Wednesday, April 07, 2010

Men, MY GOD!!! 20 år!

Godmorgon på er alla runt om världen!

Igår slog mig en tanke,
Jag har varit i USA i 20 år. Jag glömde helt och hållet bort datumet, den 27 mars.
Den 27 mars 1990 for jag som au-pair till Rosslyn, Arlington, Virginia, precis invid Potomacfloden vid Washington DC.
Jag hade aldrig varit i USA då jag for hit, och nu 20 år efteråt frågar jag mig hur jag vågade ta steget den gången?
Jag tror baske mig inte att jag skulle vågat göra det idag.

Jag kände knappt någon i USA. Jo, i Connecticut bodde Närpesvänner till min mamma och moster, men jag kan inte påstå att JAG kände dem. OCH ingen människa kan påstå att Washington och Westport, CT ligger nästgårds.
Nej, jag var ensam då jag for tillsammans med en hel grupp tjejer genom EF-Au pair.
Innan jag blev matchad med familjen i Washington hade jag blivit matchad med två andra familjer, en i Boston och den andra på Manhattan. Av olika anledningar kändes de första två inte rätt för mig. SÅ, det blev ett år med familjen Benson i Arlington istället.

Och det var kul hela tiden. Jag fick väl i princip den bästa au-pair familj man kan tänka sig. Äldre föräldrar, i 40 årsåldern, med en enda liten baby. Supermåna var de om mig. Jag hade hand om baby Anders (ja, pappan i familjen var svenskättad, men kunde ingen svenska). Jag talade heller inte svenska med Anders. BRA, tycker jag i efterhand. BRA för mig, jag fick koncentrera mig på engelskan istället.
Jag tog hand om Anders från 10-18, och ibland satt jag barnvakt någon kväll också. Jag hade en egen lägenhet i huset där familjen bodde (ett stort condominium, bostadsrättshus, med enorm utsikt över hela Washington DC).



Värdföräldrarna Nancy och Allan som tog SÅÅÅÅ bra hand om mig. Jag kommer alltid att vara tacksam för det, för alla au-pairer behandlas i sanning inte bra... Och därför tog jag SÅ bra hand om deras lille son i gengäld...

Att ha egen lägenhet var en LYX. Det fanns ingen annan au-pair som hade det.
DESSUTOM bodde vi sgs som i DC. Inom gångavstånd till Georgetown där alla barer fanns dit vi brukade gå.
Poppis brud, det var jag det.

Jag tyckte så syyynd om alla au-pairer som satt i förorterna och tryckte. JAG, jag kunde bara gå över Key Bridge så var jag inne stan, eller gå ner i Rosslyns tunnelbanestation då var jag i DC på en enda station.
Ja, jag hade faktiskt kompisar som var au-pairer i Reston. Jag tyckte detta ställe var jordens ände...
KUNDE liksom inte fatta hur någon kunde bo SÅÅÅÅ långt ut som Reston. Haha, vilket skämt.
Nu skulle jag inte vilja byta med någon.
Men så var det då, för 20 år sen.

Att ta hand om en baby på nio månader var ingen match. Han var snäll, sov till en början två gånger om dagen. Senare sov han tre timmar varje eftermiddag.
Lugna puckar för mig.
Numera går den lilla babyn på Cornell University, och det känns ju väldigt märkligt för mig att tänka på det.
20 år...
Satt och kollade mina gamla album från au-pairåret igår. Så egendomligt det känns. SÅ avlägset, så märkligt...


Inte kunde jag FÖR MITT LIV ens ana att jag skulle sitta i Reston, VA 20 år senare? Och skriva ett inlägg på en BLOGG om det hela(va? Vad är en blogg?) i trettio graders väme utomhus i början av april.
Fast, jag brukar räkna att jag bott i USA från 1993, det var då jag gifte mig. Det var då jag kom hit på heltid. Men 20 år är ändå 20 år...

När jag kom hit var det lika vårlikt som det är nu...Jag kom hit i den allra vackraste av årstider.
Och sen, då jag varit här i 6 månader kom en viss Peter in i mitt liv, och sen dess äro jag här...

Märkeliga äro livets stigar...

Nu drar jag och datorn upp till B&N...

Ha en fin onsdag!

33 comments:

Taina said...

Grattis!!! Time flies. Precis så kan man tänka efteråt "hur vågade jag ta steget". Modigt Annika. För det var ju inte till grannlandet precis.

Har du kontakt med värdfamiljen fortfarande?

