Monday, August 17, 2015

On Hold...

Hej och godmorgon måndag!

Idag har jag varit hemma i USA i en vecka.
En vecka. Men en konstig vecka. Kanske den underligaste veckan i mitt liv? Kanske.
Lever i vakuum. Med pausknappen nedtryckt. On hold...
Ingen ide att sätta sig in i rutiner, ingen ide att planera, ingen ide att sätta igång med projekt. Nu är det bara “att sitta av tiden” fram tills att det är dags att gå ombord på SAS-planet om en vecka.

Nej, jag är inte nedbruten av sorg. Jo, jag skrattar. Jo, jag tar ett glas vin. Jo, jag går ut och äter och har ganska trevligt. Jo, jag tänker på annat. Eller?
Ändå är det den älskade mormodern som upptar alla tankar iallafall, även när jag inte tänker på henne.
Ja, ni som varit med om detta vet vad jag talar om. Hela tiden finns tankarna där. OCH börjar jag titta på bilder händer det att näsduken åker fram. Eller om jag tänker på vissa saker. Så är det.
Jag har ett inramat foto på bordet framför mig, och på kvällarna tänder jag ljus vid fotot. På dagen tar jag med fotot till det rum jag vistas i. På mobilen finns ett annat foto av den älskade mormorn som skärmsläckare. På min dator har jag återigen en annan bild av henne.
Det är min första stora sorg i livet, och jag kommer nog inte att fatta innebörden förrän jag återigen kommer till Närpes.
Så tror jag att det är. TROR, för jag vet inte.


Här är min mosters minnestext över min mormor, om någon av er vill läsa den. Den var införd i lokaltidningen Syd-Österbotten i lördags. Så fint skrivet. Så himla fint.




Helgen var bra. Vi hann med ett trevligt restaurangbesök, lite grannhäng och sen grillning på decket.
Det är hett nu, riktigt hett och fuktigt. Precis som “det ska vara” i augusti här.


Gott folk, nu blir det tyst på min blogg ett tag igen.
Jag ska MITT i detta vakuum ta tag i något mycket konkret: imorgon åker vi till Elon igen. Japp, sommarlovet är slut. Vår Karolina ska börja sitt andra år på Elon, och denna gång flyttar vi in henne i en lägenhet som ligger IN THE SCHACK MIDDLE  på campus. Det blir bra att få svettas och ta i. För ja, tro mig, det blir hett. Vi ska bära och släpa och stånka. OCH svettas!! OCH svära!
Sen ska vi skiljas på onsdag eftermiddag igen. Att åka ner till Elon är precis det jag behöver just nu.
JAPP! Som vanligt finns jag på Instagram, och säkert på Facebook.
Återkommer med ett nytt blogginlägg på torsdag eller fredag.


Jag tackar er ÅTERIGEN för alla de mails som ni skickat. Det har kommit mails från  både kända och okända. Mina mailboxar på Facebook och Comcast har varit väl fyllda av varma, fina hälsningar och tankar  denna vecka. TACK för att ni hör av er!


Nu ska jag till Tysons och och leta efter den där svarta klänningen, ni vet...

Ha en bra måndag!!

18 comments:

P i X E L I E – Erica Pettersson said...

Jag förstår att du känner dig som i ett vakuum just nu.
Jag tänker på dig, och jag har full förståelse för om du skulle vilja låta bloggen vila tills du kommer tillbaka till USA efter begravningen.

Men precis som du skriver; sorg går i vågor.
Även om den finns där i bakgrunden hela tiden så kan man absolut skratta, umgås med vänner och hitta på olika saker.
När jag fick beskedet om att min morfar gått bort bröt jag ihop i en typ av panikattack. Men efter det kunde jag fortsätta med mitt liv "som vanligt", men med stunder då sorgen "kom ikapp" mig. Stunder då jag kom att tänka på någon av morfars klassiska repliker, någonting han brukade göra eller när jag gick in i ladugården på deras gård (där han brukade tillbringa det mesta av sin tid).

Vad skönt att du får komma iväg en sväng till Elon innan det är dags att åka tillbaka till Sverige/Finland.

Varma kramar
/Erica

Cari said...

