte internet ,sms och facebook fanns. Du var antagligen där både fysiskt och psykiskt. Många jag träffar som reser, de är så uppkopplade hela tiden att de missar sina reseupplevelser.

Kram

magdalena said...

Vad fin du är på bilderna, och precis dig lik! Helt otroligt hur snabbt tiden går. För mig är det kompisars bebisar som helt plötsligt flyttar hemifrån som får en att inse att det inte var igår. Minns också vänner som åkte till USA som au-pairer och deras stora äventyr så låååångt borta. Världen känns mindre idag. Kram från nykomlingen i Amerikat

Anne-Marie said...

Låter litet som en saga. :) Jag tror absolut att vissa saker är meningen. Du skulle till den familjen och sedan träffa P. Det var en ung Annika - jättefina bilder. Tänk vad åren går. Ibland undrar man hur tiden kan ha gått så fort. Kramar!

HeLena said...

Och jag minns det som igår...
Så skönt att allt gick så bra!
Även om åren springer förbi så är det skönt att ibland se tillbaka.

Hinner inte riktigt med bloggandet just nu, men försöker läsa varje dag även om jag inte alltid kommenterar...
Kram från Stockholms skärgård!

Annika said...

Taina:
Fniss...
Jag tog honom för pengarna. JUHH!!!
FATTAR du väl ;-)
Så att han var 93 var ju en fördel ;-)))
HAHAHAA...

Nej då, skämt å sido, så gick det till.
Och med facit i hand blev det ju bra. Riktigt bra.

KRAMAR!!!



Erica:
Roligt att du gillade att läsa ovan nedpräntade ord.
Jo, USA började jag längta till just 89 :-) Och 90 for jag.
Underligt.
Visst hade jag tur med familj. Jättetur.
Nej, au-pairandet passar nog inte alla.
Men, jag hoppas innerligt att du ska få chansen att komma hit ngn ggn Erica!
Ja, då var det snail mails och skitdyra samtal som var melodin.
KRAM!!

Ingrid:
Ja, ibland tror jag ju på ödet. Så det var nog så i det här fallet.
Ja, jag skrev dagbok då också.
Så kul att ha kvar de böckerna...
Anders fyller 22 i sommar.
Kram!!

Annika said...

Anne:
TACK min vän!!
Idag fattar jag inte att jag vågade. Idag skulle jag nämligen aldrig ha vågat.
ÄNNU mindre om jag vetat att jag skulle utvandra ;-)
Men, jag for, och det ångrar jag inte.
HIHI!
HAHAHA, jamen SHIT, den blusen ja...OCH kolla in JEANSEN!!! UJ, UJ så fult...
Kramar!!!

Saltis:
Ja, tänk vad LITE man vet, och vad livet kan snirkla sig.
Nu sitter jag här gjuten och flyttar inte ens inom Restons hank och stör :-)
TACK, tycker du att jag är med lik? Du är alltid så gullig!!!
KRAM!!!

Åsa:
TACK!!
Vad gullig du är.
Roligt att läsningen gillades.
Har inen kontakt med Anders, men lite med hans mor.
Kram!!!

Annika said...

Lisa:
TACK, och ja, visst är det låååång tid. DET tycker jag med.
Så kan det gå i livet.
har julkortskontakt med värdfamiljen, kan man säga.
ÅÅÅ, hoppas att du kunnat rensat huvudet nu efter tentan.
KRAM!!!

Elisabeth:
SÅ glad att du gillade det hela. Tack, just så var det ju.
Ja, visst är det märkligt hur det slingrar sig på.
förstår att du ägnat det en del tankar också. Om inte om...
de tankarna fascinerar.
Roligt att du tycker jag är så lik K på bilden överst :-)

Anna-Maria:
TACK; vad kul att du tycker det.
Ja, sådär kan det bli.
KUL att du tycker att jag liknar K.
KRAM!!

Annika said...

Humlan:
Ja, visst var det så, om inte om. Mkt märkligt.
OOO ja, men visst...
Omställninge då jag verkligen flyttat hit var enorm. Det var inte lätt de första åren, kan jag tala om.
OCH dessutom var det bökigt att kommunicera med sverige.
Som jag skrev till Anne, idag skulle jag aldrig vågat ta steget jag gjorde då.
Kram!!!

