Häromdagen i kommentarsfältet kom vi att tala om detta att ha ett enda barn. Hur förhåller man sig till det?
Överbeskyddar vi föräldrar gärna vår enda telning?
Det må vara så.
På både ett omedvetet plan som medvetet plan.
Livets kapitel går så fort då man bara har ett enda barn. Bebisperioden går snabbt, rätt som det är börjar den lilla babyn att gå, hon börjar lekis, hon börjar Kindergarten.
En dag slutar hon Elementary school. Steget till Middle School känns ENORMT!
De två åren i Middle School fullkomligt fladdrar förbi.
High School ligger som en hägring långt framme i barndomen.
Hey, rätt som det är står man där med sin lilla utanför porten till den sista anhalthen av den kommunala skolan.
Våra två år i High School har hittills gått med raketfart.
Om drygt ett och ett halvt år är det dags för universitetet. DÅ blir Peter och jag “empty nesters” och ännu ett kapitel kan läggas till handlingarna.
Gissa om jag kommer att snyfta den dagen Karolina tar examen från High School. Det kommer då att kännas som om jag slår igen en hel bok med en smäll. En bok som heter BARNDOMEN.
När man har fler än ett barn dras alla dessa kapitel ut lite längre. NI föräldrar får uppleva allt en gång till, eller flera gånger till om ni har fler än två barn.
Det är ju härligt för er, för det mesta iallafall.
Karolina brukar säga att vi överbeskyddar henne.
HON kallar det för OCS-Only Child Syndrome.
Eller Peter Pan Syndrome--att inte vi vill att hon ska bli stor.
Detta har hon, och andra ensambarn hon känner, disktuerat ofta på skolan och på sin fritid. De är överens---OCS är stort bland oss föräldrar som bara har ett barn.
VI kan inte hjälpa det.
OM Peter och jag oroar oss för något Karolina ska göra på egen hand brukar hon säga;
OH MY GOD!! That is so OCS!!
I Stockholm i somras kanske jag ifrågasatte vad hon skulle göra i stan. Hon brukade då sucka “OCS” och ge min syster en talande blick...
Det är nog inte så lätt att vara enda barnet heller. Jag kan förstå det. Det kan bli lite ensamt. OCH lite väl överbeskyddat. Kanske.
Samtidigt har det ju sina fördelar också.
Som vanligt är det ju så; man får ta det det som är bra med det som är mindre bra.
Karolina har en del vänner som är enda barn. Hon har en kompis boende i samma område som vi, och de är som sytstrar. De är lika gamla, går i samma High School och bägge är Juniorer. De bråkar, de gnäller på varandra, de suckar, och när jag tycker att Karolina är otrevlig mot E brukar jag säga det. Då får jag till svar:
-DU förstår inte vårt förhållande, vi är som systrar. Det gör inget om vi bråkar.
E brukar jakande hålla med om att, JO SÅ är det. ATT det är ett bra förhållande de har och hur de alltid respekterar varandra.
Bra där!
Jag är glad att de har varandra, och att de känner så många fler som är ensambarn.
Ni läsare som är enda barn. hur tyckte ni det var att växa upp utan syskon?
Drabbades ni av OCS/Peter Pan?
Vad sa ni till era föräldrar då de överbeskyddade er mer än ni tyckte var nödvändigt?
Saknade ni syskon?
OM ni har barn idag, vill/har ni ge/gett era barn syskon?
Överbeskyddar vi föräldrar gärna vår enda telning?
Det må vara så.
På både ett omedvetet plan som medvetet plan.
Livets kapitel går så fort då man bara har ett enda barn. Bebisperioden går snabbt, rätt som det är börjar den lilla babyn att gå, hon börjar lekis, hon börjar Kindergarten.
En dag slutar hon Elementary school. Steget till Middle School känns ENORMT!
De två åren i Middle School fullkomligt fladdrar förbi.
High School ligger som en hägring långt framme i barndomen.
Hey, rätt som det är står man där med sin lilla utanför porten till den sista anhalthen av den kommunala skolan.
Våra två år i High School har hittills gått med raketfart.
Om drygt ett och ett halvt år är det dags för universitetet. DÅ blir Peter och jag “empty nesters” och ännu ett kapitel kan läggas till handlingarna.
Gissa om jag kommer att snyfta den dagen Karolina tar examen från High School. Det kommer då att kännas som om jag slår igen en hel bok med en smäll. En bok som heter BARNDOMEN.
När man har fler än ett barn dras alla dessa kapitel ut lite längre. NI föräldrar får uppleva allt en gång till, eller flera gånger till om ni har fler än två barn.
Det är ju härligt för er, för det mesta iallafall.
Karolina brukar säga att vi överbeskyddar henne.
HON kallar det för OCS-Only Child Syndrome.
Eller Peter Pan Syndrome--att inte vi vill att hon ska bli stor.
Detta har hon, och andra ensambarn hon känner, disktuerat ofta på skolan och på sin fritid. De är överens---OCS är stort bland oss föräldrar som bara har ett barn.
VI kan inte hjälpa det.
OM Peter och jag oroar oss för något Karolina ska göra på egen hand brukar hon säga;
OH MY GOD!! That is so OCS!!
I Stockholm i somras kanske jag ifrågasatte vad hon skulle göra i stan. Hon brukade då sucka “OCS” och ge min syster en talande blick...
Det är nog inte så lätt att vara enda barnet heller. Jag kan förstå det. Det kan bli lite ensamt. OCH lite väl överbeskyddat. Kanske.
Samtidigt har det ju sina fördelar också.
Som vanligt är det ju så; man får ta det det som är bra med det som är mindre bra.