Lycka till med dotterns flytt in i lägenhet på Elon. Det är ju i barnen som man ser att livet går vidare. Skönt att ha det att tänka på.
Kramar från Stockholm.

Desiree said...

Lycka till med flytten for Karolina. Gardagen var inte sa rolig for oss. Fick besked att Calles mamma fatt en stroke och skulle opereras akut. Det var laskigt att inte veta om hon skulle klara sig dar under nagra timmar. Nu verkar operationen ha gatt bra sa vi far hoppas pa att hon blir aterstalld.
Kramar!

Annika said...

Erica:
Så sant, att det går i vågor. Jag har inte fått ngn sådan där gråtattack än. Men, jag tror att den kan komma när jag är på plats sas.
Tror att det kommer att KÄNNAS där.
Men annars, tankarna finns där liksom hela tiden. Hela tiden.
Ja, bloggen kommer att få ett långt uppehåll från nästa måndag igen. Det är bäst så.
Så, när jag kommer till platser där mormor vistats mkt på så kommer det att KÄNNAS.
Tack, Elon känns det bara BRA att få åka till.
Stora kramar!!



Cari:
Mkt skönt.
OCH konkret!!!
Kram!

Annika said...

Desiree:
INTE kul. Vet hur det är iom Peters mamma i fjol.
Usch, Hoppas på att hon återhämtar sig!!
Stora kramar!!

Pettas said...

När en människa har levt så länge och rikt som din mormor har gjort, så finns troligen, mitt i sorgen, en stor tacksamhetskänsla också. Hennes liv blev långt och som du skriver själv så var hon frisk i ca 95 år, inte många förunnat.
Så vad är mera naturligt än att leva alla dagar precis som tidigare, med alla känslor och görslor. Ett fint sätt att hedra någon som har haft så stor betydelse, som fortfarande har och troligen alltid kommer att ha.
Ibland är det bara så fint att fått ha varit med om en annan människa!

Kramar

Annika said...

Karin:
Absolut! Tänk att jag fick ha mun mormor till 49 årsålder! Och min mamma o moster fick ha sin mamma i livet tills de blev 75 resp 73. Stort!!
Tacksamma är vi för det! Och gissa om vi fick vara med om henne. Tacksam!!!
Kramar!!!

eastcoastmom said...

Bra med något att distrahera sig med! Förstår att du har det tufft nu.

Annika said...

AM:
Mkt bra. Det är rätt ok med mig, trots allt.

Musikanta said...

Underbar artikel! Framför allt håller jag med om att "en mormor är en mamma som fått en chans till i livet". Det är PRECIS så jag känner mig nu.
Varm kram från Ingrid

Annika said...

Ingrid:
Min moster är gammal journalist och skribent. Det är därför det är så himla "på prick" också.
Visst är det så om en mormor, visst är det så.
Kramar!!

Eva i Dalarna said...

"En mormor är en mamma som fått en chans till i livet" Så vackert!

Annika said...

Eva:
Vackert och sant!!

HeLena said...

Så fint skrivet av Lisbeth! och ditt inlägg om mommo nedan är underbart!! Rörande.

Ha det fint på Elon och jag hoppas ni får okej värme...
vi ses snart, jag ser fram emot det!
Varm kram!

Lisa said...

Bra att ha någon annan sysselsättning just nu, hoppas att Karolina kommer trivas i sin nya lägenhet.
Så fint skrivet om din mormor i tidningen. Hon tycks verkligen ha varit en mycket älskad person.

Annika said...

Lisa:
Ja, mkt bra att ha ngt annat att tänka på nu! Mormor var en mkt älskad o speciell person. Min moster skrev en så fin minnestext över henne.

Anonymous said...

Så fint att du fått ha en mormor så länge, och en så fin och vacker kvinna. Blir alltid lite extra rörd då jag ser att någon var född 1918 samma år som min pappa, han fick aldrig se vår son som blir 30 i år. Jag förstår att ni är tacksamma att ha fått ha en frisk mormor i livet så länge.
Kram till dig som skriver så fint om henne!
/Helena

Annika said...

Helena;
Ja det är en sådan lycka att vi verkligen fick ha henne så länge. Tacksam!! Så tidigt din pappa dog. Beklagar! Och tack för snälla och fina ord!!