Jag känner en del au pairer och bland annat en från våra hemtrakter i Sverige, som är här nu. Hon har nog inte trivs en dag sedan hon kom. Hon hamnade så långt ut i en förort och blyg som hon är blir hon ofta sittandes hemma själv. Jag har bjudit hit henne och sagt att hon får tillbringa helgerna hos oss om hon vill. Men det har bara blivit en gång. Alla har det inte lätt, som du säger. Tur att du fick en bra familj.

Ja vad fan vad en blogg för 20 år sedan??? Hahahaha! Men jag är glad att det finns för då fick ju jag chansen att "träffa" världens bästa bloggerska ;)

KRAMAR!!!

tinajo said...

Vad oväntat livet kan bli - men ändå så bra. :-)

Tog mig friheten att lägga till dig på min länklista, det är OK va?

Just nu är jag HÖG på både färgångor och lycka för att jag slutfört mitt lilla stolprojekt. :-D Vad tror du; är det läge att bums säga upp sig, flytta till USA och måla stolar för mitt levebröd resten av livet..?!

(kanske inte, men SÅ roligt har jag haft att det skulle varit fint att ha det alternativet)

Annika said...

Taina:
Time damn flies...
OCh det är märkligt att jag vågade den ggn för jag är egentligen en riktig hemmakatt.
GLAD att jag for...
Och glad att livet blev som det blev.
Nej, jag tror att många au-pairer har det lite tufft, och jag tror också att många har det bra.
Men, jag är glad att INTE ha ngn själv..
HAHA, du, tänk om vi ses ngnstans i Österbotten i sommar. DET verkar ju nästan så!!!!
SÅ kul astt få träffa världens bästa taina!!
Kram!!

Tinajo:
OCH jag ska länka upp dig, kompis!!!!
Ska göra det så fort jag kommit till BN idag.
haha, måla stolar skulle nog funka här. Sen kan du ta skitmkt betalt :-)
Kram!!

Millan said...

Det var sa otroligt haftigt det dar. Tank vilken tur att du tog det dar steget for 20 ar sedan och akte over!! Jatte roligt att lasa om ditt liv som aupair ocksa. Later helt klart ratt sa lyxigt :-). Har du fortfarande kontakt med din vardfamilj?
Kram

anna of sweden said...

Men, åh, vad kul att läsa om.

Har du fortfarande kontakt med familjen?

Huggies!

olgakatt said...

Vissa beslut får konskvenser, minsann!
Jag kom till USA som stipendiat på 60-talet. Jag tackade dock nej till den uppvaktande amerikanske kavaljeren.
Men jag har kvar ett antal slitstarka vänner och den amerikanska familjen!
Grattis till jubileet!

tinajo said...

Haha, vad bra - jag kan ju lägga till ett flashigt "Swedish design" på stolarna så kanske det går bättre. :-D

Annika said...
This comment has been removed by the author.
Inger said...

Så roligt att läsa om din första tid som aupair och betydelsen av att du kom till en bra familj. Hur var känslan, när du träffat Peter och förstod att du kommer att stanna kvar i US? Måste också säga att jag är imponerad av att du hela tiden pratat svenska med Carolina och att hon, vad jag förstår, talar utan brytning.
Tack för att du delar med dig!

Annika said...

Inger:
KUL att du gillade att läsa om det. det kanske kommer mer såsmåningom.
Jadu, jag fattade väl aldrig vad jag gjort innan jag verkligen BODDE här...
det tog verkligen ngra år att landa.
ja, Karolina är sant tvåspråkig. jag har alltid tyckt att det varit viktigt som bara den. Vi har ju varit hemma i låååånga perioder också, och det har ju hjälpt mkt.
DET är det som hjälpt hennes svenska mest, utan tvekan...
KUL att du gillar inlägget!

Elisabeth said...

Visst är livet märkligt. Härligt att du hade sådan tur, både med familjen och med boendet och allt. Jag är verkligen imponerad av alla som ger sig iväg så långt, fast egentligen ännu mer för "så länge sedan" (haha :D), när det var dyrare att resa och inget internet fanns. Då känns det lite fånigt att det var ett STORT steg för mig att åka till Österrike (=nästgårds jämfört med USA) för EN TERMIN (=inte mycket jämfört med ett helt år). Å andra sidan finns det ju många som aldrig skulle våga bosätta sig utomlands alls. Roligt att läsa om hur det hela började i alla fall! Och jaa, vem visste vad en blogg var då? Bara att ha en dator var väl stort. (Vi hade ingen.)

Elisabeth said...
This comment has been removed by the author.
Elisabeth said...

Nu dök kommentaren upp så jag tog bort dubbletten. Men Blogger verkar tjura idag.

