Vilka av er tror på det okända? Vilka av er tror på en dimension som vi inte vet något om? Vem tror på The Twilight Zone? Förmodligen tror inte alltför många av er på det sistnämnda. Inte jag heller, men jag tror på Det Okända, och jag tror på Spöken. Om Spöken skrev jag lite, lite om i min blogg om rädslor. För en vuxen människa är det närapå pinsamt att erkänna att man tror på spöken. Man möts antingen av fnysningar eller blickar som antyder att man är helt knäpp i huvudet. Fast, jag tror så här, att börjar man skrapa lite, och undra lite, så kryper det nog fram hos många att dem faktiskt TROR. Som sagt, jag TROR. Mejlade med min kära svägerska i Sverige idag om just övernaturliga ting, och även "tecken" från någon älskad som är död. LG, min svägerska, berättade att hon starkt känt av sin mammas närvaro precis efter att hon dött. Efter några veckor kände hon hur mamman mer och mer "lämnade" henne och en dag i bilen kände hon att mamman var borta. Hon sa också att det kändes som om mamman varit med henne efter döden bara för att kolla att LG skulle orka. När mamman sen såg att LG orkade lämnade hon henne. Faktum är att jag själv också har ett par saker att berätta som jag absolut inte kan förklara. Vid bägge tillfällena var jag i Finland. Det första utspelade sig i min mormors stuga på Stenö i Norrnäs, Finland. Vi var där på vintern och hälsade på, i januari. Det var jag, mamma, pappa och Karolina. Det var natt, runt 3. Jag kunde inte sova. Jag och pappa låg och sov i "framstugon" och mamma, mormor och Karolina låg i "kammarin". Pappa sov, men jag var vaken. Plötsligt ser jag ett ljussken spegla sig över ena byrån. Det såg ut som när sol speglar sig i vatten, mycket märkligt. Ljuset kom från västra fönstret. Det höll på en ganska lång stund..gulaktigt, milt. Blev jag rädd? Njeaa...sådär, inte blev jag precis lugnad, men inte heller skräckslagen. Jag berättade inget om det förrän vi var tillbaks i Stockholm igen. Naturligtvis tittade jag efter spår i snön utanför västra fönstret nästa morgon. Såg inga alls...
Min andra upplevelse var sommaren 99 på Skären. Tidig Augustimorgon och hela huset fullt av folk...Klockan fem vaknade jag i "jungfrukammaren" av hårda, jättehårda knackningar som underligt nog verkade komma underifrån. Hela sängen vibrerade. Tre hårda knackningar med några sekunders mellanrum, sedan tre hårda knackningar igen. Två hårda knackningar följde på det, och dem upprepades två gånger. Blev jag rädd? Nej, inte särskilt. Det var en solig morgon och ljust i rummet, men jag blev irriterad och förundrad. Sedan dess har jag inte hört några knackningar, men det har SIS. Förra sommaren hörde hon samma hårda knackningar och kände samma vibrationer, lika rytmiska och taktfasta och HÅRDA som den gången jag hörde dem. Ingen annan i huset hörde något, varken sommaren 99 eller sommaren 05. När vår stuga var ny hörde våra föräldrar knackningar också, men dem har inget hört sedan dess. Dock, jag tror att det är som min mamma säger, att om det är "någon" så är det bara någon i familjen. Som min gammelmorfar eller morfar som endast vill skicka en hälsning. Dem vill oss iallafall inget ont, det vet vi ju. Dessutom har "skärispöket" den goda smaken att ALLTID höra av sig på morgonen efter gryningen. Ty, allt skulle ju kännas sju resor värre om det var mitt i natten och mörkt.
Vid västra fönstret i Framstugon hade en familjemedlem också en övernaturlig upplevelse sommaren 04. Han stod och målade runt fönstren en sommareftermiddag då hörde han steg i gräset bakom honom, han kände hur någon stod och tittade på honom. Personen trodde det var jag eller min syster som kommit tillbaks från Näsby, men då han vände sig om fanns ingen där. Han sa sedan att det hade känts otäckt.
Jag är rädd för sånt här, och VILL inte uppleva det igen, varken knackningar eller ljussken eller närvaron av något eller någon som inte finns. Men jag vet också att OM jag får uppleva det igen så blir jag inte skräckslagen.
Vad tror ni? Tror ni att allt kan förklaras? Eller tror ni att det finns något mer, något större som vi faktiskt INTE kan förklara?
Bild från Sofi.se
Comments
Hur kan det då finnas så många filmer om övernaturliga väsen?
Nu menar inte jag tramsiga skräckisar, utan den som är skrämmande på ett annat sätt.
Jag har aldrig råkat ut för något, som jag kan komma ihåg.
Jag vet inte hur jag hade reagerat. Kanske blivit rädd, eller kanske bara lugn.
Det beror nog mycket på ens egen sinnesstämning, tid på dygnet etc.
Men att vi skulle vara ensamma, det har jag svårt för att tro.
Visst, jag tror också att mkt ligger i ens sinnestämning och som du säger, tiden på dygnet. Tack för att du tyckte till om det här!