Wednesday, October 12, 2011

Att alltid vara en främmande fågel...

Godmorgon!

För oss utlandssvenskar i olika skeden, och i olika delar av världen, kommer och går tankarna hela tiden.
Vi tänker på det vi saknar ifrån Sverige.
Vi tänker på det vi inte saknar.

Blogginlägg av det här slaget poppar upp på våra bloggar med jämna mellanrum. Bear with me. Det betyder att vi känner för att ventilera. Vi bor alla, mer eller mindre, långt ifrån Sveriges gränser.
Ställena dit vi flyttat liknar på intet sätt Sverige.
Sverige, den före detta normen för oss alla.
Eller jo, på ytan liknar det nog. Det kan till och med likna MYCKET.
Många tror att en flytt till USA inte bjuder på så många överraskningar eftersom det är “så likt Sverige”.
Jag kommer hädanefter bara att referera till USA eftersom det är här jag bor. Ni andra i andra länder känner förmodligen igen er också. Visst, kan våra nya hemländer vara lika Sverige, men...

Bara detta att komma ny till ett land och inte ens veta hur det går till att betala räkningar. DET är inte så självklart som man skulle kunna tro.

En av mina numera återigen hemflyttade goda vänner (åh vad jag förlorat svenska vänner genom åren här) kom till USA med sin man från Sverige. De hyrde ett trevligt radhus här i Reston. De lärde sig långsamt hur det funkar i det stora landet USA. Eller, de lärde sig iallafall hur det funkar runt Washington DC. De lärde sig tackla den galna trafiken i Northern Virginia och DC.
De lärde sig vilken matvaruaffär de helst ville handla i, de lärde sig vilka restauranger de gillade, de lärde sig hitta etc.
De lärde sig att det är helt legitimt att betala med check, något de sedan länge lagt på hyllan i Sverige. I ärlighetens namn betalar de flesta HÄR numera med betalkort-- debit-cards--och det är sällan någon numera drar upp sitt checkhäfte i en kö, även om det någon gång händer (då oftast en äldre person).

I slutet av 90-talet, och början av 00-talet, betalade jag oftast med check hela tiden, vad jag än köpte. Det tog tid eftersom expediten då fick en del att göra med att fylla i allehanda uppgifter på checken. Skönt att de dagarna är över.

MEN, då i början när M och A kommit hit började de tycka att det var konstigt att det aldrig dök upp någon hyresavi med posten. HUR skulle de betala hyran om inte via avi? Tiden gick och inget hände. Till sist ringde husets ägare och frågade när M och A hade tänkt betala hyran? Det hade nu gått två veckor över tiden.
-Jamen, vi väntar ju på räkningen.
-Räkningen? Ni förväntas bara att skicka en check direkt till mig den första varje månad. Ingen räkning kommer någonsin att skickas. OCH betalar ni fem dagar försent lägger jag på straffavgift.

Sådant är LÄTT att veta då man bott här ett tag, men OMÖJLIGT att veta om inte blivit upplyst.

Jag har hela tiden haft turen att lära mig av Peter. Eftersom han är amris har jag bara kunnat flyta med i hans kölvatten och lärt mig längs vägen. Det är annorlunda för personer som kommer över från Sverige, eller annat land, utan att känna någon på plats. Jo, det kanske finns något företag som slussar in, men det mesta tvingas man nog att lära sig på egen hand. Småsaker som alla “förväntas” veta, och som ingen egentligen tänker på att upplysa om.

Vi kommer alltid att vara utlänningar forever and ever.
Vi kommer att vara utlänningar även då vi skaffar medborgarskap i det land vi numera bor.
Vi kommer alltid att vara främmande fåglar på andras mark. DET är bara så!
Det är inget att hymla om.
VI kommer alltid, alltid att bryta på vårt hemlands språk. Det dröjer inte många minuter förrän vi avslöjat oss själva genom våra röster, och så kommer det alltid att vara.
Vi kommer aldrig att ta till oss den amerikanska mentaliteten till 100 %. Det kan vi inte.
Vi kommer aldrig att förstå den fullt ut.
Saker och ting kommer för alltid att vara annorlunda.
VI lär oss att det är JUST ANNORLUNDA, och inte FEL. MEN, det tar tid att komma till DEN insikten. DET tar tid att lära sig accptera annorlunda.
DÅ vi väl accepterar annorlunda blir livet på den nya stranden mycket lättare att leva.

VISSA av oss upplever detta i omvänd form. En god vän till mig som INTE kommer från Sverige, men från ett annat europeiskt land, sa till mig då vi PRATADE om detta (det gör vi ofta) att hon inte såg på USA med skygglappar i början. Hon sa att de första två-tre åren såg hon allt genom rosa glasögon och tyckte att ALLT i princip var helt FANTASTISKT och så positivt annorlunda mot det land i mellan-europa som hon lämnat. Sedan, då det gått 2-3 år kom det negativa och slog till henne med slägga. Med ens såg hon det som inte var så perfekt i USA och det som inte var så klokt. Hon landade med ett brak.
För mig var det tvärtom. DET tog tre år med kritiska, MYCKET kritiska glasögon, innan jag sakta kunde ta av dem. DÅ först kunde jag verkligen SE och lära mig acceptera. SÅ olika kan det vara för två kvinnor som kommer från samma kontinent, om än inte samma land.
Numera ligger vi lika, kan vi säga. Vi ser somligt för det som är så BRA! OCH vi ser annat för det som är SÅ dåligt.
Ofta tycker vi lika, men inte alltid.
Eftersom vi bägge två kommer från länder där folket inte är berömt för sin artighet och costumer service så prisar vi sådant här.
Vi kommer alltid att himla med ögonen åt vissa amerikaner och deras synsätt. Vi kommer alltid att tycka att bitar av det amerikanska samhället kommer att vara så svåra att förstå sig på.