Karolina har en del vänner som är enda barn. Hon har en kompis boende i samma område som vi, och de är som sytstrar. De är lika gamla, går i samma High School och bägge är Juniorer. De bråkar, de gnäller på varandra, de suckar, och när jag tycker att Karolina är otrevlig mot E brukar jag säga det. Då får jag till svar:
-DU förstår inte vårt förhållande, vi är som systrar. Det gör inget om vi bråkar.
E brukar jakande hålla med om att, JO SÅ är det. ATT det är ett bra förhållande de har och hur de alltid respekterar varandra.
Bra där!
Jag är glad att de har varandra, och att de känner så många fler som är ensambarn.
Ni läsare som är enda barn. hur tyckte ni det var att växa upp utan syskon?
Drabbades ni av OCS/Peter Pan?
Vad sa ni till era föräldrar då de överbeskyddade er mer än ni tyckte var nödvändigt?
Saknade ni syskon?
OM ni har barn idag, vill/har ni ge/gett era barn syskon?
Comments
Jag hoppas själv att en dag få barn, och gärna en hel liten skock! Vi är ju lite utmanade på just det området, så kanske vi får en färgsprakande familj från världens alla hörn.
Vad fint att hon hittat en vän som är som en syster! Och lite så är det ju, familj handlar inte alltid om blod och är man ensambarn så tror jag att man knyter an ganska starkt på det sättet och skapar som syskonrelationer.
Trevlig onsdag!
KRAM Anna
Trots att jag ända alltid varit väldigt glad över att ha en syster som jag älskar sa var det inte alltid sa "roligt" med en sa stor aldersskillnad. Hon var där, hon var min syster, jag älskade henne men vi hade ju under väldigt manga ar inte speciellt mycket gemensamt och inte sa stort utbyte av varandra. Tex när man är 18 ar sa har man ju inte sa jättemycket kul tillsammans med en 10-aring.
Senare när aldersskillnaden började "krympa" da hade ju jag flyttat hemifran och vi sags ända inte sa mycket. Och senare flyttade jag utomlands sa da blev det ännu längre avstand.
MEN idag har vi, trots alderssillnad, avstand.... ett väldigt fint och nära förhallande!
Allt detta för att säga att jag ville verkligen ha barn tätt. Mina tjejer har 22 manaders mellanrum, vilket stundvis var/är tufft, men det är en annan historia.
Men oj sa nära de är och oj sa mycket roligt de alltid har haft/har tillsammans.
Trots att jag har tva barn sa tror jag nog att jag behandlar dem lite med OCS!!! Ha, ha...! Jag är verkligen beskyddande och hela tiden orolig för allt möjligt tänkbart. Visst behandlar man nog ett endabarn annorlunda men det beror nog ocksa mycket pa hur man själv är som person. Och jag är en riktig HÖNSMAMMA!
Och jag börjar stressa redan nu över att tiden gar för fort och mina barn börjar bli sa stora och att barndomen kommer att vara över pa ett nafs.
Men ett till barn nu... nja, det känns lite sent.
Det är blev nog en väldigt svammlig och off subject kommentar, sorry. Men det finns ju sa mycket man skulle kunna säga om barn, uppfostran, syskon.....
Kramar
Du behöver inte svara för min fråga gränsar till det väldigt privata. Men är det medvetet?
Intressant samtalsämne. Kram
Definitivt intressant samtalsämne.
Kram!
När jag växte upp tyckte jag också mina föräldrar var mer fokuserade och i många fall mer stränga mot mig än vad föräldrar till kompisar med syskon var. De höll i bland för hård koll även när det gällde småsaker, så kan man inte göra när man har mer än ett barn (finns inte tid).
Dock är det NU, som vuxen jag verkligen saknar syskon. När mina föräldrar dör har jag ingen att minnas saker med, ingen att säga: "kommer du ihåg när" till osv - då blir min egen familj (man + barn) den enda familjen. Jag ser på min man och hans bror som verkligen har glädje av varandra nu när de har barn, de pratar och jämför med varandra, påminner varandra om hur de var när DE var små - och då känns det lite tråkigt och ensamt.
Men det är som det är och är ju svårt att rätta till i efterhand. ;-) Dock var jag väldigt inriktad på att ha minst två barn när jag och maken kom i de tankarna.
Intressant att läsa det du skriver.
Det gör lite ont också, för du har ju en poäng som heter duga.
Jag förstår saknaden.
När K var yngre sa hon rätt ut till oss att hon inte ville ha syskon.
Idag låter det annorlunda.
Precis som för dig brukar K få ta med sig en kompis då vi åker till beachen etc.
DET ska bli intressant att se hur K klarar college långt bort ifrån oss, men förmodligen går det bra efterom hon är så stark och orädd.
Men vi får se...
K brukar säga att hon ska ha två barn.
Vi får se.
Ja, jag hoppas att du får din lilla skock :-))
Ja, hon har sin E, och de är verkligen som systrar. SÅ att jag hoppar till ibland. De är så brutalärliga med varandra.
Tack för tyck!! Mkt intressant.
Channal:
SANT!
Och som du säger är det nog fler än vi med ett barn som överbeskyddar sona barn.
Kanake just speciellt det yngsta barnet.
Det är nog klassiskt.
Ja, vi är väl alla lite Peter Pan...
HAHA, jag ska berätta för K vad du skriver.
USCH, Anna, jag vill inte tänka på den dag då K ska i college...
Kramar!!
Martina:
Ja, du har verkligen upplevt lite av båda.
Förstår att det inte är helt lätt att få syskon då man är så stor som 8 år.
Men jag förstår att åren suddats ut med tiden och att ni har ett bra förhållande idag.
