Wednesday, September 20, 2017

Om vänskap ...




Godmorgon onsdag!



I förra veckan nämnde jag min svennegrupp här på bloggen.
Den gruppen består av sex-sju tjejer som har hållit ihop ett längre tag. Vissa av oss väldigt länge (jag och Susanna). Andra lite kortare tid. Men de flesta har jag känt sen tidigt 2000-tal. Fantastiskt lång tid då man tänker efter …

Men, det är inte svennegruppen det här ska handla om.
Det ska handla om det här att skaffa sig nya vänner i vuxen ålder.
Tyvärr verkar det vara lättare sagt än gjort …

HUR träffar man egentligen nya vänner när man är 40-50-60 år?
HUR, när man har lämnat småbarnstiden bakom sig och är för ung för pensionering.
OCH, är det så att om man flyttar till ett nytt ställe--och lämnar sin gamla vänkrets på den gamla orten--är det kört vad gäller nya kompisar?
Nej, så kan det väl ändå inte vara? Eller?


Min granne, som separerat från sin make under sommaren, bor numera i North Carolina.
Hon arbetar på Duke University Hospital, ett stort universitetssjukhus.
Min gamla granne bor numera i ett vackert hus i Durham.
När hon kom tillbaka till Reston för lite sedan pratade vi en del om hur hon har det i sitt nya liv. Givetvis är inget lätt, hon lämnade sitt hem vägg i vägg med mig efter 33 år. Lämnade norra Virginia för The Triangle i NC (Raleigh, Durham, Chapel Hill). Lyckligtvis bor hennes äldsta dotter med två barn och genomgullig svärson i Raleigh.
Men annars?
Min gamla granne sa att det är kompisar--eller brist på sådana--som är det tuffaste.
Ensamheten under helger och kvällar. Tacka för det, det förstår jag MER än väl.
Hon slår sig lätt i slang med grannar och folk överalg, men upplever att det är svårare “att komma folk in på livet” då man bor i ett villaområde. Hon menar att det var lättare här, i vårt radhusområde, att skapa kontakter och väva in vänskap.
Det har jag hört andra säga förr också,  det är lättare att lära känna grannar i radhusområden. Lättare än i ett villaområde och lättare än i lägenhet.

Vi talade om jobbet, hon är sjuksköterska på heltid. Jag frågade om det inte finns några trevliga sköterskor, läkare eller annan personal som hon kan träffa efter jobbet, typ på en Happy Hour eller dylikt.
Njea, sa hon, de flesta håller sina privatliv och sina jobb totalt åtskilda. Det upplevde hon under alla år hon jobbade på sjukhuset här i Reston också. Man har kul på jobbet, skrattar, trivs ihop, men där dras gränsen.
Min gamla granne är heller inte troende, så kyrkan är inget alternativ vad gäller att odla nya kontakter.
Kvällskurser är svåra på grund av oregelbundna arbetstider.

Tufft.

I mina bloggkommentarer i förra veckan finns en lite intressant tråd bland de som kommenterat.
En av mina bloggläsare, Brysselkakan, flyttade tillbaka till Sverige för några år sedan efter flera år som expat i Bryssel.
Brysselkakan säger exakt detsamma som min granne, att det är stört omöjligt att skaffa vänner där hon bor nu, en lite mindre stad vid Mälaren.

Är de så att många i vår ålder anser att våra vänkretsar är “fulltaliga”, man “behöver” inga fler kompisar?
“Jag är inte intresserad av att odla kontakten med dig även fast du är trevlig …”.  Typ.

bild från updatepedia.com


En gång, för länge sen--kanske runt 1999-- var jag på ett luciatåg här i Reston.
Det var bibblan som ordnade det. Jag tog med mig Karolina som väl då var runt 3 år. Precis som jag trodde kom många svenskar dit för att se lucia och höra svenska julsånger.
Jag började prata med en kvinna som bodde i Reston. En svenska. I min ålder. Hon och hennes man var expats och de skulle vara här i 2-3 år.
Kvinnan hade barn i samma ålder som Karolina, så jag frågade (efter en längre stund snackande) om vi inte skulle kunna ses någon dag.
Kvinnan säger då.
-NEJ, jag är inte intresserad av fler kontakter med svenskar nu. Jag känner redan SÅ många genom makens jobb. Så nej, vi ska inte ses. Nu ska jag lära känna amerikaner istället.
PAFF blev jag, och ledsen också.
Hon sa det inte på ett snällt sätt heller, snarare på ett fnysande sätt.
När jag senare ibland såg henne i Reston undvek jag henne som pesten. Numera bor den familjen troligen sen länge, länge i Sverige igen.
Det var den gången jag kom i kontakt med “Kompispoolen är fylld. Gör dig icke besvär.”

Sjukt märkligt TÄNK!
Jag menar, träffar man någon man klickar med så är det väl rätt självklart att man vill ses igen?
Det kan ju vara på en enkel fika först.
Odla lite i taget, så att säga.
Men att stänga “vänskapsporten” fattar jag noll av.

Är ringen stängd?  Eller finns det plats för någon till?  Bild från tes.com

Hur skulle du göra om du skulle börja om i en helt ny stad utan vänner?
Hur bygger man en vänskap?
Finns det en begränsning i antalet kompisar vi har?
Är din “vänskapsport” stängd eller öppen?
Är det ofta lättare för oss i utlandet att odla vänskap med våra egna landsmän än vad det är i det egna landet?
OCH, hur lätt är det egentligen att lära känna ortsbefolkningen?

39 comments:

Sara (Skutevik) said...

Åh, vilken bra inlägg Annika!
Jag har precis flyttat från Dubai till Abu Dhabi, ca 100 km bort från vänner som vi lärt känna under våra år här. Nu är det "bara" att börja på nytt igen... Tror att det var lättare förra gången då barnen var mindre och man lättare kunde få kontakt med andra föräldrar vid lämning och hämtning i skolan. Nu är det mer upp till mig att aktivt söka vänner känns det som. Med tiden kommer det nog att bli bra med den saken även här.

Stort tack för din härliga blogg!
Kramar från Abu Dhabi 🐪

Steel City Anna said...

