Idag ska vi tala om ... klimakteriet ...

Godmorgon!


Idag ska jag ta upp något jag aldrig förr luftat.
Jag ska skriva om klimakteriet. Japp, det ska jag. Den som vill kan sluta läsa nu. Ni har blivit förvarnande.
Fast, ni blev förstås förvarnade redan i dagens rubrik.


Jag är 52 år gammal. OCH ja, jag befinner mig in THE SCHMACK MIDDLE av detta tillstånd som kallas klimakteriet eller övergångsåldern.
Min mens som en gång var lika regelbunden som en klocka började strula för flera år sen. Den kunde komma med fem veckors mellanrum, och ibland bara med två veckors mellanrum. Just det, jag visste aldrig då den skulle komma.
Lite överraskning sådär.
Nu tror jag att den har slutat, men jag är inte heller helt säker. Tydligen ska det gå ett år sedan senaste mens innan man vet om den verkligen har upphört.
Så lång tid har det inte gått i mitt fall, kan jag säga. Jag hoppas och hoppas att den har slutat.
Jag är så redo att lämna den bakom mig.
Lustigt, för tio år sen minns jag att jag fasade för att komma till klimakteriet, nu vill jag inget hellre.

Det är lustigt att just nu, när jag befinner mig här, dyker det upp både TV-program och en toppenartikelserie i DN som berör klimakteriet.
Jag har sett programmen på SVT med största nöje, och läst artikelserien i DN med stort intresse.
Annars är det minsann inte mycket jag varken läst eller sett om klimakteriet. Det är som om det inte ska talas om det, bara tystas ner.
Tråkiga klimakterietanter liksom, how booooo—-ooooring …
Man går googla sig till det mesta som har med detta att göra.
Fast, jag ser en ändring där nu. Det har börjat talas om det mycket mer. OCH vad BRA det ÄR!!

Klimakteriebesvär?
Nej, det har jag väl inte direkt. Det kan jag inte påstå. JO, jag kan bli vansinnigt varm emellanåt, framförallt på nätterna. Men absolut inte så att jag svettas ymnigt. Jag blir bara varm. En granne till mig var tvungen att gå upp och byta lakan på nätterna när hon befann sig där jag är nu. SÅ illa är det inte för mig, inte ens i närheten. Det är jag tacksam för.
ÄN, ska jag kanske tillägga. Det kanske kommer att bli så? Jag tror inte det, men man vet aldrig …
Sömnen lär ska bli ännu sämre när man är i klimakteriet, men i mitt fall har den alltid varit usel. Så att vara i klimakteriet gör ingen skillnad där.

Jag har aldrig haft PMS. Faktiskt har jag varit helt och håller befriad från alla mensbesvär. Därför tror jag inte heller att jag kommer att förändras speciellt mycket nu, eller påverkas på det hela taget. Jag känner mig “som vanligt” hela tiden, förutom värmen som tänder till i kroppen då och då som en fackla.
Vallningar vet jag inte om jag kan kalla dem, blir inte synligt svettig, inte röd i ansiktet eller på bröstet. Inget sånt. Men VARM blir jag. TRO MIG!!

Vikten, denna jävliga boja som legat som en kedja runt mig sen jag var 30 år. USCH vad jag hatar det!
PÅ riktigt, hatar det!
Det är mycket, mycket, mycket svårare att gå ner i vikt nu än vad det var för 8-9 år sen. Nu känns det som om vikten sitter där den sitter = FAST!
Jag tycker dessutom det är så enormt tråkigt att alltid tänka på vad jag stoppar i mig. Varför ska jag inte kunna äta godis och glass när Peter gör det?
Eller, varför ska man knappt kunna äta utan att det känns och syns på en?
Jag skulle önska att jag bara kunde slänga allt vikttänk över relingen och gå vidare. Men det KAN jag inte.
Sanningen är den, jag tänker nästan alltid på vikten, på hur jag ser ut och på VAD jag kan äta och inte BÖR äta.
USCH, så klimakteriet i mitt fall innebär verkligen en skillnad där. Det är kanske det som stör mig mest, att det har blivit SÅ svårt att gå ner i vikt.

Jag märker också stelhet i lederna. Men det kan mycket väl enbart bero på den artos jag vet att jag har.
Så jag vet inte om det är ett symptom? Kan vara, behöver inte vara det.
Men ledstel ÄR jag.

Tacksam för att jag inte ens behöver fundera över att ta hormoner, som många kvinnor verkligen måste göra för att ens stå ut med tillvaron.
Jag kommer inte att behöva det, det vet jag eftersom mina besvär ÄR så lindriga.
I programmet på SVT sa de att klimakteriet, och dess symptom, kan hålla på i decennier. Alltså, det är ju bara för mycket.
Tydligen ärver man även detta från sin mamma. Med facit i hand vet jag därigenom att jag inte kommer att få så jobbigt.
Men många andra har ett helsike. Så olika det kan vara. Orättvist.

Japp, detta blev personligt. MEN, ja, SO BE IT!!
Ibland måste det som gränsar till privat få gläntas på och präntas ner också. Jag har ju många i min ålder, och äldre, som läser här. Ja, och yngre också (ni kommer att komma hit också, tjejer!!).
Den som vill får gärna tycka till om dagens inlägg. Berätta lite om hur just DU har det, och hade det. Eller, kanske fasas (eller glädjas?) åt det som komma skall :-)
Hade du det lätt?
Svårt?
Som sagt, berätta GÄRNA!!

Ha en bra onsdag alla ni,
Imorrn blir det punkter, som vanligt! LOVAR!!

Samtliga bilder idag från Pinterest.