Jo, jag kan verkligen förstå ditt resonemang då du skaffade dina egna barn.
Tätt och snabbt.
Jobbigt i början men underbart idag.
Jag kan vara lite avis på det.
OCS, ja det är vi kanske många som är fastän många av oss har fler än ett barn.
Det är svårt att INTE övetbeskydda. Hur gör man?
Stort tack för dina tankar runt detta.
Kram!!
DET var länge, det.
OCH jag förstår att det måste ha varit svårt.
Precis som din kompis som är ensambarn är K också så stark.
Men ensam mkt har hon inte varit.
Men det kanske finns en styrka hos många ensambarn.
Det gör det nog, åtminstone vad jag har sett.
Från mitt håll, medvetet.
Kramar!!!
Desiree:
Ja, du ser...
Kommentarerna idag bevisar bara att fldrar med fler än ett barn också överbeskyddar.
OCH det tror jag.
Det är så svårt att inte GÖRA det. Vet inte hur man som fldrer INTE överbeskyddar.
Jag borde gå i skola...
OCH ja, du slår huvudet på spiken, my dear. Att ha syskon är ingen livslång försäkring på evig vänskap.
Det är precis likadant i min pappas familj som i din pappas familj.
Ngt jag aldrig kan förstå, men ngt som är mkt vanligt.
Så du har verkligen en poäng där.
KRAMAR!!
Tina:
OK!
JO, och jag förstår!
Det gör nog K också idag, och det kommer hon nog göra alltid (det vrider lite i mig när jag läser det du skriver)
DU har ju rätt.
Jag hoppas att K kan ha lite det förhållandet syskon har med sina kusiner, även om det aldrig kan bli samma sak.
när jag träffar mina syskon är det alltid kul, och vi minns tillbaka.
SÅ visst, visst, visst...
Tack för tyck och tänk, Tina!!
KRAMAR!!
Jag har två systrar, 2,5 och 4 år äldre än mig och jag är otroligt glad att jag har dom, särskilt nu när vi är lite äldre och inte längre bor tillsammans. Jag läste ett citat om systrar; systrar är olika blommor från samma trädgård, och det stämmer otroligt bra in på oss!
Det här med att vara överbeskyddande tror jag är olika från person till person, vissa föräldrar är överbeskyddande även fast de har fler barn! Jag tror dock att det kan vara lättare för ett ensambarn att säga att ens föräldrar är överbeskyddande, det är liksom väntat att dom ska vara det! :) Håller med Anna, att så länge ett barn känner att det är älskat så kommer allt gå bra!
Ja, du får väl se hur det blir i ert fall.
Jag är ju själv galet glad för mina syskon jag också.
Sant, det där med överbeskyddandet gäller nog många med fler än ett barn också.
Det handlar väl om fldrnas personligheter, barnets etc.
Men jag vet att vi nog daltar mer än vad Ks kompisar med flera syskons fldrar gör.
Som sagt, ett älskat barn blir ett tryggt barn. Helt rätt.
Tyvärr kan jag inte säga så mycket, i och med att jag inte har några barn än.
Men jag kan förstå att det är lätt att bli lite överbeskyddande när man bara har ett barn.
Förstår att det blir väldigt känslomässigt när man ser sitt enda barn kliva ut ur barndomen och in i vuxenvärlden.
Kan tyvärr inte säga något om att vara ensambarn heller, då jag har tre syskon. Det är dessutom väldigt tätt mellan oss, då vi är födda 1984, -86, -87 och -90.
Tror att just det här med syskon är något man uppskattar mer och mer ju äldre man blir. Oftast kanske man syskonbråkar mer när man är barn och hade tyckt det varit skönt att vara ensam och få all uppmärksamhet. Men ju äldre man blir desto mer värdefullt blir det med syskon.
Det är i alla fall min erfarenhet ;)
Vilken skatt att hitta en kompis som man blir som syskon med när man är ensambarn! Det måste vara riktigt roligt, kan jag tänka mig :D
Som sagt så finns det garanterat för -och nackdelar med både att vara ensambarn och att ha syskon.
Däremot kan jag även tänka mig att det känns konstigt när man har flera barn, typ 4 och fler. Att saker "dras ut" så pass länge, så det känns väldigt tomt när den sista tar Studenten/flyttar hemifrån. Från att ha varit en storfamilj till att bara vara två (eller 1).
Som sagt, riktigt intressant ämne att fundera på!
Hoppas du får en bra onsdag!
Här hoppas jag bara på att snön som kom igår snart ska smälta bort igen...
MVH /Erica
Ja, jag tänkte att vi skulle ta tag i denna fråga nu.
Tycker själv att det är intressant som bara den.
JO, jag tror du har rätt. det är nog så att man saknar syskon mer och mer med åren.
Ja, det kan nog vara väldigt jobbigt för flerbarnsfldrar också. DÅ när kapitlen väl är slut och de sitter i ensamt hus.
DET tror jag med. jag vet att det är så. Jag ahr ju själv tre syskon också.
Har ni fått snö!!
DET låter mysigt :-)
men du känner ju mig.
Ha en fin onsdag!!
Jag läser och tar in. Ska erkänna att jag bad Lindisen läsa ditt inlägg. Och gissa vad? Jo, jag fick ett skriftligt långt svar på frågorna och tankar från min fina goa tös. Kan inte delge det här men tack för ditt inlägg som gav mig personligen mycket bra feed-back.
Vi (dotter+jag) var eniga om att det inte varit fråga om bortskämdhet pryl-och pengamässigt. Däremot behöver man ju, som ett barn utan syskon, aldrig konkurera om tid och utrymme med föräldrarna.