Intressant inlägg och ämne! Jag har träffat alla mina nära vänner här genom jobbet och några genom kyrkan. Jag tror att Sheffield är lite speciellt eftersom det är en extremt öppen, vänlig och pratglad stad. Man kan bli vän med vemsomhelst :) jag är beredd på att det nog är svårare i en annan stad och i Sverige. Å andra sidan har jag inte så stort behov att ha ett stort umgänge. Det beror också myckt på om man är singel eller i en relation. I en relation värnar jag om min ensamtid och kan gärna också hänga en stund med djur :) men jag är alltid öppen för att klicka med någon. Skulle verkligen aldrig fnysa åt en fika med en potentiell vän :) underlig människa! Det spelar väl liksom ingen roll vart ens vänner kommer ifrån.

brysselkakan said...

Ha! Där fick jag visst vara med på ett hörn! Och jo, det är svårt, kanske nästan omöjligt. Visst finns det mammalediga och pensionärer men det är inte de jag vill umgås med. Är jag för kräsen? Den frågan vänder jag på direkt; varför ska jag inte kunna vara kräsen? Varför ska jag nöja mig vid vänner jag inte riktigt gillar? Jag vill ha vänner, ja men vänner som ger mig något tillbaka, som tillför och som både de och jag känner utbyte av att ses.
Letade reda på den där artikeln i DN.Åsikt
http://asikt.dn.se/asikt/debatt/varfor-ar-det-sa-svart-att-fa-svenska-vanner/svenskarna-ar-ett-trygghetsalskande-folk/

Och jag tror detta stämmer väldigt bra just i Sverige.
Så vad gör man när man inte har "naturliga" vägar in så som barn och jobb? Ja, för mig är det, tyvärr, just nu ett liv med ytterst få kontakter som ger tillbaka och mycket ensamhet.
Kul att du lyfter detta, Annika.

enannanannika said...

Jag är ensam. Efter snart 20 år i R-fors har jag inte en enda vän. Jag umgås bara med min familj. Jag skyller inte bara på människorna i min omgivning, det är säkert hos mej största felet ligger. Förut försökte jag umgås med andra men kände mej alltid ufanför, så jag har slutat försöka eftersom det bara gjorde mej ledsen. Jag har inget stort behov av umgänge men känner mej otroligt sårbar eftersom mitt sociala nätverk är obefintligt.

Cecilia said...

Usch ja det där eviga dilemmat!!! Jag har bott i London nu i 25 år och visst är det mycket lättare när man är yngre!! Jag har fortfarande väldiga bra vänner i Sverige men dom träffa r man ju inte så ofta! Jag har gett upp med att försöka umgås med svenskar och känner just nu inte en enda svensk här! Visst har jag träffat på en del under årens lopp men jag håller med dig Annika, inga vill liksom ta det One step further och träffas och fika etc. För ett antal år sen, lärde jag känna ett par yngre svenskor men det slutade med att de utnyttjade vår vänskap och då känner man sig ganska värdelös, så nej nu har jag gett upp! Och då börjar man ju tänka att " är det nåt fel på mig??" De svenska jag har träffat här som är någorlunda i min ålder är så himla snorkiga!!!! Varför är många svenskar så??!!! Jag lärde känna många föräldrar när min yngsta dotter gick i Primary school och nu är vi ett stort gäng som umgås regelbundet

Krokofanten said...

Min vänskapsport är alltid öppen! En av mina bästa vänner bor i Australien och vi kör Friend-swapping! Om hon har kompisar eller kompisars kompisar som kommer till Paris ger hon dem mitt nummer och vice versa! My friends are your friends lite sådär... En av fördelarna med våra kompisar är att de har nästan alla gått på en internationell skola, varit expats och flyttat runt så de vet att vänner är viktiga!
För mig var det mycket svårt att få franska kompisar i början men nu bara det myllrar överallt!
Jag har många vänner, vi ses inte alltid ofta men vi är alltid lika glada att ses när det händer!
Jag tycker snarare att det har blivit lättare ju äldre jag blir.

Annika said...

Sara:
ÅÅÅÅ tusen tack, vad roligt att du tycker det.
Det är ju så svårt det här, jag tror nog alla varit med om det.
USCH, att lämna gamla vänner 100-tals mil bort i vuxen ålder, och sen börja om på nytt.
SÅ mkt svårare utan småbarn, småbarn öppnar ju portar. Kom just på en sak, hund kanske?? En hund kanske öppnar portar också?
Ja, de var mer en parentes.

Nu önskar jag dig ALL lycka till i din jakt på vänner. Frågan är, är det lättare för oss som är utlandssvennar att skaffa sig nya svennevänner på den nya orten? Kanske.
Ingen cake walk precis, för det betyder ju inte att man kommer att KLICKA bara för att man är svenne. Faktiskt ofta det inte är så.

Tusen och ett tack för dina fina ord. Jag blir jätteglad!!!
Jag känner ju igen dig så väl från Insta.

Stor kram från mig!!

Annika said...

Anna;
Tack!
Ja, det är ett ämne som bör tas upp, för det är ju verkligen inte självklart.
Så härligt att Sheffield är så öppet och lätt. SÅ öppet är det inte hos mig, visst folk är vänliga, men nya vänskaper? Nej, inte så lätt.
Min granne sa att hon upplevde sitt nya ställe som vänligare, så vi ska hoppas på det!! Verkligen!
Tror att det kan spela roll.
Kyrkan är nog en toppenplats, tror jag, men inte för alla.
Precis, det gör sådan skillnad, som du säger, om man är singel eller i ett förhållande.
I min grannes fall var det en separation hon inte ville ha, så det gör ju det hela ännu värre.
Men, jag hoppas och tror att allt ska lösa sig för hon är hyfsat extrovert. Djur ja, det är inte dumt. Nej, jag vet, så sjukt av den där svenskan att så tydligt stryka under att hon inte ville träffa fler svenskar. DUMMY.
Tack Anna för att du gillade dagens ämne!!

Annika said...

Brysselkakan.
JA! det fick du :-)
HIHI!
Fick idéen när du, jag och Anne talade om detta i förra veckan i mitt kommentarsfält. OCH sen då när jag snackade med min gamla då hon var här för att fixa med det hus som nu är sålt, hennes gamla hem.
Tänkte då, att fan vad jobbigt att komma till en ny plats och vara utan vänner och utan nätverk etc.
JEPP. fasiken nej, du är inte kräsen. Herregud nej.
Varför ska man nöja sig med "second best" då kan man faktiskt lika gärna vara utan. TACK, den där artikeln ur DN ska jag läsa, låter mkt intressant.

Tack, B, det var du och min gamla granne som fick mig att tänka på detta. Tycker det gott kan lyftas fram!!