Ewa:
Roligt att du gillade att läsa denna lilla återblick.
OCH ja, just det där att hålla kontakten är ju så lätt idag. SÅ lätt.
Det har säkert unerlättat för dig då dina flickor varit ute och rest.
Just det att en av dem hade en blogg måste ha varit så KUL!!
Ja, då n
r jag och din kollega var au-pairer var det verkligen bara snail mail och tfn som gällde.
ANNAT idag.
Kram!!

Cecilia:
O vad roligt att du känner igen dig!!!
KUL!
Just det där med hemlängtan är jag så glad över att slippa. Längtan ja, hemlängtan inte...

Annika said...

Marianne:
jag kan ärligt säga att tiden flugit, speciellt sen K kom.
Jösses, fattar NOLL.
Handskrivna brev ja, de tillhör det förgångna.
Visst är det lite trist att de försvunnt, för det var ju så roligt.
men, med facit i hand vill jag inte byta tillbaka heller. KRAM!!

Desiree:
Otroligt att jag faktiskt vågade åka iväg den ggn.
OCH att jag blev kvar och att jag trivdes så bra med familj och annat.
Ödet tror jag ju på, så jag är säker på att ödet styrde här.
Ja, snart har jag bott här 24 år...sick, sick...
Tur att jag trivs så bra, som sagt.
KRAM!!!

Anna:
KUL att du gillade detta.
DET är skrämmande att 20 år sedan verkligen kan kännas som idag.
Huggies!!

Annika said...

Bettankax:
Ja, det var modigt.
Idag hade jag aldrig våga åka ut.
Nej inte.
SÅ roligt att du gillar att läsa. TACK för det!!!
KRAM!!

Katta:
Ja, så började det.
OCH, jag tror att u har en stor poäng! Jag tror att man var MED mkt mer innan den nya tekniken kom.
HELT sant!!
Kram!!

Magdalena:
TACK för urgulliga ord!!
Ja, så var det.
OCH i barnen märks åren. Så är det ju!
Kram från den gamla räven i amerikatt.

Annika said...

A-M:
Ja, jag tror ju på ödet, så jag är ganska säker på att ödet hade en pil med i det här spelet.
OCh ja, ung var jag...det är så påtagligt på bilderna :-)
Men inte för ung, så glad att jag inte var 18 då jag for.
Tiden har gått så fort...
kram!!

Helena:
Jag förstår att du minns det där innan jag for , och då jag for och allt det där.
Lustigt som det kan gå.
KÄNN ingen kommentarsstress, helena!!
Ingen alls!!
Stora kramar!!!

Anonymous said...

Moved by your post.
There IS a plan for us all.
This was meant to be.

xx

Annika said...

Ano:
Maybe so.
I believe in fate, so yes...
Thank you!!

Sparkling said...

mycket rolig läsning!

Annika said...

Sparkling:
TACK! KUL att du tycker det!

Anna, Fair and True said...

Kul läsning! Särskilt då jag själv varit aupair. Fast jag träffade ju inte kärleken dock.

För mig var året 1995 och jag var 19 år. Tackade också nej till ett antal familjer innan jag valde en i NJ. Jag vet dock varför - de hade nästan samtliga handikappade barn då jag har erfarenhet av det (min bror). Det blev dock en familj med ADHD-barn men detta sisste jag inte så mycket om då och trodde att det skulle vara enklare. Men det var de inte och eftersom tre månader bytte jag familj. Valde då en familj i Pittsburgh (de bor numera i Dover, DE) efter att ha tackat nej till bl a en familj i Bethesda som jag t o m var och hälsade på en helg. Minns inte riktigt varför jag tackade nej till dem men det var väl något som inte stämde som sagt.

Jag åkte dock med STS och vår introduktion var i New York. Mina första minnen är således av New York, bl a Children's Museum och pirerna där jag köpte en lila stickad tröja och fick uppleva när momsen läggs på haha.

Ja, kanske också skulle blogga om detta någon gång! :)