Då man är främmande fågel hjälper det alltid att stöta och blöta sina tankar med andra främmande fåglar.
Men, det är också nyttigt att få doser av infödda amerikaners åsikter då och då. DET är då säkert.

Frågor på detta?
Tankar?

43 comments:

Charlie sa ... said...

Så sant! Jag håller med dig Annika!

Det tog minst tre år inser jag nu, innan jag kommit in på den nivån som skapar riktig trivsel. De där småsakerna, känslan, att hitta, veta, känna sig hemma -  som är så viktigt. Jag förstod inte det då men jag känner skillnaden. 

Att lämna sitt land är inte "a walk in the park". En del gör det pga arbete, politiska skäl eller kärlek. Hade jag inte varit gift med en amris eller haft ett arbete som jag trivs med, hade jag inte flyttat. Då hade det blivit semestrar här och i andra länder istället. USA är inte bättre, det är annorlunda.  Mycket som jag uppskattar. Jag kan ärligt bli både förvånad och ställd när vissa  skriver "jag skulle aldrig kunna tänka mig Sverige igen". Varför undrar jag. 
 
  Det är snarare balans som jag tycker är poängen.  Både rent geografiskt och själsligt. Inte nödvändigtvis ett ställningstagande eller jämförande.  Alla platser har för- och nackdelar. Det varierar också från person till person och vad man gör med sin vardag. Jag uppskattar  massor här och framför allt de människor jag kommit att lära känna. Är det ett äventyr numera? Nja. Der lullar på numera här också. Kommer jag någonsin bli en riktig amris, nej. 

Det är, tycker jag, en fantastisk erfarenhet att få bo utomlands. Något jag inte vill vara utan. Det har format mig som person. Målet är att kunna vara mer i Sverige framöver men även få se och upptäcka andra länder. 


Fint, tänkvärt, alltid lika intressanta ämnen när du funderar Annika!

Kramar!!

Miss Marie said...

Amen to that, sister! Jag skriver under på allt du sagt i inlägget. Jag tror att det är så att man aldrig kan känna sig helt och hållet som en inföding om man har flyttat till ett annat land. Det tänker jag också mycket på vad gäller Alfred, halvt svensk, halvt engelsk och född i Tyskland. Var kommer han känna sig hemma? Målet är ju att han ska känna sig som både svensk och engelsk och känna sig hemma i båda länderna, men det kan ju också bli så att han känner sig rotlös och inte tycker han hör hemma nånstans!

Nu kom jag från ämnet lite, men i alla fall! :) Jag tror nog att man nån gång måste sluta jämföra sitt hemland och sitt nya land och helt enkelt bara acceptera att det är annorlunda. Där är jag INTE ännu när det gäller Tyskland! ;)

Äventyret framtiden said...

Det där att aldrig bli accepterad till fullo på samma sätt som en infödd blir, är säkert någonting som ni, som bor i USA, känner av väldigt mycket.
Det lustiga är att så är det även på mycket små orter, som här på Åland, t.ex. Gifter sig en människa med en från en annan kommun, så får den personen alltid veta, på ett eller annat sätt, att den är inflyttad.
Jag minns särskilt en nittioårig kvinna som hade flyttat från skärgårdskommunen Sottunga till granön norrom, Seglinge. Hon gifte sig dit som adertonåring och fick flere barn, men ändå...fastän hon hade bott sjuttio år av sitt liv på Seglinge, fick man/hon ofta höra att hon var från Sottunga.
Inte är jag en "riktig" getabo, jag heller...jag är ju född i Jomala och uppvuxen i Mariehamn. Kommer alltid att få veta om att det är så...Uffe får också veta om att han är från Helsingfors fastän han har bott mycket längre här än där.
Ett intressant fenomen i sig.
Personligen bor jag i mig själv och trivs så gott som överallt med både nackdelar och fördelar som finns överallt i världen.

Ett intressant inlägg, som vanligt Annika! Tack!

Kram!

SwedishCorner ~ DownUnder...Pernilla said...

Så sant!
... det tar tid att förstå att annorlunda inte är fel. Det har tagit mig typ 10år ;)

Kram från Australien♥

Annika said...

Lotta:
Stort tack för vänliga ord, som alltid!
Ja, visst tar det tid att landa.
VISST gör det det.
Och sedan att acceptera detta ANNORLUNDA, det är lättare sagt än gjort. DET tar tid, flera år.
Hela tiden pågår väl egentligen den processen.

Att flytta hem skulle visst vara gångbart, men ack och O så mkt man skulle sakna.
Men aldrig att jag skulle säga att jag inte skulle flytta hem igen. INTE!!
Det kanske blir så en dag för både Peter och mig.
Både Sverige och USA har sina för och nackdelar, visst har DE!
Vissa saker här kommer jag aldrig att förstå mig på.
Nopeli, riktiga amrisar kommer i aldrig att bli, det går inte.
Men det är OK.

Jag är så glad för mina långa vistelser hemma. Utan dem vette 17, som du vet...