Annika said...

Annika:
O nej...
Tråkigt, Annika.
Men så glad att du har din fina familj, ni verkar ha en sådan fin gemenskap.
Håller med om att den vidrigaste känslan är att var utanför, då kan det lika gärna kvitta. DÅ är det bättre att vara ensam.
Stor kram från mig!!!

Annika said...

Cecilia:
Ett evigt dilemma ÄR det.
OCH ja, jag saknar också min gamla vänner från Sverige. De som kände/känner mig utan och innan.
Med dem har man nog ett alldeles särskilt band, så mkt historia och allt det där. SAKNAR!!!
Fan ja, jag kan hålla med dig om en sak, många svenskor som inte är "min grupp" och som jag stöter ihop med på tex Swea (inte med där längre, mkt av den snorkiga anledningen) eller på svenska basarer etc är ofta lite flytande, lite ovanpå. Snorkiga. Men WHY!???? Vi bor bägge här. De inbillar sig väl inte att de är "balla" för att de bor i UK eller US? Isf är det fara, tycker jag.
men vi har talat om detta en del med "min" grupp, och vi tycker ofta att det är så. FFA bland nyanlända svenskar. DÅ gäller det både män och kvinnor. Alltså, ja... vad ska man säga? Känner de att de måste hävda sig så för att de råkat hamna i utlandet som expats???
OM jag inte hade "min grupp" vet jag inte om jag skulle orka leta upp nya svenskar, faktiskt. Jag tror inte det, det är sådant jobb. Jag upplever att det är mkt lättare att knyta vänskapsband med svenskar I Sverige än svenskar i USA. Underligt nog. Sverigesvenskar verkar mer öppna än US-svenskar. Kan inte förklara det riktigt men ...
Ja, du fattar, tror jag.
Exakt, det är nog under skolåren man knyter bra kontakter med ortsbefolkningen sas. Man har barn i samma ålder etc etc.
Så ja.
Säger som jag sa till Annika ovan, du verka också ha en en så himla fin och varm familj, Cecilia.
Stor kram från mig!!

Annika said...

Krokofanten:
Å vad skönt att du känner så.
Härligt.
OCH vilken kul grej med dig och din kompis, att swapa. Vet inte om jag skulle greja det, är lite för introvert, tror jag.
Men jag förstår ju att det är ypperligt.
Och att lära känna ortsbefolkningen är verkligen guld!

brysselkakan said...

Under artikeln hittar du fler som svarat på originalinlägget.
Kan nog vara intressant att läs dem med!

Monica said...

Människor är komplicerade och gör allt så komplicerat. Svårt att sätta fingret på varför. Tänkte först att det är arbetet som är inkörsporten, de kontakter man får där, fast jag har själv varit noga med att inte blanda yrkesliv och privatliv, får liksom nog av att man är tillsammans mer på ett arbete än med sig själv, egen familj och vänner, att arbetsdagarna tar mest tid av ens liv. Och lite har man fått sin beskärda del av folk då och behöver egentid och är inte lika beroende av folk som den som är ensam hela dagarna. Förstår att det blir tomt ibland.

Men har gjort undantag med kollegor också och det har blivit bra så vi har varit vänner genom åren, dels kollegor från Uppsala och sen nya här.

När jag började ny anställning här på sjukhuset så berättade man genast för mig om en familj från Uppsala, en läkare och en forskare, de hade skolbarn på lågstadiet, hur hemskt det var där jag bosatt mig:-) och de hade nu flyttat tillbaka till Uppsala, ingen hade tilltalat dem, varken föräldrar eller lärare och på utflykt satte sig de andra långt ifrån dem, kollegor som sa det såg riktigt nöjda ut, lite så där, nu får du se själv. Mycket rinner av mig och just såna kollegor vill jag inte ha med mig privat, räcker mer än väl med dem på jobbet:-)
Och jag kände igen en del som den familjen upplevt men löste det på annat sätt.

Idag när jag har mer tid så är jag öppen för vardagskontakt, börjar nån prata med mig så är jag vänlig och tar mig tid, man kan ge ett handtag i affären och hjälpa någon. Eller någon frågar vad jag tycker och vill ha smakråd, finns folk som inte svarar och går bara, ja svårt att förstå sig på människan är det verkligen. Grannar här har rätt snorkig stil men det finns andra med som gärna vill prata en stund eller har frågor.

Det är svårt att begripa hur människor fungerar och varför de gör som de gör. Och den där kvinnan som svarade dig så där är ju också helt obegriplig.

Har upplevt hos Anna hur lätt och trevligt det varit där att få kontakter, så mycket trevliga människor har jag inte träffat under hela livet förut. Och det blir så mycket gladare stämning, behövs inte så mycket för att få till den. Stefan Einhorn som jag känner sen förr pratade mycket om det här med vardagsvänlighet och att försöka jobba på det och sprida men kanske han också gett upp numera, vet inte.

Fast det är ju något annat än vänskap, förstår Brysselkakan, men att det börjar någonstans, förstår inte varför det ska vara så här egentligen. Är tråkigt och så många som är ensamma, särskilt i Sverige tror jag.

En annan sak som jag lägger märke till här är när jag själv har distans, ja jag vet att jag inte vill ha något närmare med vissa som alltid varit snorkiga och avmätta i sitt sätt, de hälsar och vinkar och vill så gärna prata numera och ha kontakt, berätta om sig själva, jag har blivit intressant efter alla år och hör till, haha, men jag nöjer mig med artighet och hälsar bara. Uppför mig men det räcker så:-)

Svårt att säga vad allt beror på, i många fall är det avundsjuka också, det är en svår sjukdom verkligen som många är drabbade utav tyvärr.

Intressant att du tar upp det här Annika. Tänkte igen hur det kommer sig att det kan vara så olika, som i Sheffield hos Anna, jag är ju verkligen en främling där, inte ens mitt land, men de är genuint intresserade av mig och hoppas dessutom att Anna trivs och har det bra, tror att jag aldrig varit i en affär utan att de pratar lite extra med mig i kassan och kunder också småpratar t o m på banken:-). Och hennes vänner har varit måna om att ta med mig på utflykter, ja hur kan det vara så annorlunda?

Annika said...

Brysselkakan:
OH you bet, ska läsa dem också!

Annika said...