Nu åter till jobbet. Höstdeppiga ungdomar som såhär en bit in på terminen kanske inte mår så bra. Å dessa krav. Å denna universitetsstad.
KRAMAR!!
Fast iofs så kunde hon inte bestämma sig vilket som var bäst. Tokmaja. Men hon har alltid fått ge sig iväg på sina utflykter. Så har jag funnits som landningsbana. DET NYTTJADE hon flitigt. Till min förskräckelse. Men nu är jag nöjd. När jag ser henne som vuxen. Älsklingen.
Min son har varit lugnare och "lydigare" Haha.
Men när man tar hand om "alla deras bekymmer" så lär de sig inte att stå stadigt om en kris kommer när de blir stora. Men kärlek kan de aldrig få för mycket av. Men när de vill flyga så ska de få göra det inom rimliga gränser. Så får man kämpa med sin egen oro. Jag har ju två "ensambarn " då det är tio år mellan.
De måste ju hantera världen och lära sig på sina egna misstag. För den man inte finns mer och den dan kan vara NÄR som helst så måste de ju klara livet. Jag har fyra syskon och jaaa det har inte gett oss nån trygghet då det varit mycket syskonkonkurrens. Alla vill bli bekräftade. "Varför får -den- och inte jag"
BRA INLÄGG. En tanke som bör tänkas. För alla.
Sandra är kul hon vill ha mamma för sig själv. Blir vansinnig annars. TYP. Inte ens lillebror får vara här helst. Fast hon älskar honom. Men helst inte hos mamman får han vara. Där är Sandra som PeterPan..!
Men jag ger mina barn goda råd och så får de tänka om det passar bra för dem. De vet ju att jag har rätt. Alltid. Älskar mina barn så jaaa vad kan man göra eller hur....!!Om jag kunde skulle jag skydda dem från ALLA faror.
Haha.
kram
/Susanne
Kan tro det. Vi sitter ju i samma sits du och jag, kan inte Linda kommentera här ldag? Vore intressant att höra.
Men ja, visst funderar man på detta.
Jag inser verkligen att det finns fördelar med ensambarn, och det är väl delvis därför jag bara har ett enda.
K brukar få höra att "You're not like an only child". Det ska tas som en komplimang. Antar att alla tar för givet att ungen ska vara superbortskämd, men så behöver det inte vara.
Visst har hon fått mkt genom åren, men en varm och snäll person är hon som bryr sig mkt om sina kompisar o sina medmänniskor.
Tack för tyck och tänk, Bettan. Ska maila dig via FB sen!
Kramar!!
Suz:
Sant, som sagt, det går att överbeskydda in absurdum även när man har fler än ett barn.
ASom du ju märkt.
Antar att alla fldrar är landningsbanor för sina barn vare sig vi vill eller inte.
Det är nog bra att det är så:
HAHA, så din flicka är lite svartis då, men bara hos dig.
Då är det bäst du träffar dina barn var för sig.
:-)
ja, du har haft sgs två ensambarn.
KRAMAR!
PS. Skönt att veta att inte bara min släkt är knepig och har sina knäppa sidor.
Kram igen.
DET har hon!!
HON har så fin kontakt med dem!
OCH de har så roligt!
Nej, du har så rätt. En del i att jag bara har ett barn är faktiskt det du just skriver. Det har varit så lätt att ta med henne, hon har anpassat sig så bra, vi har haft råd, hennes svenska är nog bättre också (just för att hon är ensam).
HAHA, nej, på min pappas sida är det likadant.
Känner knappt min släkt på hans sida.
KRAM!!
Det var dock lite ensamt ibland när jag var liten och det hade varit roligt med ett syskon att leka med. Men å andra sidan har jag fått mer tid och energi från mina föräldrar, framförallt efter att mina syskon flyttat hemifrån. Efter det fick ju mina föräldrar också en annan ekonomi som t.ex. inneburit att jag fått resa ganska mycket. Så för- och nackdelar med allt! Det viktigaste är ju att man har föräldrar som älskar en och tar hand om en väl. Familj kan ju vara mycket, man kan ju räkna in väldigt nära vänner eller kusiner osv. i det begreppet tycker jag.
Jag vill ha flera barn själv, inte bara för deras skull (att de får syskon) utan mycket för min egen skull, jag drömmer om en stor familj helt enkelt. Jag vill ha minst 4, men jag kan ju ångra mig när jag väl fått 1 haha :)
Precis, det finns verkligen för och nackdelar med allt.
Samma detta med syskon.
Du växte upp som ensambarn kan man säga. med alla dess "perks" och även OCS!
Det är ju absolut så att fldrar kan koncentrera sig mer på ett barn än på fyra-fem etc.
SANT, så sant det du säger om kärlek och att bli älskad. DET väger tyngst, att bli sedd, att känna kärleken. Det spelar ingen roll då om man är 1 barn eller om det finns 9 i familjen.
Yes, familj betyder mkt mer än kärnfamiljen. H¨ller helt med!!
När min morfar dog var det oerhört jobbigt för min mamma, även hon enda barnet. DET vill jag inte uppleva.
Jag vill helst att Emily får ett syskon men nu börjar jag bli lite gammal så jag vet inte om vi hinner ;)Och det där att vara gravid var ingen hit.
Däremot tycker jag inte att man måste ha flera barn. Ett är helt ok och det är ju inte alltid det är en dans på rosor med syskon och familj, så får vi inga fler barn ska nog det gå bra det också.
Jag kommer inte heller ihåg att jag skulle ha saknat syskon. En av mina bästisar var också ensambarn, vi umgicks mycket och håller fortfarande kontakten, träffas varje sommar.
