Sunday, September 11, 2011

9/11

Det skulle vara väldigt underligt idag om jag inte skrev om dagen som förändrade USA, och kanske hela världen.

NU har det gått tio år sedan det ofattbara hände.
DÅ var det en tisdag, idag är det en söndag.

Vädret var LIKA STRÅLANDE då som det är idag.
Idag är det en perfekt morgon med kristallblå himmel, det är vindstilla och sådär en 25 grader.
Det var likadant för tio år sedan...




Karolina hade precis börjat Kindergarten, hon var fem år gammal. Jag hade lämnat henne på skolan och var själv på väg mot gymmet då de började prata något märkligt på radion. Man pratade om att ett plan flugit in i World Trade Center i NYC. Peter ringde mig på mobilen: DID you HEAR???
Ja, och vi sa att det måste vara en liten Cessna som navigerat fel. Det trodde de på radion också. Men, hur kunde ett plan navigera fel denna kristallklara, genomvackra morgon?
Jag kom till gymmet, och där stod folk klistrade vid tv-apparaterna. Jag stod som fastkilad när det andra planet med full kraft flög in i det andra tornet.
Stämningen på gymmet var nervös,rädd och upprörd. Folk lämnade stället. Jag också. Alla ringde någon.
I bilen på väg hem såg jag hur folk grät omkring mig.
Jag kan tala om att känslan var TOTALT obeskrivbar.

Efter en stund hörde vi på radion att ännu ett plan var inblandat, och det hade kört med full kraft in i Pentagon.
Peter ringde och sa att han nu var på väg hem.
En stund senare ringde min svägerska och sa att ingen fått tag på min svärfar, och han jobbade (jobbar) i Pentagon. Kort sagt, ingen visste något alls.

Jag for hem, på med TV:n direkt. Folk ringde från Sverige, men till slut kom ingen fram över telefonen alls.
Vid det här laget visste vi att ännu ett plan var på väg mot Washington. Det var det planet som passagerarna själva störtade på en åker i Pennsylvania. Det planet ska ha varit menat för Vita Huset eller Capitolium.

Peter kom hem, vi for och hämtade Karolina på en skolan. De allra flesta föräldrarna var där för att hämta sina barn.
Vi for faktiskt direkt till Peters föräldrar därifrån. Ingen hade ännu hört från min svärfar...
DÅ vi kom dit ringde telefonen. Pete var i säkert förvar. De hade utrymt hela byggnaden, men tunnelbanan gick inte, alla fick gå. Mobilnätet var överbelastat, men till slut hade han hittat en telefonkiosk därifrån folk ringde.
Gissa om vi var lättade.

Det kändes som att sitta i ett vacuum, en overklighetskänska som knappt går att beskriva.
Samma kväll, efter mörkrets inbrott så gick strömmen i området.
Ja, jag kan ärligt säga då att jag trodde att det var jordens undergång.
Men, det var bara ett vanligt strömavbrott som kom så olägligt det kunde ha kommit.

Skolan var stängd resten av veckan.
Det var onaturligt tyst i luftrummet eftersom ingen flygtrafik gick överhuvudtaget. Det enda vi hörde, och såg, var militärplan och stora militärhelikoptrar som for över oss, till och från Dulles Airport. Det pågick natt och dag.

SOM vid alla stora katastrofer förde detta människor tillsammans. Grannar träffades, det pratades mer än någonsin i mataffären främlingar emellan. Det kittade ihop folk.

Karolina, som bara var fem år, undrade då TV skulle sluta visa programmet med planen som hela tiden åkte in i höghusen?
Hur kan man förklara för en femåring?
Vi försökte så gott vi kunde, men samtidigt kanske det var lika bra att hon var så liten.

Efter någon månad kom anthrax-hoten. Mjältbrand. Någon skickade brev med anthrax i till olika mottagare runt Washington.
Paniken låg på lur hela tiden.
Jag hämtade in posten med latexhandsakar varenda dag, jag öppnade posten utomhus innan jag tog in den i huset.
Totalt osannolikt och overkligt...

Den dagen förändrades så mycket som vi hade tagit för givet innan detta hände, och världen har aldrig blivit densamma igen.