Monica:
KOM precis från din sida nu :-)
Exakt, jobbet är inget att rekommendera i min grannes fall. Folk verkar hålla isär privatliv och yrkesliv. Min gamla granne sa att hon ju varit likadan då hon jobbade här i Reston. Hon sa som du, man jobbar så tätt inpå hela dagarna och att det är skönt då man går hem.
SÅ, ja, all förståelse för det.
OCH de unga, de som studerar medicin eller är i 20-30 årsåldern kanske sticker ut på HH, men som 55 åring kanske man då känner sig udda och inte platsar.
Alltså, fan vad jobbigt.
OCH sen tar det sådan tid att skapa och bygga upp ny relationer.
USCH så stönigt med den familjen du berättar om. VARFÖR måste man bete sig så?
FATTAR inte.
Snacka om att sätta upp murar.
Ja, mer vardagsvänlighet. Det är nog vänligt här också, men inte som i Sheffield, det kan jag säga. Låter verkligen härligt.
Min gamla granne, MGG får hon heta nu, sa att hon upplever allt som vänligare i NC, så det handlar nog om att ge det tid kanske? HOPPAS det!!
Men jag tror det faktiskt, tid i hennes fall.
Tycker gott man ska vara vardagsvänligre på det hela taget. SÅ ja, du och Stefan E har helt rätt.

Jag vet, det är så trist det där med B-kakan, och också oförståligt.
Konstigt.
Många är nog väldigt ensamma, ja. DET tror jag också. Kanske överallt, inte bara hemma. Men visst, vi vet ju att Sve har extremt många ensamhushåll.

Sant, det där med att "plötsligt duga" när ngn varit snorkig ett helt liv. Äsch, då får det faktiskt kvitta. Absolut.
Orka.

Sheffield verkar vara en så extremt trevlig stad. Jag undrar också varför det är så olika? Washington med omnejd är ju en smältdegel, folk från hela världen och hela USA bor här. Men, vänligt? Ja, i mångt och mkt. Men också otroligt mkt murar. Guarded, är nog ett bra ord.
Det är verkligen olika på var man bor i US och i Europa.

Vi får fortsätta vara vardagsvänliga, och inte stänga ngra portar!

L said...

Ett sånt fint inlägg Annika! Jag instämmer verkligen i att det är jättesvårt att få nya vänner när man är "vuxen". Själv har jag flyttat en del i mitt liv, plugg i Linköping 10 år, sen Cleveland 4 år innan vi landade i Lomma 15 år sen. Visst fick jag några vänner under studietiden, men ingen jag blev riktigt tajt med - frånsett maken då, höhö. 2 riktigt fina vänner fick jag i Cleveland, varav en jag räknar till en när vän. Av naturliga skäl ses vi inte särskilt ofta.
Men, här i Lomma är det inte så lätt. Jag har fått en god vän på sjukhuset där jag jobbar, och vi har försökt få till träffar i det civila, men det är inte så enkelt. Vi bor i olika städer, och karriären + skaffa många barn (hon) gör att det blir svårt. Vi kör lite luncher då och då mest och drömmer om den där vinbaren.
Det som varit lyckosamt är min träningsgrupp. Den som nu levt i 2 år, där vi träffas tidigt på morgnarna och kör uteträning. Dessa kvinnor är fantastiska. Vi har olika bakgrund, är mellan 40-50, och har ganska olika liv. Men träningsglädjen har vi gemensamt och vi kommer så väl överens. Nästa vecka blir det 4 dagar i Toscana tillsammans.
Så, summa summarum av detta är att det inte varit enkelt att få vänner via jobbet, men däremot om man hittar något gemensamt intresse kan det funka.
Tyvärr är det extra svårt om man som jag bor för långt från caféer och barer vilket vore perfekta träffpunkter.

Och, som en kommentar till det där med att ha fyllt upp kvoten vänner, så tror jag inte alls på det. Man kan inte ha för många om man funkar tillsammans

brysselkakan said...

Läser kommentarer och känner att jag måste förklara mig lite!
Jag är en mycket öppen person, talar mer än gärna med folk i butiker, kikar någon på en sak jag har kan jag berätta att den är bra/dålig. Är absolut inte "hemligt" med saker och kan berätta näst intill vad som helst för en främling på stan och vi samtalar. Sådana här spontana små samtal gillar jag skarpt.
Men det är ju inte de personerna man har i sin telefonbok... Inte de man tar en fika/PW/lunch med. Och jag tror inte de skulle vilja det ens om jag frågade (skulle nog istället få konstig blick från dem innan de hastigt lämnade).
Det var betydligt enklare när man hade skolbarn, liksom en bra inkörsport till många nya bekantskaper och kanske några guldkorn.
Det som kanske är mest tragiskt är väl då att jag efter fem år gett upp och accepterat att det är så här det är i Sverige (något jag faktiskt redan innan vi flyttade hem misstänkte).
Nu har jag flera fina vänner men ingen bor här där jag bor, de bor i andra länder eller så pass långt bort i Sverige att man kanske ses en gång per år. Och att de sedan befinner sig i en period i livet med barn gör att de inte har tid med kontakt på det sättet jag söker.
Nåja, det är kanske tur att jag är rätt introvert och trivs med mig själv!
Och kul att läsa vad ni skriver även om det mer eller mindre bekräftar mina erfarenheter.

Annika said...

Lisa:
TACK, vad roligt att höra.
Ja, det är ju hett ämne ffa för oss som är lite äldre, och kanske har flyttat till ny ort, nytt land etc.
Nej, det är ju liksom svårt i vilken ålder man är i. Man ska klicka och vilja gå vidare. Gör man inte det kan det lika gärna kvitta, kan jag tycka.
Man brukar ju känna det rätt omgående också, om det stämmer eller inte.
JUST det, träningsgrupp ja. DET är inte så dumt!! Riktigt bra tips!!
KLART att det är BRA!!
OCH ni reser också, wow!! Som till Toscana. VAD läckert. GILLAR!!
Roligt också att du har en så god vän i Cleveland. Jag tycker att är man riktigt goda vänner kan man bra ta upp tråden och fortsätta där man slutade. DET är vänner det, no matter where they are!! Underbart!!
Just det, barer och cafeer kan nog också vara bra mötesplatser. Det brukar alltid finnas ngn att slå sig i slang med om man vill.
NEJ, precis, det där med vänkvot, det är bara fånigt och DUMT. Orka ...

Anne said...