Nu däremot saknar jag syskon... Jag erkänner att jag är avundsjuk på folk som har en nära kontakt med sina syskon, umgås regelbundet, deras barn är kusiner - det känns som att syskonen finns alltid där för varandra. Men jag vet ju också att det inte alltid är så - syskon kommer inte alltid bra överens. Men jag känner mej i alla fall väldigt ensam nu, och skulle väldigt gärna vilja ha ett syskon.
Kanske det är därför vi har valt att skaffa flera barn. Jag hoppas att våra tjejer kommer att ha en nära kontakt när de blir äldre och att de kommer att umgås tillsammans och finnas där för varann. Just nu blir det ju en del syskonbråk men det växer förhoppningsvis bort så småningom ;-).
När jag tänker efter så kan jag tycka att jag är ganska överbeskyddande mot mina barn... På höstlovet ska Emmy (som är snart 13) åka iväg långt söderut i landet med sin bästis och hennes familj och vara borta i 5 dar. Tidigare har hon bara varit borta hemifrån som längst två nätter. Vill inte att hon ska åka egentligen!! Tänk om något händer! Men jag låter henne såklart åka, det blir nog nyttigt både för henne och mej. Mest för mej...
Kram!
Som vuxen är hon oerhört självständig, tror att mycket beror på den trygghet och kärlek hon fick som barn. Hon och jag har fortfarande ett mycket nära förhållande, vi pratar i telefon nästan varje dag. Barnbarnen står mig också närmare än övriga barnbarn, som jag tyvärr inte hade så mycket tid att ägna mig åt när de var små.
Så du behöver inte oroa dig. MEN! Skicka inte iväg Karolina till Australien som au pair eller någon annanstans långt hemifrån. Tänk på dig själv...
Kramar från Ingrid
En av mina absolut bästa vänner är också ensambarn, när jag läste om K och hennes vän log jag stort. Lät lite som vi i den åldern... Jag tror ensambarn kan utveckla otroligt starka vänskapsband med andra som jag faktiskt vill likna vid hur ett syskonskap antagligen kan vara. Det här märker jag vissa med syskon inte alltid förstår, de säger men det är skillnad på familj och vänner. Nä, vill jag säga. Är man ensambarn så kan man faktiskt skapa syskonliknande, familjeband som nog är PRECIS som de med syskon. Jag tror i alla fall det!
Däremot har jag faktiskt som vuxen saknat syskon. Inte så att jag ligger sömnlös på nätterna och känner mig ensam så, det man inte har eller ens kan få finns det ju liksom ingen mening att "på riktigt" sakna. Du förstår. Men visst, för mig kom det för första gången i vuxenlivet en saknad och längtan efter syskon. Speciellt nu då min mamma varit sjuk och blivit sjukpensionär, det har känts ensamt att inte kunnat dela oro, ansvar och omhändertagande med ett syskon. Mitt enda argument för varför jag kanske skulle vilja "ge" ett syskon till mitt barn är med tanke på det kommande vuxenlivet. Som barn och tonåring tycker jag det kvittar, man har sina liv ändå men som vuxen vore det inte dumt alls faktiskt.
Samtidigt....superviktigt kan det ju ändå inte vara för mig för om så var fallet skulle jag ju säkert brinna för fler barn och syskon till Stella, vilket jag inte gör. Man ska aldrig säga aldrig men högst troligt blir hon vårt enda barn. Så det är väl ändå "bevis" för att jag trots allt rätt nöjd som ensambarn.
Som vuxen inser jag ju fördelarna, speciellt med eget barn. Nämligen det här att man har helt andra möjligheter med bara ett barn, i form vad man kan ge till utbildningsmöjligheter osv. Nu menar jag inte att skämma bort materiellt, det är inte så jag menar men man kan ju satsa allt på bara ett barn. Vad gäller utbildning, kanske startkapital för första egna boendet eller vad det nu kan vara.
Tror du Karolina redan nu är medveten om fördelarna, just det här med hennes framtida skolval och att det nog inte skulle gå om hon hade flera syskon?
Som du säger, som precismed allting finns det ju bde för-och nackdelar och man får ta det bra med det dåliga.
Tycker nog man idag ser mer och mer ensambarn, antagligen för att många bildar familj sent. Samtidigt tycker jag man ser riktigt stora familjer nu också, alltså stora menar jag tre barn. Lite av ytterligheter på nåt sätt, som "trenden" är nu, antingen ett eller riktigt många som 3...
Intressant Annika, fortsätt skriva om det här ämnet när som helst! KRAM
Som vuxen och "gammal" har jag lite glömt hur jag själv upplevde det. Svårt ibland veta vad som är hönan och ägget. Jag menar, vad som beror på personlighet och vad som beror på man är ensambarn.
Generellt tycker jag mig se äldre föräldrar överlag (även de med flera barn) vara mer överbeskyddande än om de fick barn då de var säg 25. Sen kan jag också tycka det är rätt mycket en personlighetsgrej, vet fler som är väldigt överbeskyddande mot sina barn (plural, har fler barn) och bara verkar vara såna som personer, sen vet jag de med ett barn som är rätt "vilda" också vad gäller gränser, släppa fria osv.
Jag tror (hehe, kanske jag som 16 sagt nåt annat) att mina föräldrar inte var särskilt överbeskyddande. Det är i alla fall inget jag tänkt på eller upplevt. Men som sagt, kanske 16-åriga Anne gjorde det och bara inte längre minns hur det kändes då...
Kanske det lite alltid är så också, i viss mån, ungar tycker alltid att just DE är mer överbeskyddande än andras barn, att just DERAS päron alltid frågar mer osv.