Annika said...

Elisabeth:
Det strular så det bra ryker om det idag...
USCH.
jaja, jag är glad att det är ett allmänt problen, känns skönt.

Nämen, dte är ett stort steg för oss alla som ger oss utanför sveriges gränser. absolut. Stort och lite läskigt steg.
men vi ska vra glada att vi vågade!

Exakt, då fanns inget internet, och det var skitdyrt att ringa hem...
Snacka om skillnad idag.
Prisa tekniken!!

Livet enligt Jenny said...

WOW!! 20 ÅR!!! Ja tänk så lätt livet förändras... Förstår precis vad du menar med att man ALDRIG skulle se sig själv sitta där man nu sitter när man var ung. Visst är tekniken härlig med att det är billigare att hålla kontakten med sina nära och kära men jag kommer också ihåg hur det var när man ÄNTLIGEN fick ett brev hemifrån. Jag gick och sprarade på det hela dagen ända till dess att jag "slutat" jobba och gick upp på mitt rum. Där kunde jag sitta länge och läsa brevet, flera gånger och se framför mig hur det sett ut när mamma skrev till mig.. Det var lite mysigt det med... Har fortfarande kvar breven och det är kul att ta fram dem ibland och läsa vad vi pratade om på den tiden. Ha en toppendag!
Kramen

Anne said...

Vilket fint inlägg, gillar den här sortens nostalgiska inlägg och hur märkligt saker och ting blir i livet, vilka inriktningar det tar. Hur var det förresten bland alla er au-pairer, var det många som hittade en amerikan och blev kvar, precis som för dig? Det är säkert så att med varje årgång au-pairer som sitter på flyget från Arlanda och drar iväg, i varje den gruppen, varje år så kommer det för någon att bli så att kärleken dyker upp och gör så de stannar kvar. Varje år händer samma sak...men tanken på det, när man sitter där på flyget och drar iväg som nervös ung vuxen, att det kan hända och att det kommer bli just jag som sitter här 20 år senare, det kan man ju inte ta in då förstås.
Min bild är också att det finns otroligt bra au-pairfamiljer att komma till, samt riktigt ruttna. Å andra sidan så finns det ju bra och dåliga au-pairer också.... Kram!

Musikanta said...

Spännande att läsa om hur du fastnade i USA. Och skönt att du fick en familj som verkligen tog hand om dig. Jag tycker dock att du hade långa arbetsdagar! Är man Au Pair i Sverige måste värdfamiljen ordna så att tjejen får gå kurs i svenska någon gång under dagen.

Jag höll ju också på att hamna i USA eftersom jag förlovade mig med en amerikan när jag studerade på University College i London. Han höll på med sin PHD i historia och blev sedemera reporter i Washington Post och författare...

Men när han kom till Sverige och hälsade på tyckte jag att skillnaderna mellan oss var för stora för att vi skulle kunna bygga en gemensam framtid tillsammans. Så jag bröt förlovningen.

Jag ångrade mig aldrig, men ibland funderar jag ju över hur livet hade gestaltat sig för mig om jag hade följt med till USA...

Jag hade i varje fall aldrig tagit kantorsexamen, haha!
Många kramar/M

Marianne said...

Wow! 20 år är LÄNGE! GRATTIS till två decennier! Vilken toppenfamilj du hamnade hos, det var tur att du sa ifrån i de två första - annars hade du kanske inte träffat Peter!

Har du fortfarande kontakt med familjen? Det behöver du inte svara på, nu har jag läst dina svar där uppe : )

Åh ja, som livet kan bli ibland, helt tvärtemot vad man har trott. Och tur är det ibland!

KRAM!

Marianne said...

Ta i trä, båda mina kommentarer ligger kvar, än så länge.

Annika said...

Jenny:
ja, så kan det gå här i livet.
OM jag skulle få frågan att åka idag hade jag slagit ifrån mig väldeliga.
OCH ja, då var breven guld värda!!
JAG skrev brev in absurdum, och FICK därefter också.
Det var en hödpunkt att gå ner till brevlådan varje dag och se vad som kommit.
Ett bra år var det.
Precis som du så har jag sparat alla brev.
Kram!!

Anne:
Vad roligt att du gillade det hela...
Ja, det känns verkligen avlägset nu.
Allting.
I min grupp var det bara jag som blev kvar. men jag känner ju numera andra tjejer här som halkade in precis som jag. Det är sååå vanligt att det är löjligt.
ja, Anne, det fanns verkligen usla aupairer också. DE som endast var här för att festa runt, och de festade järnet.
Det gjorde inte jag, inte på det sättet.
Usch, stort ansvar att vara värdfldrer för en ung tjej.
kram!!


