Hej och godmorgon!
Hoppas att allt är bra med er den här onsdagen!
Jag är med i flera grupper på Facebook som koncentrerar sig på svenskar boende i utlandet.
De där grupperna kan vara rätt
stöniga, påstående och jobbiga. OCH inte så sällan väldigt fientliga mot Sverige, men även mot det de land i vilka personerna själva råkar bo.
Det är sällan jag ids kommentera något alls i de där grupperna. Men ibland vaskas ett och annat guldkorn fram bland undran om var man hitta
svenskt godis och var man kan finna
“en bra frisör för blont hår”.
PÅ en grupp för Svenskar i USA var det nyligen någon som lagt upp ett inlägg om Vilhelm Moberg, och hans epos om Utvandrarna.
Det handlade till stor del om hur lyckligt lottade vi är IDAG vs. om vi hade utvandrat under 1800-talet.
Själv tycker jag att Mobergs böcker är helt otroliga bra,
och det ÄR filmerna också. Filmerna är lika bra som böckerna i det här fallet.
Jag minns vilket stort intryck de filmerna gjorde på mig (och fortfarande GÖR om jag ser om filmerna, jag har dem på dvd) då jag såg dem som barn.
Många scener har för alltid etsat sig fast i min hjärna:
*
När lill-Anna dör efter att ha stoppat i sig för mycket okokt gryngröt.
* När Robert arbetar som dräng och får slita som ett djur.
* När Karl-Oskar, Kristina, Robert och Arvid lämnar
Korpamoen i Ljuders Socken i Småland för alla sista gången. De vet att de aldrig mer kommer att återvända till Sverige. De vet att det är allra sista gången de ser sina gamla föräldrar i livet. SÅ sorglig scen, och
så talande.
* När de befinner sig på segelskutan som ska ta dem till USA. Ovädren de drabbas av, misären ombord, sjösjukan och Kristinas väninna som dör under resan, och hur det insvepta liket kastas över bord medan kvinnans barn, man och vänner gråter bittert.
* När de anlänt till New York och förskräckta kanske inser att allt kanske inte är guld och gröna skogar.
* När de åker hjulångare längs floden
Mississippi upp mot
Minnesota. En gammal svensk man dör ombord, och bärs iland för att begravas medan hans gamla hustru är förbi av sorg.
* När familjen kommit till Minnesota och Karl-Oskar får hugga upp sitt stora skifte. DÅ är han nöjd. Att det var indianernas marker var det ingen som tog någon sorts notis om. Så var det på den tiden.
* När familjen inser vilka stränga vintrar som råder i Minnesota och Karl-Oskar och sonen fastnar i stark snöstorm i skogen och Karl-Oskar tvingas slakta sin oxe för att rädda sonens liv. Han lägger helt sonika in sin son i oxen efter att ha tagit livet av, och skurit upp, oxen. På så sätt räddar han sin son, men offrar sin dyrbara oxe.
* När den unga, gravida mamman pysslar vid sin nybyggarstuga en glad sommarmorgon. Ingen husbonde är hemma. Indianerna har koll på henne, och ni vet ju vad som händer… Den unga, svenska mamman blir uppskuren och skalperad.
* När man masshänger indianer inför massorna. Alla som ville fick titta på.
* När Robert och Arvid reser till Kalifornien, där de tror de ska bli rika och finna det guld som det ju lär ska finnas i massor av i den gyllene staten på västkusten. MEN där Arvid istället dör av kolera efter att ha druckit förgiftat vatten i öknen.
* När Robert åker tillbaka hem till Minnesota med pengar som sedan visar sig vara falska
* När Kristina gång på gång drabbas av hemlängtan till Sverige, och när hon till slut får sitt älskade astrakanäpple. Men då är hon redan döende. Kristina dog ung.
* När Karl-Oskar så glad och nöjd med sin tillvaro säger att han aldrig mer skulle vilja åka hem. OCH han fick ju ett bra liv i Amerika. Kristina däremot? Nej, hon anpassade sig aldrig.
* När Karl-Oskar sitter i sin gungstol som mycket gammal man, ser ut på de lekande barnbarnen som samtliga pratar och leker på bred amerikanska (eller är det tom barnbarnsbarnen?) och klockan plötsligt slutar ticka. Han har gått ur tiden.
SÅ här är det inte att vara utvandra i USA idag.
Nej, inte.
Idag har vi det så otroligt förspänt på så många sätt. När vi lämnade Sverige var det aldrig för gott. Vi vet alla att vi lätt kan åka hem igen, vare sig det är på besök, eller om det så gäller hemflytt. Man kan till och med flytta fram och tillbaka mellan länderna flera gånger.
Själv vet jag inte hur många gånger jag varit hemma under dessa 23 år jag bott här? Jag kan inte räkna ut det, men en gång om året. Alltid. Ofta mer än en gång per år. Jag borde faktiskt räkna ut exakt hur många gånger jag varit hemma på besök, återkommer om det.
Det tar inte längre fem veckor att resa till USA. Nej, man kommer till den amerikanska östkusten efter åtta och en halvtimmes flygresa.
Vi kan numera läsa tidningar i realtid. Se TV, och lyssna på radio, direkt. Vi kan ladda ner det vi inte kan/hinner lyssna/se på.
Brev, det behöver vi inte skicka brev längre (
på gott och ont), nej istället kan vi maila eller skicka textmeddelanden.
Telefonsamtal, en gång kostade de skjortan. Man fick begränsa tiden, och hålla järnkoll på minuterna. Numera kan vi köra
FaceTime eller
Skype och inte betala ett dyft. Nej, inte heller att ringa på vanliga telefonen är dyrt längre.
Vi kan hänga med i allt som sker tack vare nätet, och sociala medier.
Jag tackar ödmjukast, och är SÅ tacksam för teknikens UNDER!
Visst, jag är innerligt tacksam över att vara svensk i USA NU, och inte under 1800-talet. TACK och lov för det.
Jo, jag kan ärligt säga att jag är glad att jag utvandrade på 90-talet.
MEN, JAG vet HUR det är att vänta på snail-mail. JAG vet hur det är att ransonera telefonsamtal. Jag vet hur det är att bli glad som en lärka över att få en bunt foton och dagstidningar med posten. OCH jo, jag minns hur sanslöst kul det var att få inspelade band skickade till mig. Då var det radio-Stockholm som gällde.
Nu kan jag lyssna på
Radio-Stockholm direkt om jag vill.
Ja, jag kan bara tacka och ta emot å det ödmjukaste.
Sveriges Radio kan jag lyssna på via min
iPhone,
dator eller
Apple TV. SVT och Fyran kan jag kan titta på när jag hinner (och såklart trean och femman etc, men det är nästan inget alls jag ser på de kanalerna).
Alla tidningar kan jag läsa på nätet.
OCH sen detta med sociala medier, min blogg, andras bloggar,
Facebook och inte minst
Instagram. Twitter-konto har jag inget, ej heller har jag konto på Pinterest.
Det är inte klokt vilken utveckling som skett bara under de 23 åren jag har bott här.
Tacksam.
Samtliga bilder idag är från nätet.
SOM tiderna har ändrats.
SÅ. Innerligt. Tacksam.