KRAMAR!!!


Marie:
TACK!
Ja, det är ju sånt här jag kan gå och fundera på, och det är ngt vi alla funderar på.
Konstigt vore det nog annars.
Allt tar sin tid, precis allt.
Förstår att du funderar över Alfie. Vad kommer att bli hans hemmahmamn?
Men, rikedomen för Alfie och Karolina mfl barn blir att de får så många grunder att stå på!
DET är ju fantastiskt, och det är ngt som vi inte vet hur det känns.
Nej, jag vet att du inte kommit till accepterandet av Tyskland ännu, men ni vet väl inte rikigt ännu var ni hamnar heller?
DET kommer att bena ut sig, det vet VI!!!
Kram!

Karin:
Nej, aldrig.
Vi kommer alltid att förbi främmande fåglar.
Så är det...
OCH ja. jag vet ju att det funkar så hemmavid också. Speciellt på landet.
En gång utsocknes alltid utsocknes...
OCH det glöms aldrig bort, av ngn.
Underligt.
Sant, det gäller att fina trygghet i sig själv.
Taack för fina ord.
KRAM!!!

Annika said...

Pernilla:
DET tar sitt lilla tag, visst gör det det.
Ingen "walk in the park" att lämna sitt hemland, som Lotta säger.
Kram!

Desiree said...

Sådant här är alltid kul och mycket intressant att disskutera. Jag trodde i min enfald då jag först flyttade till USA att det inte skulle vara så svårt att vänja för för att det inte borde vara så olika mot Sverige men ack så fel jag hade. Första året var allt bara kul och jättespännande men sedan blev det jobbigare och jag hamnade i en svacka. Jag känner ibland att jag borde ha gett mig själv mer tid. Jag hade nog precis börjat komma över det jobbiga och börjat komma in i saker mer då vi lämnade. Visst är det så att man alltid kommer att vara en främmande fågel i sitt nya land men jag kan också sakna det ibland att få vara just lite främmande och exotisk. Jag ångrar aldrig att vi nappade på äventyret i Alabama för det berikade mig och oss och vårat liv så mycket. Det har gett mersmak och jag hoppas vi kommer iväg på fler äventyr framöver. Jättebra inlägg Annika!
Så kul även att läsa de övrigas kommentarer här.
Kraaam!!!

Kalaslotta said...

Åh vilket bra inlägg och jag håller med dig till fullo.

Annorlunda är synsättet man MÅSTE ha för att stå ut.

Jag kom till USA med öppna ögon, valde att ta in det mesta - tyckte mycket var galet, knäppt och allmänt korkat annat kändes helrätt.

Nu tre år senare har jag landat i "mitt" USA, det jag känner. Precis som i vilket land som helst så tar man till sig det man gillar och försöker undvika det man ogillar.

Att vi alltid kommer vara ickeamerikaner är så sant men vet du, jag är glad för det.

Man kan ju alltid påminna folk om att USA byggdes av en drös invandrare...

DESSUTOM tycker jag att de är så måna om att berätta, och stolta över att de är irländare-italienare-holländare-tyskar etc, sen när man frågar hur då så är det någon farfarsfarfarsfar som kom hit och grävde guld..typ.

Well, jag gillar USA på många sätt och älskar Sverige.

MEN just nu vill jag bo här och inte i Sverige.

Det är skönt att ha någon annan Europee att prata med om såna här känslor.

Min bästis K är amerikan men har bott 12 år i Europa så hon "förstår" mig och mitt synsätt när andra (som kanske inte bott utanför US) tycker att jag är helt koko!

Oj...långt inlägg det här blev...sorry!

KRamen

PS Vet du, jag FRYSER idag! Hurra!

Fröken fräken said...

Jag håller med helt och hållet. Jag är ju också gift med en amerikan. Jag har ju bara bott här i snart 5 år men det är nog först nu jag börjar gilla läget liksom. Men jag upptäckte också hur svårt det kan va som vuxen att få nya vänner. I Sverige hade (och har fortfarande) man sina vänner och sen helt plötsligt måste man ha nya. Det va det svåraste för mig. Att inse att jag faktiskt behöver nya vänner och att jag inte sviken dom gamla genom att ha nya vänner här.
Men mitt mål kommer ändå alltid att va att flytta hem igen och bilda familj i Sverige.
Bra inlägg och intressant läsning, Tack
Kram!

Anonymous said...

Känner igen mig i så mycket av det du skriver. Vi bor ju i Belgien med vetskapen att det bara är för några år, vet inte om det gör skillnad men "hemma" kommer nog aldrig Bryssel kännas. Men visst säger vi att vi åker hem när vi far hit från vistelse i Sverige men... Trodde nog skillnaden mellan Sverige och Belgien inte skulle vara så stor som den är, mycket omställning blev det men ju längre vi bor här desto mer vänjer man sig ju. Just nu går vi och funderar på om det ska bli ett extra, ett fjärde, år här eller inte. Vi får se!

Anonymous said...

Väldigt tänkvärt det du skriver Annika.
Jämfört med Österrike (eller den delen av Österrike jag bor i) är Sverige paradiset när det gäller artighet och costumer service...hehe!
Kramar, Lisa

Sporty Spice said...