Musikanta:
jag hade inte långa arbetsdagar, tro mig. Vi fick som mest jobba 45 timmar i veckan, och vi var tvunga att ta olika kurser under året vi var här. För, vi var här på ett slags stundentvisum, så klasser tog vi också. det fick man välja själv vad man skulle ta, och familjen skulle pröjsa.
Engelska språket har vi svenskor med oss bättre än många andra, så jag kände inte till en enda en som tog kurser i engelska.
Jag tog kurser i kalligrafi, kroki och teckning.
Kul.
Visst kan man fundera över vad som hänt om inte OM. Precis, jag kan förstå att du ibland undrar vad som hänt om du flyttat till din amerikan.
Man kan inte låta bli att funbdera äver sånt.
Precis som jag ibland brukar fundra på hur mtt liv skulle sett ut om jag flyttat hem för gott...
Kram!!

Annika said...

Marianne:
ja, visst är det konstigt...
Vrkligen.
jag är så glad att jag sa nej till de båda första familjerna.
Dt kändes fel, men så fort jag talat med nancy och allan och sett deras applicaation och bilder etc så visste jag att DIT skulle jag. jag är glad att JAG var äldre, 24 år då jag for, och jag är glad att de var äldre, 40 o 41 då jag kom...
Så det blev riktigt bra.
ja, nu vet du att jag inte har mkt kontakt med dem längre. de bor i Maine sen flera år tillbaka.
Glad att kommentarerna ligger KVAR, ta i TRÄ!!!
blogger äro icke nådigt idag.
KRAM!!!!

HeLena said...

Jaha! Min kommentar försvann oxå:|

Det strular på blogg.se också, mycket irriterande!!
Jag kommer ihåg när du skulle åka, alla gillade det inte.... Jag är så glad att det fungerade bra för dig och att du träffade Peter! Härligt!
Det finns många saker som vi använder idag som vi inte ens skulle drömma om då....
KRAMAR!!

annikattsblogg said...

Ja, tänk så livet kan bli :-). Jag ville ut i världen när jag var yngre, men hade inget intresse av att åka som au-pair eftersom jag inte gillade barn (och inte heller ville ha några egna, haha!!). Däremot åkte jag ensam till Israel för att jobba på kibbutz en sommar. Vi liftade runt i landet när vi var lediga, och nu förstår jag inte hur jag vågade... Jag åkte även ensam till Island som nordjobbare för att jobba en sommar. Träffade svenske Håkan och stannade kvar på Island 1½ år + en sväng till Canada i ett halvår. Och här sitter vi nu i Robertsfors, 14 år och tre barn senare :-).
Kram!

Annika said...

Helena:
Läbbigt struligt idag. Usch och fy...blir tokig.
Nej, alla gillade inte att jag åkte, men idag tror jag nog att alla är helt nöjda med hur det blev. Som tur är kan jag ju åka hem ofta, och det är guld värt...
Ja jösses, teknikens under!! Så mkt som hänt på 20 år!!!
KRAM!!

Annika said...

Annika:
Underligt är det...
du har ju gjort en hel del.
Kibbutz var jag också inne på ett tag, men det blev det inte.
ville till Australien också, men det blev det inte.
Tur på ett sätt, tänk om man träffat ngn därifrån. DÅ hade det genast blivit mer struligt att komma hem.
Japp, ocvh nu har du tre barn..du som itne ens gillade knoddar :-)))
Kram!

♥ Hannele på Hisingen said...

inte illa

(jag kom till Göteborg för 40 år sedan,
nu i maj)

Annika said...

Hannele:
Tiden flyger...Läskigt, visst?
Samtidigt trivs ju bägge bra i våra nya länder.

Marie said...

Åh, vilket härligt inlägg! Blir alldeles hoppfull o varm! :) Tänk, om man visste hur ens framtid skulle se ut? Skulle man ändra på nåt då?! Som du säger, för 20 år sedan trodde du aldrig att du skulle sitta i Reston o skriva på en blogg! Vad härligt livet är ändå!

Och au pairer.... Du hade tur som kom till en bra familj! Min familj var också helt okej men jag hade kompisar vars familjer skulle ha kunnat komma från Mars, så konstia var de!

Suzesan said...

GRATTIS. Tänk att du hamnade i Reston ändå. Det är nästan som när jag flyttade hit just till detta bostadsområdet. jag hade sagt av alla ställen inte där(här) för min dotter bodde här när hon studerade och nu har jag, nästa år, bott här i tio år.Hehe.