Men visst, nog kanske det ligger mycket i det också att med ett enda barn så överbeskyddar man rent generellt. Det blir ju lite det där att ALLTING (både plus och minus) läggs på det enda barnet förstås.
Men tyvärr alltför många syskon har har bittra och ansträngda relationer. Det är ju inte givet att man fungerar tillsammans.
Ja, detta var bara ännu en tanke i detta sammanhang.
KRAM igen!
Min mamma var rätt överbeskyddande och det gjorde mig väldigt osäker och blyg som liten. Det hade varit bättre om hon hade låtit mig vara litet mer "fri". Kanske har jag tagit igen det nu när jag bor väldigt långt bort från henne och Sverige. Min pappa jobbade mycket så han fanns liksom inte där på samma sätt.
Sedan minns jag att jag också tyckte att det var bra att vara själv eftersom jag fick mer uppmärksamhet. ;) Det hade varit bra att ha syskon och få lära sig att inte vara den enda som fick saker. Det har jag fått lära mig mer som vuxen. Jag hade nog ingen så nära kompis som du beskriver att K har men jag hade en kompis som också var enda barnet.
Intressant! Kramar!!
Som jag saknade syskon när jag var liten! Ville ha, ville ha. Minns julkalendern Broster, Broster! där de adopterade. Jag kastade mig på telefonen och ringde min mamma och tipsade.
Nu känns det väl ok...men såklart. En syster eller bror. Visst hade det varit fint. Jag ser ju hur nära mina barn står varandra. De håller ihop, bryr sig om. Visst bråkas det men de är så måna om varandra. Fint!
Min kusin är lite som min syster känns det som. Och min bästa vän också. Man får ha ett öppet hjärta och ha de nära relationer man längtar efter!
KRAM!!
Min dotter ville ha en lillasyster när hon var fem och gick och "ljög" i dem på kyrkans barntimme att jag var med barn. Att jag hade en bebis i magen och att hon skulle få en syster.
Jag tyckte de andra mammorna tittade så mycket på mig en dag när jag kom dit. Log och nickade...till slut frågade jag vad det var. Då sa de "Gratulerar till att Sandra ska få ett litet syskon...!" Jag skrattade så mycket. Men blev svimfärdig. Sandra har alltid haft livlig fantasi. Lilla gumman. Så fick hon en liten bror istället tio år senare. DET var ju så däääääär. Först himmelens roligt tills han tog föööör mycket plats. Fast sen såg hon honom som sitt "ansvar" Tokmaja. Christoffer kan aldrig få en bättre storasyster;)Jag har lärt dem att hålla ihop.
Nu har hon barn själv och DET ÄR EN liiiiiiiiten TÖS. "Hennes "lillasyster". Hihi. Jag sa det till henne. Lika söta båda två.
Kram
/Susanne
Ja, det där med att sakna syskon verkar vara ngt som dyker upp senare oftast.
Precis som för dig.
Jag kan också förstå det du säger om att dela uppmärksamheten. Att det hade varit skönt.
Jo, precis, det där att ha syskon när fldrarna blir äldre är nog väldigt skönt.
Det kan oroa mig lite med K också.
Hoppas ni hinner få ett syskon till för er lilla tös!
Nej, det där "måste ha fler än ett barn" tugget har jag sedan länge slutat lyssna på. Tröttsamt.
Annika:
Det låter som om du var ett snällt oh lugnt barn.
Att du drog iväg som 18 åring är ju som det ska sas.
K kommer att börja college då hon just fyllt 18.
Bra att du inte kände av OCS när du växte upp.
Nej, det där med att bortskämdheten tror jag är lite av en myt.
Precis, de flesta som kommenterat här säger att de saknar syskon mer som äldre. OCH jag kan förstå. Verkligen,
Men som du säger är det inte guld och gröna skogar i alla familjer heller. Det får man ha i åtanke.
Ja, jag tror att det där med att överbeskydda även finns hos massor med flerbarnsfamiljer.
Det är bara så.
Jag förstår så väl hur du känner nu när din flicka ska resa söderut...
men det kommer att gå bra. Nyttigast för dig, kanske :-)
Kram!!
Ullrika:
DET där har jag hört flera säga som är ensambarn: JAG ska skaffa fler än ett barn, jag vill inte att de ska vara ensamma.
Har en granne som resonerade precis som din man. han sa till sin fru, som bara ville ha ett barn, att det kunde han inte tänka sig. Så de blev gravida igen, och det blev tvillingar. Tre pojkar har de idag. En utflugen, två i college.
Men det var enbart för att han propsade på barn nummer två som de skaffade fler.
Kram!
Det är bra att ni var överens.
Har ni bägge syskon?
Ja, jag kan tro att det är tufft, tufft, tufft nu när de är så små. Men det blir ju bättre, det vet du!
Hoppas de alltid kommer att stå nära varandra.
Svenskan, ja det gäller nog att du är superkonsekvent där. jag har sett syskon här som aldrig pratar svenka med varandra, bara engelska, fastän deras mamma (och ibland pappa) talar svenska med dem.
Det vardagliga språket tar över, inte så konstigt.
Kram!
Ingrid:
OJ, ja det var åldersskillnad det!!
DÅ blir det ju som ett endabarn. Absolut.
Kan tro att hon blev lite överbeskyddad :-)
Men jag vet ju att det gått finfint för henne, liksom så många andra ensambarn.
Jo, jag har förstått att ni har ett mkt bra förh¨llande och att du står nära dina barnbarn.
HAHA, om Karolina vill till Austrailien lär jag inte kunna stoppa henne. Det är bara att hänga med i svängarna...
OCH hoppas att hon stannar inom samma land :-)
Kram!!
Penny:
SANT!!
Jag tror också det beror på omgivningen, och vilka fldrar man har och vad de gör.