Håller med och känner igen mig. Men det är svårt att säga "så här är det i USA" för det beror ju så mycket på var i USA man flyttar. Östkusten och LA är ju som ett helt annat universum jämfört med the deep South. Här där jag bor har de flesta rest, sett världen, är välutbildade och mer öppna för nya kulturer. Det gör att jag känt att jag kunnat smälta in. Jag känner mig såklart fortfarande som svensk ... men som en "främmande fågel" känner jag mig faktiskt inte alls. Tror att det är skillnad på om man jobbar eller är hemma (frivilligt eller ofrivilligt). Jag har mitt eget företag och det rotar mig liksom på ett helt nytt plan. Jag var nog som du superkritisk till det mesta i början och har sedan gått över med att se för- och nackdelar både med USA och Sverige. Och nu tycker jag att jag kan plocka russinen ur kakan.

Anonymous said...

Jag har nog aldrig känt mig som en "främmande fågel". Faktist inte. Det är så många här som kommer från andra länder eller andra delar av landet. Jag har nog från första stund haft ganska lätt att ta in det nya och anpassa mig efter traditionerna. Men det underlättar enormt om man går i skolan eller jobbar för då skjutsas man in i allt snabbt. Finns liksom inget val. Jag har nog blivit mer amerikanerad än flesta andra svenskar som jag känner - även om hjärtat är blågult och kärleken till Sverige är stark.

SB

anna of sweden said...

Så intressant och bra skrivet, Annika. Ett Annika-inlägg när det är som bäst.

Jag känner förstås igen mig mycket. Och jag tror att man, för att trivas i sitt nya land, vilket det nu är, måste vara nyfiken, öppen och införstådd med att allt inte är som i Sverige. Men det är ju det som är det härliga med att resa och bo utomlands. Att allt inte är som i Sverige. För hur kul hade det varit då?

Huggies från ett fortfarande blåsigt Skåne!

Elisabeth said...

Det där med hyresavin är verkligen ett typiskt exempel på hur småsaker som är så självklara hemma inte är självklara överallt. Jag skrattar t.ex. fortfarande åt hur jag i Österrike från början inte fattade att man var tvungen att gå till en speciell maskin för att få kontoutdrag, utan förvirrat undrade var det skulle komma ut ur uttagsautomaten (åtminstone var det så på "min" bank). :D

Christina said...

Håller med till fullo! Tack för ett så tänkvärt inlägg! Jag kommer ihåg när vi skulle betala hyran med check, vi trodde dom skojade med oss :-D Och som du säger, ingen hyresavi, bara komma och lämna checken :-) Jag hade inga rosa glasögon på mig, är en sån där tråkig realist :-) Tycker mycket är konstigt, retar mig på en del och skräms lite av vissa saker. Men också mycket som är bra och bättre än Sverige! Och det är så intressant och ger mig så mycket erfarenheter att bo utomlands som jag inte vill vara utan! Ibland är det dock kul att träffa andra europeer och utbyta erfarenheter och diskutera det vi inte riktigt förstår så jag är glad att jag hittat en sån Meetup-grupp. Vi främmande fåglar får ventilera lite :-) Men jag ser fram emot vad mitt nya hemland har att erbjuda och överraska mig med härnäst! Kram!!

Sofia said...

Vilket bra inlägg Annika! Jag känner precis som du, att även om England är mitt hem så finns det vissa saker jag aldrig riktigt kommer att förstå.

Jag kommer aldrig förstå det engelska klass-systemet riktigt, då det inte är lika stora klass-skillnader i Sverige. Jag förstår ofta in varför det där 'of what class one belongs to' är så viktigt, och känslorna som kommer med.

När jag flyttade till England var det många jobbiga saker man fick lära sig, som bara de saker du har nämnt, hur man betalar hyran, hur man skaffar ett bankkonto, hur man betalar skatt etc. Nu kan jag ju allt sånt och känner mig istället förvirrad när jag är i Sverige!

Tack för ett fint inlägg, kram!

Elisabeth said...

Glömde en sak som jag tänkte på när jag läste inlägget: På något sätt kan jag tycka att jag alltid har något att prata om (ytligt prat, ska tilläggas) med andra som bott eller bor utanför Sveriges gränser, för det går alltid att jämför erfarenheter och sådant. Detta har väl egentligen inte något med ämnet att göra, men ändå.

Camilla said...

Bra tankar Annika som jag håller med om.
Det är också intressant att diskutera med amrisar om Sverige och hur det funkar här. T's grannar har frågat en massa. Och de gillar vårt sjukvårdssystem, att utbildning är gratis och mammaledighet bl a. Och skulle gärna vilja ha det så, men betala mer skatt för att uppnå det vill de inte. Nähä tänker jag, någonstans måste ju pengarna komma ifrån.
Här hemma kollar politiker väldigt mycket på USA och jag kan bara säga att jag hoppas att vårt välfärdssystem inte kommer att likna det på andra sidan Atlanten. Nej tack, jag är nöjd som det är.

Kram

bettankax said...

Mycket intressant läsning. Både ditt inlägg och kommentarer.
KRAM!

olgakatt said...

Intressanta diskussioner!
Vad jag kommer att tänka på är kvinnan som kom från ett sydeuropeiskt land och som jag mötte i USA på 60-talet strax innan mitt år var slut och jag skulle hem till Sverige igen. "STACKARS DIG! Tillbaka till det förfärliga Europa!" var hennes kommentar. Jag har alltid undrat vad hon hade lämnat bakom sig bara ett par år tidigare. Själv hade jag ingen hemlängtan alls under året men såg ändå framåt mot att komma hem. Och upplevde en oväntad lättnad och frihet när jag väl var hemma igen. Det visade sig att jag delade den känslan med andra, inte bara svenskar, vilket gjorde mig litet eftertänksam.