HUUUR intressant är inte det här, vilket bra inlägg Annika. Det väcker tankar och funderingar och även skönt få bekräftat en del av ens egna tankar.
Först, det där med din granne. Inte bara att flyttat efter 33 år i Reston och i radhuset, det i sig är ju en enorm förändring med att skapa nya vänner på nya orten osv. MEN sedan tänker jag också vilken enorm förändring det måste vara att ha skilt sig (jag tänker mig hon bott med sin man alla de åren hon varit i Reston så det är ett långt äktenskap som brustit) hur fruktansvärt hemskt jobbigt det måste vara. Det är lite utanför tråden här, men ser ju skilsmässor runt mig också, långa långa förhållanden och där bägge inte minns/vet nåt annat liv än tillsammans och så ska båda sedan börja på nytt. Hitta sina nya liv och sina nya jag. Skrämmande hur svårt och ensamt det måste vara, speciellt om det är en skilsmässa där ena parten inte ville det.

Tillbaka till vänskap. Tyvärr men så tror jag lite att många känner det är "fullt" och så gör man sig icke besvär vidga kretsen. Jag tror inte det behöver betyda man inte är öppen för fler, man skulle gärna vilja och inte säga nej men jag tror många idag lever så otroligt upptagna liv så det finns inte tid för det som krävs investera i nya vänner. Antingen så har de flera barn i varierande åldrar som kräver allt (småbarnsåren sina utmaningar, äldre barn kräver skjuts hit och dit). Med ett barn är det ju också, som du vet, fullt upp, men när jag ser hur folk med större familjer (vilket ju är normen, trots allt) är fullkomligt uppbokade så inser jag att det finns nog inte utrymme där för nån ny vänskap att satsa på direkt. Jag tycker jag har mer tid, vilket jag förstås har. För grejen är ju den att om det ska bli nåt måste man ägna tid åt det, annars blir det bara en sån där grej där man träffar en ny människa två gånger/året och då finns det ju ingen chans att lära känna varann och bygga upp nåt. Det kräver mer skapa nya vänner och lära känna varann och ger man inte den tiden blir det inget. Det är annorlunda med äldre vänner, där man har en trygg grund och historia. Det räcker då att träffas nån gång om året bara, man tar vid där man senast var och fortsätter. Men med nya vänskaper fungerar inte det, då rinner det ut i sanden. Och jag tror att ägna tiden åt potentiella människor man skulle kunna gilla ha vänner, det har folk inte tid med pga de har familjer de är upptagna med eller de som inte gör det jobbar istället och är upptagna med jobb och hur det slukar all tid.
Kanske det är enklast få nya vänner när man är ung (då har man tiden och behovet bygga upp nåt) samt även som pensionär då man är lite i den fasen igen. Men däremellan så är det svårt...??

Det där med svenskar i USA, såg du skrev mer om det i en kommentar. Vet faktiskt vad du menar... Jag vet inte varför och kan inte sätta fingret på det men jag tycker också det är ytligt, svårt och nåt som gör att jag heller aldrig känt det funnits potential med de svenskar jag flyktigt mött här. Därför jag aldrig känt mig lockad involvera mig i de här SWEA och liknande. Jag hade en genuin, äkta svensk vän. Det var hon och jag, det var äkta och jordnära. Men sedan flyttade hon och det var astrist. Men har inte känt behovet jaga svenska vänner här, de gånger jag rört mig på basarer och liknande med svenskar, småpratat med nån, nää det har aldrig känt bra faktiskt. Konstigt egentligen. Men förstår vad du menar.

Anne said...

Bra artikel Annika! Läs den här. Jag läste den för ett bra tag sedan men kom att tänka på den nu när jag läste ditt inlägg.

http://www.nytimes.com/2012/07/15/fashion/the-challenge-of-making-friends-as-an-adult.html?mcubz=3

Annika said...

Brysselkakan:
Det VET jag, jag har ju träffat dig :-)
FOR SURE!!
Nej, det är inte det heller, att man är intro vs extro. Kanske lite, men det är ju inte där det ligger egentligen.
Det är det där med klicket som måste finnas. OCH ömsesidigt intresse.
Precis, har man skolbarn och småbarn slussas man in i en värld automatiskt och kan få vänner därigenom. Det är väl därför så många träffas på mammagrupper etc och sen håller kontakten hela livet sen, mer eller mindre.
Ge inte upp! En dag händer det säkert, B!!
OCH fram tills dess får du glädjas åt vänner på andra håll som du har.
VET, det är trist, men iallafall. FAST jag fattar att det är så så jobbigt.
Skulle jag flytta idag skulle det säkert vara så tufft att skaffa vänner i min egen ålder.
Har man inte skolbarn eller småbarn, så vad 17 gör man??
Träningsgrupper som Lisa ovan tipsar om är ju toppen, men då ska man förstås vara intresserad av det.
Ack ja...fan att det är så bökigt.
ja, det är många som tycker som du. OCH det förstår jag eftersom det är så extremt tungrott.

Annika said...

Anne:
TACK, gud vad roligt.
Det var ju dina och Bs kommentarer som inspirerade till det här inlägget i förra veckan.
Så jag ska tacka för det, men det är ju också ngt jag själv tänkt på. Hjälp, om jag skulle flytta, jösses vad svårt det skulle bli med vänner. Nya vänner.
Skulle det ens gå?

OCH grannen- Jomen det är för j-gt. Hon blev lämnad, inte pga en ny kvinna, men av andra skäl. MOT hennes vilja. HON hade inte alls haft det här för ögonen, och plötsligt ställs hela livet på sin spets. D¨beslutae hon för att verkligen dra, dra till NC och börja ett nytt liv där. Hon har alltid gillat den staten etc. OCH så har hon ju dotter och barnbarn där. Ett barn är kvar här i NOVA o det tredje bor i Charlottesville. Men ingen annan är i NC, och det är ju såååå tungt. Hon sa att hon gråtit så mkt att hon gråtit bort sina ögonfransar. NU börjar det nog sjunka in, men hon ska snart upp och avsluta köpet på det huset som ligger vägg i vägg med mig. Sen är det över. Huset som de i höstas rustade upp till max och gjorde så fint. NU ska nya människor in, och det huset såldes efter mindre än 6 timmar på marknaden. FAN vad hårt, och hon gillade verkligen att bo här, det kan jag säga.
Grejen är den att jag aldrig skulle kunnat tro att just det här paret skulle gå skilda vägar. DET är så konstigt. Nu var det jag som flöt ut i sidospår.