Kan tänka mig att det var lite trist för din svägerska.
Nu har hon iaf en stor familj och det är härligt!
Santockså som du säger att syskon inte är ngn garanti för ett bra förhållande. Helt sant.
Det ska man ha i åtanke.
Tack Penny!!!
HAHA, och jag bara väntade på din kommentar!!
ja, det är ett intressant ämne att stöta och blöta. Alltid kul att höra vad andra tycker och tänker.
Jag minns att du sagt förr att du aldrig saknade syskon som liten.
Det låter lite som om du hade ett E-förhållande till din bästis som också var ensambarn.
K och E har verkligen ett mkt speciellt förhållande. De är som systrar, de är verkligen det.
Det gillar jag.
Ja, Anne...
Det verkar som ett klassiskt mönster att sakna syskon när man är äldre.
OCH jag kan förstå.
En del av bördan försvinner ju då från dig. Det är ju jobbigt när fldrar blir sjuka etc.
OCH du är så långt bort.
Precis, Anne, så känner jag med...att det här med ett barn betyder att K har så många möjligheter. Jag har inget krav på att hon ska gå IN STATE på college. Jag fattar att flerbarnsfamiljer har det som krav för sina barn. Hur ska de annars ha råd att skicka alla till uni?
De måste gå in state.
OCH sen alla otaliga resor hem. Visst har det hjälpt att det bara var K och jag i så mkt.
Jag vet att hennes ensambarnsstatus också inneburit att hennes svenska är bättre än många andra jag känner. SÅ det finns stora, stora fördelar.
Vet du, jag tror att fldrar idag överlag är mer äverbeskyddande är våra fldrar var.
DET märker jag. OCH det gäller flerbarnsfamiljer också.
Japp, det där med att ha just TRE barn, eller fyra, verkar vara ngn slags status.
Underligt.
Tack Anne, tack för klok kommentar!!!
KRAM!!!
Bettankax:
JA, det verkar vara modellen. All börjar sakna i vuxenålder.
Men du har så rätt. ATT ha syskon innebär inte auto-kärlek.
Tänk så många det är som INTE kommer överens. DET ska man nog ha i åtanke.
TACK snälla!!
SKA maila dig idag, torsdag!!
KRAMAR!!
AM:
Precis, du är ju det!!
Ja, inte lätt det där. Jag förstår ju att du kan sakna syskon, och att du saknade syskon.
Ja, man kan säga att du slog dig fri då du flyttade hit.
det där med att överbeskydda och inte tillåta, det får man nog akta sig för som fldrer.
Jag tycker nog att jag låter K göra det mesta hon vill.
Inte lätt det där...
Som sagt, det finns för och nackdelar med alla konstellationer.
Kramar!!
Lotta:
JA!
Jag väntade på din kommentar också eftersom jag vet att du är ensambarn.
Nää, det låter nästan lite sorgligt när du talar om din längtan efter syskon. OCH jag kan ju förstå det. De flesta kompisar hade säkert syskon.
Broster, broster minns jag också :-)
Så glad att dina tre finingar står nära varandra. Inte förvånande att du skaffade flera barn.
Precis, jag tror som du att en kusin eller en bästis kan ta en systers roll.
Alla gånger.
Stora kramar!!!!
Suz:
Ja, det var mkt intressant att läsa alla kommentarer här.
Vi kan fastslå att nästan alla ensambarn saknar syskon på äldre dagar.
HAHA, komiskt med din dotter som så gärna ville ha en syster.
Alla måste tyckt att du var ovanligt smal :-)
Jag är glad att S och C står nära varandra. GULD!!
KRAMAR!!
Själv är jag född som nummer fem, men har upplevt mig som ensambarn trots det. Jag kom många år efter de andra, min äldsta bror gifte sig när jag var fem-sex år, jag blev faster samtidigt. Den yngsta av de äldre syskonen är nio år äldre. Jag var ensam och tyckte om det:) Det fanns ju "syskon", vänner, kamrater i grannskapet.
Jag tror att alla barn upplever att föräldrar överbeskyddar dem på ett eller annat sätt. Som tonåring vill man vara fri
kramar
Karin
Missade att läsa detta igår men nu ska jag skriva en kommentar. :-D
Jag är ensambarn och längtade otroligt mycket efter en lillebror som barn. Ja, en lillebror ville jag ha. Inte en lillasyster. Kanske gärna en storebror också! :-D
Jag hade t o m en låtsas lillebror som jag pratade med på toaletten. Ok, låter knasigt men kan höll sig där..ha,ha..
Åh, vad jag önskade mig en lillebror och jag frågade mina föräldrar varför de inte adoperat ett syskon till mig men de var nöjda med mig. :-)
Överbeskyddad har jag nog inte varit, bortskämd? Säkert! Det tycker nog i a f mina kompisar som själva har syskon.
Som liten hade lekte jag mest med två andra ensambarn som bodde grannar med det var väl mest slumpen att de var det också.
Jag har däremot som vuxen inte saknat syskon utan tycker nu att det är rätt skönt att vara ensambarn egentligen. Jag tror att jag blivit så självständig att ha varit ensambarn. Att ta kontakt med nya människor och inte bara följa med strömmen.
Jag tänkte tidigare att om jag fick barn så skulle de verkligen få ett syskon men när vi väl fått Leon så var jag helt inställd på att han skulle bli ensambarn. Det kändes rätt för oss. Att Jamie sedan smög sig på oss förändrade ju allt.
Jag kan se hur roligt de har ihop men även nackdelar med att alltid få dela mamma och pappa.