I USA, speciellt i Washington och NYC, är det för alltid 12 september, som någon skrev i Washington Post. På något sätt är vi alltid halvt om halvt beredda på att det kommer att slå till igen.
Numera har vi vant oss om att höra om terrorhot, och att se färgskalor över hur överhängande hotet är just nu. Det är inget konstigt med att se stora eltavlor vid stora interstates (motorvägar) på väg in mot Washington där det står; "Report terrorism" med stora bokstäver.
Varenda gång jag ser dem drar dock ett litet svart moln av skräck över hjärtat


Idag är det stora minnesprogram på tv hela dagen. Ja, vi kommer att titta på en del av dem. Det känns nödvändigt.
Tio år, tänk att det gått tio år...

22 comments:

Elisabeth said...

Fy vilken hemsk känsla det måste varit innan ni hörde något från din svärfar! Och det går nog inte att förstå hur det kändes att vara så nära, för alla oss som inte var det.

Själv minns jag nog allra mest bilderna på dem som hoppade från tornen. Ja, det andra också, såklart, men det är den detaljen som etsats sig fast mest. Idag tänker jag också på att det känns som en oändlighet sedan... jag minns det som om det vore igår, men det KÄNNS som en evighet sedan. Lite konstigt kanske, men det är precis den känslan jag har.

Elisabeth said...

Hur mycket minns Karolina av det som hände förresten?

Linnéa i Colorado said...

Jag får gåshud av ditt inlägg Annika. Vilken skräck att behöva gå så långt som att öppna posten med handskar...

Annika said...

Elisabeth:
DET var det, och jag minns hur jag gick och grät härhemma medan jg vandrade mellan rummen och tv:n var på och dessa bilder visades ggn på ggn på ggn...
OCH ingen visste ngt.
Glömmer det aldrig, nej aldrig ngnsin.
Karolina säger att hon inte minns mkt alla, bara just detta med tv:n och att alla var så ledsna. Så mkt mer minns hon inte.

Linnea:
Ja, DET var verkligen otäckt. Ibland hade jag munskydd på mig också då jag gick till postlådan. Sanslöst overklig höst såhär i efterhand...

Erica Pettersson said...

Ja, tänk att det gått så lång tid sedan det hände! Själv gick jag andra året på gymnasiet, och eftersom jag bor i Sverige så hörde jag ju om det "bara" genom TV/radio. Kan nog inte riktigt förstå hur det kändes att befinna sig så nära!
Men på ett sätt var det roligt att läsa ditt inlägg idag. Man kan "sätta sig in" i hur det var på ett annat sätt än att endast se det på nyheterna...

Känns lite konstigt att en dag fick sådan betydelse för hela världen...
Och att det är hela 10 år sedan...

MVH /Erica

Annika said...

Erica:
Ja, det är ju så, ju närmare man är desto mer påtagligt blir det.
OCH jag ryser när jag ser bilderna från NYC där folk springer i panik. Varje ggn jag ser dem vill jag gråta...
OCH det där folk kasatar sig ut ur fönsterna, som Elisabeth skriver.
Ja, den dagen förändrade verkligen världen. DET gjorde den.
Kram!!

Äventyret framtiden said...

Jag ryser fortfarande varje gång jag ser bilderna av planen som kör rakt in i tornen, har fortfarande svårt att förstå den djävulusiska planeringen bakom. Det är en dag som vi aldrig skall glömma bort men jag tror inte på vendettatankarna som uppstod och krigen som följde med många unga män och kvinnors död , jag tror mera på den storhet som norrmännen visade efter hemskheterna i Oslo och på Utöya. Den elfte september fortsatte och fortsätter ännu...många, många är offren..

Tänkte på er idag igen, på hoten som åter har gjorts mot USA...
Vi lever i en oerhört turbulent värld.
Ha det gott "Overthere", Annika!:)

Kramar!

Annika said...

Karin:
Ja, jag med...
SÅ hemska scener, och så de som sprang för livet på marken och deras skrik och utrop. DET ger mig verkligen rysningar.
Vedergällningar är svårt...kompicerat. Man kan verkligen ifrågasätta krigen som följde. Tro mig, det gör jag med...
OCH till vilken nytta?
Men, komplicerat och lättlöst är det iNTE. I Norge var det Norge mot sin egen man. Det var det inte här. Men, jag håller med om krigen bara gjort mer död och elände i båda USA och i de länder som intagits. USCH...Varenda månad visas bilder av de fallna i tidningarna. När ska det sluta?

Ja, hoten får vi lära oss att leva med. OCH det är det som gör att det alltid är 12 sept överallt i dessa städer.
Alla vet att det kan smälla närsomhelst igen.