Japp, jag tror att det ligger stor sanning i det du säger. Folk som varit på ett ställe länge har sina vänner, de har så mkt att stå i det dagliga livet att just nya kontakter inte hinns med.
Sorgligt men sant.
Men, jag tror absolut att du har rätt.
Det är ganska lätt att knyta kontakter när man har barn i skolåldern, då har man mkt gemensamt, kanske delar på bilkörande, tar hand om varandras barn, skjutsar till aktiviteter. Det är främst när denna tid är över, och man kanske flyttar, som det blir svårt.
Man har inget sånt kvar längre.
Fasiken, så svårt.
Men du har så rätt i att det tar tid att odla en vänskap, och intresse måste finnas från två håll etc.

Svenskar i US kan vara knepiga som fan. Jomen, jag vet.
FFA de där Swea-typerna. Lite förmer, lite finare, lite snorkiga och de i sin tur verkar ha totalt ointresse vad gäller nya svenskar. SÅ just det, därför är jag inte med i SWEA.
Och expats som är här x-antal år kan ha samma skada. Så visst, orka...
Jag förstår dig fullt ut.
Jag har mest haft "tur" med mina. Och längs vägen har det funnits många svennar jag inte längre alls har kontakt med som bott här.

Tack Anne, jag ska absolut läsa den artikeln!!!

Kramar och TACK!!

Anonymous said...

Vi har varit vänner länge nu Annika och det är jag tacksam för. Jag känner stor tacksamhet för de få vänner jag har här. Jag skulle visst vara öppen för nya vänskaper men helt klart är det svårare på äldre dagar. Det beror nog lite på att jag är socialt klar efter jobbet och kan drömma om egentid.

Jag kan hålla med om att man separera sitt arbetsliv och privatliv. Där undviker jag att mixa. Inte för att det inte finns trevlig typer men att för mig är det olika två världar.

SB

Annika said...

Susanna:
Detsamma!! Så glad att jsg har dig!!! Och att vi känt varandra så länge. Så glad för de andra tjejerna i gruppen också. Inget som jag ngnsin tar för givet.
Tror många här skiljer rätt hårt på privatliv o arbetsliv. Kanske ffa om man är lite äldre. Vi ska hålla tummarna för du vet vem! Och vi ses på lördag!

Anonymous said...

Det första jag skulle göra, är att fråga, om det finns en
Newcomers´ Club eller liknande. Gjorde det, när vi kom till
Herndon; om ett par år ombads jag skriva klubbens Newsletter
tillsammans med en annan medlem. NC hade bridge, bokklubb,
långpromenader en gg i veckan, couples´ gourmet, som träffades
varje månad och säkert andra aktiviteter.

I Bandung gick jag med i Women´s International Club och blev
secreterare ganska kvickt. Där träffade man kvinns från många
olika länder tillsammans med indonesiskor. Vi träffades i de olika
hemmen (inget problem, för alla hade s.k. hushållshjälp/servants) :)
Tog inte lång tid att vänja sej vid.

Vårt hus är Open House till alla. Har stort rec. rum med biljard och
ping-pongbord. Alla ungar i vår cul-de-sac har varit här och spelat.
Har en trevlig front porch med ett par bänkar, där folk ofta stannar
och hejar, när dom är ute och går med sina småbarn och hundar.

Jag har funnit att voluntärarbete är ett utmärkt sätt att få, om inte
vänner precis, åtminstone bekanta. Alla jobbar för samma mål, så man
har ju en sak i gemenskap. För mej, i min ålder, är det viktigt att
komma ut och träffa folk - och ha kul samtidigt.

Min make var den gästvänligaste människa, som tänkas kan och hade mycket
lätt för att bli god vän med ungdomar. Han var, vad jag kallar "en aktiv
lyssnare"; väldigt viktigt.

Nej, nu har jag skrivit alltför mycket.
Måste tillägga iaf, att när man är geologfru, är man automatiskt med
i en "klubb".

Ruth i Virginia

Pernilla said...

Hej och ett sådant intressant inlägg!
Först jättekul att du är tillbaka och bloggar och bombar med foton, vill bara hoppa in i bilderna och få uppleva/promenera där själv.

Vänner ja, det är ta mig tusan inte lätt. Har aldrig haft en stor vänkrets och inte har det underlättat av att välja tuffa utbildningar som kräver mkt plugg och flytt från hemorten o de man umgicks med då var kvar o läste lättare utbildningar. Det har blivit några flyttar genom åren och ett kämpande att hålla kvar vänner som bor kvar samtidigt som man försöker bygga upp en ny vänkrets dit man flyttat. Inte lätt.

Nu är jag ju en äldre, helt ensamstående småbarnsmamma och de i min ålder som jag har kvar har ju stora barn och är ju fria på ett helt annat sätt och det kanske inte är så kul alla ggr att hänga med oss. Och jag har inte så lätt att hänga med dem då jag inte har släkt på nära håll som kan hjälpa mig med N. Och de med barn i samma ålder som N är par och betydligt yngre och har sitt umgänge samt att man ska klicka trots ålderskillnad på upp till 20 år. Sedan det är ju två vitt skilda liv att leva i en relation och vara två eller att leva själv, märker en jätteskillnad nu mot när jag var sambo. Har ju N men jag är ju ensam vuxen.

Sedan finns ju de som försvunnit pga att jag inte längre orkade vara den som ringde, föreslå att vi skulle ses, åkte o hälsade på IOM att de hade barn o inte jag. Det handlade ju inte om att typ ringa varannan gång utan mer ömsesidig vilja om att hålla kvar kontakten. När man märker att det bara går i en riktning så tröttnar jag och frågar mig själv varför jag ska hålla kvar i en kontakt som så tydligt visar noll intresse för mig genom att inte höra av sig tillbaka. Det gör ont, jag hängde ju med dem när jag var barnlös och de vet ju hur mkt jag längtade efter barn i alla år och hur ledsen jag var över barnlösheten.

Sedan så orkar jag inte hur mkt som helst heller. Det är heltidsjobb, lämna o hämta på förskolan, vara med N en stund innan han ska sova och efter det är ju hushållsarbetet kvar innan jag själv måste i säng för att orka. Sedan vill jag ju få tränat ( styrketräning hemma 3 ggr per ve för att gå iväg till F&S 3-4 ggr per ve funkar inte längre tyvärr) och det tar ju oxå tid. Helgerna är ju vår tid för återhämtning o bara vara tillsammans men samtidigt så vill jag ju göra något också för min skull, för att jag ska få energi. Ekvationen är inte lätt att få ihop. Mormor bor 24 mil härifrån och mina syskon bor mellan 6&16 mil från oss så där blir ju ingen spontanhjälp att få heller.