Hursomhelst så känner jag mig väldigt älskad och uppmärksammad men det beror nog på mina underbara föräldrar mer än att jag är ensambarn.
Varma kramar!
Min pappa var ensambarn (hans bror dog vid födseln) och tyckte inte om det. När min äldre syster valde att "bara" skaffa ett barn, så skakade både pappa och resten av oss på huvudet.
Min man är en av sju...Irländsk katolik...och förutom sin lillebror tror jag inte han njöt/njuter av sina syskon precis...
Min man valde dock att "bara" skaffa ett barn. Vi har en son. När jag var yngre skulle jag ha sex barn, så jag var mycket besviken över hans beslut. Men samtidigt är det tvås beslut att skaffa barn.
Ibland tänker jag själviskt vad som händer när jag blir gammal? Av erfarenhet har jag märkt att pojkarna inte tar hand om sina mammor som flickorna gör. Och pojkarna följer oftast fruarnas familj...Helst om frun är manipulerande!!! LOL
Jag är inte så orolig över att vara för överbeskyddande. Jag tror många av mina kompisar är överbeskyddande, även om de har fyra barn! Det är "tiden" och samhället, och inte ensambarn vs. flera syskon tror jag.
Något som dock har fått mig att undra är hur många av min sons kompisar har föräldrar som behandlar syskonen så olika. Den äldre får ofta bannor och ofta skuld vid syskonbråk och den yngre "get away with anything"...Mammorna ruskar på huvudet och säger att de små är "spitfires" men ändå säger de inte ifrån. En mamma har en gudomligt snäll pojke som inte kan göra nåt rätt tror jag, och en elak liten flicka som kissar på sig (Kindergarten) av pin kiv och slår storebror och är dum i allmänhet, men ändå avgudar mamman flickan. Hon säger "om jag skulle bli garanterad en sån flicka igen skulle jag skaffa fler barn"...Men, men...det är ju pojken som är en ängel! Jag tycker det känns mycket orättvist och kan inte komma ihåg att mina föräldrar gjorde så.
kram,
Anna (NC)
Ja, detta var intressant.
Älskar att skriva inlägg som detta.
SÅ kul med all feedback, och så roligt (och jobbigt eftersom jag bara har ett barn) för mig att ta del av.
ja, du hade syskon, fast ändå inte sas.
Stor åldersskillnad. Du fick känna a både syskom och ensamliv.
Tonåringar vill vara fria, ja. Men då kommer fldrarna med sina OCS tendenser :-)
Kramar!!
Jess:
TACK!!
OCh alla kommentarer som finns här som nästan alla säger samma sak...
Så de har fått mig att fundera.
Som sagt, fö och nackdelar med alla konstellationer.
Skönt ändå att höra att du inte saknat syskon i vuxen ålder. Du är en av de få som inte gör det.
Det är nog bara härligt att dina killar har varandra.
Underbart.
Ibland skulle jag önska att K hade en syster som var 2 år yngre...
KRAMAR!!
Anna:
Precis, det är nu på äldre dagar som alla verkar uppskatta sina syskon mer, eller det är NU de saknar de syskon de aldrig fick.
Suck...
Jaja...
Ja, alla konstellationer har ju sina bra och dåliga sidor.
OCh det är ju ett personligt val och allt det där...
Förstår din oro över det där med pojkar och ta hand om. Men alla är olika och så.
;Min granne, som är ensam, tar verkligen hand om sin mamma. han är man.
Det är väl svärdöttrar också som kan sätta käppar i hjulet...
Men det finns ju massor, massor med fina sådana i världen.
ja, jag gillar inte heller det där med att särbehandla barn i syskonsakaran.
USCH!!
Varför ska det äldre syskonet bära all skuld?
Varför kommer de yngre undan.
Det daltas lite väl mkt och så med den som är yngst.
OH well, alla är olka där också.
Suck det finns många dåliga fldrar.
Kram!!
Tack, ja jag tycker detta är ett intressant ämne.
Speciellt eftersom jag själv bara ha ett barn.
Ja, precis det du skriver är det hemska med ensambarn. Vi fldrar kommer att dö innan vårt barn (förhoppningsvis) och jag förstår ju att det är så tungt att vara ensam då. Att ha syskon hade ju gjort det lite lättare.
Brukar tänka på det o Ks fall också.
Hårt.
Så ledsen att dina ena fldrer dog då du var så ung.
Inte roligt.
Hårt.
Bra att du har din kusin så nära.
Du ska se att jular och annat blir lättare och lättare. OCh jag hoppas att du får barn, flera.
Kram och tack för kommentar.
Tyckte ditt inlägg var intressant då jag själv växte upp som ensambarn (då min halvsyster och halvbror är många år äldre). Jag har aldrig känt mig ensam då jag hade min bästa vän och hennes lillasyster rakt över gatan och vi var och är verkligen som systrar. Jag känner snarare en tacksamhet över att få haft en så trygg uppväxt där mamma och pappa alltid hade tid för mig och jag fick kanske som barn vara med mer i vuxenlivet som t.ex. gå på restaurang och åka på mer semestrar än andra familjer kanske har råd till. Men jag vet att min mamma var rädd att överbeskydda mig eftersom jag var hennes enda barn men jag har aldrig känt mig överbeskyddad eller bortskämd utan snarare mer överöst med kärlek vilket har gett mig en trygghet i livet.
Det som jag tycker har varit jobbigt med att vara ensambarn var när min mamma gick bort för tre år sedan. Då hade jag önskat mer än någonsin att ha systrar eller bröder att dela sorgen med. Om jag får barn i framtiden skulle jag önska en stor familj då jag vill ge mina barn lika fina minnen som jag har:)
Hoppas du har en fin vecka!
Kram från Elin