Matildas fikarum said...

För mig har det gått i vågor, det där med rosafärgade glasögon och acceptans och irritation. I början tyckte jag det var aussisarna som var buffliga och inte hade någon service och nu tycker jag tvärtom. Men det är klart att på 20 år så ändras ju alla samhällen, precis som man själv också gör.

Saltistjejen said...

Å så intressant inlägg! Ja jag känner mig på många vis otroligt hemma här i NYC nu Men det är ju en speciell stad och den är ju till stor del bestående av just invandrare. Från hela världen. :-) En del av det jag älskar här är intenationaliteten.
MEN visst är det massor med sakern jag ahr svårt att förstå, som jag inte inser är viktiga eller ett "måste" här eller som jag bara inte tänker på eller känner mig hemma i. Både vad gäller praktiska saker och mer känslomässiga. MEN jag gillar annorlunda! Mycket! DET har berikat mig enormt som person. Att se Sverige utifrån. Man ser vad som är oerhört fantastiskt hemma i Sverige men också vad som faktiskt numer känns inskränkt och trångsynt. Ja, du vet ju, vi tycker rätt lia om en hel del av de sakerna. Vad jag fortfarande har lite svårt att förlika mig vid rent känslomässigt är ändå att E är och kommer förbli en amerikan om vi stannar här. Våra kort resor i Sverige kommer inte räcka för att hon ska få någon djupare svensk identitet. Tyvärr. Jag har inget emot amerikaner, så det är inte DEt. Utan helt enkelt det att jag känner att ju äldre hon blir, och ju mer hon blir en del av den amerikanska kulturen (vilken DEN nu är... mycket beror ju på var man bor i detta gigantiska land...) ju mindre referensramar har jag vilket gör att jag känner mig mer "utanför" tror jag. Detta är alltså mest tankar jag har nu. Kanske förändras sådant senare. Men bara det att jag har noll koll på skolsystemet här gör t ex att jag känner lite oro inför framtiden. Och då är det kanske mer på det praktiska planet.... Men ja, vi får se. Fördelen med att bli förälder här är att jag känner att E gjort att jag fått en helt ny länk till mitt nya hemland vilket känns fantastiskt. :-)
Stor KRAM!!!

Surviving Sweden said...

I found this really interesting. As an American in Sweden for the last ten years I get a lot of people asking me if I 'feel Swedish' now.

I don't. But I have often wondered if it was different going to the US - because we have an idea of ourselves as a 'country full of immigrants' (I say idea, because I know these things are not necessarily truths).

Really appreciated reading your experience of this.

Millan said...

Sa sant som det var sagt! Jag skriver under pa allt i ditt inlagg. Precis som dig sa tog det flera ar innan jag borjade se det positiva med engalnd och tyvarr var jag en san dar manniska som alltid borjade alla meningar med: In Sweden we ... Jag vet nu att mina vanner tyckte att jag var en riktigt pain in the ass! Och jag forstar det.

Numera ligger nog england och sverige nastan lika for mig ocksa ...

Kram!

jane said...

Spännande inlägg!
Det tog mig ca 5 år i Tyskland tills jag kände mig hemma och slutade bli irriterad över småsaker (som tillsammans kan bli väldigt stora). Nu har jag bott här i 17 år och känner mig inte främmande längre..nästan tvärtom, jag känner mig mer hemma här än i Sverige. MEN jag kan fortfarande blir irriterad och säga typiskt tyskt, fast jag kan även bli lika irriterad i Sverige. Känner till systemet etc bättre här nu och i Sverige är jag helt vilsen.
Accenten är borta både på engelska och tyska, jag känner mig inte som en utlänning här MEN, jag vet inte om jag verkligen vill bo här resten av livet? Det är på grund av jobbet vi är kvar, och inte på grund av Tyskland.

Navelsträngen till Sverige är nog helt avklippt - trodde jag tills för ett par veckor i alla fall! Jag är gravid och nu har jag fått en massa kulturchockar, ojoj vilket gammaldags och kvinnofientligt land Tyskland är. För första gången har jag tänkt att vi kanske skulle prova på Sverige igen eftersom barnomsorgen näst intill inte existerar här.

Men nu blir det USA i 14 år med maken - och det har redan blivit många kulturkrockar. Även om jag har pendlat med jobbet till USA, varit på semester hur många gånger som helst, ja du, jag har märkt att språket är nog det enda jag förstår och jag skulle förmodligen ha det lättare att integrera mig i Kina:) Det kommer att knaka och braka hög kan jag säga men det är bara att försöka komma ihåg hur det var när jag flyttade till Tyskland. Det går över.

Ska försöka börja blogga lite när flytten har skett på söndag...

Anonymous said...

Vilket bra och tänkvärt inlägg Annika!
Man inser hur starkt ens barndom och ungdomsår formar en i landet man växer upp.
Du har väl nu levt mer än hälften i USA eller har jag fel?
Jag har ju "bara" bott 8 år hitills här i Irland och undrar hur det kommer att kännas när/om jag passerar 15 år o s v.
Man vet hur det mesta fungerar här nu och ser både för och nackdelar jämnfört med Sverige.
Än idag säger jag ibland "i Sverige så gör man.." Speciellt när jag blir irriterad på allt pappers skickade hit och dit som ännu görs istället för online.