Låter väldigt negativt det här men jag har vänner, inte många men de finns oavsett vad. Kretsen har minskat sedan N kom, men de som finns nu är guld värda. Men visst känner jag mig sårbar, vännerna ingår inte i samma "gäng" utan är utspridda. Jag tröstar mig med att det blir lättare ju äldre N blir. Jag vill utöka vänkretsen och få ett större umgänge med helgmiddagar med flera personer, sommarkalas och ett större gäng som firar nyår exempelvis. Vet bara inte hur jag ska göra eller om jag helt enkelt får acceptera att det är så här några år till.
Och träffa en ny man - hur gör man det med en 4,5 åring och 3 h barnvakt i veckan?

Återigen, ett toppenbra inlägg som nog fått en mkt rörig kommentar! ��

Ha en fin dag

Annika said...

Ruth:
Ja, det är bra tips.
Finns alla ggr i NC också.
MEN inte i Sverige, det kan jag nog lova.
De är nog bra de där klubbarna.
Du är härlig, Ruth!!
KAN tänka mig att kvarteret gillar att hänga hos dig!
BRA där!!
Du sa ngt riktigt bra där, att vara aktiv lyssnare. DET gäller verkligen. OCH inte bara i fallet att skaffa nya vänner. Herregud, jag får tupjuck av folk som bara babblar om sig själva. Får sämre tålamod med den saken ju äldre jag blir. OCH förstår det inte, fenomenet. Att bara orka babbla om sig och sitt.
Aktivt lyssnande och intresse. A och O!! I det dagliga livet, bland folk och bland de vänner man redan har.
Förstår att din Don var mkt fin!
Tack för din kommentar, Ruth!!!

Annika said...

Pernilla:
TUSEN tack för dina snälla ord om min blogg och dess bilder. Blir jätteglad!!!!

Vänner ja, de växer i sanning inte på trä'n!!!
Inte alls.
Fasiken vad komplicerat det är. OCH ju äldre vi blir desto svårare blir det.
Precis. och nu har din din lille fine N när dina kompisar har 20 åringar och äldre. Alltså, jag förstår dig.
OCH sen alla mammor som har barn i Ns ålder är så mkt yngre än du. Förstår att det inte är ngt lätt pussel.

Verkligen, vänskap är verkligen ett givande och ett tagande. EN person kan inte bära upp en vänskap. DET måste vara ömsesidigt. Verkligen!!!
Klart man tappar lusten.

Att vara ensam mamma till ett ganska litet barn förstår jag verkligen tär på krafter, och att du inte har tid till just så mkt annat.
SAMTIDIGT kan jag tycka att dina kompisar, som har barn i Karolinas ålder, borde tycka att det var mysigt och annorlunda med ett litet barn igen. jag menar, de har ju knappats barnbarn än. Utan de borde ha tid och lust att hänga lite med N, och med dig.
Lustigt det där också.

SÅ bra iaf att du har ngra få men naggande goda vänner. DE är guld. OCH det är väl så, att du har fått se vilka som verkligen bryr sig.
Förstår att du håller hårt i de fina vänner du har.

N är rätt liten än, du ska se att allt blir lättare då han börjar skolan.
DÅ lär man känna folk, tycker jag.
OCH du, du är ju för sjutton bara 50!!! DU kommer att träffa ngn. FOR SURE!!!
Ngn som kommer att fatta!!!

Stor kram från mig!!!

Anonymous said...

Tack för svaret till min kommentar. Ville bara tillägga,
att det är skillnad på att HÖRA och att LYSSNA. Höra vad andra
säjer, är ju inte svårt, men att lyssna är en annan sak.

Gick igenom gamla papper igår och hittade nåt jag skrev 1993:

"Life is so short - Reach out to those around you.
Be a friend to those who need our friendship.
They might not ask for it in so many words,
but you KNOW - you FEEL -
when they need you.

You don´t have to do anything -
all you need to do is listen - actively listen.

You don´t have to give advise;
most of the time you don´t have an answer, and
most of the time they don´t want an answer;
they just want to know, that someone is listening."

Ruth i Virginia

eastcoastmom said...

Komplicerat, fast det inte borde vara, det där med vänner som vuxen. När vi bodde i Brasilien var vi ett stort gäng som träffades, mest svenskar som var i Sao Paulo för jobb ett antal år - vi som var där 5 år fick se många komma och gå och komma tillbaka! - men också brassar, amerikaner, tyskar, holländare, mexikaner, norrmän. Nationaliteter spelar mindre roll, personkemin är viktigare.
Precis som du har jag upplevt att svenskar tycker att de inte vill lära känna fler. Vänkontot är fullt. Mycket märkligt.
Om vi, eller särskilt maken ska jag erkänna, råkar på trevliga personer, försöker vi absolut träffa dem igen. Men åter, det är svårt att få igång en vänskap...

Annika said...

Ruth: exakt!! Att lyssna!! Att visa intresse. Att inte bara tänka på det som ska sägas sen. Otroligt hur svårt det är.
Tack igen för kloka ord!

Annika said...

AM:
Komplicerat fastän det inte borde vara det, så sant.
Ni verkar ha varit ett bra gäng i Brasilien. Och öppna för nya bekantskaper. Bra. Personkemin är absolut viktigast. Jag klickar verkligen inte m alla svenskar jag träffat här genom åren. Spelar ingen roll varifrån man kommer, så sant. Svenskar kan vara knepiga. Undrar om tex en fransman skulle säga t en landsman att kontot är fullt? Jag tycker som du att man ska vara öppen för nya bekantskaper.

Annika said...