Vad kul att läsa om din tid som auPair. Men hade jag inte haft bran vilket jag ändå är glad att jag har så klart mest av allt så hade jag nog hamnat i USA med. Var vanvettigt förälskad i en Amris. Dave Gerard= SNYGG (några förstörde mellan oss men vi fick upp kontakten igen när han åkt hem för han skrev. Sen tappade jag bort adressen och de som förstörde mellan oss vägrade att berätta var han är, de idioterna)Om inte för hans skull så hade jag nog ändå hamnat i Amerikat. Hahah jag har haft ett inlägg för länge sen om det lite sådär mer som en liten efterlysning en chansning på skoj och där var en bild. Vem vet hehe.

Har du träffat den "lille skrutten" du passade nu som vuxen???

Tänk när jag jobbade på lekis så var ju de sex år och det var 1979 hehe och nu då det är ju JÄTTELÄNGESEN. Då är de 36 nu dårå. Hahah vad kul det skulle vara att veta hur de ser ut och vilka de är.

Kram
/Susanne

Annika said...

Marie:
Å, vad kul att du gillade det hela.
Jo, med facit i hand blev det ju väldigt bra, och jag började trivas förträffligt. Men, det var några år där som var bra tuffa. Jag kanske skriver om det ngn dag framäöver.
Visst, det fanns familjer som var helt puckade, och de borde aldrig ha haft en aupair.
Glad att det gick bra för dig med!!

Suz:
Ja, tänk att jag hamnade här. I jordens ände...
Men numera är Reston en närförort nästan. Numera ligger stora, stora förorter väster om Reston och Herndon.
Och, hihi, numera vill jag inte byta me ngn.
Komiskt hur det kan bli.
Precis som för dig som inte heller trodde att du skulle trivas i den stadsdel där du bor idag...
Och du hade din snygger amris, så synd att ngn skulle förstöra emellan er då...Morr...
Jag har inte sett Anders sen han var tio år!! NU fyllar han 21 i sommar...Det är nog dags att träffas :-)
Kram!!

Petra H said...

Ett stort grattis till 20-års jubileumet! Time flies!! Själv var jag ju au-pair i Genève, för 16 år sedan, och jag har också fortfarande kontakt med min au-pair-familj... Det var INTE lätt att vara au-pair i den familjen, mamman hade HÖGA förväntningar på hur jag skulle städa men jag kom bra överens med hela familjen trots allt (och lärde mig ta kritik, ha ha). Och om du tyckte att dina kompisar bodde låååångt ut i Reston skulle du ha sett var jag bodde i Schweiz. En pytteliten by ute på landsbygden, det fanns inga affärer men som tur var en buss till "storstaden" Genève ;-)

Anonymous said...

Oj vad kul att läsa om din tid i Rosslyn. Vet precis hur det ser ut där för vi bodde pa Key Bridge Marriott när vi var i DC. Perfekt läge! Ja, det har väl ändrats en del sen du var där kan jag tänka mig! Hihi!

Anna, Fair and True said...

Själv är det snart 15 år sedan jag åkte till USA som aupair - september 1995. Jag har fortfarande kontakt med familjen, ja, du vet, jag har ju skrivit om det någon gång.

Jag föredrog faktiskt att bo i ett rum i huset. Kändes som många andra jag pratade med som bodde i eget hus/egen lägenhet var mer som en anställd än en aupair. Men det är ju alltid olika. Du kanske ändå hade en väldigt varm och välkomnande familj som bjöd med dig på en massa saker, som sig bör, och inte bara ringde på intercom:en när de behövde dig (hörde många sådana historier).

Men jag kan tänka mig att du var poppis med din lägenhet! :)

Jag sa faktiskt nej till alla familjer med bebisar under ett år för jag kände att jag inte ville ha de ansvaret vid 19 års ålder.

Innan jag kom till familjen i New Jersey (som sedan byttes mot en familj i Pittsburgh efter 3-4 månader) hade jag intresse från en familj i Columbus, Ohio, och något ställe till, minns inte, St Louis var det nog. Men båda de familjerna hade handikappade barn och ville ha mig för jag har erfarenhet av det (min bror). Men jag kände att jag inte orkade med det och att jag inte riktigt var mogen för det ansvaret.

Så då blev det en familj i NJ istället med två ADHD-barn. Jag trodde det skulle vara mycket enklare än andra handikapp (dvs än andra mer "riktiga" förståndshandikapp). Tji fick jag! Det var så tufft och vi var inte överens om metoderna. Så jag bytte.

Har dock lite kontakt med första familjen också och det har som tur gått bra för de barnen också!