Men att mina pojkar kommer att vara Irländare i hjärtat och inte Svenskar är lite konstigt trots allt. :-)

KRAM!

Annika said...

Desiree:
TAck, kul att du gillade det här inlägget!
Visst, man kan tro att det är SÅÅÅ lätt att lämna Svedala eftersom USA är SÅÅÅ likt sverige. Det är ju inte så, det vet vi alla.
Det tar tid.
Ja, du befann dig där i krislandet verkligen då ni flyttade hem igen.
Det tar ju tid detta.
Nå, saken är ju den att om ni gör en flyttning till USA igen vet du ju mkt mer vad du har att vänta!Förstår att du inte ångrar att no bodde här. Det berikade ju ditt liv å¨så många sätt. Det förstod man verkligen då man läste din USA blogg.
Stora varma kramar!!!

Kalaslotta:
Tack, vad kul att höra att du gillade inlägget och att du kände igen dig!
Jo, visst, jag tyckte ju mkt var helvrickat då jag kom hit, och kände att jag inte visste hur jag skulle trivas. NU vet jag att det är TID som behövs och inget annat och det vill jag säga till alla.
Tycker att du verkligen har tagit till dig det som är BRA och att du väljer att inte spilla energi på det som är mindre bra. DET är så klokt.
Nej, jag har ingen längtan efter att flytta till Sverige helller. Just nu bor jag så gärna här och trivs bra med det. Skolan spelar ju sin roll där, inte minst. Är lite skraj för svenska skolan...
Härligt att du har en väninna som bott i Europa i så många år, hon vet ju vad du går igenom. Sådant underlättar.
ABSOLUT!!!
Jag tycker också att amerikanerna är så stolta över sitt ursprung! De talar gärna om varifrån deras förfäder kom. Detär både gulligt och lite larvigt :-)
TACK för allt ditt tyck!!
Kramar!!
OCH ja, jag var också hurvig igår. SKÖÖÖNT!!!

Fröken Fräken:
Tack för att du gillade inlägget.
Nej, att skaffa nya vänner är inte lätt och det tar ett BRA tag, jag vet.
Men, de gamla vännerna hemma "stryker ju inte med" utan de fortsätter att finnas.
Efter att ha skaffat barn här kan jag säga till dig; det är ingen fara att bilda familj här. DET är ingen grej övh. Sjukvården ypperlig etc.
Kramar!!!

Annika said...

Brysselkakan:
Det är en rikedom att kunna ha mer än ett hemma. Det är verkligen det.
Jag förtår också att känslan blir lite annorlunda då man, som ni, bor på en plats under begränsad tid.
Det ska bli spännande att se var ni hamnar nästa ggn, eller om det blir ännu ett år i Belgien.
Ja, tankar och funderingar är desamma var vi än befinner oss utanför sverige.

Lisa:
TACK!
Jassså, du säger det, hahaha!!
DÄR ser man. JA allt är relativt.
Kram!!

Petra SA:
TACK, jag känner ju numera precis som du, att jag kan plocka russinen ur kakan. Det är fint att kunna känna så!
Främmande fågel blir jag nog alltid, men det är OK det med eftersom det finns så många andra främmande fåglar också.
Ja, jag tror också att ditt företag hjälper till att grunda.
Det som grundade mig var att få barn.
Jadu, nog sjutton var jag kritisk till nästan allt i början. Jag är så glad att jag inte är det längre.
Jag har en känsla av att vi bor i liknande områden, och som du säger är USA stort. Det går absolut inte att dra detta land över en kam.
Stort tack för ditt tyck, Petra!!!

Annika said...

Susanna:
Fantastiskt att du hade så lätt att anpassa dig.
Själv levde jag ständigt med kritiska glasögon i flera, flera år.
Dem ha jag tagit av nu.
Ja, att jobba underlättar, men då jag jobbade befann jag mig i min mest kritiska fas.
Det som hjälpte mig var att få Karolina.
Eller, då i det skedet började jag balansera.
Susanna, du ÄR den mest amerikaniserade av oss. men det är fint at kunna älska två länder.

Anna:
O, tack! Vad glad jag blir!
Ja, det är just det där att acceptera man måste göra. Inte kämpa i någon hård motström hela tiden.
Precis, rikedomen är ju den att det INTE är som Sverige. Alla länder kan inte var lika, och som du säger-hur kul hade DET varit.
Huggies från ett regnigt DC

Elisabeth:
Du ser! Just såna saker gör ju att det blir ännu knepigare, och ofta är det ju just sådant som ingen tänker på att upplysa om. Det blir de små sakerna som blir det stora.
Just sånt som alla måste upptäcka på snåriga stigar.

Taina said...

Läste inlägget igår men hann inte kommentera. Håller med många av de ovanstående. Själv har jag ju gjort det här två gånger och mitt finska blod går aldrig ur. Det rinner där inne så blåvitt det bara kan. Trots fler år i Sverige än i Finland så är jag FINNE! Här i USA så brukar vi säga att vi är svenskar eftersom resten av familjen (och att vi flyttade därifrån och hit) är därifrån. Men när vi kommer in på djupet så vet de flesta att hon kommer från landet bredvid Ryssland, typ.