OCH ja, visst är världen en turbolent plats.

Kramar!!

Christina said...

Ja det är en väldigt känslosam dag idag. Jag kommer ihåg att jag hade kemilabb då för 10 år sedan och läraren kom in och berättade, då trodde vi ju alla att det var en olycka.....Sedan satt vi alla i korridoren på kvällen fram för TV:n och försökte fatta....

Nu sitter vi här och ser nyhetsklipp och läser artiklar.
Jag hoppas världen kan förändras till det bättre igen, den har blivit en hårade plats helt klart.

Stor kram!!

Annika said...

Christina:
Visst har världen blivit en mkt hårdare plats efter 9/11. Det är verkligen före och efter.
Jag tror inte det blir bättre inom snar framtid heller, tyvärr.
Usch ja, det är en dag vi verkligen aldrig glömmer.
Alla minns var de var ngnstans och vad de gjorde.
Kramar!!

Charlie sa ... said...

Starka känslor i det du beskriver. Så många berörda, så brutalt ett före och efter

Var femte amerikan känner någon direkt eller indirekt som omkom den 11 september. En hel värld lever med konsekvenserna.

Vädret är näst intill identiskt i NY idag som för 10 år sedan, lite mer blåsigt då det är fullmåne och från den tropiska stormen som rör sig ute på Atlanten

Det var fint att följa sändningen från GZ live med svt

Kramar!

Annika said...

Lotta:
Visst är det före och efter. Jag känner till 2 från Reston miste livet då deras plan till CA störtades in i Pentgagon.
ALLT var så påtagligt. Precis allt, och ÄR!!
Visst, idag är vädret identiskt med hur det var för 10 år sen. Har precis läst min dagbok, det var 24 grader.
Har inte sett SVT, bara amerikansk tv...
Kram!!

Humlan said...

Du har ju berättat detta tidigare och din berättelse stannade verkligen kvar redan då. Hur det skar rakt in i vardagen och förändrade allt och sedan ovissheten innan ni fick kontakt med Pete.
Visst kommer jag ihåg hur jag hoppade mellan kanalerna innan jag skulle stänga av teven och fick syn på en brinnande skyskrapa. Stannade upp och lyssnade på vad som sas och insåg att det var verklighet! Såg sedan hur det andra planet kom... Brutala bilder som jag aldrig glömmer. Och du fanns där mitt i det!
Nu hoppas jag att ni får en lugn och stilla söndag.
Kramar!

Saltistjejen said...

Ja du Annika. Visst är det ofattbart och visst är det ett Före och ett Efter. Jag och Mats såg filmen "United 93" igårkväll som handlar just om planen och framförallt då det som passagerarna lyckades störta innan det nått sitt mål. Tyckte filmen var otroligt bra. Mer "dokumentär" i sin stil vilket var något jag faktiskt gillade. Mycket utspelade sig i de olika kontrollrummen och man insåg förvirringen och kaoset när de först började inse att det inte stod rätt till. Då med de andra planen som senare flög in i WTC-tornen samt Pentagon. Idag kan det kännas märkligt att man inte hade bättre beredskap. Men självklart var detta något INGEN hade kunnat fantisera om ens. Att ett sådant här terrorbrott skulle ske. Och ja, västvärlden har förändrats mycket sedan 9/11 2001. Helt klart.
Stor Kram!!

Camilla said...

Det var en av de där dagarna som alla vet vad de gjorde precis då de fick veta vad som hänt.
En helt fruktansvärd händelse iscensatt av ett gäng galnigar som fick ödesdigra konsekvenser för de som inte klarade sig och deras familjer. Och alla som försökte rädda liv. Så många som påverkades av nga tokar med helt snedvriden tankegång.
Ingen kommer någonsin att glömma, men man hoppas att människor kan gå vidare.

Kram

Tankevågor said...

Vi har sett bilder på TV här från 10-årsdagens minnesstund och det verkar ha varit en värdig, fin och känslosam sammankomst.
Så mycket sorg över de som förlorade livet den dagen.

Trots att du skrivit om hur det var för er den här dagen blir jag ändå så berörd.
Minns ju själv hur vi försökte få kontakt med A's kollega och vän som arbetar och bor på Manhattan bara några kvarter från där tornen stod.


KRAM från ett regnigt och blåsigt Stockholm.