Väldigt sen till det här samtalet men nu råkade jag känna att jag hade några tankar att dela med mig av. För att börja med frågorna:
Ny stad - träffa folk genom gemensamma bekanta (förhoppningsvis) och genom att hitta en yogastudio som är lite mindre och gå regelbundet. Sjunga i kör (det är kul!). Regelbundna aktiviteter i allmänhet är bra.
Att bygga och underhålla en vänskap tycker jag är svårt. Först måste man klicka i första mötet, sen gäller det att följa upp och sen måste man ju ta sig TID regelbundet. Så många potentiella bra vänskaper dör för mig för att vi helt enkelt inte lyckas hitta någonslags schema för att träffas eller ringas och fördjupa vänskapen. Viljan finns men tiden eller utrymmet saknas. På nåt sätt gäller det att bägge har rum och tid till möten och "riktiga" samtal (eller kanske gemensamma aktiviteter som båda gillar?).
Jag är iallafall i teorin öppen till nya vänskaper men jag är knepig på så sätt att jag är rätt introvert - dvs. inte umgås i stora grupper, högljutt och stökigt eller ytligt -, och extremt kvällstrött (går och lägger mig 9.30 när de flesta kvällsaktiviteter knappt ens börjat). Så jag kan tänka mig att om man träffar mig så känns det rätt tungrott att få till en vänskap eftersom jag, trots att jag gärna vill ha kontakten, ofta inte orkar träffas, speciellt om det är med en massa stök omkring eller mingla eller i stora grupper.
Tror det beror lite på om det är lättare i utlandet. Jag tror att man snabbare kan komma vettiga landsmän inpå livet när man delar upplevelsen av ett annat land som ibland känns svårt eller struligt och känner att man behöver stöd av varandra. Måste säga att de flesta av mina vänner är och har varit internationella men inte nödvändigtvis svenskar.
Med ortsbefolkningen beror det igen helt och hållet på vart man är. I San Diego eller Berlin eller Boston upplevde jag att det var lättare med ortsbefolkningen. Det fanns ju yogastudior och ställen där man träffades för specialintressen (hundparken t.ex.) där man kunde träffa folk som var intressanta, som hade rest, studerat, osv. Bra samtal. Å andra sidan kan yogastudior eller träningslokaler och sånt vara mer anonyma i större städer jämfört med mindre. I småstäder tycker jag det är svårt om man inte är med i kyrkan eller har barn. Där är folk också generellt mer misstänksamma mot folk utifrån - fast även det är relativt. Här där vi är nu finns det ju en stor yogacommunity och en konstnärskoloni så här tycker jag att det är lättare än på stället vi bodde förut som faktiskt var ungefär lika stort. Så det kanske beror på om det finns en "niche" för en själv där man bor.
Min tanke idag överlag var om hur svårt det är att underhålla vänskaper och hur mycket och gärna jag skulle vilja vara bättre på det! Att ringa folk regelbundet, att föreslå kaffe, att mötas upp och så - det är så ofta jag antingen reser, just ska resa, just har kommit tillbaka från resa eller helt enkelt känner mig slut som artist. Och det är samma sak för dem - när jag orkar så funkar det inte för dem! Önskar jag/vi kunde få lite rutin på socialt umgänge, lite extra energi över till det och att vidga de där cirklarna!
Kram

Annika said...

Annika:
OMG!
Inte igår jag såg dig!!
Välkommen tillbaka!!
Måste kolla in din blogg för att se om du bloggar igen!!

Precis, en vänskap måste underhållas annars dör den. OCH intresse måste finnas från två håll.
Annars är det kört.
Det är ingen lätt ekvation det där, ffa inte på äldre dagar sas. Alla har mkt att göra, det dagliga livet, man har kanske redan en stadig vänkrets.
OCH som du säger, även om man träffar ngn man klickar med så krävs det så mkt jobb fr två håll. Vi kanske har blivit sämre på det i vuxen ålder?
När man var barn var det ju lätt.

Ja, jag hör dig, jag är också rätt intro. Blir också trött i sådana där grupper, om jag inte är taggad och på humör själv.
Är också hyfsat kvällstrött, Men om jag sitter med rätt personer kan jag snacka länge, och lyssna länge.

Ja, ortsbefolkningen har mkt att göra med hur det är. Svårt det där, och så olika. Min gamla granne upplever ju the triangle i NC som så mkt mer öppen än Northern VA. Så det är verkligen sant det är. Sen då säger hon ju att det ändå är som att köra huvudet in en vägg där i Durham också. Nej, det är så himla svårt detta.

Kloka ord, Annika.

Förresten, jag undrar om du har flyttat?? Lämnat CA? För CO?
Följder dig på Insta, och jag undrar lite smått.

Stora kramar från mig!

Linnea said...

Hej!
Detta är något som jag tycker verkar gälla många i Sverige oavsett ålder. Jag är student och tycker det är sjukt svårt med vänner, trots att det känns som att det borde vara superenkelt... Och jag vet att det är flera andra studenter som känner samma. Och de perioder jag bott utomlands har det varit oändligt mycket lättare!! Svenskar är svåra.

Annika said...

Linnea:
Hej och välkommen hit!!
Jasså, är det så? TRIST. Tycker inte jag hade problem med det då jag var yngre och pluggade.
OCH tvärtom utomlands?
Intressant.
Svennar är svåra, men det verkar inte så mkt lättare här då man byter stad. Universalt problem, antar jag :-(
Varmt välkommen tillbaka!!

Miss Marie said...

JA JA JA!!! Så här är det. Läste någonstans om att efter 30 är det svårare att skaffa nya vänner, och det håller jag med om. Efter fyra år i England hade jag väl äntligen byggt upp en vänskap med några, men då flyttade vi igen...! Ibland undrar man varför man gör det så svårt för sig... Jag ser mig själv som en ganska öppen person, jag dömer ingen på förhand och pratar gärna med nya människor, men en del verkar precis som du skriver känna att deras vänskapspool liksom är full! Hur den nu någonsin kan bli det?!

Annika said...

Haha! Förstår att du blir nyfiken (och förvirrad?) av mitt kringelkrokiga liv. Jag är på research leave i höst och kan därmed vara i Colorado lite mer stadigt än de senaste åren. Tillbaka i San Diego i vår igen för att undervisa.

Nej, är inte riktigt tillbaka i bloggvärlden än tyvärr. Och när jag kommer tillbaka blir det nog lite annorlunda format än den gamla bloggen tror jag men har fortfarande en del stora projekt att ro i hamn och en del introspektion att klara av först. Få se när det är rätt tid.

Däremot läser jag ju andras bloggar med stort nöje men kommenterar mer sällan, igen för att jag försöker vara disciplinerad i mitt arbete och annat och det så lätt blir (det har vi ju pratat om förut) att man blir sittande i timmatal med bloggar och kommentarer och sen checkar tillbaka för att se om man fått svar :).

Stor kram till dig iallafall! Glad att du är här och förnöjer oss och får oss att tänka till med dina roliga och finurliga inlägg på alla nivåer!
Annika

PS. Kommer vara i DC första helgen i November på en konferens och sen igen i vår för samma projekt.