När vi kom hit var ju Bella med och HON hade synpunkter om allt som var fel. Lärde henne tidigt att det finns inget rätt och fel utan att det är bara annorlunda. Ja förutom vapenlagen då som jag anser vara JÄVLIGT FEL! Men annars så är det annorlunda. Och vet du, det är ok för mig att känna mig som en främmande fågel. Jag har inget emot det. Jag står för främmande för att jag inte är amerikan, en granne är främmande för att han kanske är veteran, en annan för att hon är ursnygg (eller döful). Vi är främmande fåglar för de vi är, tror jag. Och det är det som gör livet spännande...filosofiskt så jag spyr men du förstår vad jag menar.

KRAMAR från en som är dubbel främmande fågel (finne och svenne)

Annika said...

Christina:
Stort tack för dina prd. VAD glad jag blir över att du kände igen dig och uppskattade mitt inlägg.
Tycker att ni har precis rätt synsätt på det här att vara nya i landet.
Ni vill ta till er allt nytt, men samtidigt slås ni över olikheterna. Det är klart att det är mkt som är underligt.
Inte minst detta med checker, och betalning av hyra :-)
Att träffa andra europeer eller invandrare fr andra håll gör saker lättare.
Kramar!

Sofia:
Stort tack för att du gillade inlägget.
Ja, jag tror att vi är väldigt många som känner så här. De allra flesta går igenom detta.

Jag förstår så FULLT ut att det där med klassystemet är märkligt för dig. Förodligen kommer du aldrig att fatta det, men det är OK ändå. Du trivs och har anpassat dig. OCH har du gjort det har du kommit långt!

Ja, mkt skulle vara svårt om man idag flyttade hem. Vi skulle få lära om.

Kram!

Elisabeth:
INTRESSANT och förståeligt faktiskt.
Det blir som om ni möts på ett annat plan. JAG förstår det. jag tycker ofta det är skönt då jag här träffar amrisar som bott på andra håll i världen. De kan relatera på ett annat sätt.

Annika said...

Camilla:
Ja, det är intressant att ta upp sverige med amrisar. Visst blir de impade av hur det funkar.
Skatt är många väldigt rädda för att betala här, ja...
Dock, och detta är infekterad mark, har man bara en sjukförsäkring i detta land är vården ypperlig och jag skulle vilja säga att den slår Sverige på fingrarna flera ggr om. DET om man har sjukförsäkring alltså.
Barnomsorg och mammaledighet och sånt ÄR bedrövligt uselt här, inget hymmel om den saken. Semester likaså.
Kram!

Bettankax:
TACK!
KUL att du tyckte det!!
Kram!

Olgakatt:
Intressant kommentar från den kvinna du mötte...
Undrar som sagt, vad hon lämnat?
Men många som kommer hit lämnar ju misär och lidande. Dock borde det inte varit så i Europa.
Det är skönt att komma hem och känna som du gjorde. Det gjorde jag nog också efter mitt au-pair år. Fast, då hade jag nog en känsla av att jag skulle hamna här igen...

Annika said...

Matilda:
På ett sätt tror jag det är nyttigt att ta av och på de där glasögonen.
Det är nyttigt att vara kritisk ibland, och att sedan se det som är bra.
Visst, själv ändras man ju hela tiden också, precis som samhället gör.

Saltis:
O tack!!!
Vad glad jag blir.
Ja, NYC är verkligen smältdegelns smältdegel så jag förstår att du numera trivs i stan som är full med främmande fåglar.
Absolut, du har SÅ RÄTT!!
Man ser det som är bra i Sverige, men också det som är så inskränkt och dammigt. Det tar bara lite tid att se det, men det syns tydligt efter ett tag.
Ja, du och jag har ju pratat om detta, jag tycker också det känns konstigt att ha ett barn som är amerikanska. Visst har hon två kulturer och två språk, m,en det är här HON känner sig hemma och har gått i skolan.
DET är faktiskt konstigt, men det är bara att inse att det är BRA också.
Saltis, vill också säga dig: you live, you learn. Det här med skolsystemet kommer du att lära dig, som jag har gjort. Du vet vad jag sagt, att jag är glad att hon går i skolan här och inte hemma. Jag står för det. Antar att ni måste börja kolla vart ni vill skicka E, blir det kommunal skola? Privat? det hjälper att ha vänner som kan sådant.
Men, det kommer att lösa sig. LOVAR!!
Men faktum kvarstår; vi har små amerikanskor. Inget ont i det, men....
DOCK att få barn i utlandet berikar mer än ngn kan ana. SÅ SANT!!!
STORA kramar!!!

Surviving Sweden:
Welcome to my blog!
Thanks for your thoughts!
I can imagine that it cannot be that easy moving to Sweden. I will have to check out your blog!
THAT question you are being asked is a kind of strange question to ask. Of course you don't feel Swedish. I don't feel like an American after all these years here. I like living here, a lot. It is my second home on earth, and I love the area where I live.
Sometimes you're asked questions like ; what country do you like better? Swe? or US?
Stupid question. It irks me every time.
I am sure you're getting that question in Sweden, too.

It is not easy moving to the US. It is not easy leaving your homeland. Yes, it is a nation built by immigrants, but easy adjusting it is not.

Thank you so very much for your comment. I will check out your blog, of course!!!

Welcome back!!!

Annika said...

Millan:
TACK för att du gillade detta.
jag var också en sådan som började mina meningar med: In Sweden...
GUD så irriterande för andra, speciellt för Peter.
Jag är glad att jag lämnat det där bakom mig.
Japp, nu ligger länderna lika och det är en rikedom att ha kommit dit, visst är det?
KRAM!!