( vi har tydligen fått resterna av någon orkan som heter Katja här. Skönt så länge det bara är resterna och inte mer! )

Freedomtravel said...

Förstår att det måste ha varit väldigt starkt, omtumlande och chockerande i USA, med tanke på hur starkt, omtumlande och chockerande det var för oss här, på behörigt avstånd... Alla man pratar med minns exakt var de befann sig vid tidpunkten när de fick höra nyheten.

Musikanta said...

Jag befann mig på Linköpings universitet och undrade över varför att alla flaggor hängde på halv stång när jag skulle åka hem. Hade ingen bilradio då.

Trodde inte mina öron när svärsonen (Mirrfamiljen bodde i Norrköping vid den tiden och jag skulle ta vägen om dem innan jag åkte hem till Mogata) berättade för mig vad som hänt. Det tog lång tid innan jag fattade trots att han hade TV:n på. Det måste ha hänt precis innan jag lämnade universitetet eftersom det är en tidsförskjutning på sex timmar...

Orkade inte se på bilderna från TV igår - blir fortfarande gråtfärdig när jag hör alla reportrarnas ångestrop!

Förstår att det måste ha varit hemska timmar för er innan ni fick veta att allt var OK med din svärfar.
Många kramar från Ingrid

Desiree said...

Det som skedde för 10 år sedan påverkade verkligen hela världen. Allt förändrades efter detta på så många sätt. Här har det också varit jättemycket i tidningarna och på tv. Såg filmen Flight 93 i lördags. Väldigt gripande och bra. Hela tidningen ägnades i stort sett till det som hände 10 år sedan igår. Det som skedde då berör än idag så starkt på så många sätt.
Kram!

Annika said...

Humlan:
Ja, det var verkligen en dag som för alltid kommer att vara inristad i minnet.
SÅ overklig, så hemsk.
Vi visste verkligen inte vad som hänt Pete dår på så många timmar. Tack och lov att det gick så bra som det gjorde för oss. Det var så många andra som förlorade ngn älskad den dagen.
Bilderna är så brutala, och skriken från folket på marken. Deras reaktioner.
Kram!!

Saltis:
HAR inte sett den filmen!
Men inser att jag skulle behöva det. Jag förstår att den är jättebra.
Ja, världen blev för alltid indelad i före och efter. Det märks SÅ tydligt på så många ställen.
Trafikleddarna var de första som fattade att allt inte stod rätt till.
Tydligen visste man att ngt sådant här skulle kunna hända, men ingen hade väl ngnsin trott att det skulle hända på det viset det gjorde. Hualigen, värsta sättet.
Kramar!!

Camilla:
Verkligen!!
DET är en sådan dag!
ALLA vet precis vad de gjorde då det hände.
OCH människors liv blev för alltid förändrade. SÅ många människors liv...
Sedan dess har världen blivit en mkt farligare plats.
Aldrig igen...
kramar!!!

Annika said...

Lisbeth:
Ja, det var fint igår med minnesprogrammet, och programmen.
Hela dagen.
Jo, den dagen sitter som inbränd i skallen, hela dagen. Otroligt vidrigt, och sen nästan hela hösten som följde.
Minns det du berättade om As kollega, hemskt, hemskt.
Ah, Katja ja, hennes slapp vi totalt. HOn drog till havs, men hon kom alltså och gjorde ett litet besök hos er.
Kramar!

Freedomtravel:
Man kan lugnt säga att det var den dagen som förändrade USA.
Totalt.
Hela hösten som följde var hemsk och overklig, och den dagen sitter verkligen i minnet.

Ingrid:
Ja, det är verkligen en dag som alla minns precis.
SÅ overkligt det var, och hur svårt det var att ta in.
Peter och jag kollade på en del minnesprogram igår, men också på hur de återigen bygger upp Ground Zero, och de har kommit långt. Det kommer verkligen att bli fint därnere då det är klart. Otroligt fint. Känns bra att de gör detta.
Ja, allas skrik på marken är det hemskt att höra, ångesten och skräcken från både reportrar och civila. SÅ hemskt och så PRECIS hur det kändes.
Kramar!!

Annika said...

Desiree:
Ja, visst förändrade det världen. Totalt.
Förstår att tidningar och TV var fyllda med minnesprogram igår.
Jag måste se Flight 93, som både du och Saltis skriver om, förstår ju att den är mkt bra!
Kramar!!