Jane:
Intressant det du säger. OCH jag håller med, fastän man anpassat sig är det fortfarande så att man säger "typiskt amerikanskt", men det kanske är sunt?
Vi kommer ju trots allt inte från de länder vi bo i numera.
Sverige har för alltid etsat sig in i våra ryggrader. OCH så ska det ju vara.
OCH du är gravid: grattis!!!
Jag trodde att mödravården i Tyskland är helt ypperlig, men det kanske är barnomsorgen sedan som det haltar om?
Inte lätt att flytta hem till sve efter alla år heller, speciellt om det "bara" är för barnomsorgen.
Så ni ska alltså flytta till USA nu???
Det är här du ska föda?
OCh ni ska bo här ett bra tag d¨är det tänkt?
Var kommer ni att bo?
Berätta gärna.
Ja, nu får du börja om igen i nytt land och ny kultur.
Att blogga skulle säkerligen hjälpa dig mkt.
LYCKA TILL!!

Jess:
TACK!!
Jag flyttade till USA på heltid då jag var 27 år, jag är 45 nu. Det är lång tid, och det har inte varit lätt alla ggr.
Ja, jag kan fortfarnade gnälla så där som du också, haha...ibland. OCH absolut inte lika ofta som förr...
Ja, att ens barn får en helt annan uppväxt än man själv kan vara ett surt piller att svälja. Det är dock bara att inse att det inte är fel, det heller.
OCh ja, visst sitter ens uppväxt verkligen i ryggmärgen.
KRAMAR!!

Annika said...

Taina:
TACK för dina kloka tankar.
Ja, att det finska bloder sjuder i dina årdor är jag bara så lycklig över. DU är ju finne även om du är gift med en svenne.
Att vara en främmande fågel äR inte fel, och det kan vara berikande på många sätt.
Håller helt med.
JA; du har gjort resan två ggr redan och VET vad som väntar. Klokt det du sa till Bella direkt, att det är annorlunda, inte fel.
JUST så är det ju!!
OCH sant, vi är nog alla främmande fåglar på vårt vis. Mkt klokt sagt.
Stora kramar till dig!!

Saltistjejen said...

Ja du Annika, jag hoppas jag får koll på skolan här... Vi vet ju itne ens vart vi kommer bo när det är dags. och det är det ju snart eftersom man börjar tidigt i skola här tycker jag. Om vi blir kvar i NYC då kommer det säkerligen bli en public school. Vi har inte råd med höga tuition fees för privata alternativ OCH det finns hur bra public schools som helst här! Men som sagt den som lever får se var vi hamnar. På ett vis vore det nästan skönt att INTE bo här i staden den dagen hon ska börja skolan tycker jag. Men det kasnke bara känns så nu för att jag är allmänt "skraj" för just skolan och att ha en så stor dotter... ;-)
Kram igen!!!

Cari said...

@ Olgakatt: damen du träffade på 60-talet hade nog lämnat Europa strax efter kriget. Eller så hade hon kanske flytt från Öst.

Det är inte så länge sedan.

Annika tack för intressant inlägg.

Linnéa i Denver said...

Annika - detta inlägg och det du skrev i vintras är helt underbara! Tack tack tack för att du skriver ner det som jag inte kan formulera i ord.

Annika said...

Saltis:
ETT GOTT RÅD FRÅN MIG:
OROA dig inte över skolan!
Jag lovar dig det, dyrt och heligt.
ÄR det bra public schools är det BRA public schools. Det är bara att tacka och ta emot!
DÅ finns det inte minsta anledning att ens tänka privatskola, i mitt tycke.
Den dagen E ska börja skolan kommer ni att vara redo för det. OCH sedan flyter man med och lär sig längs vägen. Det har jag gjort.
Kramar!!!

Cari:
Så kan det nog vara med den damen.
OCH vad roligt att du gillade inlägget, TACK!!!

Linnea:
Å; TACK!!
Dina ord gör mig så glad, och jag VET att de är ständigt aktuella för oss alla som flyttat.
KRAM!!

Loppan flyttar västerut... said...

Annika, du är bara bäst! Ja har ju inte kommit så långt på min usaresa, snart 9 månader men en sak reflekterar jag över. Det är faktiskt lättare att vara utlänning här än i Tyskland, där vi bodde 4 år tidigare. Jag smälter in mer här, tro det eller ej. Vet inte varför, eller så är jag bara så där härligt naiv o godtrogen nu för tiden.
Du skriver så skitans bra Annika, du rular!

Kram

Annika said...

Åsa:
TACK!
Du skriver ju också så satans bra, bara så du vet alltså.
KUL att du tycker det är lättare att smälta in här i US. Du kommer nog att landa långt tidigare än vad jag gjorde.
Ditt Tysklands-äventyr har borgat för det!!
KRAM till dig!!!

Jane said...

Annika, Tack! Själva mödravården är helt fantastiskt, men om du vill återvända till jobbet innan bebben är tre är det jobbigt, och alla de kommentarer jag har fått höra..och seminarier som blivit avbokade för att är gravid (tänk om jag inte kommer tillbaka efter mammaledigheten..osv) Rena stenåldern.
Ja, vi fattade beslutet att bebisen ska födas hör i Orange county. Maken har expat kontrakt här till Jan 2013, så det är tänkt att jag ska tillbringa mammaledigheten här..vi får se hur det går )